Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Kulturbloggen möter Sofia Pekkari

by

Sofia Pekkari – lägg namnet på minnet. Hon är en av de unga skådespelarna på Dramaten, född 1985 och redan haft flera stora roller som Julia i Shakespeares Romeo & Julia på Stora scenen i regi av John Caird.

I den föreställningen spelade hon mot Christoffer Svensson som var Romeo. Sofia och Christoffer är ett par i verkligheten.
-Vi hade varit ihop ett år när vi fick de rollerna. Det var väldigt bra för vi kunde jobba mycket med texten tillsammans, berättar Sofia Pekkari.

Sofia Pekkari kommer från Göteborg och är uppväxt i teaterlokaler. Hennes pappa var musiker på Backa Teater.
-Som jag minns det var vi där jämt, säger hon. Teaterhus är de mest spännande hus jag vet och vi var många teaterbarn som for omkring där.

Att hänga på teatern gav henne nog en stabil grund för hennes karriär inom teatern.
-Jag minns att jag såg Spöket på Canterville 22 gånger när jag var i nioårsåldern, jag kunde inte få nog av den.

Inför gymnasiet stod hon i valet och kvalet mellan att gå teaterlinjen eller musiklinjen. Det blev teater, men hon var nära att hoppa av och byta till musik. Hon kände sig inte riktig hemma i teaterklassen och i princip var allt klart för bytet till musiklinjen när hennes gymnasieklass fick vara med i en föreställning av ”Hamlet” på Angereds Teater.
-Det ville jag ju vara med om, när vi fick chansen att vara på en teater på riktigt.

Sofia Pekkari fick rollen som Ofelia och efter den fick hon roller i tv-serier, bland annat i ”Kniven i hjärtat”. I tv-serien ”Möbelhandlarens dotter” spelade hon mot Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg, som förmodligen tipsade Dramaten om henne, eftersom hon därefter fick chansen att provspela för en roll i Dödsdansen.
-Jag provspelade på skärtorsdagen för sex år sedan, berättar hon.
Hon fick rollen och där spelade hon mot Christoffer Svensson, som några år senare blev hennes sambo.

Efter den rollen fortsatte det och idag har Sofia Pekkari ett treårskontrakt med Dramaten.

I sommar går Sofia Pekkari in i en helt ny roll, då ska hon bli mamma.
-Vi ska dela föräldraledigheten ganska lika, men det beror väl också på vilka roller som dyker upp för oss, säger hon.

Hon hoppas kunna få lite tid över när hon är föräldraledig för att ta sånglektioner. Kommer det en roll där hon får kombinera sången med teatern tackar hon nog inte nej.
-Jag drömmer om sångroller, att få vara med i musikteater.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lucifer Effect – Välspelad. Snygg. Och distanserad

by

Lucifer Effect
Regi: Tana Maneva
Scen: Teater Giljotin
Premiär 14 april 2012

Dostojevskij sade något i stil med att om djävulen inte finns av egen kraft, så är han skapad av oss själva som vår avbild. Och med tanke på antalet skildringar av helvetet inom litteraturen och teatern kan vi väl lugnt konstatera att det

Lucifer Effect är tre saker. Oerhört välspelad. Snygg. Och distanserad.

Vi tar det från början. I föreställningens början, i det vitaste av vita rum, befinner sig tre människor i olika stadier av upplösning. Lucifer Effect gör anspråk på att ta sig lager efter lager ner mot människans kärna, in mot det kännande och bort från det rationella. Till platser inom oss där maktbegär får härska fritt och andra människor bara är medel för att nå ett mål. Ur detta skapar Tana Maneva, som står för regin och en strålande dansinsats i föreställningen, allas vår djävul.

Tanken är naturligtvis svindlande, om än inte unik. Om det civiliserade hyvlas bort från människan, återstår bara en liten egoistisk äcklig kärna som tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Kvar är något litet, äckligt och väldigt kroppsligt.

Just sådan är Lucifer Effect. Kroppslig. Köttslig. Det spottas blod och bestick slängs i backen. Folk talar förbi varandra, för i helvetet har ingen någon avsikt att lyssna på någon annan. Men det blir också pjäsens problem, för detta är en föreställning som bara talar ut, och som lyssnar väldigt lite. Det blir svårt att tränga in i pjäsen när inte ens karaktärerna tycks vara intresserade av varandra. På så sätt är den distanserad från publiken.

Men, som sagt, Lucifer Effect är makalöst välspelad, av hela ensemblen. Och scenografin, lika naken som den blottade själen, signerad Youlian Tabakov, är ruggigt snygg. Utan att ta för sig blir det vita rummet en målarduk där framför allt Joaquin NaBi Olssons ständigt bekymrade uppsynen bygger upp bilden som dröjer sig kvar i tankarna efter föreställningen.

I rollerna:
Tana Maneva, Joaquin NaBi Olsson och Scott Ackerman

Foto: Cato Lein

Text: Johan Ranstam

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Teaterkritikernas världskongress: Teatern är hotad

by

Mina anteckningar efter de första samtalsdagarna på IATCs årliga kongress för teaterkritiker handlar mycket om försöket att ringa in begreppet ”Theater Beyond the Theater”. På pappret är Korea inringat, för att en talare därifrån säger att den ursprungliga teatern i Korea var just teater bortom teatern, uppförd på torg, i tempel och palats.

Så vandrar tankarna till Europa, där mycket teater spelades i kyrkorummet under ett par århundraden, innan det fanns bänkar att sitta på. Man vandrade mellan skådespel som gestaltade olika delar av Bibeln, och förstod kanske mer av vad prästen yrade om sen.

Teatern är hotad, låter det från många håll. Budgetar skärs ner, med konstnärliga förluster som följd – förkortade repetitionstider och färre föreställningar. I all tragik söker man sig nya vägar, och flörtar hämningslöst med andra konstformer (läs populärkultur), i hopp om att träffa guldådran och … Ja, vad är det man hoppas på? Att hitta tillbaka till en ”renare” och mindre kommersialiserad teater? Behövs det? Finns det något egenvärde i den klassiska teatern, eller har den överlevt sig själv?

Teatern bortom teatern tycks också i vissa talares handling kunna handla om så radikala grepp som att ha spelplatsen omringad av publiken. I det läget ringer orden från IATCs ordförande Yun-Cheol Kim i mina öron: kanske borde det handla mer om kritik bortom kritiken.

Hur förnyar vi teaterkritiken? Utan att ge vika för kommersialisering (det vill säga skriva i syfte att påverka vår läsare enligt vår uppdragsgivares önskemål) eller anti-intellektualisering (att bara rapportera vad vi sett utan att reflektera eller sätta det i ett sammanhang)? Kan vi det? Ska vi vara öppna för sponsring? Varför är näringslivets inblandning så känslig, när gränsen mellan kritikern och teatern är, i bästa fall, vag? Vad tycker du? Skulle du vara beredd att t.ex. betala för att läsa teaterkritik?

I min värld handlar begreppet Teater bortom Teatern inte så mycket om byggnader eller spelstilar. Det finns och har alltid funnits ett brett utbud av praktiker att tillgå; oavsett om man önskar två skådespelare varav en är en snart död hummer och spelplatsen en centralstation i en stor stad; eller om man vill ha Shakespeare på en nationalscen med firade skådespelare. Nej, begreppet handlar istället om hur vi angriper ämnet för teatern. Dan Rubin, teaterkritiker från Kanada, skrev för nästa 15 år sedan, att det pågår en utsuddning mellan teatern och andra konstformer, så väl som mellan teatern och livet självt.

Text: Johan Ranstam

 

 

Tidigare rapporter:

På väg till fem dagars gnäll om teaterkritikens usla förutsättningar?

Rapport 2 från fem dagars konferens om teaterkritiken och dess roll i samhället

Rapport 3 från IATCs årliga kongress för teaterkritiker

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bibeln på Göteborgs stadsteater är en mörk historia

by

Bibeln
Göteborgs stadsteater
Premiär 17 februari 2012
Manus: Niklas Rådström
Regi: Stefan Metz
Musik: Gunnar Lundgren
Ljus: Willia Wenner
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio

Bibeln i regi av Stefan Mets är en mörk föreställning som tar upp de svåra existentiella frågorna, om lidandet, om rättvisan och orättvisan i livet, om död och liv. Niklas Rådström har skrivit manus till föreställningen som lär vara den första teaterföreställningen i världen av Bibeln i dess helhet. Den är lång, nästan fem timmar – med avbrott för två pauser.

Föreställningen börjar i mörkret och Gud skapar ljuset. En oerhört elegant, estetisk inledning där guds tre änglar utför guds verk under skapelsen och Michalis Koutsogiannakis spelar den ängel som fått det ärorika uppdraget att vara guds röst. Michalis Koutsogiannakis är en speciell skådespelare med stark utstrålning, han passar perfekt i rollen som guds närmaste ängel. Han har en lätt brytning i sitt uttal, eftersom han har grekiskt ursprung och har bott mycket både i Australien och Italien. Den brytningen gör guds röst liksom mer global, mer universell.

Efter skapelsen möter vi Adam och Eva och vi får se hur de tvingas lämna paradiset, vi möter Kain som dödat Abel och vi kommer ganska snabbt till Moses. Första akten är hyggligt kronologisk men sedan i andra akten bryts det kronologiska upp alltmer och olika delar av Bibeln blandas. I samma scen kan kända personer från de gammaltestamentliga berättelserna och citat från olika delar av Bibeln tas upp samtidigt.

Den gud som presenteras i framför allt första delen är väldigt krigisk och han har inga problem med att döda en hel stad eller ett helt folkslag. Gud hämnas och dödar människor som inte är rättfärdiga. De män som krigar för gud har slående likheter med både soldater och rebeller i nutida konflikter. Dräkterna stryker under och förstärker och ger fördjupade associationer. Alex Tarragüel Rubio har gjort ett imponerande arbete med hur kostymerna används. Moses bror Aron hade en klädstil som fick mig att tänka både på Stalin, Che Guevara och Mao. De gammaltestamentliga ledarna har en del gemensamt med senare tiders politiska ledare.
En träffsäker scen är när översteprästen (spelad av Carl-Magnus Dellow) krypande och smilande övertalar Pontius Pilatus att döma Jesus till döden istället för brottslingen Barabas. Pontius Pilatus är en högrest man, iklädd blå glänsande sidenkostym (spelad av Lamine Dieng) – och jag får associationer till nutida toppdiplomater och politiken som säljs ut till underhållningsindustrin.

Guds tre änglar varav en sedan faller och blir Satan har en viktig roll i berättelsen. De tre änglarna är det sammanhållande kittet, som är berättare och kommenterar och argumenterar med varandra och med övriga karaktärer. Adam och Eva har också en slags sammanhållande funktion. De dyker upp under föreställningens roll i nutida kläder och är andra karaktärer fast med namnen Adam och Eva.

Föreställningen leker en del med att karaktärer byter plats och i tredje delen, efter andra pausen, leker den också med könsroller. Vem har sagt att Jesus måste spelas av en kvinna?

Jag tror att en och annan som såg premiären blev lite förvånad. Bibeln efter Niklas Rådströms manus är ingen rak berättelse som följer allt kronologiskt. Överlag är det en mörk bild av gud som målas fram, det är inte mycket av det ljusa som också finns i Bibeln som kommer fram. Bibeln i sig innehåller många dramatiska berättelser som inte alls är med och om de är med utnyttjas inte deras dramatiska potential utan ofta är det någon karaktär som berättas det istället.
Dekor och scenografi stram, karg med mycket bruntoner i husen som i bakgrund är formade som stora hyllor. Att scenografin och dekoren är så enkel ger stort utrymme för spelet med ljuset. Ljussättningen är en av föreställningens starkaste upplevelser. Musiken är också väldigt väl genomtänkt. En enkel orkester med en elbas, en elgitarr, trummor, en liten slags synth och en kontrabas stryker under stämningar och känslor.

Bibeln på Göteborgs stadsteater är ingen lätt föreställning. Den som kan sin religionshistoria och är välbekant med Bibeln får ut mycket mer. Spelet är fullt av små vinkningar och hänvisningar som kräver att du kan de bibliska berättelserna.

Mer än att berätta Bibelns historia från början till slutet tar den grepp på vad Bibeln betyder, vad dess berättelser har att säga människor: den ifrågasätter och sätter igång funderingar kring människolivets villkor. Men den är lång, den är nästan fem timmar – och den är krävande med många monologer. Kanske skulle föreställningen må bra av att korta ner några monologer och föra in lite mer dialog och dramatik. Ibland berättas det mer i monologerna är att det gestaltas som drama.

Skådespelare:
Mina Azarian, Per-Anders Ericson, Carl-Magnus Dellow, Lamine Dieng, Johan Gry, Henric Holmberg, Carina M Johansson, Miran Kamala, Petter Kevin, Michalis Koutsogiannakis, Magnus Lindberg, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg, Amelie Thorén, Nina Zanjani

Musiker:
Göran Klinghagen, Stefan Bellnäs

Kompositör:
Bengt Beche Berger

På bilden:
Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Lamine Dieng, Emilie Strandberg

Relaterat: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om vådan att jämföra svartas förhållande till scenkonst med rullstolsburna till dans

by


Reflektera över:
Om du är rullstolsburen – vad har du då för förhållande till dans?
Om du är döv – vad har du för relation till musik?
Om du är svart – vad är ditt förhållande till scenkonst, där det mesta som du ser inte reflekterar ditt liv?

Så inledde Josette Bushell-Mingo ett anförande hon höll när Stadmissionen i Stockholm tillsammans med Kungliga Operan arrangerade en dag fylld med seminarier och diskussioner som enligt inbjudan skulle handla om hur viktig kulturen är för hälsan. Tyvärr var det inte så många seminarier som tog upp frågor kring kulturens värde för människors hälsa. Flera av föredragshållarna fokuserade mycket mer på att sommJosette Bushell- Mingo tala om sin egen syn på kultur.

Josette Bushell-Mingo är konstnärlig ledare för Tyst teater på Riksteatern. Jag skulle vilja höra om hur hon jobbar med teckenspråk på teatern: hur påverkar det hur de framställer dramat, exempelvis? Jag skulle vilja veta mer om hur människor med hörselproblem upplever teatern – och kanske få höra exempel på hur människor med hörselproblem fått inre styrka i och med kultur och teater. Tyvärr tog hon inte upp något kring detta. Hon är en fascinerande person med spännande utstrålning och en bra talare, men tyvärr ägnade hon sitt tal mest om att berätta om sig själv och sina tankar kring kultur.

Flera gånger sade Josette Bushell-Mingo: ”I put my life in the hands of theatre”.

Ja, jag vet, det klingar religiöst, som att ta bort sitt eget ansvar och lita på en högre makt, i det här fallet scenkonsten. Journalisten och författaren Ludvig Rasmusson deltog också i seminariedagen då han medverkade i den avslutande paneldiskussionen. Han reagerade på det Josette Bushell-Mingo sagt om att lägga sitt liv i händerna på teatern.
– Byt ut orden mot Jesus eller kommunismen, sade han. Då känner ni hur farligt det är att säga så.

Jo, kulturen ska väl hellre skapa fria människor som tänker själva och inte lägger sitt liv i någon ideologis händer.

Jag reagerade dock ännu mer på att likställa de svartas förhållande till scenkonst med rullstolsburna till dans. En rullstolsburen kan inte resa sig och dansa – utan dansen måste anpassas till att de sitter fast i stolen. Det är dock förstås möjligt att skapa dans utifrån dessa förutsättningar.
En svart människa är inte handikappad i jämförelse med vita. Inte fysiskt. Så liknelsen håller inte alls.

Det finns en stor fara med att ta upp problematiken på det sättet. Det blir så individfokuserat.
Ofta blir det ju så att när kulturinstitutioner då vill ta itu med att få in fler svarta i sin personal då rekryterar det bland välutbildade svarta män och kvinnor från överklassen eller övre medelklassen.
Och snedrekryteringen av människor från andra samhällsklasser förstärks.

Snedrekryteringen till scenkonsten har mycket mer med klassfrågor att göra. Det är de välutbildade med goda kontakter som får jobben inom kulturen.

Ludvig Rasmusson tog upp den enorma åldersdiskriminering som pågår i Sverige. I tv, på teatrar, i filmer är det en dominerande majoritet unga människor som kommer fram och syns.

Tänk dig: en man eller kvinna som jobbat inom medier eller kultur i trettio år, sedan han/hon började jobba som 25-åring och nu skickar in ansökningar till sommarvikariat på landets stora redaktioner. Han/hon har jobbat på dessa platser för tjugo år sedan, sedan dess har han/hon jobbat inom olika medier, utbildat sig, fördjupat sina kunskaper inom medier.
Han/hon kan kallt räkna med att inte ens kallas till intervju. Om han/hon däremot är 35 år ökar chanserna tusen gånger om. Med andra ord har hans/hennes ytterligare tjugo års erfarenhet inget värde.Men om den 50+:aren jag tog upp kommer från en välbärgad övre medelklass då är det inga problem. Då får han/hon ett chefsjobb snabbt och lätt på någon kulturinstitution.

De svarta som kommer från övre medelklassen har på samma sätt fler öppna dörrar in i yrkeslivet än svarta från arbetarklass. Snedrekryteringen till jobben inom kultur och medier har med mycket annat än hudfärg att göra.

Relaterat: Teatermagasinet om ett seminarium om svart teater.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,