Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Andra världskriget

Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

by

De Gaulle: Frihetens röst

De Gaulle: Frihetens röst
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 oktober 2026
Regi Antonin Baudry

En uppfriskande skildring av andra världskriget sett ut fransk synvinkel där den annars så dominerande amerikanska historieskrivningen ifrågasätts.

Detta är den andra storfilmen av två Charles de Gaulle och andra världskriget. I den första – som Kulturbloggen recenserat här – kollapsar Frankrike och dess regering ger upp då de tyska nazisterna ockuperar landet. General de Gaulle flyr till London och är en av de få som vägrar ge upp och ensam mot alla tar han en stor risk och samlar några andra fransmän som liksom han inte vill ge upp och försöker övertyga världen om att slaget om Frankrike varken är över eller förlorat.

I denna andra film, De Gaulle: Frihetens röst får vi följa den franska frihetskampen under de sista åren av andra världskriget och vi får också se hur de Gaulle börjar agera mer politiskt klokt. Det är en stor ögon-öppnare att se de fula spelet av USA med den amerikanska presidenten Roosevelt i spetsen. Om filmen berättar det verkliga förhållandena visar de att USA hade långtgående planer på att efter andra världskriget göra Frankrike till en delstat eller lydstat under amerikansk flagg. Denna berättelse har många jag känner som växt upp i Frankrike känt till men i svenska skolor har nog aldrig detta kommit fram. Där har de allierade med USA i spetsen fått all ära för att de tyska nazisterna förlorade andra världskriget.

Också denna andra film är liksom den första en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Dessa två franska mastodontfilmer avslöjar tillsammans historiens kraft som politiskt vapen.

Det är några långa krigsscener i ökenlandskap som delvis är långdragna men samtidigt mycket välgjorda och intressanta på en mörkt sätt, förstås. Att se konkret hur krig dödar och hur detta dödande gick till under 1940-talet är både obehagligt och ruggigt realistiskt.

Jag såg att Aftonbladet skriver om den första filmen att den berättas ur franskt perspektiv och inga andra synvinklar visas.

Det känner jag är på tiden att den franska synvinkeln nu förs fram. Den har inte berättats tidigare utanför Frankrike. I västvärlden och Sverige i synnerhet har den amerikanska propagandan fått styra. Att USA faktiskt ville ha Frankrike som sin lydstat och att USA inte ville att Frankrike skulle få vara en självständig nation har inte avslöjats av alla amerikanska storfilmer som hyllar den amerikanska inblandningen i andra världskriget.

Denna andra film är spännande och mäktig.

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris – ögonöppnare som sätter igång många tankar

by

Filmrecension: De Gaulle Motståndets pris

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Antonin Baudry
Skådespelare Simon Abkarian, Simon Russell Beale, Benoît Magimel, Florian Lesieur, Mathieu Kassovitz, Anamaria Vartolomei

En ögonöppnare om vad som oftast pågår bakom ryggen och är dolt för allmänhetens ögon. Vi får följa Charles de Gaulle som var general i Frankrike och vägrade acceptera den franska ledningens beslut att lägga sig platt för ockuperande Hitler-Tyskland under andra världskriget. Efter Tysklands invasion år 1940 reste han till England. Radiotalet: Den 18 juni 1940 höll han ett känt radiotal via BBC där han bad fransmännen att inte ge upp.

På många håll står det att han var ledare för det Fria Frankrike under andra världskriget. År 1940 utnämndes han till brigadgeneral och ledde motståndsrörelsen mot Nazityskland efter det franska nederlaget, samt blev senare landets ledare och president. Det är både sant och inte sant. Efter andra världskriget var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president. Men under andra världskriget fick han inte något större stöd av vare sig England eller USA.

De allierade som besegrade Hitler-Tyskland under världskriget var inte direkt ett sammansvetsat gäng. Storbritannien och USA var i princip redo att låta Frankrike förbli under tysk ockupation. När militärmannen De Gaulle kämpade för att samla en styrka som kämpade för ett fritt Frankrike då Tyskland ockuperat Frankrike fick han kämpa mot motstånd från både britterna och amerikanarna. Det är berättelse från andra världskriget som det sällan talats högt upp.

Det är en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Ibland kan det kännas som att det anses dåligt att vara nationalist, att hedra sitt land, sin nation. Men om vi inte gör det, vad betyder det i förläggningen? Det är intressanta frågor som sätter fart inne i huvudet då vi får följa De Gaulle och hans kamp för ett fritt Frankrike.

När Tyskland ockuperar Frankrike sommaren 1940 flyr regeringen, armén kapitulerar och framtiden ser hopplös ut. Philippe Pétain var den ledare för Frankrike som bestämde att Frankrike inte skulle motsätta sig tyskarnas ockupation. Han ledde den Vichyregim i Frankrike som från 1940 till 1944 samarbetade med tyskarna, vilket gjorde att han efter krig dömdes till döden som landsförrädare. Ett straff som sedan förvandlades till livstids fängelse.

Filmen är en dramafilm om De Gaulle och motståndskampen under andra världskriget men det är samtidigt en film som tar upp allmängiltiga frågor kring om det är möjligt att vara balanserad och se saker ur olika perspektiv undre krig. Finns det något val att vara mitt-emellan när landet man bor i blir ockuperat? Kan man samarbeta med ockupationsmakten utan att sälja ut sitt land?

Presentationen av filmen från pressmeddelandet:
DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är ett storslaget historiskt krigsdrama om mod, ledarskap och övertygelse. En berättelse om en människa som vägrar ge upp när alla andra gjorde det. En man som mot alla odds skapade en armé i exil för det fria Frankrike och skulle komma att förändra Europas historia. En intensiv berättelse om familj, ansvar, tvivel och civilkurage – teman som känns lika angelägna i dag som för över 80 år sedan.

Det är en beskrivning som jag håller med om.

DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är den första av två filmer om Charles de Gaulle och har biopremiär den 14 augusti 2026. Andra delen, DE GAULLE: FRIHETENS RÖST kommer på bio den 30 oktober 2026.

Filmrecension: Lee – stark film om en imponerande kvinna

by

Lee
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Ellen Kuras
Manus Liz Hannah, John Collee och Marion Hume,
Med Kate Winslet, Alexander Skarsgård och Josh O’Connor

En mycket, mycket stark film om en imponerande kvinna som bröt mark för kommande generationer. Lee Miller var en firad fotomodell vid tiden före andra världskriget men hon lämnade denna glamorösa tillvaro för att som fotograf berätta om krigets fasor. Att som kvinna hänga efter armén var komplicerat. Den brittiska armén var extremt krånglig och nedvärderande gentemot kvinnor. Först när hon följde med den amerikanska armén fick hon mer möjlighet att komma nära fronten och kunna skildra vad krig gör med människor, natur och samhällen.

Lee Millers foton räknas bland de viktigaste från andra världskriget. Tillsammans med kollegan David förevigar hon Paris befrielse, Hitlers övergivna hem samt koncentrationslägrens fasor. Hon hade en enastående förmåga att fånga människor och att kunna berätta något på djupet med sina fotografier. Hennes fotografier var i svartvit. Fotografier är en av de viktiga beståndsdelarna av denna film och följdriktigt är också allt som skildrar Lee som fotograf i kriget i svartvitt. Det är fotomässigt en mycket talande film som ger rätt känslor för att beskriva hennes enorma insats.

Kate Winslet bör bli Oscarsnominerad för sin roll som Lee Miller. Allt annat vore tjänstefel av Oscarsjuryn. Kate Winslet gör en magnifik, trovärdig, nära gestaltning av Lee. Vi får se Lee både som ung kvinna, som medelålders och som äldre. Wow, så proffsigt och så mänskligt gestaltat.

Filmen har flera duktiga skådespelare: Alexander Skarsgård har rollen som konstnären och författaren Roland Penrose, Lees andre make. Andy Samberg spelar Lees kollega, LIFE-fotografen David E. Scherman, som hon reste tillsammans med under andra världskriget. Josh O’Connor som blev känd i rollen som prins Charles i tv-serien The Crown spelar en ung journalist.

Filmen är baserad på biografin The Lives of Lee Miller av Antony Penrose. Filmatiserade biografier blir alltid lite beskurna på den dramaturgiska friheten. Det blir alltid en stark känsla av redovisning. Så är det med denna film också, men den är i hög grad sevärd både med fantastiskt foto och enastående skådespelare. Den ger en hel del att fundera kring. Världen idag är som en tunna av krut, redo att explodera med flera krig på gång redan. Vart är världen på väg? Det är viktigt att allt som händer dokumenteras. I Lee får vi också se hur fruktansvärt illa behandlade de Paris-kvinnor blev som hade haft kärleksrelationer med tyska soldater. Människor kan bli grymma när hämnden får styra. Hur blir det när Ukraina och Ryssland ”sluter fred”, om och när de gör det. Hur blir de ukrainska män behandlade som inte deltog i kriget och vad händer med ryssar som inte ställde upp på Ryssland? Vem kommer att skildra verkligheten då?

En från jag funderar på är vad AI kommer att innebära när det gäller människors tilltro till att foton visar verkligheten?

BIOGRAFI LEE MILLER
Lee Miller föddes 1907 i New York, där hon som ung var fotomodell. 1929 flyttade hon till Paris, etablerade en fotostudio och samarbetade bland annat med Man Ray. Hon flyttade sin verksamhet till New York under trettiotalet, och gifte sig 1934 med den egyptiske affärsmannen Aziz Eloui Bey. 1937 träffade hon konstnären och fotografen Roland Penrose. De inledde ett förhållande och han blev 1947 hennes andra make. Under kriget anlitades Lee som frilansfotograf för Vogue, och 1944 blev hon korrespondent för USA:s armé. Lee följde de amerikanska trupperna efter landstigningen i Normandie, och dokumenterade bland annat befrielsen av Paris samt av Buchenwald och Dachau. Den mest berömda Lee-bilden av alla är kanske den som hon arrangerade med kollegan David Scherman, där hon ses sittandes avklädd i Hitlers badkar. Det skedde den 30 april 1945, samma dag som führern tog sitt liv i en bunker i Berlin.
Efter kriget fortsatte Lee att bidra till Vogue och bevakade mode samt fotograferade känt folk, inklusive porträtt av bland andra Picasso och Miró. När sonen Antony fötts flyttade Lee och Roland till gården Farleys i brittiska East Sussex. Under de två sista decennierna av sitt liv var Lee en hyllad, prisbelönt kock, känd för rätter inspirerade av surrealism. Hon avled 1977.

https://leemiller.co.uk/ samlar foton tagna av Lee Miller, Roland samt Antony Penrose, David E. Scherman m fl.

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

by

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Filmrecension: One Life – omtumlande, fantastisk, storslagen och med ett stort humanistiskt budskap

by

One Life
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi James Hawes
I rollerna Anthony Hopkins, Lena Olin, Jonathan Pryce, Helena Bonham Carter med flera

Oj vilken film. Det var många år sedan jag blev så omtumlad av en berättelse och grät av både lycka och olycka under en film. Så många känslor vällde genom mig. Det är en vacker berättelse från verkligheten. Vacker men också skrämmande och en stor varning för hur djävulsk människor kan vara.

One Life bygger på verkliga händelser, om en ung brittisk banktjänsteman, Nicholas Winton, som blev så berörd av att se alla flyktingar och barnen som levde under svåra omständigheter då de var på flykt från nazister. Då han besökte Tjeckoslovakien innan tyskarna ockuperade landet mötte han hjälparbetare och många flyktingar och många, många flyktingbarn. Nicholas Winton bestämde sig för att barnen åtminstone måste kunna räddas.

Winton hade ett stort hjärta för människor. Han lyckades få brittiska familjer att ta emot flyktingbarn och han lyckades få medhjälpare att samla in de pengar som behövdes och han såg till att vartenda barn fick ett visum så de kunde färdas med tåg från Tjeckoslovakien till Storbritannien. Det är en helt otrolig bedrift vad han och hans medhjälpare lyckades åstadkomma. 669 barn lyckades de rädda.

Imponerande är att Winton och hans vänner gjorde detta endast på grund medkänsla och medmänsklighet. De strävade varken efter någon ekonomisk vinning eller efter beröm. Vi får både följa Winton under räddningsaktionerna och som äldre många år senare. Hans familj känner förstås till vad han åstadkommit men i övrigt är det okänt. Lokalbefolkningen vet inte vilken hjälte som bor i deras bygd. Handlingen pendlar mellan 1980-talet och månaderna för 1939 då andra världskriget bröt.

En rolig del av filmen är berättelsen om vad som händer när han försöker ge bort sitt arkiv kring räddningsaktionen. Han vet han själv är gammal och han vill att det som hänt ska finnas tillgängligt för framtiden. Han träffar redaktören för den lokala tidningen som inte alls förstår storheten, förrän det senare blir nationellt och internationellt känt genom BBC. Hur agerar journalistiska medium idag? Hur mycket springer de alla efter samma nyhet nu som då?

Det här är utan tvekan en film med stort potential att knipa Oscarsstatyetter. I Frankrike och i Storbritannien har den visats på utsålda biografsalonger. Och med en lång rad duktiga skådespelare.

Denna film är omtumlande, fantastisk, storslagen och har ett stort humanistiskt budskap. Vad är människor redo att göra idag för att hjälpa alla som är utsatta  och i synnerhet hur får barn på flykt hjälp? Denna vackra film ger mycket att tänka på och sätter igång många känslor.