• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

I lodjurets timma – ett drama med så många nivåer och som bärs upp av ypperliga skådespelare

14 maj, 2016 by Rosemari Södergren

ilodjuretstimme8

I lodjurets timma
Av Per Olov Enquist
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär 13 maj 2016, Lilla scenen, Dramaten

Det är våldet som inte har någon förklaring som vi har så svårt att förstå, säger den präst som kommer till det behandlingshem eller förvaring där pojken är förvarad. Prästen har blivit kallad dit av Lisbeth, en kvinna bland personalen då ett experiment urartat och pojken dödat en katt och försökt begå självmord. Pojken är inlagd där då han mördat två personer som bodde i hans döde morfars hus.

ilodjuretstimmeJag tror att prästen menar att det vi får höra inte går att förklara. Men det gör det ju i allra högsta grad. Det sägs inte rent ut, dramat är ett mästerverk som har många nivåer och lämnar också saker åt oss som ser på dramat att tänka och känna och förstå och fundera kring. Pojken reaktioner är i allra högsta grad begripliga, tycker jag. Och varför han dödade de två personerna i morfaderns hus är glasklart. Tänker jag. Fast det är kanske så att människor i allmänhet inte orkar sätta sig in i, eller har hjärta för att sätta sig in i, vad som driver unga människor till våld. Eller vad som driver någon till våld.

Dramat är ett mästerverk: det är poesi, det tar upp de djupaste existentiella frågorna om livet och döden, om gud och kärlek. Regissören har valt att låta dramat utspela sig på en mycket enkel scen, med bara några få stolar och mot slutet med lite digitala bilder som sveper över scenen till ackompanjemang av musik på låg volym.

Det är en stark föreställning som bärs upp ypperligt av de tre skådespelarna som alla tre gör pangroller. Michael Jonsson gör pojken. Han är skör och svag och samtidigt explosiv. Jag tror förresten inte att jag någonsin sett Michael Jonsson göra en dålig roll. Allt har gör blir perfekt, blir till guld på scen. Det är samma sak med Ingela Olsson, som gör prästen. Nina Fex gör Lisbeth, den enda roll som har ett personnamn.

I lodjurets timma är faktiskt skrivet direkt för scen, men den är väldigt bokmässig. Urpremiären för dramat ägde rum på Sibyllan i Stockholm 9 april 1988 med Pontus Gustafson, Lil Terselius och Anita Björk i rollerna, med regi av Göran Graffman och scenografi av Jan Lundberg. Föreställningen nu är en och en halv timme, utan paus. Det är perfekt avvägt. Eftersom dramat bygger mycket på långa talande dialoger och inte så mycket handling, det som sägs handlar till största delen om sådant som redan skett, som de tre rollerna berättar om. Det är som om det vore en bok till formen. Det fungerar utmärkt ändå – och det beror förstås också till mycket stor del på att skådespelarna bär upp det. Det beror också på att det är exakt lagom långt. Om regissören hade dragit ut på det – gjort två akter med paus, nja då hade det inte fungerar. Det är mästerligt att kunna hålla lagom längd på ett drama.

ilodjuretstimme2Det finns så många lager av förståelse och betydelser i dramat. Pojken får ta hand om en katt på behandlingshemmet. Katten ska alltså leva i hans lilla cell och få gå ut med honom på rastgården någon timme per dag. Det är en symbol för så mycket. För pojken, för ett kvantfysiskt experiment, för pojkens älskade morfar. för vad vi människor gör mot varandra … Tio av de inlagda unga våldsbenägna männen eller pojkarna ska få sköta om ett djur och tio av de övriga ska vara en jämförelsegrupp som inte får ta hand om ett djur. Vilken grym metafor för hur svensk psykvård behandlar de sjuka.

Pojkens morfar heter Walfrid och kallades för Valle. Katten fick namnet Valle. Att katten också är en metafor för pojkens morfar är uppenbart. Valle är den enda som kunde acceptera pojken som han var, kunde förlåta och älska honom.

Prästen säger i inledningen att efter mötet med pojken lämnade hon Svenska kyrkan. Jag har lite svårt att förstå just den delen. För mig är det uppenbart att katten också är en bild för vad gud är.

Jag tror ingen kan få från den här uppsättningen av ”I lodjurets timma” oberörd.

Lite fakta om dramatikern och om regissören:
Per Olov Enquist är en av Sveriges största författare med en lång rad hyllade romaner och pjäserbakom sig. Han har belönats med nationella och internationella priser, bland annat Eyvind Johnsonpriset, Augustpriset (två gånger) och Nelly Sachs pris. Han debuterade som dramatiker med Tribadernas natt (1975), som liksom I lodjurets timma (1988) hade sin urpremiär på Dramaten. 2013 blev I lodjurets timma film med bland andra Sofie Gråbøl, känd från danska serien Brottet.
Regissören Johannes Holmen Dahl, som nyligen gick ut Teaterhögskolan i Oslo, debuterade som regissör på Dramaten med Jon Fosses Barnet 2015.

Medverkande
Pojken Michael Jonsson
Lisbeth Nina Fex
Prästen Ingela Olsson

 

ilodjuretstimme3

ilodjuretstimme4

ilodjuretstimme7

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, I lodjurets timma, Per Olov Enquist, Scenkonst, Teaterkritik

Rampfeber på Dramaten – skruvat, hysteriskt – men ibland för mycket

17 april, 2016 by Rosemari Södergren

rampfeber2

Rampfeber
Av Michael Frayn
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol
Premiär 16 april, Stora scenen, Dramaten

Den ofta hyllade regissören Alexander Mørk-Eidem har efter tio år på Stockholms stadsteater tagit steget till den svenska nationalscenen Dramaten (även om han tidigare, 2004, regisserat Henrik Ibsens Kungsämnena i en nordisk samproduktion där). Vad väljer han då att sätta upp i sin Dramatenpremiär som regissör? ”Rampfeber” som är en fars – och mer än en fars, en metafors, metateater, en fars om en fars. Handlingen kretsar kring en regissör och ett gäng skådespelare som sätter upp en riktigt usel sängkammarfars med många dörrar och många entréer och sortier.

Stundtals är det hysteriskt roligt, jag viker mig av skratt. Samtidigt blir det ibland för mycket. Det är svårt med humor, svårt med komedi, svårt med fars. Två damer som satt bredvid satt ofta och suckade djupt under föreställningen. Jag kan tänka mig att en del ur den traditionella Dramatenpubliken kan uppleva det förvirrat att på scen se detta kaos.

Föreställningen driver med fördomar om teatervärlden. I ett pressmeddelande säger regissören:
– Utifrån sett är Dramaten ett förgyllt marmorslott, fullt av kungliga konstnärer med perfekt diktion och respekt för tradition. Sådana fördomar är det ju lite roligt att driva med, säger regissören Alexander Mørk-Eidem.

rampfeber_lottateljeSkådespelarna på scenen spelar sig själva och i första akten spelar de att de repeterar en fars som heter ”Under lakanen”. En riktigt usel fars, menar Dramatenskådespelarna. En fars med pilska karlar och lättklädda fruntimmer och en norsktalande arabisk schejker och väldigt många dörrar och fat med sardiner. Skådespelarna vill inte spela en sådan nästan buskispjäs så fylld av sexistiska skämt och grunda personporträtt. Dessutom har ensemblen flera andra problem, några har samarbetsproblem, någon har grava alkoholproblem och det är högst osäkert om han kommer att dyka upp på rätt plats i rätt tid under föreställningen och dessutom har flera av skådespelarna problem med att ha en regissör som är så folklig som Helena Bergström (för övrigt spelad av Helena Bergström själv).

Originalföreställningen som helaftonspjäs spelades 1982 på Lyric Hammersmith i London. Manuset har skrivits om många gånger sedan dess, anpassats till lokala förhållanden på olika platser och i olika länder, anpassats till tiden. Rampfeber är anpassad till svenska förhållanden och det är många skämt om den svenska teatervärlden. Det är roligt men av och till för skruvat, för mycket.

Föreställningen har tre akter och det är riktigt intressant. Första akten utspelar sig under ensemblens repetitioner före första spelningen för publik. Sedan får vi hur ensemblen agerar bakom scenen under en föreställning:,vi ser allt som pågår för att skådespelarna överhuvudtaget ska komma ut på scen, hur inspicient får rycka in och panikrädda situationer, vi får se hur skådespelarna trots att de är mitt inne i en konflikt rusar in på scen när det är dags för deras entré. I den sista akten ser vi hur mycket en föreställning kan ändras under spelperioden. Denna utveckling och dessa sätt att betrakta en föreställning var för mig den största behållningen plus förstås att jag tycker skådespelarna är helt suveräna – att spela fars är svårt. Att föra samman Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund Andreas T Olsson och Janna Granström på samma scen i en fartfylld fars är helt briljant.

rampfeber_torkelAlexander Mørk-Eidem har tidigare regisserat en rad publiksuccéer på Kulturhuset Stadsteatern, bland dem Djungelboken, De tre musketörerna och Tre systrar. 2014 vann han Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris, där en del av motiveringen löd: ” för att han outtröttligt skapar samtidsaktuella fullträffar av teaterklassiker”.

Medverkande
Lotta Tejle
Helena Bergström
Torkel Petersson
Ana Gil de Melo Nascimento
Eric Stern
Mirja Turestedt
Rolf Skoglund
Andreas T Olsson
Janna Granström

rampfeber_skoglund

rampfeber

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, fars, Michael Frayn, Rampfeber, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Djärvt halvdokumentärt collage med uttalat tema – The Misfits på Backa Teater

10 april, 2016 by Mats Hallberg

misfits

The Misfits
Av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi & kostym Anna Heymowska
Musik & ljud Jonas Redig
Koreograf Tove Sahlin
Backa Teater i Göteborg 9/3

Kickstartar med en kringgående rörelse . Sitter efter premiären på restaurang, tittar på den formidabla utsikten, fokuserar blicken på Burgårdens gymnasium, kommer på att till sommaren är det 40 år sedan jag jag gick ut. Sex år senare råkade jag bo på Sagogången, inte långt ifrån Selma Lagerlöfs torg. På fritidsgården det året ser jag konsert med ett rutinerat Ebba Grön. I början på 1990-talet ser jag Trettondagsafton då Backa Teater huserade i en före detta bultfabrik. Med i uppsättningen var Maria Hedborg och Ulf Dohlsten. Min utvikning ska ses mot bakgrund av upptakten till den retrospektiv som The Misfits utgör. Två av grundarna till Backa Teater, Maria Hedborg och Ulf Dohlsten, berättar med hjälp av uttrycksfulla svartvita foton om de första åren. I deras miniföreläsningar får vi veta att de bildades 1978, höll till på just den fritidsgård i Backa där jag såg nämnda punkikoner samt att målgruppen för deras klasskamp (här var det politiskt aktive Dohlsten som förde ordet, sa vidare att antirasism inte var på agendan , fast han själv varit klassens ende mörkhårige elev) var ungdomar utan röst. De gjorde reklam för sina egna favoriter, Sprit och Historien om en häst, pjäser som nya uppsättningen knöt an till.

När stafettpinnen lämnas över till en yngre generation, vittnar Josefin Neldén om sin uppväxt, som av en händelse kom hon från Sagogången. Hon blir konfronterad av Ramtin Parvaneh, vars uppväxt skedde i ett fattigare område strax intill. När han talar om bråk och konflikter, ges en antydan till den våldsspiral, bland annat i Backa, som teatern skildrade i omtalade Gangs of Gothenburg.

misfits2Mattias Andersson har i egenskap av konstnärlig ledare utvecklat en undersökande metod som bygger på intervjuer och litterära källor. Ni som sett Mental state of Sweden på Dramaten, har erfarenhet av det mest extrema exemplet, på hur denne omtalade dramatiker gillar att redovisa sin research. När metoden fungerar som bäst sker ständiga glidningar mellan fiktion och verklighet. Två utdragna scener med Ulf Rönnerstrand om en påstått onödig fisk och nörderi, är mestadels hämtat från Julio Cortazar. En skrämmande anekdot från Småland, återgiven av Nemanja Stojanovic, om basketens förbrödring som sorgligt nog omintetgörs av uppblossande hat, verkar självupplevd. Men den skulle lika gärna kunna vara från regissörens insamlade material. En närliggande gren på det livets och teaterns träd som arbortör Andersson vårdar, utmärks av att de medverkande tilltalar varandra som privatpersoner, avbryter varandra, reagerar på vad andra gjort och som kronan på verket byter kläder med varandra. Publiken leds in i villfarelse när fiktionen upphävs om och om igen. Ofta ett lyckat grepp, men samtidigt riskeras publikens koncentration.

Ojämnt är ett omdöme som ligger nära till hands, många scener är glimrande, men en del inslag blir krystade och mest konstiga. Några väldigt utsträckta sekvenser på sluttampen består av ordlös koreograferad teater utan egentlig intrig, ackompanjerad av en uppläst text om förnedring och utplåning av människovärdet. Vad betyder denna skuggboxning och dessa uttömmande språng? Min tolkning – inte minst när foton på flyktingskaror och Donald Trump visas – är att regissören vill sätta igång en process. Så här förvirrande, osammanhängande och hotfull ter sig vår samtid, där en dåre som Trump kan bli presidentkandidat. Psykologin i Dostojevskijs författarskap är Anderssons återkommande käpphäst, vilket jag senast i höstas kunde notera på Dramaten. Här upprepar skådespelare, inte minst Hannah Alem Davidson, en central passage om att vara frånstötande ur Anteckningar från ett källarhåll. Anser att det blev för mycket av den varan, alltså reciterande och parafraser ur litterära verk.

Blivande tonårspublik utmanas när mas ska på turné ut i Europa. Vi mogen premiärpublik, tyckte förstås att historiska tillbakablickarna var oerhört givande. Har ungdomar lika stor behållning av historielektionen? Apropå flashbacks förtjänar öppningen av andra akten euforiska busvisslingar. Resterna av Backa Teaters eminenta orkester (övriga upptagna av främst engagemang på Stadsteaterns stora scen) gycklar med sig själva, när de ljudligt demonstrerar vilka genrer som de genom åren fått anpassa sig till. Stefan Abelsson och Mats Nahlin exponerar sin musikalitet genom att visa i vilken utsträckning de känt sig (o)bekväma. Som konfrencier och lakonisk berättare transformeras multimuskern Nahlin rent av till ett komiskt geni.

Begreppet misfits förklaras utförligt. Mannen som numera personifierar den framstående ungdomsscenen, säger i inspelad form att de utstötta, de avvikande, de marginaliserade; är personer som alltid attraherat honom som dramatiker. Josefin Neldén åskådliggör med bildbevis, hur desperat hon försökte hitta rätt stil för att kunna smälta in, något som framkallade skrattsalvor. The Misfits var namnet på ett kortlivat punkband. Filmvetare känner till titeln från en nervig klassisk envig där Clark Gable och Montgomery Clift försöker tämja Marylin Monroes rollfigur, snarlikt de vildhästar männen rider in. Att jämföra med de utbrott av raseri och frustration vilka duggar tätt i Backa Teaterns laddade uppsättning. Ansvariga för ljud och ljus och annan scenteknik får jobba för högtryck. Antar att den nedsänkta kvadratiska ljusrampen ska stå för instängdhet. Vi sitter på läktare och ser på en scen, oftast tom på rekvisita. De tre omgivande väggarna i blått låter metalliskt med hög klang när skådespelarna attackerar, tror att ljudteknik förstärker oljudet. Finessen med väggarna är att de är utrustade med en mängd dörrar och luckor, varifrån ensemblen gör sina oräkneliga entréer. Den företrädevis hotfulla originalmusiken gör sitt till för att stryka under den tematik teamet vill åt.

Märker att skådespelarna fått snålt med utrymme i min recension. Gör därför några nedslag i den mångfaldspräglade ensemblen med brett åldersspektra. Ulf Dohlsten är lika bra som vanligt på att växla mellan hybris och ängslan, replikerna och motoriken från hans favoritpjäs sitter. Maria Hedborg förmedlar under ett par minuter, då rummet vibrerar av tystnad, sina intryck från en obegriplig katastrof, det vill säga mordbranden på diskoteket vägg i vägg som som tog så många ungas liv. Ibrahim Faal deklamerar Olof von Dalin hur säkert som helst, Unga veteranen Emelie Strömberg river av en text av Jack Kerouac utan antydan till tveksamhet. Vidare får inte Ylva Gallon förbigås. Hade hon varit på teve, skulle vi sagt att hon går rätt igenom rutan. Varje gång jag ser henne agera, slås jag över vilken stjärna hon är. I en scen mot Ove Wolf (har han någonsin fått vara en glad good guy?) där de symbolbärande skenbart banala replikerna bollas över bordet i omgångar, behärskar Gallon fullständigt att trycka på rätt knappar för att nå oss mottagare.

Medverkande
Stefan Abelsson (musiker), Hannah Alem Davidson, Ulf Dohlsten, Ibrahim Faal, Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg, Gunilla Johansson, Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Mats Nahlin (musiker).

Foto: Ola Kjelbye

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Backa Teater, Göteborg, Mattias Andersson, Scenkonst, Teaterkritik

Tankar kring ”Kamouflagemönster i rörelse”

10 april, 2016 by Lotta Altner

kamoflage

Kamouflagemönster i rörelse
Koncept, text och koreografi: Katja Seitajoki
i samarbete med Allison Ahl, Pauline Reibell, David Dioubaté och Kajsa Sandström

Scenografi och kostym: Majli af Ekenstam
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Ljudkomposition: Sofia Jernberg och Lisa Ullén
Textkomposition: Sophie Helsing
Premiär 9 april 2016, Turteatern

När man hör ordet kamouflage förväntar man sig något som vill dölja sig i något annat eller något som är något som aldrig får synas. Kanske till och med någon form av kameleontbeteende utmed vägen? Lägger du till rörelse på det, så trodde nog jag att färg och form skulle hänga ihop i samklang på något vis.

Föreställningen börjar i totalt mörker med tre förklädda dansare på scen. De rör sig enstavigt och enskilt till en början. Från högtalarna hörs enbart mekaniska ljud som rullande stenar, maskinljud och visslingar. Jag börjar redan här oroa mig för att jag kommer att få ont i huvudet om inte skillnaderna mellan rörelserna och ljuden kommer att erbjuda mer kött på benen än såhär.
Därefter börjar dock ljuset på scen komma mer och mer och det blir behagligare och skönare för ögonen. Då ser jag det vackra. Längst bak på scen hänger en fantastisk målning/kulis som matchar dansarnas kläder helt och fullt. De är nästan kamouflerade. Det slår mig nu vilken skillnad lite ljus gör för en föreställnings förmåga att skapa en ny form att kunna röra sig i. Jag tror då att dansen är till för att förstärka och utveckla målningen som en rörlig installation. Kanske t.o.m. ett collage?

kamoflage2Vi kan fortfarande 1/3 in i föreställningen inte se dansarnas ansikten och får enbart förlita oss på deras kroppsspråk i papegojfärgade kläder. Kvinnorna har liknande kroppsspråk till viss del, medan mannen har en helt annan hållning och framtoning. Jag hinner tänka att den ena dansaren säkert är klassiskt skolad, den andra har mer salsarytmer i sig och mannen i fråga kan vara någon form av atlet. När maskerna åker av märker jag att deras ansikten ger mer nyans till deras dansande och inser ännu en gång att kroppsspråk och mimik lever hand i hand. Inte en enda gång rör deras händer vid varandra dock. Det är tre solodansare i ett mekaniskt flöde vi får skåda. Många av de enskilda rörelserna återkommer hos dem under föreställningen 50 minuter.

Helt plötsligt kommer det röster från högtalarsystemet som beskriver dansens paradigm på skilda nivåer och språk. Samtidigt åker dansarnas masker av, de dricks vatten, man torkar svett ur sina pannor och dansarna målar varandra med självlysande röd färg i ansiktet. Det blir ett kulturellt magplask för mig. Jag förstår inte vad det är det försöker säga mer än det som högtalarna proklamerar när man försöker ge ordförklaringar på fyndiga vis. Man går från dansande bilder till platta ord, utan att jag kan förstå dess syfte. Det är lätt att tro att de alla behövde en paus som behövde fyllas med något.

Därifrån börjar installationen mer blir dansens försvarstal. Kroppens rätt till att få vara som den vill och röra på sig som den vill utan att lyda några lagar, ”våga vara den du är”. Jag visste inte att den inte fick det!? Jag hade behövt mer provokation för att förstå dess kamp. Självklarheter behöver ingen kulturell revolution.
När jag går från föreställningen är jag ledsen över att inte min första känsla fick något svar. Den fantastiska målningen/kulissen som jag hade hoppats på och velat lära känna. Var den stackaren bara utfyllnad för dansens skull? Ett kamouflage för dansarna? Om jag var tavlan skulle jag ta min plats någon annan stans och inte finna mig i att inte få berätta min historia.

Medverkande:
Allison Ahl, Pauline Reibell och David Dioubaté

Foto: José Figueroa

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dans, Scenkonst, Teaterkritik, Turteatern

Ordvig polarisering hanteras strålande – De skyddsbehövande på Folkteatern i Göteborg

9 april, 2016 by Mats Hallberg

deskyddsbehovande

De skyddsbehövande
Av Elfriede Jelinek
Översättning/Bearbetning Magnus Lindman
Regi Yngve Dahlberg
Scenografi/Kostymdesign Nina Fransson
Kompositör/livemusiker Albin ”Nibla” Hallberg
Folkteatern i Göteborg den 7 mars 2016

Förvisso okoventionellt, men mycket berättigat ska först Magnus Lindman hyllas. Den ganska nya dramaturgen på Folkteatern har översatt. Han har vanan inne i, gjort flera översättningar av den tungrodda nobelpristagaren, om vilken dramaturgen skrivit upplysande i programmet. Denna gång har han lyckats klockrent, åstadkommit en ymnig översättning som både roar och oroar. Ibland for tanken till Montecore av Jonas Hassen Khemiri, vars roman är till brädden fylld av liknande språklekar.

deskydds2Är likaledes befogat att strö lovord till prologen. Nämnde Lindman, antagligen i samarbete med regissören enär båda ansvarar för bearbetning, ger den tyvärr fåtaliga publiken en drös roliga blinkningar medelst stora pappskivor föreställandes Elfriede Jelinek respektive Lars Norén. Efter den lustiga konversationen anmodas vi hålla i hatten. Och sedan avlöser tablåerna varann med ständiga byten av perspektiv. Pjäsen cirklar kring flyktingströmmarna till Europa och är som väntat uttalat kritisk mot västvärldens hållning och strategi. Absoluta styrkan med De skyddsbehövande ligger i att det dubbla perspektivet – vi och dom – ständigt skiftar. Ensemblen är antingen priviligerade karaktärer som kommenterar och ger uttryck för sina åsikter, eller så framställer och berättar de om totalt utsatta flyktingar, utlämade till de välmåendes goda vilja. Manuset är i sin bearbetade form hyperaktuellt, samtidigt som det är tidlöst med åtskilliga historiska utvikningar. Den svenska politikens valhänthet och tvära kast klargörs åskådligt, medan vissa referenser till Aiscylos, tjuren Europa och drifternas förespråkare Freud ger oss lager på lager av inte helt självklara analysmodeller.

Yngve Dahlberg har tagit sig an den oformliga textmassan på ett intelligent sätt med en slags montageteknik. Pjäsen består av minst lika mycket föreläsande/ kommenterande som gestaltande. Många talkörer skickligt utförda i första halvan, några avbrott för sånger och en oerhörd blandning av stilar. Jelinek är oftast inte intresserad av intriger, därför saknar pjäsen naturligt slut, trots att Anders Tolergård meddelar att säcken ska knytas ihop. Om jag minns rätt hör vi som final en kortare monolog om medlidande. Hade redan minst en gång tidigare trott att vi sett sista scenen. Vad den österrikiska obehagsmästaren gör, är att problematisera genom att blottlägga svulster på den västerländska samhällskroppen.

I vad som först verkar vara en gigantisk nonfigurativ målning med gyllene ram, ger hon publiken sin förklaring till att 60 miljoner tvingats på flykt, några av dessa flimrar förbi inom den omvandlade tavelramen. Eftersom stilar och tidsplan korsas spretar också scenografin med såväl antika pelare som elegant soffa i troligen rokoko. Nina Fransson har också valt skådespelarnas outfit. Deras kläder signalerar trygghet, ger dem auktoritet, i flera fall som någon slags förlegad adel.

Det märkliga är att de i princip behåller medaljdtyngda uniformer och glittrande långklänningar oavsett vad de porträtterar. Egentligen malplacerade blir klädernas trygghet en egendomlig, fast smart konstrastverkande markering.

Albin Hallberg draperad i överklasskostymering, utkristalliserar sig efterhand inte bara som kompositör, utan som lite excentrisk musiker vid pianot. Förutom spännande musik som faktiskt är ganska diskret, har han förvånansvärt nog lärt sig de texter som skanderas unisont. En remarkabel prestation! Fyra personer ur teaterns team är förresten också med och läser en snutt med rytmiskt tonfall, vilket även gäller för gästartisten Birgitta Ulfsson (varje föreställning ska ha någon gäst). Tycker dock inte att hennes korta insats fyllde någon vital funktion. Överlag måste skådespelarna beundras för sin gärning. Den osedvanligt lilla ensemblen uträttar storverk. Man är avsiktligt chosefria och behärskar till fullo alla blixtsnabba övergångar. Den framvällande ordmassan har fastnat hos dem, vilket betyder att de verkligen lyckats ta till sig manus, inklusive eventuella scenanvisningar Kvar från det gamla gardet är Elisabeth Göransson, vars rörelseschema och vacklande karaktärer känns igen.

De på Folkteatern relativt nya ansiktena imponerar mest. Benjamin Moliner, som setts flera gånger på Göteborgs stadsteater, är på god väg att bli en ny favorit. Det samma gäller för paret från Revisorn? I höstas, det vill säga Anders Tolergård och Evin Ahmad. De agerar och levererar repliker med utstuderad säkerhet. Kan inte vara enkelt att komma till Folkteatern som kämpar med sin förnyelse, samtidigt som man önskar behålla kontaktytorna till sina ägare i arbetarrörelsen. Men den nämnda trion tillskott har varit väldigt välgörande för teatern. Hoppas att kommande föreställningar får välfyllda salonger. Detta var första gången jag inte bara klarade av en pjäs av Jelinek, utan dessutom berikades av innehåll och framförande.

Skådespelare:
Evin Ahmad, Anders Tolergård, Elisabeth Göransson och Benjamin Moliner

Foto: Peter Lloyd

deskydds3

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Göteborg, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in