I lodjurets timma
Av Per Olov Enquist
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär 13 maj 2016, Lilla scenen, Dramaten
Det är våldet som inte har någon förklaring som vi har så svårt att förstå, säger den präst som kommer till det behandlingshem eller förvaring där pojken är förvarad. Prästen har blivit kallad dit av Lisbeth, en kvinna bland personalen då ett experiment urartat och pojken dödat en katt och försökt begå självmord. Pojken är inlagd där då han mördat två personer som bodde i hans döde morfars hus.
Jag tror att prästen menar att det vi får höra inte går att förklara. Men det gör det ju i allra högsta grad. Det sägs inte rent ut, dramat är ett mästerverk som har många nivåer och lämnar också saker åt oss som ser på dramat att tänka och känna och förstå och fundera kring. Pojken reaktioner är i allra högsta grad begripliga, tycker jag. Och varför han dödade de två personerna i morfaderns hus är glasklart. Tänker jag. Fast det är kanske så att människor i allmänhet inte orkar sätta sig in i, eller har hjärta för att sätta sig in i, vad som driver unga människor till våld. Eller vad som driver någon till våld.
Dramat är ett mästerverk: det är poesi, det tar upp de djupaste existentiella frågorna om livet och döden, om gud och kärlek. Regissören har valt att låta dramat utspela sig på en mycket enkel scen, med bara några få stolar och mot slutet med lite digitala bilder som sveper över scenen till ackompanjemang av musik på låg volym.
Det är en stark föreställning som bärs upp ypperligt av de tre skådespelarna som alla tre gör pangroller. Michael Jonsson gör pojken. Han är skör och svag och samtidigt explosiv. Jag tror förresten inte att jag någonsin sett Michael Jonsson göra en dålig roll. Allt har gör blir perfekt, blir till guld på scen. Det är samma sak med Ingela Olsson, som gör prästen. Nina Fex gör Lisbeth, den enda roll som har ett personnamn.
I lodjurets timma är faktiskt skrivet direkt för scen, men den är väldigt bokmässig. Urpremiären för dramat ägde rum på Sibyllan i Stockholm 9 april 1988 med Pontus Gustafson, Lil Terselius och Anita Björk i rollerna, med regi av Göran Graffman och scenografi av Jan Lundberg. Föreställningen nu är en och en halv timme, utan paus. Det är perfekt avvägt. Eftersom dramat bygger mycket på långa talande dialoger och inte så mycket handling, det som sägs handlar till största delen om sådant som redan skett, som de tre rollerna berättar om. Det är som om det vore en bok till formen. Det fungerar utmärkt ändå – och det beror förstås också till mycket stor del på att skådespelarna bär upp det. Det beror också på att det är exakt lagom långt. Om regissören hade dragit ut på det – gjort två akter med paus, nja då hade det inte fungerar. Det är mästerligt att kunna hålla lagom längd på ett drama.
Det finns så många lager av förståelse och betydelser i dramat. Pojken får ta hand om en katt på behandlingshemmet. Katten ska alltså leva i hans lilla cell och få gå ut med honom på rastgården någon timme per dag. Det är en symbol för så mycket. För pojken, för ett kvantfysiskt experiment, för pojkens älskade morfar. för vad vi människor gör mot varandra … Tio av de inlagda unga våldsbenägna männen eller pojkarna ska få sköta om ett djur och tio av de övriga ska vara en jämförelsegrupp som inte får ta hand om ett djur. Vilken grym metafor för hur svensk psykvård behandlar de sjuka.
Pojkens morfar heter Walfrid och kallades för Valle. Katten fick namnet Valle. Att katten också är en metafor för pojkens morfar är uppenbart. Valle är den enda som kunde acceptera pojken som han var, kunde förlåta och älska honom.
Prästen säger i inledningen att efter mötet med pojken lämnade hon Svenska kyrkan. Jag har lite svårt att förstå just den delen. För mig är det uppenbart att katten också är en bild för vad gud är.
Jag tror ingen kan få från den här uppsättningen av ”I lodjurets timma” oberörd.
Lite fakta om dramatikern och om regissören:
Per Olov Enquist är en av Sveriges största författare med en lång rad hyllade romaner och pjäserbakom sig. Han har belönats med nationella och internationella priser, bland annat Eyvind Johnsonpriset, Augustpriset (två gånger) och Nelly Sachs pris. Han debuterade som dramatiker med Tribadernas natt (1975), som liksom I lodjurets timma (1988) hade sin urpremiär på Dramaten. 2013 blev I lodjurets timma film med bland andra Sofie Gråbøl, känd från danska serien Brottet.
Regissören Johannes Holmen Dahl, som nyligen gick ut Teaterhögskolan i Oslo, debuterade som regissör på Dramaten med Jon Fosses Barnet 2015.
Medverkande
Pojken Michael Jonsson
Lisbeth Nina Fex
Prästen Ingela Olsson
