Reflektera över:
Om du är rullstolsburen – vad har du då för förhållande till dans?
Om du är döv – vad har du för relation till musik?
Om du är svart – vad är ditt förhållande till scenkonst, där det mesta som du ser inte reflekterar ditt liv?
Så inledde Josette Bushell-Mingo ett anförande hon höll när Stadmissionen i Stockholm tillsammans med Kungliga Operan arrangerade en dag fylld med seminarier och diskussioner som enligt inbjudan skulle handla om hur viktig kulturen är för hälsan. Tyvärr var det inte så många seminarier som tog upp frågor kring kulturens värde för människors hälsa. Flera av föredragshållarna fokuserade mycket mer på att sommJosette Bushell- Mingo tala om sin egen syn på kultur.
Josette Bushell-Mingo är konstnärlig ledare för Tyst teater på Riksteatern. Jag skulle vilja höra om hur hon jobbar med teckenspråk på teatern: hur påverkar det hur de framställer dramat, exempelvis? Jag skulle vilja veta mer om hur människor med hörselproblem upplever teatern – och kanske få höra exempel på hur människor med hörselproblem fått inre styrka i och med kultur och teater. Tyvärr tog hon inte upp något kring detta. Hon är en fascinerande person med spännande utstrålning och en bra talare, men tyvärr ägnade hon sitt tal mest om att berätta om sig själv och sina tankar kring kultur.
Flera gånger sade Josette Bushell-Mingo: ”I put my life in the hands of theatre”.
Ja, jag vet, det klingar religiöst, som att ta bort sitt eget ansvar och lita på en högre makt, i det här fallet scenkonsten. Journalisten och författaren Ludvig Rasmusson deltog också i seminariedagen då han medverkade i den avslutande paneldiskussionen. Han reagerade på det Josette Bushell-Mingo sagt om att lägga sitt liv i händerna på teatern.
– Byt ut orden mot Jesus eller kommunismen, sade han. Då känner ni hur farligt det är att säga så.
Jo, kulturen ska väl hellre skapa fria människor som tänker själva och inte lägger sitt liv i någon ideologis händer.
Jag reagerade dock ännu mer på att likställa de svartas förhållande till scenkonst med rullstolsburna till dans. En rullstolsburen kan inte resa sig och dansa – utan dansen måste anpassas till att de sitter fast i stolen. Det är dock förstås möjligt att skapa dans utifrån dessa förutsättningar.
En svart människa är inte handikappad i jämförelse med vita. Inte fysiskt. Så liknelsen håller inte alls.
Det finns en stor fara med att ta upp problematiken på det sättet. Det blir så individfokuserat.
Ofta blir det ju så att när kulturinstitutioner då vill ta itu med att få in fler svarta i sin personal då rekryterar det bland välutbildade svarta män och kvinnor från överklassen eller övre medelklassen.
Och snedrekryteringen av människor från andra samhällsklasser förstärks.
Snedrekryteringen till scenkonsten har mycket mer med klassfrågor att göra. Det är de välutbildade med goda kontakter som får jobben inom kulturen.
Ludvig Rasmusson tog upp den enorma åldersdiskriminering som pågår i Sverige. I tv, på teatrar, i filmer är det en dominerande majoritet unga människor som kommer fram och syns.
Tänk dig: en man eller kvinna som jobbat inom medier eller kultur i trettio år, sedan han/hon började jobba som 25-åring och nu skickar in ansökningar till sommarvikariat på landets stora redaktioner. Han/hon har jobbat på dessa platser för tjugo år sedan, sedan dess har han/hon jobbat inom olika medier, utbildat sig, fördjupat sina kunskaper inom medier.
Han/hon kan kallt räkna med att inte ens kallas till intervju. Om han/hon däremot är 35 år ökar chanserna tusen gånger om. Med andra ord har hans/hennes ytterligare tjugo års erfarenhet inget värde.Men om den 50+:aren jag tog upp kommer från en välbärgad övre medelklass då är det inga problem. Då får han/hon ett chefsjobb snabbt och lätt på någon kulturinstitution.
De svarta som kommer från övre medelklassen har på samma sätt fler öppna dörrar in i yrkeslivet än svarta från arbetarklass. Snedrekryteringen till jobben inom kultur och medier har med mycket annat än hudfärg att göra.
Relaterat: Teatermagasinet om ett seminarium om svart teater.
Läs även andra bloggares åsikter om Stadsmissionen, Operan, debatt, Ludvig Rasmusson, åldersdiskriminering, Josette Bushell-Mingo, svarta, scenkonst