Scenkonst

Den svenska apans 100 röda drömmar – Ingen går ifrån den här uppsättningen oberörd

23 maj, 2015 by Lotta Altner

”Den svenska apans 100 röda drömmar”
Text: fritt efter Joakim Pirinen
Regi och bearbetning: Nils Poletti
Kostymtecknare: Lena Lindgren
Ljusdesign/scenografi: Markus Granqvist
Kompositör: Daniel Rossetti, Jonas Söderqvist
Föreställning som recenseras: Turteatern i Kärrtorp den 22 maj 2015

Bara titeln i sig själv gav en hel del att tänka på innan föreställningen. Vilka apor finns i Sverige? Menar de riktiga apor? Varför röda drömmar? Pratar de politik här eller menar de bokstavligen röda drömmar? Dock visste jag redan från början att något av Joakim Pirinen inte kommer att serveras som sondmat. Det gällde att vara förberedd på att tugga i sig kritiker på hög nivå. Jag åt intensivt.
Inledningsscenen börjar med någon typ av djurisk djungeldans, som genom sin nakenhet skulle ha kunnat vara provocerande. Av någon ”lustig” anledning var den inte det minsta det och i jämförelse med övriga scener i produktionen, rena rama lättheten i uttryck. Det kändes inte ens jobbigt och barheten upplevedes helt naturlig i sammanhanget.

Uppsättningen saknade dock helt och hållet någon markant början, mitt eller slut. Scenerna kunde ha sats ihop i vilken ordning som helst, nästan. Den bestod istället av mindre scener, som mer eller mindre överlappar varandras syften. Vid vissa tillfällen kunde det kännas förvirrande, då man gärna hade velat bygga ihop någon form av logik från det ena mönstret, med det andra. Till slut gav man dock upp på att helt se någon vettig story och fokuserade på de större och mindre budskapen i varje ord, mening eller kroppsspråk. Det var skönt när man kunde släppa det vanliga behovet av ordningsföljd.

Att ge etablissemanget en stor fet smäll på käften, var helt klart hela uppsättningens syfte. Ingen gick säker. Efter föreställningen försökte jag tänka efter vilken eller vilka eventuella grupper som inte fått på ”tafsen”. Vem stod utan skuld och kunde kasta nästa sten? Den starkaste satiren riktades mot pedofiler, politiker, enskilda kända författare, rasister och mot pornografin. En ytlig värld som gärna obestraffat juckar sig fram här i världen med makt, smil, fnitter och lögner. Hela tiden på andras bekostnad. Dessutom var man ironisk mot män, kvinnor, komiker och religiösa. Komikerns särställning i vårt samhälle var väldigt klockren i deras tolkning. Jag log åt det faktum att många manliga komiker tror de är roliga bara då de är vulgära och vågar säga knulla femton gånger i samma mening.

Vid några tillfällen var blottningen av ”sanningen” med sarkasmen så obehaglig att jag vände och vred mig i min stol. Min inre röst sa, ”snälla sluta, nu får det vara nog”. Vid något tillfällen gick de så långt i sina uttryck att de gav mig fysiskt illamående. Efteråt kändes det dock viktigt att jag hade fått lov att bli utsatt för det. Det var som en inflammerad tand, som behövde dras ut ur munnen och spolas ren.
Det enda som genomgående var lite förbryllande var en del rolltolkningar. Jag förstod inte riktigt poängen i skrikande hysteriska kvinnor, snorande dialekter eller allt för komplicerade anföranden. Glädjande var dock att en del av kvinnorna spelade män ibland och att en del av rollkaraktärerna inte alls var könsbestämda utan snarare var transsexuellt präglade. Könsroller byttes också med varandra och gjorde att den normativa ordningen på saker och ting bara kördes ner i den allmänna köttkvarnen.

Scenkostymerna i den här föreställningen var hela tiden ”outstanding”, med inspiration från infödingar, indianer och japanska ninjakrigare. Minoriteter som alltid tar skada i ett samhälle som strävar efter likformighet. Men här slogs de tillbaka. Allra mest fascinerande av scenkostymerna var den byggda dinosaurien som kom in och hälsade på publiken. Den var gjord på secondhandkläder, nätvajrar, en gammal ryggsäck och ett paraply. Glatt kunde jag också konstatera att med eltejp kan man lösa och stödja det mesta!

Ingen människa gick ifrån den här uppsättningen oberörd. Tusen tankar och intryck snurrar runt i hjärnan. Jag är övertygad om att den här föreställningen kommer att bo kvar inom mig ett par dagar. Flera gångar kommer nya budskap och tankar att formas i mig och rassla genom systemet som ett flipperspel. Därmed var det här inget skådespel jag kommer att förlora på.

På scen:
Marie Ahl, Rebecca Westholm, Py Huss-Wallin, Sandra Redlaff, Emil Brulin och Marcus Vögeli

Foto: KlaraG

”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg – konsten av blanda två dramatikers verk

21 maj, 2015 by Lotta Altner

enigma

”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg
– Studio Enigma på Improvisation & Co den 20 maj 2015

Att veta lite om den rivalitet och den sedlighetsdebatt som dessa två dramatiker var en del av under 1880-talet, tror jag ger en annorlunda förståelsen av uppsättningen. Jag är tacksam för att jag själv är dramatiker och därmed har en samhällspolitisk grund att stå på. De små underfundiga replikerna och likheterna i de båda dramerna gav nämligen den allra största glansen. När man inte känner till historiken eller läst dramerna, så kan man nog skrattade åt väldigt elaka saker, men inte helt förstå de språkliga twistade lustigheter på andra ställen som är väldigt typiska för antingen Strindberg eller Ibsen. Det kändes som om man därmed kunde bli tilldelad någon typ av ”nyansblindhet”, om man inte hade gjort någon form av påläst läxa innan föreställningen. Så tycker inte jag att en uppsättning ska behöva vara.

Tanken att sammanföra dessa två dramer är en väldigt kittlande och spännande tanke och fungerade genomsnittligt ganska bra. Dock är språken i dramerna av väldigt skilda slag och på så vis skar det sig med jämna mellanrum. Ibsen och Strindberg har inte alls samma retorik och ibland ”dansade” man helt i otakt och klistret som skulle hålla dem ihop, fastnade inte helt och fullt.

Men den direkta övergången från ett drama till det andra var mycket snyggt gjort och med en vass kniv kom Strindbergs satir till sin rätt efter Ibsens vackra ordval om kvinnans rätt till lika frihet som mannen. För man ska inte glömma att kvinnor inte hade rösträtt, arvsrätt, abortsrätt och visste minimalt om sin egen sexualitet när båda dessa dramer skrevs. En gift man kunde inte heller bli dömd för våldtäckt inom äktenskapet, vilket man tydligt märker när exempelvis Torvald vill att Nora ska leva upp till sina äktenskapliga plikter i sängen. Dock fattades det en hel del passion och innerlighet från Torvalds sida och jag kände aldrig någon åtrå dem emellan. Det kändes inte som om deras närhet var genuin och äkta på något vis. Torvald skulle behöva ta mer trovärdigt i sin fru. Att de skulle ha två barn ihop, hade jag mycket svårt att se hur det skulle ha gått till.
Rekvisitan var ytterst mager och det var svårt att se de vackert tidsenliga kläderna på skådespelarna utan någon gripande dikor över huvudtaget. Jag hade gärna sett att scenen haft mer känsla av sin tid, eller att skådespelarna helt enkelt varit klädda i moderna kläder. Kontrasterna mellan det ena och det andra gjorde det omöjligt att acceptera i mina ögon.

Det måste ha varit mycket enklare för Anders Sahlman, som spelade Torvald först och sedan Vilhelm, eftersom dessa två rollkaraktärer inte påminde om varandra så mycket. Däremot fick både Disa Wiel-Svensson och Emelie Ulfeby, två karaktärer som var väldigt lika. I dessa kvinnliga gestaltningar, gled de båda mellan sina båda karaktärerer. Ibland visste man inte om Nora hade kommit tillbaka och nu var gift med Vilhelm, istället för med Torvald. Jag hade gärna sett att skådespelerskorna hade fått en större utmaningar, och att Nora och Gurli inte hade spelats av samma person. Det hade gett skådespelerskorna mycket större utmaning och deras eventuella potentialer hade då tagits till vara bättre.
Mest fascinerad av allt var att trots att det ju ”enbart” var en föreställning, så satt jag och blev riktigt kränkt som kvinna, för all dessa nedvärderande ord om kvinnor som de manliga rollkaraktärerna bidrog med. ”Åhh min lilla docka”, ”du är söt men slösaktig”, ”min lilla ekorre” och ”var nu min lilla sångfågel”. Inte så mycket för föreställningens skull kanske, utan för att man känner igen det här fortfarande i sin vardag. Det förekommer så ofta att män ger kvinnor förminskande namn (tyvärr gör kvinnor det till män också har jag hört). Tänk vilken skada ord kan göra på den mänskliga självkänslan och självförtroendet. Därför älskar jag Ibsens Nora och hennes slutliga självinsikt och avskyr Strindbergs manipulativa Vilhelm som får fåfänga Gurli på fall. Tack och lov att man lever en tid där mänskliga rättigheter ändå har blivit något bättre för fler.

Borders – en färgsprakande intensiv föreställning i tre dimensioner

9 maj, 2015 by Redaktionen

Borders
Regi Tilde Björfors
Kompositör Samuel Andersson
Koreografi Olle Strandberg
Scenografi Fanny Senocq
Kostym Jonna Bergelin
Ljus Daniel Kullman
Video Per Rydnert, Johannes Ferm Winkler
Mask Åsa Trulsson
Urpremiär på Hipp, Malmö stadsteater 8 maj 2015

Borders är mer en föreställning än en teaterpjäs, det är inte en sammanhållen historia som berättas. Det är å andra sidan en naturlig följd av att Borders är en samproduktion mellan Malmö Stadsteater och Cirkus Cirkör. Cirkusartister tvingas agera och eleverera repliker och skådespelare tvingas bli cirkusartister. Samtliga medverkande måste agera utanför sina sedvanliga yrkesroller.

Som titeln antyder är tema gränser och Borders använder cirkusens fysiska och visuella möjligheter, snarare än teaterns repliker för att åskådliggöra de gränser som finns i dagens Europa och i våra egna sinnen. Det är fart, fläkt, drama och politik. Borders är en politisk föreställning utan pekpinnar, vi konfronteras med de mänskliga konsekvenser som Europas gränser medför.

Det är en färgsprakande intensiv föreställning i tre dimensioner. Det är kaskader av sprutande eld, knivar och människor flyger genom luften, de trasiga och slitna blandas med de som vill vara flärdfulla. Hipp har högt i tak, vilket utnyttjas friskt. Jag är full av beundrar för de skådespelare som vanligtvis har fötterna fast förankrade på scenen som nu vågar sig upp på svindlande höjder.

Cirkus Cirkör blandar traditionell cirkus, med inslag från klassisk varieté, vaudeville och balett. Trapetsnumret blir balett på trapets. Det är enda gången någon form av skyddsmatta används – två duxmadrasser och ett några skumgummiplattor är dock inte mycket om man betänker att de två i trapetsen var minst 6 meter upp.

Scenen är minst sagt dynamisk. Den kvadratiska ytan har ingen fast utrustning, utan det som för tillfället behövs sätts upp och tas bort i en rasande fart. Lindansarens rep tvinnas av toalettpapper inför våra ögon och fästs mellan två upphottade elmopeder. På väggarna projiceras bilder som förstärker och illustrerar de som utspelas på scenen.

Musiken spelar en stor roll i föreställningen. Mycket framförs live av två musiker samt av ett flertal av artisterna. Scenkläderna varierar, vi ser uniformer, klassiska cirkuskostymer och utstyrslar som ger mig vibbar av Mad Max Beyond Thunderdome.

Cirkus Cirkör firar med Borders sitt 20-årsjubileum. Det är symptomatiskt att en grupp som från början ville överskrida gränser och gå utanför de vanliga ramarna för en cirkus väljer att fira sitt jubileum genom att överskrida ytterligare en gräns. Det hade varit såväl bekvämt som en säker väg till succé att göra en serie nummer hämtade från de tjugo år som gått. Men det är lyckligtvis inte Cirkus Cirkörs stil.

Borders spelas i den klassiska Hippodromen i Malmö som invigdes 1899, Namnet kommer från det antika Greklands hästkapplöpningsarenor (av latin hippos=häst samt dromos=lopp), den grekiska motsvarigheten till romarnas cirkus. Vid invigningen var det en spelplats för klassisk cirkus, teater och en hästmanege. Mer än 100 år senare gör cirkusen comeback.

I rollerna
Peter Åberg, Saara Ahola, Tatiana Mosio Bongonga, Sven Boräng, Hans-Peter Edh, Estiven Quinones Gonzalez, Mari Götesdotter, Mira Leonard, Karin Lithman, Esmeralda Nikolajeff, Jesper Nikolajeff, Jennifer Amaka Pettersson, Simon Rodriguez, Jan Unestam,Alexander Weibel Weibel

Musiker
Samuel Andersson, Maja Långbacka

Selmas salong på Soppteatern visar en Selma Lagerlöf fylld av liv och passion

9 maj, 2015 by Rosemari Södergren

Selmas Salong

Selmas salong
Av Gunilla Boëthius och Marianne Goldman
Regi Ann Petrén och Gunilla Röör
Urpremiär 8 maj på Klara Soppteater

Selma Lagerlöf var den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur. Det är stort och var banbrytande då, för mer än hundra år sedan, 1909 när hon fick besked om att hon fått priset via ett brev. Att se bilder från en svunnen tid är för mig ofta att betrakta något stelt och livlöst. Gamla bilder på Selma Lagerlöf visar för mig en överviktig gammal tant. När Klara Soppteater nu visar en mångdimensionell föreställning om vår stora Selma Lagerlöf får hon liv framför mina ögon, hon blir fylld av energi, mänsklighet, passion, genialitet och egoism.

Pjäsen bygger på texter av författarparet Gunilla Boëthius och Marianne Goldman som lyfte fram en passionerad och hänsynslös Selma Lagerlöf med en vilja av järn. Dialogen är inspirerad av de brev som Selma och Sophie Elkan skrev till varandra. Breven var hemligstämplade i femtio år efter Selmas död, på hennes egen begäran.

I regi av Ann Petrén och Gunilla Röör blir det ett möte med en mycket levande författarinna och hennes älskade vännina, Sophie Elkan, också hon en författarinna som då de två möttes hade fått betydligt bättre mottagande av dåtidens bokrecensenter än Selma Lagerlöf hade fått. Tiden ändrade ju på detta, Sophie Elkan är nästan bortglömd idag.

Föreställningen blir levande av flera skäl. Dialogerna vibrerar av kvinnornas tal och de två skådespelarna Sofia Ledarp och Caroline Söderström är trovärdiga i rollerna som de två författarinnorna. Då och då får de agera med stora bilder på exponerade på bakre väggen. De gamla svartvita bilderna får plötsligt liv för min inre blick när de exponeras med dessa skådespelare agerande framför.

Selma Lagerlöf var passionerat förälskad i Sophie Elkan. Sophie Elkan däremot var själsligt och intellektuellt förälskad i Selma, men inte fysiskt. På ett sätt var det nog mycket svårare att vara lesbisk då, på den tiden när kvinnor knappt fick lov att försörja sig själva. Det var dock en spännande brytningstid då många kvinnor började kräva samma rättigheter som män.

Författarna Selma Lagerlöf och Sophie Elkan möttes år 1894 och blev nära väninnor. De såg sig som den nya tidens kvinnor, djärva och oberoende. Men när den förälskade Selma gjorde fysiska närmanden avvisade Sophie henne bestämt: hands off! Och när Selmas berömmelse växte fick Sophie svårt att skriva. ”I geniets skugga blir man så liten.”

De två regissörerna säger om sitt arbete med föreställningen:
– Vi gjorde ett Bechdeltest på Selmas salong: Finns det fler än två kvinnor på scenen? Svar: Ja. Talar de med varandra? Svar: Ja. Talar de med varandra om någonting annat än män? Svar: Ja. Detta är en kravmärkt föreställning om passion, kvinnlig vänskap och konstnärliga dilemman, säger Ann Petrén och Gunilla Röör, som regisserar pjäsen.

Det är fascinerande att föreställningen som handlar om två konstnärliga kvinnor bygger på texter av två kvinnor som är författare, har regisserats av två duktiga, erfarna kvinnliga skådespelare och de två rollerna spelas av två duktiga unga skådespelerskor.

På 45 minuter får vi en djup inblick i en del av Selma Lagerlöfs liv och det är samtidigt en berättelse om passion och om en djup kärlek till sitt författarskap, en nödvändig drivkraft för en stor författare.

Det blir en sopplunch som vibrerar av en mängd känslor och den är värd varenda krona och mer därtill.

Medverkande
Sofia Ledarp, Caroline Söderström, Gunilla Boëthius och Marianne Goldman
Foto Petra Hellberg

Rädsla urholkar själen – en stark berättelse om hur rädslor dödar kärlek

7 maj, 2015 by Rosemari Södergren

Rädsla urholkar själen
Av Rainer Werner Fassbinder
Översättning Ulf Peter Hallberg
Scenversion Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi Mikael Varhelyi
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Projektioner Emil Klang
Mask Johanna Ruben
Premiär 7 maj 2015 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Tyskland under 1970-talet. En medelålders tysk änka, Emmi, som försörjer sig som städerska träffar en tjugo år yngre man, Salem, arbetskraftsinvandrare från Marocko. De blir förälskade – men det är en kärlek som omgivningen inte kan förstå eller acceptera. Handlingen i den tyske store legendariske filmskaparen Rainer Werner Fassbinders film ”Rädsla urholkar själen” har blivit en teaterföreställning på Stockholms stadsteater.

Ämnet är skrämmande aktuellt, världen och människorna har kanske blivit något mer öppna ohc accepterande när det handlar om en relation mellan två människor med olika kulturell bakgrund men om denna relation dessutom är mellan två människor där kvinnan är mer än tjugo år äldre, då är det nog inte så mycket som förändrats. På ett sätt skulle kärlekshistorien och omgivningens reaktioner lika gärna kunna utspela sig idag – fast en del saker är ändå väldigt annorlunda nu fyrtio år senare. Salem är arbetskraftsinvandrare, han kom till Tyskland för att den tyska industrin behövde arbetare. Utan alla dessa arbetsimmigranter hade det tyska ekonomiska undret inte kunnat ske. Idag finns nästan ingen sådan arbetskraftsinvandring – majoriteten av invandrare flyr från förtryck och orättvisor istället. I dagens europeiska länder är arbetslösheten hög och extra hög är den bland människor som kommer från andra länder, vilket jag kan tänka mig ökar spänningarna i samhället. En sak som jag också funderar över är att scenversionen framför allt handlar om Emmis anhörigas, vänners och bekantas reaktioner på Salem. Berättelsen berör inte så mycket de arabiska reaktionerna på deras relation. Jag undrar: är Salem troende muslim, exempelvis? Jag undrar också om många invandrare från muslimska länder i dagens samhälle tagit mer fasta på sin egen bakgrund och är mer tydliga med sin muslimska identitet i dagens europeiska samhällen?

Nadja Weiss som regisserar säger i ett pressmeddelande:
– Rädsla, utanförskap och identitet är frågor som fascinerar mig. Fassbinders film handlar om allt det. Rädsla gör oss farliga. Och de som inte är rädda sticker i ögonen på andra. Emmis och Salems kärlek väcker omgivningens fördomar och sätter deras relation på prov men det gör dem också starka tillsammans. Efter ett tag börjar dock rädslan och motståndet bryta ner dem.

Berättelsen är skrämmande trovärdig och skådespelarna – Bashkim Neziraj som Salem och Malin Ek som Emmi – är mycket bra, som åskådare känner jag med dem båda, jag känner deras glädje och starka kärlek och jag känner deras förtvivlan. Fast ändå tycker jag mig sakna Salems och hans arabiska vänner och bekantas reaktioner på det tyska kulturmönstret och beteendet.

Scenografin är mycket smart. När vi kliver in i salongen möts vi av en scen där nio rader med stolar står uppställda, som om scenen är en spegel till publiken. Smart och starkt. Nio rader med elva stolar i varje rad – det är i stort sett all rekvisita. Till det kommer videoprojektioner på bakre väggen som förstärker stämningar och känslor – och ljudeffekter, som regnet – och musik. Musiken är en viktig del av föreställningen och musiken talar till publiken. Förutom nykomponerad musik ingick utdrag ur bland annat Vico Torrianis ”Du Schwarzer Zigeuner” och Natacha Atlas ”Habibe”.

Jag har redan nämnt att Malin Ek och Bashkim Neziraj är helt rätt i sina rollkaraktärer – men övriga ensemblen får också mycket väl godkänt: Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg, Christer Fant och Kalle Westerdahl växlar mellan flera roller, vilket fungerar mycket bra. De byter ett klädesplagg, ändrar kroppsuttryck och genast träder en ny karaktär fram. Det är bra av regissören att göra detta val, det känns att det är teater och inte film.

Det är inte helt lätt att göra en scenversion av en film men jag tycker att regissören Nadja Weiss med hjälp av Irena Kraus scenversion lyckats väl. Föreställningen är en timme och fyrtio minuter och tar upp ett av de viktigaste ämnena för oss människor: om rätten att älska den vi älskar. Den skildrar också hur rädsla river sönder och förminskar oss. Det här är en föreställning som i allra högsta grad är bra för gymnasieklasser att se och efteråt prata om.

I rollerna
Emmi Malin Ek
Salem Bashkim Neziraj
Barbara Ann-Sofie Rase
Krista Jessica Liedberg
Eugen Christer Fant
Bruno Kalle Westerdahl

Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Footer

Om oss