”Den svenska apans 100 röda drömmar”
Text: fritt efter Joakim Pirinen
Regi och bearbetning: Nils Poletti
Kostymtecknare: Lena Lindgren
Ljusdesign/scenografi: Markus Granqvist
Kompositör: Daniel Rossetti, Jonas Söderqvist
Föreställning som recenseras: Turteatern i Kärrtorp den 22 maj 2015
Bara titeln i sig själv gav en hel del att tänka på innan föreställningen. Vilka apor finns i Sverige? Menar de riktiga apor? Varför röda drömmar? Pratar de politik här eller menar de bokstavligen röda drömmar? Dock visste jag redan från början att något av Joakim Pirinen inte kommer att serveras som sondmat. Det gällde att vara förberedd på att tugga i sig kritiker på hög nivå. Jag åt intensivt.
Inledningsscenen börjar med någon typ av djurisk djungeldans, som genom sin nakenhet skulle ha kunnat vara provocerande. Av någon ”lustig” anledning var den inte det minsta det och i jämförelse med övriga scener i produktionen, rena rama lättheten i uttryck. Det kändes inte ens jobbigt och barheten upplevedes helt naturlig i sammanhanget.
Uppsättningen saknade dock helt och hållet någon markant början, mitt eller slut. Scenerna kunde ha sats ihop i vilken ordning som helst, nästan. Den bestod istället av mindre scener, som mer eller mindre överlappar varandras syften. Vid vissa tillfällen kunde det kännas förvirrande, då man gärna hade velat bygga ihop någon form av logik från det ena mönstret, med det andra. Till slut gav man dock upp på att helt se någon vettig story och fokuserade på de större och mindre budskapen i varje ord, mening eller kroppsspråk. Det var skönt när man kunde släppa det vanliga behovet av ordningsföljd.
Att ge etablissemanget en stor fet smäll på käften, var helt klart hela uppsättningens syfte. Ingen gick säker. Efter föreställningen försökte jag tänka efter vilken eller vilka eventuella grupper som inte fått på ”tafsen”. Vem stod utan skuld och kunde kasta nästa sten? Den starkaste satiren riktades mot pedofiler, politiker, enskilda kända författare, rasister och mot pornografin. En ytlig värld som gärna obestraffat juckar sig fram här i världen med makt, smil, fnitter och lögner. Hela tiden på andras bekostnad. Dessutom var man ironisk mot män, kvinnor, komiker och religiösa. Komikerns särställning i vårt samhälle var väldigt klockren i deras tolkning. Jag log åt det faktum att många manliga komiker tror de är roliga bara då de är vulgära och vågar säga knulla femton gånger i samma mening.
Vid några tillfällen var blottningen av ”sanningen” med sarkasmen så obehaglig att jag vände och vred mig i min stol. Min inre röst sa, ”snälla sluta, nu får det vara nog”. Vid något tillfällen gick de så långt i sina uttryck att de gav mig fysiskt illamående. Efteråt kändes det dock viktigt att jag hade fått lov att bli utsatt för det. Det var som en inflammerad tand, som behövde dras ut ur munnen och spolas ren.
Det enda som genomgående var lite förbryllande var en del rolltolkningar. Jag förstod inte riktigt poängen i skrikande hysteriska kvinnor, snorande dialekter eller allt för komplicerade anföranden. Glädjande var dock att en del av kvinnorna spelade män ibland och att en del av rollkaraktärerna inte alls var könsbestämda utan snarare var transsexuellt präglade. Könsroller byttes också med varandra och gjorde att den normativa ordningen på saker och ting bara kördes ner i den allmänna köttkvarnen.
Scenkostymerna i den här föreställningen var hela tiden ”outstanding”, med inspiration från infödingar, indianer och japanska ninjakrigare. Minoriteter som alltid tar skada i ett samhälle som strävar efter likformighet. Men här slogs de tillbaka. Allra mest fascinerande av scenkostymerna var den byggda dinosaurien som kom in och hälsade på publiken. Den var gjord på secondhandkläder, nätvajrar, en gammal ryggsäck och ett paraply. Glatt kunde jag också konstatera att med eltejp kan man lösa och stödja det mesta!
Ingen människa gick ifrån den här uppsättningen oberörd. Tusen tankar och intryck snurrar runt i hjärnan. Jag är övertygad om att den här föreställningen kommer att bo kvar inom mig ett par dagar. Flera gångar kommer nya budskap och tankar att formas i mig och rassla genom systemet som ett flipperspel. Därmed var det här inget skådespel jag kommer att förlora på.
På scen:
Marie Ahl, Rebecca Westholm, Py Huss-Wallin, Sandra Redlaff, Emil Brulin och Marcus Vögeli
Foto: KlaraG
Det mönster jag noterade var att man gick från det djuriska (apor i djunglen, djungelexpedition osv) till det mänskliga och att man av den anledningen tog på sig mer och mer kläder och ändrade sin make up efterhand. Apan gissar jag kom sig av att man i många fall visade på tillfällen där människorna beter sig som ”djur” eller ännu värre? Hur som helst älskade jag den och det var verkligen ”sensory overload” efteråt. Mer sådant!