Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Andra världskriget

Filmrecension: Lee – stark film om en imponerande kvinna

by

Lee
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Ellen Kuras
Manus Liz Hannah, John Collee och Marion Hume,
Med Kate Winslet, Alexander Skarsgård och Josh O’Connor

En mycket, mycket stark film om en imponerande kvinna som bröt mark för kommande generationer. Lee Miller var en firad fotomodell vid tiden före andra världskriget men hon lämnade denna glamorösa tillvaro för att som fotograf berätta om krigets fasor. Att som kvinna hänga efter armén var komplicerat. Den brittiska armén var extremt krånglig och nedvärderande gentemot kvinnor. Först när hon följde med den amerikanska armén fick hon mer möjlighet att komma nära fronten och kunna skildra vad krig gör med människor, natur och samhällen.

Lee Millers foton räknas bland de viktigaste från andra världskriget. Tillsammans med kollegan David förevigar hon Paris befrielse, Hitlers övergivna hem samt koncentrationslägrens fasor. Hon hade en enastående förmåga att fånga människor och att kunna berätta något på djupet med sina fotografier. Hennes fotografier var i svartvit. Fotografier är en av de viktiga beståndsdelarna av denna film och följdriktigt är också allt som skildrar Lee som fotograf i kriget i svartvitt. Det är fotomässigt en mycket talande film som ger rätt känslor för att beskriva hennes enorma insats.

Kate Winslet bör bli Oscarsnominerad för sin roll som Lee Miller. Allt annat vore tjänstefel av Oscarsjuryn. Kate Winslet gör en magnifik, trovärdig, nära gestaltning av Lee. Vi får se Lee både som ung kvinna, som medelålders och som äldre. Wow, så proffsigt och så mänskligt gestaltat.

Filmen har flera duktiga skådespelare: Alexander Skarsgård har rollen som konstnären och författaren Roland Penrose, Lees andre make. Andy Samberg spelar Lees kollega, LIFE-fotografen David E. Scherman, som hon reste tillsammans med under andra världskriget. Josh O’Connor som blev känd i rollen som prins Charles i tv-serien The Crown spelar en ung journalist.

Filmen är baserad på biografin The Lives of Lee Miller av Antony Penrose. Filmatiserade biografier blir alltid lite beskurna på den dramaturgiska friheten. Det blir alltid en stark känsla av redovisning. Så är det med denna film också, men den är i hög grad sevärd både med fantastiskt foto och enastående skådespelare. Den ger en hel del att fundera kring. Världen idag är som en tunna av krut, redo att explodera med flera krig på gång redan. Vart är världen på väg? Det är viktigt att allt som händer dokumenteras. I Lee får vi också se hur fruktansvärt illa behandlade de Paris-kvinnor blev som hade haft kärleksrelationer med tyska soldater. Människor kan bli grymma när hämnden får styra. Hur blir det när Ukraina och Ryssland ”sluter fred”, om och när de gör det. Hur blir de ukrainska män behandlade som inte deltog i kriget och vad händer med ryssar som inte ställde upp på Ryssland? Vem kommer att skildra verkligheten då?

En från jag funderar på är vad AI kommer att innebära när det gäller människors tilltro till att foton visar verkligheten?

BIOGRAFI LEE MILLER
Lee Miller föddes 1907 i New York, där hon som ung var fotomodell. 1929 flyttade hon till Paris, etablerade en fotostudio och samarbetade bland annat med Man Ray. Hon flyttade sin verksamhet till New York under trettiotalet, och gifte sig 1934 med den egyptiske affärsmannen Aziz Eloui Bey. 1937 träffade hon konstnären och fotografen Roland Penrose. De inledde ett förhållande och han blev 1947 hennes andra make. Under kriget anlitades Lee som frilansfotograf för Vogue, och 1944 blev hon korrespondent för USA:s armé. Lee följde de amerikanska trupperna efter landstigningen i Normandie, och dokumenterade bland annat befrielsen av Paris samt av Buchenwald och Dachau. Den mest berömda Lee-bilden av alla är kanske den som hon arrangerade med kollegan David Scherman, där hon ses sittandes avklädd i Hitlers badkar. Det skedde den 30 april 1945, samma dag som führern tog sitt liv i en bunker i Berlin.
Efter kriget fortsatte Lee att bidra till Vogue och bevakade mode samt fotograferade känt folk, inklusive porträtt av bland andra Picasso och Miró. När sonen Antony fötts flyttade Lee och Roland till gården Farleys i brittiska East Sussex. Under de två sista decennierna av sitt liv var Lee en hyllad, prisbelönt kock, känd för rätter inspirerade av surrealism. Hon avled 1977.

https://leemiller.co.uk/ samlar foton tagna av Lee Miller, Roland samt Antony Penrose, David E. Scherman m fl.

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

by

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Filmrecension: One Life – omtumlande, fantastisk, storslagen och med ett stort humanistiskt budskap

by

One Life
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi James Hawes
I rollerna Anthony Hopkins, Lena Olin, Jonathan Pryce, Helena Bonham Carter med flera

Oj vilken film. Det var många år sedan jag blev så omtumlad av en berättelse och grät av både lycka och olycka under en film. Så många känslor vällde genom mig. Det är en vacker berättelse från verkligheten. Vacker men också skrämmande och en stor varning för hur djävulsk människor kan vara.

One Life bygger på verkliga händelser, om en ung brittisk banktjänsteman, Nicholas Winton, som blev så berörd av att se alla flyktingar och barnen som levde under svåra omständigheter då de var på flykt från nazister. Då han besökte Tjeckoslovakien innan tyskarna ockuperade landet mötte han hjälparbetare och många flyktingar och många, många flyktingbarn. Nicholas Winton bestämde sig för att barnen åtminstone måste kunna räddas.

Winton hade ett stort hjärta för människor. Han lyckades få brittiska familjer att ta emot flyktingbarn och han lyckades få medhjälpare att samla in de pengar som behövdes och han såg till att vartenda barn fick ett visum så de kunde färdas med tåg från Tjeckoslovakien till Storbritannien. Det är en helt otrolig bedrift vad han och hans medhjälpare lyckades åstadkomma. 669 barn lyckades de rädda.

Imponerande är att Winton och hans vänner gjorde detta endast på grund medkänsla och medmänsklighet. De strävade varken efter någon ekonomisk vinning eller efter beröm. Vi får både följa Winton under räddningsaktionerna och som äldre många år senare. Hans familj känner förstås till vad han åstadkommit men i övrigt är det okänt. Lokalbefolkningen vet inte vilken hjälte som bor i deras bygd. Handlingen pendlar mellan 1980-talet och månaderna för 1939 då andra världskriget bröt.

En rolig del av filmen är berättelsen om vad som händer när han försöker ge bort sitt arkiv kring räddningsaktionen. Han vet han själv är gammal och han vill att det som hänt ska finnas tillgängligt för framtiden. Han träffar redaktören för den lokala tidningen som inte alls förstår storheten, förrän det senare blir nationellt och internationellt känt genom BBC. Hur agerar journalistiska medium idag? Hur mycket springer de alla efter samma nyhet nu som då?

Det här är utan tvekan en film med stort potential att knipa Oscarsstatyetter. I Frankrike och i Storbritannien har den visats på utsålda biografsalonger. Och med en lång rad duktiga skådespelare.

Denna film är omtumlande, fantastisk, storslagen och har ett stort humanistiskt budskap. Vad är människor redo att göra idag för att hjälpa alla som är utsatta  och i synnerhet hur får barn på flykt hjälp? Denna vackra film ger mycket att tänka på och sätter igång många känslor.

Filmrecension: Schack – en film jag måste se om igen

by

Schack
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2022
Regi Philipp Stölzle

En film som kryper under huden och som inte går att skaka av sig. Handlingen utspelas under andra världskriget och vi får följa hur nazisterna som marscherat in i Wien griper advokat Josef Bartok för att han har tillgång till välfyllda bankkonton för kunder som flyttat Österrike. Nazisterna vill ha tillgång till pengarna och försöker med olika metoder tvinga Bartok att ge dem kontonumren. Gestapp kan inte döda honom, för då kan de inte få kontonumren. Josef Bartok är högst medveten om att hans enda sätt att överleva är att inte lämna ut kontonumren.

Det är hemskt att se hur grymma plågoandarna, de nazistiska befälhavarna, är. Nu med ett pågående krig i Europa blir det en högst påtaglig berättelse om något som händer just nu. Det är inte bara i Europa och nu som det pågår eller pågått. Runt om i världen, genom hela historien, finns det personer med makt som låter tortera fångar på olika sätt. Från både Iran och Saudiarabien kommer vittnesmål med jämna mellanrum om grymheter. Filmens berättelse utspelas under och strax efter andra världskriget men vi vet alla att det är en evig berättelse om människors förmåga till grymheter och en skildring av vad som händer med en människa som utsätts för tortyr och övergrepp.

Schack är en oerhört stark skildring av människors grymhet och samtidigt en hyllning till kulturen och den kraft kultur ger människor. Bartok hålls isolerad av Gestapo i ett rum på hotellet Metropol i staden. Under dagar, veckor och månader är det enda han hör från en annan människa skriken från mindre lyckligt lottade fångar som torteras i angränsande delar av fastigheten. Efter ett av många förhör lyckas Bartok sno åt sig en bok om schack. Att nogsamt iscensätta de klassiska partier som beskrivs i boken blir enda sättet för honom att inte bryta samman totalt. Schackets värld blir hans flyktväg.

Filmen har många bottnar och frågan är vad som är verklighet och vad som är drömmar, tankar, verklighetsflykt för att överleva i fångenskap. Det är film jag kommer att se mer än en gång, för jag vet att jag kommer att se många talande detaljer när jag ser om den.

Huvudrollen som Josef Bartok spelas Oliver Masucci, som är så bra och så trovärdig. Svenska skådespelaren Rolf Lassgård medverkar i en av de större rollerna också,.

Filmen bygger på en klassiska novellen “Schack” av Stefan Zweig. Författaren föddes och var verksam i Österrike men drevs i exil efter nazisternas maktövertagande 1933. Zweig är också känd för sin skildring av hur Europa changserade i sviterna av första världskriget i boken Världen av igår: en europées minnen. Den var en av inspirationskällorna när Wes Anderson gjorde Grand Budapest Hotel.

Bokrecension: Genom snön – Varlam Sjalamov

by


Genom snön. Berättelser från Kolyma 1
Författare: Varlam Sjalamov
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891625
Förlag: Ersatz

Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.

(Foto: Privat)

Jag återvänder ständigt till den ryska litteraturen utan att riktigt förstå varför. Kanske är det dess annorlundahet, kanske något annat. Det finns hur som helst något anmärkningsvärt med den, om man nu väljer att tala om rysk litteratur som något enhetligt. Påfallande ofta återkommer författarna till den ryska själen eller det ryska lynnet. Jag kan inte annat än sluta mig till att det måste finnas något som särskiljer ryssen från andra. Men som Varlam Sjalamov påpekar, är människokännedomen till ringa nytta om vi inte förmår ändra på oss. Vad skillnad gör det om kunskap inte förvandlas till insikt? Det går inte att tala om att vi lärt oss något av Förintelsen, av den Stora terrorn, av Kambodja, av Abu Ghurayb, av Guantanamo om vi inte konkretiserar den; vetskap utan handling är att vika undan, att svika.

”Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Genom snön visar sig vara en djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör oss bortom och ovanför det.

Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vi har att vårda är ovärderligt.

Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Med Sverige som världskartans centrum ligger det så långt österut man kan komma. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära- tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.

Jag tänker mig ofta att ondskan är godtycklig; att den frodas i miljöer där ett maktförhållande är så skevt att en illgärning kan gå närmast obemärkt förbi. Men liksom under Förintelsen finns här åtminstone två mekanismer verksamma: En strikt materiell-ekonomisk och en ideologisk. Råvaror behövdes för att bygga upp landet och hinder i form av människor elimineras enkelt om kategorierna är både vida och många. Det fanns utomordentligt genom- och uttänkta planer i bakgrunden som möjliggjorde enskilda handlingar. Som Hanna Krall konstaterat: människan gjorde detta mot människan.

Sjalamov står inte psykologen Dostojevskij efter i sin förmåga att skärskåda själen. Hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, gör texten levande. De smutsiga kläder, maten som äts ur rostiga kärl, löss, barackmentaliteten, varande skörbjuggssår, smulor som äts från golvet, svält, omöjlig kyla. Tillsammans formas en av de mer klarsynta och samtidigt gripande skildringarna av lägret som både verklighet och symbol.

Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överlevda det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.

Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.

Nästa bok Västra stranden ges ut hösten -19 och går allt enligt planerna kommer sedan en bok om året. Vi kan se fram emot (om det nu är rätt ord) fler berättelser från Kolyma, en essä om den kriminella världen och självbiografiska texter.