Teaterkritik

De stora vidderna – en föreställning som gav mig mardrömmar

14 februari, 2016 by Rosemari Södergren

De stora vidderna
Av Arthur Schnitzler
Översättning Horace Engdahl
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torkel Blomkvist
Peruk och mask Peter Westerberg, EvaMaria Holm
Premiär 13 februari, Lilla scenen på Dramaten

Det händer inte ofta, men natten efter att jag sett premiären på denna föreställning, vaknade jag av mardrömmar, orsakade av föreställningen. Den vän jag hade med mig på föreställningen berättade för mig att hen också fått mardrömmar. Arthur Schnitzlers ”De stora vidderna” är ett mörkt drama som gör vår svenske dramatiker Lars Noréns verk till varma föreställningar med hopp om mänskligheten i jämförelse. Att vi båda fick mardrömmar säger nog något om hur stark föreställningen är, hur omöjligt det är att lämna salongen opåverkad.

… själen … har stora vidder, som en diktare en gång uttryckte det … eller vad det kanske en hotelldirektör.
Ett centralt citat ur dramat De stora vidderna av Arthur Schnitzler.

Själens förmåga till både trohet och trolöshet, till både kärlek och hat, till svek och bedrägeri, ja föreställningen rymmer mycket men den dominerande känslan efteråt var ångest och skräck. Den österrikiske författaren Arthur Schnitzler (1862-1931) var på sin tid högst kontroversiell. Han såg på kärlek och sexualitet med läkarens klara och svala blick, så skarpt att en pjäs som Ringlek fick spelförbud. Idag har hans pjäser fått en renässans i Europa.

Dramat ”De stora vidderna” är mer än hundra år gammalt, det hade premiär 1911. Det är oerhört fascinerande hur de människor som gestaltas i dramat skulle kunna vara från idag, så uppfyllda av yta och så fixerade vid ungdom. Hundra år sedan det skrevs och det är en träffsäker beskrivning av nutidens ytlighet och den passar oerhört bra i Sverige, som ju är världens mest åldersdiskriminerande land. I vilket annat land ses erfarenhet och ålders visdom så negativt som i Sverige?

De två huvudkaraktärerna makarna Friedrich och Genia är i fyrtioårs-åldern och vill vara ungdomar. För att slippa möta verkligheten flyr de sin inre ångest och försöker att blunda för tidens gång genom att ha kärleksaffären med unga människor. De är totalt självfixerade och spelar skoningslöst ut varandras känslor och sina vänner och bekantas känslor.

Regissören Tobias Theorell säger om dramat i ett pressmeddelande:
– De stora vidderna skrevs 1911 men går rakt in i vår tid. Schnitzler skildrar människor som lever en till synes bekymmerslös tillvaro. De har massor av fritid och pengar, fina sommarhus och stimulerande umgänge. Sköna sommarhäng med tennismatcher, extremsporter och otrohetsaffärer. Men innerst inne mal den molande känslan av ensamhet och tomhet. De lever sina liv på lek och som om deras handlingar inte kunde få några konsekvenser. Men det får de. Dödliga konsekvenser.

Föreställningen spretar dock aningen för mycket som den paketerats nu. Första halvan, före paus, går i ironins och komedins tecken. Efter paus hårdnar det till, det blir mörkare och tragiskt.

Föreställningen står och faller med att Thomas Hanzon är så bra, så hundra procent rätt i sin roll. Denna vidrige Friedrich, så egofixerad tar hela tiden över alla sammanhang, ljuger för allt och alla och sig själv, charmerar allt och alla och är samtidigt medveten om sin ambivalens – denna karaktär skulle inte vara trovärdig om inte Thomas Hanzon gör honom hundra procent. Friedrich själv tycker att allt han gör är rätt. Om han inte trodde det skulle dramat inte hålla.

Däremot är föreställningen för lång. Den var utannonserad som tre timmar med var tre timmar och tjugo minuter. Redan tre timmar är för långt, en hel del scener var för långdragna, för utdragna, för mycket omtugg. I sin helhet tror jag den skulle vinna mycket på att korta ned den en halvtimme.

Ett pressmeddelande berättar om Arthur Schnitzler:
Schnitzler är en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten. Mellan 1910 och 1922 satte teatern upp hela 16 pjäser av honom. De stora vidderna har spelats en gång tidigare på teatern, 1915, och då under namnet Det vida landet.

Sigmund Freud, samtida med Schnitzler, såg i honom en ”psykologisk djupforskare, så ärlig och orädd som ingen förr”. Stanley Kubricks omtalade film Eyes Wide Shut (1999) baserades på Schnitzlers roman Drömberättelse.

Medverkande
Friedrich Hofreiter Thomas Hanzon
Genia Hofreiter Petronella Barker
Dr Mauer Erik Ehn
OttoMeinhold-Aigner Otto Hargne Kin
Herr von Aigner Staffan Göthe
Anna Meinhold-Aigner Chatarina Larsson
Fru von Wahl Irene Lindh
Erna Rakel Benér Gajdusek,
Julius Natter Reuben Sallmander
Adele Natter Julia Dufvenius

Foto: Roger Stenberg

Varmt och vemodigt när hjälte hedras i Wollters sista roll – Driving Miles på Göteborgs Stadsteater

13 februari, 2016 by Mats Hallberg

Driving Miles
Av Henning Mankell
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Tofte Lamberg
Premiär 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen

Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en gång tidigare. 2012 under påskhelgen gästades lunchteatern i Göteborgs största teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i detta intima format! Då råkade jag efteråt byta några ord med min vän Bernt Andersson, som befann sig i publiken. I somras började förberedelserna för en utvidgad uppsättning på stora scen, nu med fler musiker och Sven Wollter som berättare. I oktober dog upphovsmannen Henning Mankell, vars uppdragsgivare ursprungligen var jubilerande Molde jazzfestival. Således skedde urpremiären I Norge medan Södertälje var först ut i Sverige.

Regisserar nya uppsättningen gör Eva Bergman, Mankells änka. Vidare finns gemensam koppling mellan honom och kapellmästare Bo Stenholm, eftersom den senare jobbat på Teatro Avenida i Maputo. Och den andre kapellmästaren Bernt Andersson sammanstrålade med trumslagare Per Melin och Wollter i mytomspunna Tältprojektet. Många pusselbitar och sammanträffanden! Innan ni får läsa om Driving Miles, vill jag lämna ytterligare information som inte alls är ovidkommande. Hösten 2012 intervjuade jag Wollter under hundra minuter. Bernt Andersson har intervjuats på restaurang. Miles Davis – mannen som förändrade musikhistorien flera gånger – har jag sett spela vid fyra tillfällen.

Vad som förtäljs i Mankells text är hur sällsam vänskap utvecklas mellan en norsk chaufför och världsstjärnan Miles. Den redovisas anekdotiskt av skrothandlaren Steinar, vars handfasta attityd expanderar genom den mestadels indirekta kontakten med en svart trumpetare och hans vredgade toner. Beskedet om denne lysande konstnärs definitiva slocknande, renderar i djupsinniga reflektioner och flagga på halv stång.

Livet blir också mer än det synes vara, närmast överjordiskt. Berättaren besatt av bilar filosoferar om big bang, tidens gång och fåglars sång. Han ”avbryts” av stolt musik fylld av smarta rytmer och lyriska passager. Ska noteras att chauffören är en verklig gestalt medan Wollters karaktär är påhittad. I vad som sagts vara göteborgarens grand finale märks oerhört väl, hur en skådespelare med oceaner av kunskap effektivt använder stilistiska grepp. Tänker på hur mannen försedd med röd slips varierar volym och intensitet, imiterar och tittar på musikerna, gör pauser och omtagningar, rör sig sävligt och intar sittande position. Han litar fullständigt på att publiken finns med, även i sekvenser som är på vippen att laddas ur. Känns som ett värdigt avslut, fast just laddningen hade varit lättare att upprätthålla rakt igenom ifall motspelare funnits. Tillräckligt ofta infinner sig åtråvärda rysningar, för att jag helhjärtat ska rekommendera Driving Miles.

En lustig detalj är att backspeglar framhävs som viktiga, av den chaufför vars storslagna öde blev att köra omkring Miles i Europa. Lustigt för att trumpetaren, känd för sin genomträngande ton, i princip aldrig såg tillbaka. Han var istället upptagen med att utforska ny terräng. Musikerna på scen har främst gett sig i kast med hans snillrika 50-tal. Och de vågar sig på några rejäla utmaningar såsom de spanska influenserna och andra Gil Evans-samarbeten. Tror inte att låtlistan i programmet är komplett. Tyckte bestämt att jag hörde ett elektrifierat medley, snuttar från det fusionbaserade 80-talet .Flera av musikerna är hemmahörande på Backa Teater. De når ut tack vare att de behärskar sina instrument och ensemblespelet. Men de når inte alltid hela vägen in i mitt hjärta, ity att de är teatermusiker, inte några vars naturliga bag är bebop. Bernt Andersson – Göteborgs musiknav – som alltid elegant avslappnad musikant, näranog en virtuos. Kompet angenämnt och Daniel Ekborg i egenskap av uttrycksfull trumpetare modig; både nyanserad och relativt distinkt. Men uppsättningen hade tillförts välbehövlig injektion om man istället rekryterat en Karl Oleandersson eller Samuel Olsson. Då hade publiken blivit varse vilken glöd som fanns i legendarens instrument. Kanske saknades rättigheter, annars hade det varit stort att som intro bjuda på några trumpetstötar från Miles Davis själv i högtalarna.

Då jag som framgått är ett hardcorefan av Miles hade jag möjligen orimligt högt ställda förväntningar. Men jag är totalt sett nöjd, hoppas att uppsättningens biljetter får strykande åtgång. Flera gånger var det inte bara allmänt bra, utan de medverkande och regissören med efternamn som förplikigar, levererar scenkonst på hög nivå. Det är vackert så när vi av media omges av så mycket trams och ofattbar ondska.

Skådespelare: Sven Wollter
Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm

Tankar om föreställningen Taktiska meditationer

12 februari, 2016 by Lotta Altner

Taktiska meditationer
– ett gästspel av Nyxxx på Turteatern, premiär den 11 februari 2016

Meditationens huvudsakliga syfte i de flesta fall är att befria hjärnan och känslan från intryck för att ge någon form av vila och harmoni. I kvällens s.k. föreställning skapades lite mer förvirring för en vad de flesta skådespel brukar ge. Vi är vana vid tydligare ramar för en upplevelse. Men det var nog ett av syftena att bryta mot alla konventioner och genom någon form av nytänkande, ge en annan form av befrielse. En befrielse som behöver en viss typ av motstånd först.

Så vad var det då vi fick uppleva!? Jag skulle beskriva det som någon form av seans-collage-happeningen i stationsformat. Inledningsvis fick vi besökare läsa en kort introduktion om hur vi kunde påbörja vår meditation, stationsvis. Jag invaggades i tanken att jag inbjöds till eftertanke inne salen. Meditationsledarna bar mobilarmbindlar och skulle genom sin närvaro på något vis leda handlingen i rummet. Verket påbörjades när som mellan 18.00–21.00. Du var välkommen när du ville. Man kunde också stanna hur länge man ville på de skilda stationerna, hoppa över och göra om. Man var också välkommen att ta en paus och därefter återkomma. Mest hjärtvärmande var inledningen som erbjöd mig den lilla mint tabletten och våtservetten med lukt av melon. Den gav en känsla av SPA och att man menade väl till både kropp och själ. Vällust fyllde min genomfrysta kropp.

Frihet i din upplevelse av en meditation är självfallet A och O. Det är ju din kropp som ska kunna göra det möjligt för dina sinnen att få flöda fritt och vila ifrån styrning. Dock är det så att inte alla människor, åtminstone inte inledningsvis, bara kan ges den friheten. Det är som med hundvalpar, de behöver få veta var de kan sova, äta och kissa innan de får lugn och ro. Ofta behöver de en stark ledare som visar dem tillrätta. Att bara slänga in ett köttigt ben till höger och vänster, underlättar inte sinnenas avslappning. Det hjälper inte att man säger ”du väljer fritt”. Man är inte så fri som man tror.

På kvällens stationer blev man både inbjuden och lämnades ensam. Jag försökte själv vid något tillfälle uppsöka två stationer utan att aktörer närmade sig för att tilldela mig upplevelse. Antagligen följde de ett mönster av rörelser och jag var inte i takt med dessa. Det gjorde mig något frustrerad och antagligen följde jag min 5ans växellåda och hade inte lugnet att vänta ut dem.

Mest intressant var det att jag upplevde ett försök till provokation gentemot IT-samhället. Att vårt liv enbart har den stress vi eventuellt har p.g.a den lilla mobilen som vi måste sova bredvid varje kväll, ”för vad händer om vi inte hör att det kommer in ett sms!?”. Vi fick också smeka våra mobiler, skicka dem i en cirkel och jag kunde glatt konstatera att min mobil var mycket större än alla andras. Min inre röst skrek åt mig att jag var tramsig, men det kunde inte hjälpas, min mobil var annorlunda och inte en i mängden. Avslappningen fungerade därmed inte helt i mig denna stund, för det var ju inte meningen att jag skulle uppleva att se mobilen, utan jag skulle ju känna dess betydelse.

Mest stimmulerande för känslan var att få spela ett rollspel där reglerna inte alls handlade om att gå framåt eller i slutet vinna. Där handlade det om att ha en rollfigur vars namn skulle syfta till dess utseende. Därefter fick vi veta platser vi var på, men också vilka frågor vi kunde ställa, utan att få svar. Det man inte tänker på först, är att det är processen som är det viktiga. Dessutom bär man med sig sina egna svar på andras frågor. Jag tror att det bästa är att inte spela med någon man känner för du kan naturliga frågor uppstå och ingen prestation behöver smyga på en.

Fast jag hade ändå den tyngsta och största mobilen i det rummet i kväll, så det så.

Rapport från premiären av Sagan om den lilla farbrorn på Boulevardteatern

7 februari, 2016 by Redaktionen

Sagan om den lilla farbrorn
Av Barbro Lindgren
Regi Roger Westberg
Scenografi John Söderberg
Musik Lars-Erik Brossner
Dramatisering Lars-Erik Brossner och Tomas von Brömssen
Premiär på Boulevardteatern, Stockholm, 6 februari 2016

Detta är en helt underbar föreställning, ren magi! Finurligt iscensatt och med oväntade infall. Det är ömsint, vackert och humoristiskt. Djupt mänskligt. Egentligen så dystert om ensamhet, men i motsats till mycket i det verkliga livet, slutar berättelsen i hoppfullt ljus.

Den mycket unga publiken deltar med kommentarer och skratt, medkänsla och engagemang. Jag är förbluffad över hur väl barnen förstår och sitter lyssnande. Det är rörande att se en så fin publik. Jag känner mig alls inte gammal här, utan njuter och blir ”barnsligt” berörd. De små människorna runt mig i salongen har mycket att lära. Oss vuxna.

Handlingen i korthet: Den lilla farbrorn är mycket ensam. Ingen besvarar hans hälsningar på gatan, ingen ser honom ens. Ingen kommer på besök. En dag får han en idé. Han ska efterlysa en vän! Överallt sätter han upp lappar. Men ingen kommer.

Så en dag dyker det plötsligt upp en hund som nosar nyfiket kring farbrorns hus. Trevande och försiktigt närmar de sig varandra. Efter en stund blir de vänner. Äntligen har farbrorn hittat en riktig vän! Då kommer det en liten flicka. Flickan och hunden blir genast goda vänner. Farbrorn känner sig undanskuffad och bortglömd. Ska han bli så där ensam nu igen?

Med en musiker och tre skådespelare berättas en saga om ensamhet, vänskap och svartsjuka.

Föreställningens längd är cirka 45 minuter. Alldeles lagom långt.

På scen:
Skådespelare: Lina Andersson, Gustav Lundkvist, Palle Söderberg
Orkester Sara Edin, Lina Andersson
Lergök Eva Lagerheim

Bild ur föreställningen: Martin Skoog. Illustration: Eva Eriksson.
Efter pjäsen bjuds barn och vuxna upp på scenen för att utbyta tankar med skådespelarna.
På bilden underst: Barbro Lindgren själv i sin värld. Foto: Lars Wickberg.

Tankar efter premiären av Pussy Riot på Dramaten

6 februari, 2016 by Rosemari Södergren

Pussy Riot – en punkbön
Av Irena Kraus
Regi Malin Stenberg

Punk- och rebellrörelsen Pussy Riot är välkänd i väst – och i Dramatens uppsättning får vi följa tre unga kvinnor, aktivister i Pussy Riot, ett drama skrivet av Irena Kraus och är baserad på den ryskamerikanska journalisten Masha Gessens bok Ord kan krossa betong.

Dramat griper tag i mig, det är skrämmande att få denna rättsröta som råder i Ryssland, ett land som vi gränsar till med Östersjön emellan.

Huruvida det var rätt gjort av Pussy Riot att göra ett perfomance i en kyrka kan diskuteras. Många svenska sympatisörer med Pussy Riot tycker nog att det är helt fel att de dömdes för detta. Deras performance borde ingå i yttrandefrihet. Av någon outgrundlig anledning är det som sympatiserar med denna performance ofta samma personer som tycker det var fel av Lars Vilks att göra rondellhundar. ”Bara för att vi har yttrandefrihet behöver vi inte alltid använda den, inte när vi sårar en dels religion”, ungefär så brukar de argumentera.
Men, stopp och belägg. Det är ju precis samma argument som används mot Pussy Riot.

Huruvida det var ett brott att utföra en protestsång inne i kyrkan eller inte är inte det viktiga. Det skrämmande är hur rättsväsendet behandlar dem därefter. Det är läskigt hur rättsväsendet går hand i hand med den ryska kyrkan och med Putin. Hur protester mot Putin och mot kyrkans stöd till Putin straffas.

Och detta är ett grannland, så nära oss. Men … Vid närmare eftertanke är det svenska rättssystemet inte helt oantastligt det heller. I den svenska systemet är det inte kyrkan som går hand i hand med de högsta domarna och vårt system, det är exempel de stora kommersiella intressena, ofta företrädda av internationella företag med bas i USA. För ärligt talat: domen mot de unga männen bakom piratbyrån är inte något svenskt rättsväsende kan vara stolt över. Det kommer att i läroböcker om hundra år att beskrivas som en mycket korrupt dom.

Jag kan dra upp andra inte lika kända fall inom det svenska rättsväsendet. För några månader sedan gjorde en ung man en örfil i luften framför en vakt till en danslokal. Vakten slog ned den unge mannen så han fick blåmärken och trasiga byxor, vakten dödshotade den unge mannen. Polisväsendet lade ner anmälan om våld utfört av vakten men gick vidare till åklagare med den örfil den unge mannen gjorde i luften framför Securitasvakten.

Ja sådant ägnar svenskt rättsväsende tid och engagemang för. Jag kan inte låta bli att ta upp detta, fast det kanske inte har med uppsättningen av Pussy Riot att göra. Fast jag tycker att det har det, i förlängningen. Dramat om Pussy Riot skildrar ett ruttet rättsväsende där unga människor blir illa behandlade och det bygger på verkligheten, på sanna händelser om dock omvandlade till drama. Föreställningen ingår Dramatens verksamhet för ungdomar, jag gissar att ungdomar på högstadiet och gymnasiet är målgruppen. Föreställningen kommer att ge dem insyn i det ryska samhället och jag hoppar verkligen att skolorna ser till att ge ungdomarna tillfälle att diskutera vidare. För om vi tänker efter och höjer blicken omkring oss handlar det inte bara om Ryssland. Det finns korrupta delar inom alla rättssystem och vi behöver ta upp detta till debatt.

Pussy Riot bygger alltså på verkliga händelser, fast dramatiserade. Det är alltid en stor risk att göra drama av verklighet, manusförfattare och regissör kan fastna i tvånget att redovisa allt. Den fällan har inte författare och inte regissör fastnat i. Föreställningen är stark och väl regisserad och skådespelarna som växlar mellan olika roller gör det med stor skicklighet.

Regissören, Malin Stenberg, säger om sina tankar om uppsättningen i ett pressmeddelande:
– Vi skildrar tre kvinnors politiska kamp. Genom sin konst och sitt politiska ställningstagande så hävdar de sin yttrandefrihet och hamnar på så vis i en oresonligt djup konflikt med Putins Ryssland och blir straffade för det. Det handlar om förändring och motstånd. Och om modet att driva sina åsikter kring demokratifrågor så hårt att man är beredd att sitta i fängelse för det. Vi ställer frågan – är Pussy Riots agerande rätt eller fel?

För min del känner jag att dramat säger mig mer än bara vad som händer och hänt i Ryssland i fallet Pussy Riot, det handlar om gamla rättssystem i hela världen och hur unga protester slås ned, om förändring och motstånd.

Teaterkritik

Footer

Om oss