Rädsla urholkar själen
Av Rainer Werner Fassbinder
Översättning Ulf Peter Hallberg
Scenversion Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi Mikael Varhelyi
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Projektioner Emil Klang
Mask Johanna Ruben
Premiär 7 maj 2015 på Klarascenen, Stockholms stadsteater
Tyskland under 1970-talet. En medelålders tysk änka, Emmi, som försörjer sig som städerska träffar en tjugo år yngre man, Salem, arbetskraftsinvandrare från Marocko. De blir förälskade – men det är en kärlek som omgivningen inte kan förstå eller acceptera. Handlingen i den tyske store legendariske filmskaparen Rainer Werner Fassbinders film ”Rädsla urholkar själen” har blivit en teaterföreställning på Stockholms stadsteater.
Ämnet är skrämmande aktuellt, världen och människorna har kanske blivit något mer öppna ohc accepterande när det handlar om en relation mellan två människor med olika kulturell bakgrund men om denna relation dessutom är mellan två människor där kvinnan är mer än tjugo år äldre, då är det nog inte så mycket som förändrats. På ett sätt skulle kärlekshistorien och omgivningens reaktioner lika gärna kunna utspela sig idag – fast en del saker är ändå väldigt annorlunda nu fyrtio år senare. Salem är arbetskraftsinvandrare, han kom till Tyskland för att den tyska industrin behövde arbetare. Utan alla dessa arbetsimmigranter hade det tyska ekonomiska undret inte kunnat ske. Idag finns nästan ingen sådan arbetskraftsinvandring – majoriteten av invandrare flyr från förtryck och orättvisor istället. I dagens europeiska länder är arbetslösheten hög och extra hög är den bland människor som kommer från andra länder, vilket jag kan tänka mig ökar spänningarna i samhället. En sak som jag också funderar över är att scenversionen framför allt handlar om Emmis anhörigas, vänners och bekantas reaktioner på Salem. Berättelsen berör inte så mycket de arabiska reaktionerna på deras relation. Jag undrar: är Salem troende muslim, exempelvis? Jag undrar också om många invandrare från muslimska länder i dagens samhälle tagit mer fasta på sin egen bakgrund och är mer tydliga med sin muslimska identitet i dagens europeiska samhällen?
Nadja Weiss som regisserar säger i ett pressmeddelande:
– Rädsla, utanförskap och identitet är frågor som fascinerar mig. Fassbinders film handlar om allt det. Rädsla gör oss farliga. Och de som inte är rädda sticker i ögonen på andra. Emmis och Salems kärlek väcker omgivningens fördomar och sätter deras relation på prov men det gör dem också starka tillsammans. Efter ett tag börjar dock rädslan och motståndet bryta ner dem.
Berättelsen är skrämmande trovärdig och skådespelarna – Bashkim Neziraj som Salem och Malin Ek som Emmi – är mycket bra, som åskådare känner jag med dem båda, jag känner deras glädje och starka kärlek och jag känner deras förtvivlan. Fast ändå tycker jag mig sakna Salems och hans arabiska vänner och bekantas reaktioner på det tyska kulturmönstret och beteendet.
Scenografin är mycket smart. När vi kliver in i salongen möts vi av en scen där nio rader med stolar står uppställda, som om scenen är en spegel till publiken. Smart och starkt. Nio rader med elva stolar i varje rad – det är i stort sett all rekvisita. Till det kommer videoprojektioner på bakre väggen som förstärker stämningar och känslor – och ljudeffekter, som regnet – och musik. Musiken är en viktig del av föreställningen och musiken talar till publiken. Förutom nykomponerad musik ingick utdrag ur bland annat Vico Torrianis ”Du Schwarzer Zigeuner” och Natacha Atlas ”Habibe”.
Jag har redan nämnt att Malin Ek och Bashkim Neziraj är helt rätt i sina rollkaraktärer – men övriga ensemblen får också mycket väl godkänt: Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg, Christer Fant och Kalle Westerdahl växlar mellan flera roller, vilket fungerar mycket bra. De byter ett klädesplagg, ändrar kroppsuttryck och genast träder en ny karaktär fram. Det är bra av regissören att göra detta val, det känns att det är teater och inte film.
Det är inte helt lätt att göra en scenversion av en film men jag tycker att regissören Nadja Weiss med hjälp av Irena Kraus scenversion lyckats väl. Föreställningen är en timme och fyrtio minuter och tar upp ett av de viktigaste ämnena för oss människor: om rätten att älska den vi älskar. Den skildrar också hur rädsla river sönder och förminskar oss. Det här är en föreställning som i allra högsta grad är bra för gymnasieklasser att se och efteråt prata om.
I rollerna
Emmi Malin Ek
Salem Bashkim Neziraj
Barbara Ann-Sofie Rase
Krista Jessica Liedberg
Eugen Christer Fant
Bruno Kalle Westerdahl
Foto: Petra Hellberg
