Monolog

Driving Miles
Av Henning Mankell
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Tofte Lamberg
Premiär 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen

Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en gång tidigare. 2012 under påskhelgen gästades lunchteatern i Göteborgs största teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i detta intima format! Då råkade jag efteråt byta några ord med min vän Bernt Andersson, som befann sig i publiken. I somras började förberedelserna för en utvidgad uppsättning på stora scen, nu med fler musiker och Sven Wollter som berättare. I oktober dog upphovsmannen Henning Mankell, vars uppdragsgivare ursprungligen var jubilerande Molde jazzfestival. Således skedde urpremiären I Norge medan Södertälje var först ut i Sverige.

Regisserar nya uppsättningen gör Eva Bergman, Mankells änka. Vidare finns gemensam koppling mellan honom och kapellmästare Bo Stenholm, eftersom den senare jobbat på Teatro Avenida i Maputo. Och den andre kapellmästaren Bernt Andersson sammanstrålade med trumslagare Per Melin och Wollter i mytomspunna Tältprojektet. Många pusselbitar och sammanträffanden! Innan ni får läsa om Driving Miles, vill jag lämna ytterligare information som inte alls är ovidkommande. Hösten 2012 intervjuade jag Wollter under hundra minuter. Bernt Andersson har intervjuats på restaurang. Miles Davis – mannen som förändrade musikhistorien flera gånger – har jag sett spela vid fyra tillfällen.

Vad som förtäljs i Mankells text är hur sällsam vänskap utvecklas mellan en norsk chaufför och världsstjärnan Miles. Den redovisas anekdotiskt av skrothandlaren Steinar, vars handfasta attityd expanderar genom den mestadels indirekta kontakten med en svart trumpetare och hans vredgade toner. Beskedet om denne lysande konstnärs definitiva slocknande, renderar i djupsinniga reflektioner och flagga på halv stång.

Livet blir också mer än det synes vara, närmast överjordiskt. Berättaren besatt av bilar filosoferar om big bang, tidens gång och fåglars sång. Han ”avbryts” av stolt musik fylld av smarta rytmer och lyriska passager. Ska noteras att chauffören är en verklig gestalt medan Wollters karaktär är påhittad. I vad som sagts vara göteborgarens grand finale märks oerhört väl, hur en skådespelare med oceaner av kunskap effektivt använder stilistiska grepp. Tänker på hur mannen försedd med röd slips varierar volym och intensitet, imiterar och tittar på musikerna, gör pauser och omtagningar, rör sig sävligt och intar sittande position. Han litar fullständigt på att publiken finns med, även i sekvenser som är på vippen att laddas ur. Känns som ett värdigt avslut, fast just laddningen hade varit lättare att upprätthålla rakt igenom ifall motspelare funnits. Tillräckligt ofta infinner sig åtråvärda rysningar, för att jag helhjärtat ska rekommendera Driving Miles.

En lustig detalj är att backspeglar framhävs som viktiga, av den chaufför vars storslagna öde blev att köra omkring Miles i Europa. Lustigt för att trumpetaren, känd för sin genomträngande ton, i princip aldrig såg tillbaka. Han var istället upptagen med att utforska ny terräng. Musikerna på scen har främst gett sig i kast med hans snillrika 50-tal. Och de vågar sig på några rejäla utmaningar såsom de spanska influenserna och andra Gil Evans-samarbeten. Tror inte att låtlistan i programmet är komplett. Tyckte bestämt att jag hörde ett elektrifierat medley, snuttar från det fusionbaserade 80-talet .Flera av musikerna är hemmahörande på Backa Teater. De når ut tack vare att de behärskar sina instrument och ensemblespelet. Men de når inte alltid hela vägen in i mitt hjärta, ity att de är teatermusiker, inte några vars naturliga bag är bebop. Bernt Andersson – Göteborgs musiknav – som alltid elegant avslappnad musikant, näranog en virtuos. Kompet angenämnt och Daniel Ekborg i egenskap av uttrycksfull trumpetare modig; både nyanserad och relativt distinkt. Men uppsättningen hade tillförts välbehövlig injektion om man istället rekryterat en Karl Oleandersson eller Samuel Olsson. Då hade publiken blivit varse vilken glöd som fanns i legendarens instrument. Kanske saknades rättigheter, annars hade det varit stort att som intro bjuda på några trumpetstötar från Miles Davis själv i högtalarna.

Då jag som framgått är ett hardcorefan av Miles hade jag möjligen orimligt högt ställda förväntningar. Men jag är totalt sett nöjd, hoppas att uppsättningens biljetter får strykande åtgång. Flera gånger var det inte bara allmänt bra, utan de medverkande och regissören med efternamn som förplikigar, levererar scenkonst på hög nivå. Det är vackert så när vi av media omges av så mycket trams och ofattbar ondska.

Skådespelare: Sven Wollter
Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm