Lucifer Effect – Välspelad. Snygg. Och distanserad

Lucifer Effect
Regi: Tana Maneva
Scen: Teater Giljotin
Premiär 14 april 2012

Dostojevskij sade något i stil med att om djävulen inte finns av egen kraft, så är han skapad av oss själva som vår avbild. Och med tanke på antalet skildringar av helvetet inom litteraturen och teatern kan vi väl lugnt konstatera att det

Lucifer Effect är tre saker. Oerhört välspelad. Snygg. Och distanserad.

Vi tar det från början. I föreställningens början, i det vitaste av vita rum, befinner sig tre människor i olika stadier av upplösning. Lucifer Effect gör anspråk på att ta sig lager efter lager ner mot människans kärna, in mot det kännande och bort från det rationella. Till platser inom oss där maktbegär får härska fritt och andra människor bara är medel för att nå ett mål. Ur detta skapar Tana Maneva, som står för regin och en strålande dansinsats i föreställningen, allas vår djävul.

Tanken är naturligtvis svindlande, om än inte unik. Om det civiliserade hyvlas bort från människan, återstår bara en liten egoistisk äcklig kärna som tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Kvar är något litet, äckligt och väldigt kroppsligt.

Just sådan är Lucifer Effect. Kroppslig. Köttslig. Det spottas blod och bestick slängs i backen. Folk talar förbi varandra, för i helvetet har ingen någon avsikt att lyssna på någon annan. Men det blir också pjäsens problem, för detta är en föreställning som bara talar ut, och som lyssnar väldigt lite. Det blir svårt att tränga in i pjäsen när inte ens karaktärerna tycks vara intresserade av varandra. På så sätt är den distanserad från publiken.

Men, som sagt, Lucifer Effect är makalöst välspelad, av hela ensemblen. Och scenografin, lika naken som den blottade själen, signerad Youlian Tabakov, är ruggigt snygg. Utan att ta för sig blir det vita rummet en målarduk där framför allt Joaquin NaBi Olssons ständigt bekymrade uppsynen bygger upp bilden som dröjer sig kvar i tankarna efter föreställningen.

I rollerna:
Tana Maneva, Joaquin NaBi Olsson och Scott Ackerman

Foto: Cato Lein

Text: Johan Ranstam

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, teater, scenkonst, scen, Teater Giljotin, Lucifer Effect