Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rolf Lassgård

Filmrecension: Min pappa Marianne – gripande, kärleksfull, sann historia

by

Min pappa Marianne
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Mårten Klingberg

En varm och generös historia om modet att våga vara den man är. En historia fritt berättad efter Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

När Hanna (Hedda Stiernstedt) återvänder till barndomsstaden Alingsås och sin trygga familj tror hon att inget har ändrats. Hon kommer tillbaka , arbetslös och från ett brutet förhållande
med pojkvännen och möter gamla kompisar som lever småstadsliv med man och barn. Det är ett liv hon inte vill ha och naturligtvis tycker hon att de är trista och lite inskränkta och utan vyer.
Nog känner hon att hon är frigjord och öppen mot världen på ett annat sätt. Hon gnabbas med brorsan, får ett vikariat på lokaltidningen och kliver in i den där rollen som barn ofta får i förhållande till föräldrar. Stöttad, omhändertagen och invaggad i tron att allt är som vanligt. Tillshon märker att något har ändrat sig mellan föräldrarna.
När hennes stora trygga far visar sig gilla att klä sig som kvinna, blir det en chock. Hon blir tvungen att ompröva sin relation till pappan, men mest av allt sina egna värderingar.

För pappan (Rolf Lassgård) är det en balansgång att göra det han måste. Att vara den han innerst inne är och att möta omvärlden och församlingen är han beredd på. Men rädslan att mista sin familj och att få dem att förstå är svårare. Makan (Lena Endre) vill inte prata om saken och vill inte att han går ut med kvinnokläder. Ändå accepterar hon en make i sidennattlinne i sängen bredvid.
Ofta när män klär sig i kvinnokläder är det underhållning, gärna burlesk humor. Här är det allvar , en nödvändighet för att leva sant. Men priset är högt när familjens samanhållning knakar.

Lassgård som pappa och präst är stor, vänlig och trygg och sedan som kvinna betraktar han prövande sin spegelbild. Med återhållet agerande visar han både glädjen och oron. Han är perfekt för rollen.
Med mycket mod och stolthet går han från sidennattlinnen till blommig klänning och högklackat.

Filmen är verkligen en feelgood-historia om ett svårt ämne. Att en man klär sig i kvinnokläder accepterar nog de flesta men att någon närstående man kommer i klänning till middag blir en helt annan sak. En gripande, kärleksfull historia som dessutom är sann.

Den fjärde mannen – ett tv-tips inför nyår med start 30 december

by

denfjardemannen

SVT bjuder på en Leif GW Persson-deckare i tre avsnitt, ”Den fjärde mannen” som startar i SVT1 tisdag 30 december kl 21.00.

Om du har läst några av GW Perssons deckare med den homofobe poliskommissarien Evert Bäckström i huvudrollen och skrattat åt och retat dig på denna dumme polisman, då har du tre högtidsstunder att se fram emot. Evert Bäckström spelas suveränt av Claes Malmberg. Dagens Nyheters tv-krönikör Johan Croneman hyllar serien ”Den fjärde mannen” i kulturdelen av DN den 30 december och alldeles speciellt hyllar han Claes Malmbergs rolltolkning. ”Claes Malmberg är helt enkelt lysande i Den fjärde mannen”, skriver han. Croneman menar att karaktären är som skriven direkt för att spelas av Claes Malmberg.

Ja det är lustigt hur en person som Claes Malmberg kan hitta så rätt när han som person själv verkar vara väldigt annorlunda. Evert Bäckström är en olidligt vidrig person som ändå lyckas lösa brotten och hamna med huvudet uppåt själv.

Den fjärde mannen kretsar kring ockupationen av Västtyska ambassaden 1975, en byk som fortfarande har fläckar. Parallellt skildrar berättelsen ett olöst mord 1989 som har spår som leder in i maktens nutida korridorer. Handlingen pendlar mellan dessa tre tidsepoker.

Rolf Lassgård spelar nytillträdd Säpo-chef som får reda ut härvorna.

Serien i tre delar bygger på Leif GW Perssons roman ”En annan tid, ett annat liv”. Regi: Kristian Petri.

Jag har sett de första två avsnitten och tycker att den är sevärd, speciellt för den som är intresserad av samhällsfrågor och politik, dock tycker jag den är ganska förutsägbar till stora delar. Den överraskar mig inte så mycket. Croneman hyllar skådespelarna och menar att de agerar helt perfekt alltigenom. Jag kan tycka att regin varit något övertydlig och att jag sett liknande tidigare, att de är karikatyrer på liknande karaktärer.

Men bland de stora utbudet under nyårs- och trettonhelgen i tv är detta väl ändå något av det mest sevärda.

Ett pressmeddelande berättar lite mer om serien:

1975 ockuperas Västtyska ambassaden i Stockholm av tyska terrorister. Attacken slår inte bara mot ambassaden utan även mot Sveriges stolthet som en fredlig nation. Säkerhetspolisen anser i efterhand att terroristerna måste haft hjälp av folk i Sverige, men det kan inte bevisas.

1989 mördas en man i sin lägenhet i centrala Stockholm. Det är en lägre tjänsteman som verkar ha levt ett oansenligt liv utan familj eller nära vänner. Den homofobe poliskommissarien Evert Bäckström får hand om utredningen och avskriver fallet som ett ”bögmord”.

Här och nu så utnämns Lars Martin Johansson, LMJ, till ny chef för Säkerhetspolisen. Hans första uppgift blir att ta en ny titt på ambassaddramat från 1975. Två nya namn har nyligen lagts in i mappen, varav det ena är offret från Bäckströms olösta mord 1989. LMJ sätter ihop en utredningsgrupp vars diskreta undersökning, pusselbit för pusselbit, leder in i maktens korridorer.

Dramaserien Den fjärde mannen är i tre entimmes avsnitt och baserad på Leif GW Perssons roman ”En annan tid, ett annat liv”. Serien är gjord av samma team som låg bakom En pilgrims död (2012).

Huvudrollerna spelas återigen av Rolf Lassgård, Helena af Sandeberg, Claes Malmberg, Henrik Norlén, Kjell Bergqvist, Jacob Ericksson, Johannes Brost och Per Svensson. Dessutom spelar Helena Bergström rollen som statssekreterare Helena Stein.
Regi: Kristian Petri. Manus: Sara Heldt och Johan Widerberg.

SVT1 tisdag 30 december kl 21.00: Den fjärde mannen
Del 2 sänds 1 januari kl 21.00
Del 3 sänds 3 januari kl 21.00


På SVT:s hemsida han du läsa mer om Den fjärde mannen.

Recension av Jägarna 2

by

Titel: Jägarna 2

Betyg: 4

Premiär: 2 september 2011 i Norrland 9 september i övriga Sverige

Tro inte att Jägarna 2 handlar om norrländska män. Det är en film om makt och våld och berör oss alla och handlingen kunde lika gärna ha placerats i Småland eller Stockholmstrakten.

Filmen med Rolf Lassgård och Peter Stormare är en fristående uppföljare till Jägarna. Rolf Lassgård kommenderas mot sin vilja tillbaka till hemorten för att utreda ett brutalt mord på en ung kvinna. Återigen konfronteras han med hembygden och gamla spöken.

När Erik Bäckström (Rolf Lassgård) anländer presenteras med ett färdigt fall, alla är överens om att traktens lymmel Jari (Eero Milinoff) är förövaren men Erik ser igenom den hafsiga utredning. Tillsammans med Torsten (Peter Stormare) börjar han trots motstånd från lokala polisen att nysta upp fallet. Snart leder utredning honom till att dra obekväma slutsattser.

Filmen handlar om det våld en man är beredd att utöva för att behålla sin makt över omgivningen. Vi får tidigt veta vem mördaren är (i alla fall starka misstankar) på grund av att vi får se lite mer än Erik Bäckström. Vi får följa mördaren när han med hot och våld tvingar andra att tiga eller ljuga. Särskilt drabbade är hans närmaste. De lever i skräck och tystnad och vågar inte en sprata med varandra. Kollegor och jaktkompisar blundar för hans beteende. Raseriet ökar när hans ansträngningar bara gör det hela värre och han reagerar med ännu mer våld. Hela tiden tycker han att han är i sin fulla rätt att göra det han gör.

Filmen är ingen deckargåta, mer en thriller och är bitvis gastkramande. Rolf Lassgård är suverän i sin roll, han spelar med ovanlig skärpa och tempo. Peter Stormare är läskigt bra som Torsten, den lokala polisen som utreder mordet.

Jag har en liten anmärkning, Lo Kauppi spelar kriminalteknikern som Erik ringer för att hjälpa honom och jag har förväntningar på att hennes roll på något vis skall påverka handlingen. En stark kvinna som släpps lös bland männen. Tyvärr försvinner hon lika fort och hennes största bidrag blir att per telefon bekräfta Eriks misstankar. Snöpligt och lite obegripligt att Kjell Sundvall missar chansen att släppa fram åtminstone en kvinna som inte är ett offer för en man.

Jag ger betyget 4 för att det är en bra film om ett aktuellt problem. Filmen beskriver problemet med mäns våld på ett trovärdigt sätt, ända till slutet och den faller inte i fällan att psykologisera våldet. Den beskriver förövaren som en man som gör det han gör för att han anser att han rätt.

Det är också en välgjord film vars fantastiska naturbilder bär fram handlingen. Naturen är vacker men samtidigt hård och kall. Fint filmhantverk, helt enkelt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,