Sagan om den lilla farbrorn
Av Barbro Lindgren
Regi Roger Westberg
Scenografi John Söderberg
Musik Lars-Erik Brossner
Dramatisering Lars-Erik Brossner och Tomas von Brömssen
Premiär på Boulevardteatern, Stockholm, 6 februari 2016
Detta är en helt underbar föreställning, ren magi! Finurligt iscensatt och med oväntade infall. Det är ömsint, vackert och humoristiskt. Djupt mänskligt. Egentligen så dystert om ensamhet, men i motsats till mycket i det verkliga livet, slutar berättelsen i hoppfullt ljus.
Den mycket unga publiken deltar med kommentarer och skratt, medkänsla och engagemang. Jag är förbluffad över hur väl barnen förstår och sitter lyssnande. Det är rörande att se en så fin publik. Jag känner mig alls inte gammal här, utan njuter och blir ”barnsligt” berörd. De små människorna runt mig i salongen har mycket att lära. Oss vuxna.
Handlingen i korthet: Den lilla farbrorn är mycket ensam. Ingen besvarar hans hälsningar på gatan, ingen ser honom ens. Ingen kommer på besök. En dag får han en idé. Han ska efterlysa en vän! Överallt sätter han upp lappar. Men ingen kommer.
Så en dag dyker det plötsligt upp en hund som nosar nyfiket kring farbrorns hus. Trevande och försiktigt närmar de sig varandra. Efter en stund blir de vänner. Äntligen har farbrorn hittat en riktig vän! Då kommer det en liten flicka. Flickan och hunden blir genast goda vänner. Farbrorn känner sig undanskuffad och bortglömd. Ska han bli så där ensam nu igen?
Med en musiker och tre skådespelare berättas en saga om ensamhet, vänskap och svartsjuka.
Föreställningens längd är cirka 45 minuter. Alldeles lagom långt.
På scen:
Skådespelare: Lina Andersson, Gustav Lundkvist, Palle Söderberg
Orkester Sara Edin, Lina Andersson
Lergök Eva Lagerheim
Bild ur föreställningen: Martin Skoog. Illustration: Eva Eriksson.
Efter pjäsen bjuds barn och vuxna upp på scenen för att utbyta tankar med skådespelarna.
På bilden underst: Barbro Lindgren själv i sin värld. Foto: Lars Wickberg.
