Selmas salong
Av Gunilla Boëthius och Marianne Goldman
Regi Ann Petrén och Gunilla Röör
Urpremiär 8 maj på Klara Soppteater
Selma Lagerlöf var den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur. Det är stort och var banbrytande då, för mer än hundra år sedan, 1909 när hon fick besked om att hon fått priset via ett brev. Att se bilder från en svunnen tid är för mig ofta att betrakta något stelt och livlöst. Gamla bilder på Selma Lagerlöf visar för mig en överviktig gammal tant. När Klara Soppteater nu visar en mångdimensionell föreställning om vår stora Selma Lagerlöf får hon liv framför mina ögon, hon blir fylld av energi, mänsklighet, passion, genialitet och egoism.
Pjäsen bygger på texter av författarparet Gunilla Boëthius och Marianne Goldman som lyfte fram en passionerad och hänsynslös Selma Lagerlöf med en vilja av järn. Dialogen är inspirerad av de brev som Selma och Sophie Elkan skrev till varandra. Breven var hemligstämplade i femtio år efter Selmas död, på hennes egen begäran.
I regi av Ann Petrén och Gunilla Röör blir det ett möte med en mycket levande författarinna och hennes älskade vännina, Sophie Elkan, också hon en författarinna som då de två möttes hade fått betydligt bättre mottagande av dåtidens bokrecensenter än Selma Lagerlöf hade fått. Tiden ändrade ju på detta, Sophie Elkan är nästan bortglömd idag.
Föreställningen blir levande av flera skäl. Dialogerna vibrerar av kvinnornas tal och de två skådespelarna Sofia Ledarp och Caroline Söderström är trovärdiga i rollerna som de två författarinnorna. Då och då får de agera med stora bilder på exponerade på bakre väggen. De gamla svartvita bilderna får plötsligt liv för min inre blick när de exponeras med dessa skådespelare agerande framför.
Selma Lagerlöf var passionerat förälskad i Sophie Elkan. Sophie Elkan däremot var själsligt och intellektuellt förälskad i Selma, men inte fysiskt. På ett sätt var det nog mycket svårare att vara lesbisk då, på den tiden när kvinnor knappt fick lov att försörja sig själva. Det var dock en spännande brytningstid då många kvinnor började kräva samma rättigheter som män.
Författarna Selma Lagerlöf och Sophie Elkan möttes år 1894 och blev nära väninnor. De såg sig som den nya tidens kvinnor, djärva och oberoende. Men när den förälskade Selma gjorde fysiska närmanden avvisade Sophie henne bestämt: hands off! Och när Selmas berömmelse växte fick Sophie svårt att skriva. ”I geniets skugga blir man så liten.”
De två regissörerna säger om sitt arbete med föreställningen:
– Vi gjorde ett Bechdeltest på Selmas salong: Finns det fler än två kvinnor på scenen? Svar: Ja. Talar de med varandra? Svar: Ja. Talar de med varandra om någonting annat än män? Svar: Ja. Detta är en kravmärkt föreställning om passion, kvinnlig vänskap och konstnärliga dilemman, säger Ann Petrén och Gunilla Röör, som regisserar pjäsen.
Det är fascinerande att föreställningen som handlar om två konstnärliga kvinnor bygger på texter av två kvinnor som är författare, har regisserats av två duktiga, erfarna kvinnliga skådespelare och de två rollerna spelas av två duktiga unga skådespelerskor.
På 45 minuter får vi en djup inblick i en del av Selma Lagerlöfs liv och det är samtidigt en berättelse om passion och om en djup kärlek till sitt författarskap, en nödvändig drivkraft för en stor författare.
Det blir en sopplunch som vibrerar av en mängd känslor och den är värd varenda krona och mer därtill.
Medverkande
Sofia Ledarp, Caroline Söderström, Gunilla Boëthius och Marianne Goldman
Foto Petra Hellberg