Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Operan

MOZART mässa i c-moll tolkad med dans: vackert, sorgset och en hyllning till individen

by

MOZART mässa i c-moll
Kungliga Operan
Koreografi: Stijn Celis
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Scenografi och ljus: Jens Sethzman
Kostym: Catherine Voeffray
Premiär 13 september 2012

MOZART mässa i c-moll, går som namnet antyder i moll. Kungliga Operan bjuder på en timmes dansföreställning där känslorna i det vemodiga Mozartverket tolkas i kroppsrörelser. Mozarts verk sammanförts med koreografi som Stjin Celis skapat direkt för Kungliga Baletten.

Bakgrunden på scenen är vit och dansarna och kären är klädda i svart, med några få undantag som har vita skjortor. Det är stilrent, vackert och estetiskt och MÖRKT. Mörkt och vackert.

Det är svårt att sätta ord på de känslor som föreställningen förmedlar. Om jag ska lyfta fram ett huvudord är det nog individualitet. Dansarna rör på sig, ibland i likartade rörelser och de samarbetar också ibland när någon eller några lyfter någon – men ändå utstrålar alla en egen individualitet. Ingen rör sig precis som någon annan och aldrig exakt samtidigt. När kören stör uppställd är det heller aldrig i räta rader utan med en lätt oordning.

I pressmeddelandet berättas att Mozart komponerade sin mässa i c-moll 1783, under en hektisk period av sitt liv. Hustrun Constanze hade varit svårt sjuk, och verket skrevs som en tacksägelsemässa för kör, solister och orkester.

Det märks att verket skapats av någon som upplevt lidande. Det är ett mörkt verk men samtidigt otroligt vackert. Jag uppskattar att Stjin Celis valt att skildra de känslor som verket föder inne i lyssnaren och inte skapat en händelsebaserad berättelse.

Det är mäktigt och det fångar in mig direkt, jag uppfylls av känslor om livet och mänskligheten.

Lite bakgrund från Operans pressutskick:
En mäktig upplevelse väntar då våra dansare och sångsolister delar scenen med Kungliga Operans Kör som framför verket tillsammans med Kungliga Hovkapellet.

Stjin Celis har skapat verk för ett flertal europeiska balettkompanier, däribland Göteborgsoperans balett där han samarbetat med vår balettchef Johannes Öhman. Det var Johannes som föreslog ett samarbete kring MOZART mässa i c-moll.

Föreställningen inleds med ett samarbete med Kungliga Svenska Balettskolan som framför verket Orkestern av koreografen Stina Nyberg. Musiken kommer att framföras av musiker ur Lilla Akademien.

Det är mäktigt och det är sorgset och det är vackert – det är som en melankolisk hyllning till livet och individens rätt att vara sig själv.

Dansare
Kvinnor:
Jeannette Diaz-Barboza, Daria Ivanova, Mariko Kida, Alina Lagoas, Jenny Nilson, Jonna Savioja., Gina Tse

Män:
Hampus Gauffin, Hokuto Kodama, Anthony Lomuljo, Jerôme Marchand, Daniel Norgren-Jensen, Oscar Salomonsson, Anton Valdbauer, Kristóf Várnagy, Luca Vetere, Gunnlaugur Egilsson, Hugo Therkelson, Jens Rosén

Sångsolister
Sopran Johanna E Martell
Alt Annica Nilsson
Tenor Jonas Degerfeldt
Bas Lennart Forsén
Dirigent Andreas Stoehr

Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans Kör
Kormästare: Folke Alin och Christina Hörnell

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Är det pensionsystemet som är problemet – eller åldersdiskrimineringen?

by

Att alla ska ha rätt att arbeta kvar tills han/hon är 67 år har skapat problem för nationalteatrar som Operan, menar ledningen för Operan. Ledningen har börjat ett projekt de kallar karriärväxling, där de erbjuder dansare och sångare avtalspension eller utbildning för att kunna ta sig vidare i livet.

Men en del i problemet måste ändå vara de skygglappar som råder i västvärlden kring åldrandet. Vi låtsas som om det inte finns något som heter ”livets gång” och svenska medier går i täten för detta och anställer i stort sett bara trettioåringar.
Någon enstaka gång kan människor över 45 rekryteras till chefsposter inom svenska medier. Människor som är över 45 sorteras bort när de söker sommarvikariat och tjänster. Åldersdiskrimineringen i Sverige är kanske den som allra mest effektivt slår ut den diskriminerade gruppen.

Det är lite samma sak med teatrar, åldersdiskriminering har ju att göra med vad som sätts upp på teatrar, operahus och danshus. Vad är det för berättelser som sätts upp? Om där sattes upp föreställningar som också handlade om livet i dess helhet och också tog upp frågor som har med livets gång och åldrandet att göra, då skulle det inte vara samma stora problem för nationalscenerna.

Om det sågs som positivt att människor har livserfarenhet – då skulle inte ledningen vara lika ivriga att kasta ut alla som fyllt 45.

Teatermagasinet tar upp detta också och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om vådan att jämföra svartas förhållande till scenkonst med rullstolsburna till dans

by


Reflektera över:
Om du är rullstolsburen – vad har du då för förhållande till dans?
Om du är döv – vad har du för relation till musik?
Om du är svart – vad är ditt förhållande till scenkonst, där det mesta som du ser inte reflekterar ditt liv?

Så inledde Josette Bushell-Mingo ett anförande hon höll när Stadmissionen i Stockholm tillsammans med Kungliga Operan arrangerade en dag fylld med seminarier och diskussioner som enligt inbjudan skulle handla om hur viktig kulturen är för hälsan. Tyvärr var det inte så många seminarier som tog upp frågor kring kulturens värde för människors hälsa. Flera av föredragshållarna fokuserade mycket mer på att sommJosette Bushell- Mingo tala om sin egen syn på kultur.

Josette Bushell-Mingo är konstnärlig ledare för Tyst teater på Riksteatern. Jag skulle vilja höra om hur hon jobbar med teckenspråk på teatern: hur påverkar det hur de framställer dramat, exempelvis? Jag skulle vilja veta mer om hur människor med hörselproblem upplever teatern – och kanske få höra exempel på hur människor med hörselproblem fått inre styrka i och med kultur och teater. Tyvärr tog hon inte upp något kring detta. Hon är en fascinerande person med spännande utstrålning och en bra talare, men tyvärr ägnade hon sitt tal mest om att berätta om sig själv och sina tankar kring kultur.

Flera gånger sade Josette Bushell-Mingo: ”I put my life in the hands of theatre”.

Ja, jag vet, det klingar religiöst, som att ta bort sitt eget ansvar och lita på en högre makt, i det här fallet scenkonsten. Journalisten och författaren Ludvig Rasmusson deltog också i seminariedagen då han medverkade i den avslutande paneldiskussionen. Han reagerade på det Josette Bushell-Mingo sagt om att lägga sitt liv i händerna på teatern.
– Byt ut orden mot Jesus eller kommunismen, sade han. Då känner ni hur farligt det är att säga så.

Jo, kulturen ska väl hellre skapa fria människor som tänker själva och inte lägger sitt liv i någon ideologis händer.

Jag reagerade dock ännu mer på att likställa de svartas förhållande till scenkonst med rullstolsburna till dans. En rullstolsburen kan inte resa sig och dansa – utan dansen måste anpassas till att de sitter fast i stolen. Det är dock förstås möjligt att skapa dans utifrån dessa förutsättningar.
En svart människa är inte handikappad i jämförelse med vita. Inte fysiskt. Så liknelsen håller inte alls.

Det finns en stor fara med att ta upp problematiken på det sättet. Det blir så individfokuserat.
Ofta blir det ju så att när kulturinstitutioner då vill ta itu med att få in fler svarta i sin personal då rekryterar det bland välutbildade svarta män och kvinnor från överklassen eller övre medelklassen.
Och snedrekryteringen av människor från andra samhällsklasser förstärks.

Snedrekryteringen till scenkonsten har mycket mer med klassfrågor att göra. Det är de välutbildade med goda kontakter som får jobben inom kulturen.

Ludvig Rasmusson tog upp den enorma åldersdiskriminering som pågår i Sverige. I tv, på teatrar, i filmer är det en dominerande majoritet unga människor som kommer fram och syns.

Tänk dig: en man eller kvinna som jobbat inom medier eller kultur i trettio år, sedan han/hon började jobba som 25-åring och nu skickar in ansökningar till sommarvikariat på landets stora redaktioner. Han/hon har jobbat på dessa platser för tjugo år sedan, sedan dess har han/hon jobbat inom olika medier, utbildat sig, fördjupat sina kunskaper inom medier.
Han/hon kan kallt räkna med att inte ens kallas till intervju. Om han/hon däremot är 35 år ökar chanserna tusen gånger om. Med andra ord har hans/hennes ytterligare tjugo års erfarenhet inget värde.Men om den 50+:aren jag tog upp kommer från en välbärgad övre medelklass då är det inga problem. Då får han/hon ett chefsjobb snabbt och lätt på någon kulturinstitution.

De svarta som kommer från övre medelklassen har på samma sätt fler öppna dörrar in i yrkeslivet än svarta från arbetarklass. Snedrekryteringen till jobben inom kultur och medier har med mycket annat än hudfärg att göra.

Relaterat: Teatermagasinet om ett seminarium om svart teater.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,