Att alla ska ha rätt att arbeta kvar tills han/hon är 67 år har skapat problem för nationalteatrar som Operan, menar ledningen för Operan. Ledningen har börjat ett projekt de kallar karriärväxling, där de erbjuder dansare och sångare avtalspension eller utbildning för att kunna ta sig vidare i livet.
Men en del i problemet måste ändå vara de skygglappar som råder i västvärlden kring åldrandet. Vi låtsas som om det inte finns något som heter ”livets gång” och svenska medier går i täten för detta och anställer i stort sett bara trettioåringar.
Någon enstaka gång kan människor över 45 rekryteras till chefsposter inom svenska medier. Människor som är över 45 sorteras bort när de söker sommarvikariat och tjänster. Åldersdiskrimineringen i Sverige är kanske den som allra mest effektivt slår ut den diskriminerade gruppen.
Det är lite samma sak med teatrar, åldersdiskriminering har ju att göra med vad som sätts upp på teatrar, operahus och danshus. Vad är det för berättelser som sätts upp? Om där sattes upp föreställningar som också handlade om livet i dess helhet och också tog upp frågor som har med livets gång och åldrandet att göra, då skulle det inte vara samma stora problem för nationalscenerna.
Om det sågs som positivt att människor har livserfarenhet – då skulle inte ledningen vara lika ivriga att kasta ut alla som fyllt 45.
Teatermagasinet tar upp detta också och Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, åldersdiskriminering, Operan, pensioner, pensionsystem, politik