Arg gubbe
Av Michael Segerström
Regi Ejvind Andersen
På scen Michael Segerström
Premiär på Teater Giljotin 30 juli 2019′
Michael Segerström är modig. Över sextio år gammal träder han fram och berättar att han kommit till insikt att han är homosexuell. För detta möter han många olika reaktioner.
En del gratulerar honom. Varför får han en massa gratulationer när hans läggning mest känns som ett straff? säger han i föreställningen där han berättar om sin resa fram till beslutet att träda ut ur garderoben.
Det är intressant och fascinerande. Han har varit gift i 28 år med en kvinna, har en adoptivson och har alltså levt utåt sett som heterosexuell. När han nu kliver fram och berättar gör han inte det för att han har en homosexuell relation utan för att det är något som han tryckt ned inom sig i hela sitt liv.
I föreställningen, som är en monolog har skrivit själv, berättar han om sin uppväxt och hur han tryckte ned sina känslor för män. Han växte upp på en mindre ort i Skåne under 1950-talet, i en tid och en plats då det inte var lätt att sticka ut från mängden och homosexualitet var inte accepterat.
Utan tvekan är han både modig och en duktig skådespelare. Hans monolog blir aldrig tråkig, han växlar med röstläge och kroppsuttryck då han låter sina olika personligheter komma till tals. Det är medryckande att höra hans personliga berättelse. Bra tajmat med premiär under Prideveckan i Stockholm.
Samtidigt tycker jag det är sorgligt att någon människa alls behöver ”komma ut”. Spelar det alls någon roll vilken sexualitet någon människa har? Det som
Jag fängslades av hans berättelse men hade gärna hört mer om arga gubben och hur farligt det kan vara för en människa att inte kunna leva ärligt med vem hen är, inte ens kunna vara sann mot sig själv. Vad ger det för skador inom en människa? På sätt och vis tycker jag det temat är det mest intressanta.
Lite fakta om Michael Segerström:
Segerström har varit en del av Sveriges teaterliv sedan 1970-talet då han bland annat ingick i Tältprojektet ”Vi äro tusenden”, som turnerade i Sverige sommaren 1977. I början av 1980-talet skrev han och spelade huvudrollen i SVTs barnprogram På kurs med Kurt, som sänts i repris flera gånger.
Segerström har varit engagerad vid Boulevardteatern som han var med att starta och driva (1984-2006), Stockholms stadsteater, Göteborgs stadsteater och Helsingborgs Stadsteater. 2008 mottog han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll för sin roll som den hunsade, arbetssökande Bernhard i filmen Darling.
År 2013 debuterade Segerström som skönlitterär författare med novellsamlingen Berättelser från köpingen som sedan följdes 2015 av Trelleholla – ondare än ont, en blandning av spänningsroman och en satir över ”det svenska deckarundret”.
Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.
Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.
