Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

monolog

Teaterkritik: När det kommer till kritan – enastående om den eviga frågan

by

När det kommer till kritan
Av Niklas Rådström
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Benny Grûn
Urpremiär på Dramaten, Målarsalen 17 november 2017
Speltid 1 timme 15 minuter utan paus

Det är bättre att vara död, när du är död. Det är ganska opraktiskt annars.
Det konstaterar Andreas T Olsson i monologen “När det kommer till kritan” som han framför på Dramaten.
Andreas T Olsson visar vilken mångsidig och skicklig scenartist han är, han fullkomligt äger scenen och publiken när han framför Niklas Rådströms nyskrivna monolog om döden, eller ska vi egentligen säga livet. Om och om igen, som ett mantra, rytmiskt och stundtals poetiskt, upprepar han den beska sanningen: vi ska alla dö. Ja varenda en från Härnösand, varenda en från Örebro, varenda från Kungsholmen, nej det finns ingen människa som slipper undan.

Det är den eviga, första och stora och viktigaste existentiella frågan som är i fokus. Som manusförfattaren Niklas Rådström skriver i föreställningens programblad: … vad är poängen med livet ifall målet är att vi ska dö? Jag minns mig själv som liten, som åttaåringar, hur upprörd jag var när jag första gången ställde mig den frågan – den stora filosofiska och mycket mänskliga grundfrågan …

För en del går det blixtsnabbt för andra är det en långsam process. I monologen förflyttas vi mellan olika perspektiv. Är vi på en brottsplats, är vi uppslukade av en valfisk eller är vi på en teaterscen, är våra liv bara någons berättelse?

Ensam på scen men med en halv människas kontur ifylld på scengolvet med en krita och en något mer ifylld kontur på väggen funderar och filosoferar Andreas T Olsson kring död och liv. En mörk föreställning? Ja men lika ofta rolig, absurd och hoppfull. Hoppfull? Ja för egentligen handlar det om vad vi gör av det liv vi har. Inte på det där mindfullness-positiva sättet utan som en mer enkel reflektion.

Monologen som är en timme och en kvart går svindlande fort och det beror på att alla de tre pelarna som föreställningen bygger på gjort ett enastående arbete tillsammans: Niklas Rådströms manus är suveränt, Andreas T Olsson är enastående och regissören Stefan Metz har tillsammans med scenograf, ljussättare, peruk- och kostymmakare och ljudtekniker skapat en scenografi och scenbild som är perfekt i all sin enkelhet. Andreas T Olsson med krita i handen på en svart scen ritar till det han pratar om och han har flera lager skjortor på sig. En skjorta i taget tas av till olika avsnitt under monologen.

Att framföra en monolog kräver mycket av en skådespelare och av regissör och alla scenarbetare. Scenkonst handlar om relationer. När det är en skådespelare måste hen agera med och få en relation till publiken. Skickliga skådespelare som Andreas T Olsson utnyttjar detta tillfälle till unik relation med publiken perfekt. Han upplevs lugn, rolig, skör, stark, pålitlig – ja han är en perfekt guide genom föreställningen. Han har en fantastisk scennärvaro.

Jag har dock en liten reflektion kring föreställningen och manuset: Där betonas blev gånger att döden är ingenting, det är inte ens ingenting. Vad jag vet, så vet vi inte vad det är. Där håller jag faktiskt inte med manusförfattaren. Hur vet han att det är inte ingenting men också ingenting? Å andra sidan handlar monologen inte, egentligen, om döden utan om livet. Och detta omfamnar Andreas T Olsson och manus genom att i all enkelhet bjuda oss på en svindlande färd genom livets alla former och känslor. Livet är både vackert och mörkt, ljus och fult, ja det rymmer både djupaste sorg och sprudlande glädje och är en kamp i racerfart redan som spermie.

– Niklas monolog är något av det vackraste och smärtsammaste jag någonsin har läst. Det är en både ömsint och argsint text som med dödsföraktande humor går i dialog med evigheten, säger Andreas T Olsson i ett pressmeddelande om sin roll.

Andreas T Olsson, just nu romanaktuell med Sista gästen, fick sitt genombrott med monologen Sufflören och är ständig ledare för publiksuccén Improvisation på slottet.

För Niklas Rådström är det inte första gången han tar itu med existentiella frågor. Han debuterade 1975 som författare och har sedan dess producerat romaner, diktsamlingar, essäer, draman och filmmanus. Han skrev manus för scenföreställningen Bibeln som framfördes på både Stockholms och Göteborgs stadsteater, han har skrivit Boken (29014) som är hans tolkning av Bibeln och 2016 gav han ut romanen En Marialegend.

Regissören Stefan Metz har samarbetat med Niklas Rådström flera gånger tidigare, i dramatiseringarna av Don Quijote och Bibeln på Göteborgs stadsteater och Bulgakovs Mästaren och Margarita på Dramaten.

Här är Kulturbloggens recension av Bibeln på Göteborgs stadsteater.
Och här är kulturbloggens recension av Bibeln på Stockholms stadsteater.

30 år tillsammans med Jonas Gardell – en briljant blandning av humor och allvar

by

30arJonasGardell

30 år tillsammans med Jonas Gardell
Premiär på Cirkus i Stockholm 14 april 2016

Jonas Gardell är utan tvekan en av Sveriges mångsidigaste och skickligaste artister, komiker, författare och dramatiker och … Ja vad har han inte gjort? Det var 30 år sedan han debuterade som artist och sedan dess har han berört och underhållit många. För berör gör han. Jonas Gardell tar ställning i livet och i samhället. Nu beger han sig ut på turné med en ny show, där han står ensam på scen och funderar på vad som hänt under dessa 30 år.

30aartillsammans2Han gör det på en scen belamrad med scenkläder och dekor från en mängd av hans tidigare shower, föreställningar och andra verk. Längre bak på scenen, upp mot taket, sitter en stor bildskärm där han visar bilder – och film. Det är ingen lätt uppgift att fånga publikens intresse helt ensam på scen, men Jonas Gardell gör det. Showen är drygt en och en halv timme och tiden går fort.

Humor är en svår konst och vad en människa skrattar högt åt kan grannen bredvid tycka är smått obehagligt. Jag erkänner att jag inte delar Jonas Gardells inställning till vad som är roligt hela tiden, en del skämt tycker jag mest är jobbiga och jag tycker han gör sig själv lite fånig – medan andra skämt får mig att knappt kunna sluta skratta.

Allra bäst är Jonas Gardell när han är allvarlig, tycker jag. Då fångas min uppmärksamhet in totalt och han berör djupt. Men en föreställning som denna är en helhet och Jonas Gardell blandar humor och allvar på ett briljant sätt.

Han är skicklig. Det är inte konstigt att hans premiär på Cirkus har helt fullsatt och att premiärpubliken gav stående ovationer. Hans förmåga att både berätta om sitt liv, om sitt vardagsliv med Mark Levengood, om sitt uppväxt där han kände sig så udda och utanför och samtidigt berätta om hur Sverige var för trettio år sedan och hur det är idag, hur mycket som var sämre då och hur mycket som är sämre. Livet är nog aldrig perfekt, helt enkelt.

En av showens höjdpunkter är när han sjunger en sång ur musikalen “Livet är en schlager” med ackompanjemang av en av världens främsta pianister på film. Jag ska inte avslöja vem.

Och jag tror att det är just för att Jonas Gardell blandar så friskt mellan viktiga samhällsfrågor, personligt familjeliv och barndomsminnen från den tid då maten ofta såldes i konserverade burkar – just denna blandning gör att vi både känner igen oss själva och varandra och vi går därifrån både glada och upprörda – helt enkelt berörda. Vi har skrattat och vi har upprörts över orättvisor i samhället – och vi vill vara med och förändra. Och samtidigt har vi haft en rolig kväll.

För övrigt satte hans funderingar över hur livet var för trettio år sedan igång mig att minnas hus livet var för fyrtio år sedan också – och för femtio år sedan. Det är rätt nyttigt att inse hur mycket som förändrats. Mycket till det bättre och en del till det sämre. Vi behöver nog se saker i livet i vår egen historias perspektiv.

Aftonbladet gav showen betyg 4 och skriver bland annat:
Då och nu. Han pratar om dagsfärska frågor och ger kängor åt Stefan Löfvens statsmannaord. Visar skillnaden mellan Twitter och Facebook. Pratar allvar om Sverigedemokraternas historia, men har också en hatattack mot Askungen.
Rör sig åt olika håll men återkommer till den sjuårige Jonas Gardells beskrivning av sitt ledsna liv. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är bra.

Foto: Stellan Herner

30artillsammans3

Varmt och vemodigt när hjälte hedras i Wollters sista roll – Driving Miles på Göteborgs Stadsteater

by

drivingmiles

Driving Miles
Av Henning Mankell
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Tofte Lamberg
Premiär 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen

Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en gång tidigare. 2012 under påskhelgen gästades lunchteatern i Göteborgs största teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i detta intima format! Då råkade jag efteråt byta några ord med min vän Bernt Andersson, som befann sig i publiken. I somras började förberedelserna för en utvidgad uppsättning på stora scen, nu med fler musiker och Sven Wollter som berättare. I oktober dog upphovsmannen Henning Mankell, vars uppdragsgivare ursprungligen var jubilerande Molde jazzfestival. Således skedde urpremiären I Norge medan Södertälje var först ut i Sverige.

drivingmiles2Regisserar nya uppsättningen gör Eva Bergman, Mankells änka. Vidare finns gemensam koppling mellan honom och kapellmästare Bo Stenholm, eftersom den senare jobbat på Teatro Avenida i Maputo. Och den andre kapellmästaren Bernt Andersson sammanstrålade med trumslagare Per Melin och Wollter i mytomspunna Tältprojektet. Många pusselbitar och sammanträffanden! Innan ni får läsa om Driving Miles, vill jag lämna ytterligare information som inte alls är ovidkommande. Hösten 2012 intervjuade jag Wollter under hundra minuter. Bernt Andersson har intervjuats på restaurang. Miles Davis – mannen som förändrade musikhistorien flera gånger – har jag sett spela vid fyra tillfällen.

Vad som förtäljs i Mankells text är hur sällsam vänskap utvecklas mellan en norsk chaufför och världsstjärnan Miles. Den redovisas anekdotiskt av skrothandlaren Steinar, vars handfasta attityd expanderar genom den mestadels indirekta kontakten med en svart trumpetare och hans vredgade toner. Beskedet om denne lysande konstnärs definitiva slocknande, renderar i djupsinniga reflektioner och flagga på halv stång.

Livet blir också mer än det synes vara, närmast överjordiskt. Berättaren besatt av bilar filosoferar om big bang, tidens gång och fåglars sång. Han ”avbryts” av stolt musik fylld av smarta rytmer och lyriska passager. Ska noteras att chauffören är en verklig gestalt medan Wollters karaktär är påhittad. I vad som sagts vara göteborgarens grand finale märks oerhört väl, hur en skådespelare med oceaner av kunskap effektivt använder stilistiska grepp. Tänker på hur mannen försedd med röd slips varierar volym och intensitet, imiterar och tittar på musikerna, gör pauser och omtagningar, rör sig sävligt och intar sittande position. Han litar fullständigt på att publiken finns med, även i sekvenser som är på vippen att laddas ur. Känns som ett värdigt avslut, fast just laddningen hade varit lättare att upprätthålla rakt igenom ifall motspelare funnits. Tillräckligt ofta infinner sig åtråvärda rysningar, för att jag helhjärtat ska rekommendera Driving Miles.

drivingmiles3En lustig detalj är att backspeglar framhävs som viktiga, av den chaufför vars storslagna öde blev att köra omkring Miles i Europa. Lustigt för att trumpetaren, känd för sin genomträngande ton, i princip aldrig såg tillbaka. Han var istället upptagen med att utforska ny terräng. Musikerna på scen har främst gett sig i kast med hans snillrika 50-tal. Och de vågar sig på några rejäla utmaningar såsom de spanska influenserna och andra Gil Evans-samarbeten. Tror inte att låtlistan i programmet är komplett. Tyckte bestämt att jag hörde ett elektrifierat medley, snuttar från det fusionbaserade 80-talet .Flera av musikerna är hemmahörande på Backa Teater. De når ut tack vare att de behärskar sina instrument och ensemblespelet. Men de når inte alltid hela vägen in i mitt hjärta, ity att de är teatermusiker, inte några vars naturliga bag är bebop. Bernt Andersson – Göteborgs musiknav – som alltid elegant avslappnad musikant, näranog en virtuos. Kompet angenämnt och Daniel Ekborg i egenskap av uttrycksfull trumpetare modig; både nyanserad och relativt distinkt. Men uppsättningen hade tillförts välbehövlig injektion om man istället rekryterat en Karl Oleandersson eller Samuel Olsson. Då hade publiken blivit varse vilken glöd som fanns i legendarens instrument. Kanske saknades rättigheter, annars hade det varit stort att som intro bjuda på några trumpetstötar från Miles Davis själv i högtalarna.

Då jag som framgått är ett hardcorefan av Miles hade jag möjligen orimligt högt ställda förväntningar. Men jag är totalt sett nöjd, hoppas att uppsättningens biljetter får strykande åtgång. Flera gånger var det inte bara allmänt bra, utan de medverkande och regissören med efternamn som förplikigar, levererar scenkonst på hög nivå. Det är vackert så när vi av media omges av så mycket trams och ofattbar ondska.

Skådespelare: Sven Wollter
Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm

Magnus Uggla gör monolog av Martin Luuk på Teater Galeasen

by

magnusuggla_galeasen450

Hallå – popmusik, kickar och kläder är namnet på en föreställning med Magnus Uggla. I oktober ställer sig Magnus Uggla för första gången på scenen med en monolog, skriven av Martin Luuk.
 
– Magnus Uggla var min första punk. Mitt första uppror. Hans 70-talsskivor fick mig att söka mig bort från konformiteten, bort från tristessen upp och ut mot extasen. Att han var androgyn och sminkad och hade den mest arroganta sångstil jag nånsin hört fullbordade bara upproret. Sen gick vi skilda vägar, Magnus och jag. Men han har alltid hängt kvar hos mig, den gamle Magnus. Jag har alltid undrat vem den snubben var och jag ville spänna bågen fram till idag och se vad det blev av honom. Och jag ville se en intimare Magnus. Se honom nära. Utan masker, utan solglasögon, berättandes sin historia utan distans. Jag ville höra honom sjunga de gamla sångerna, avskalat enkelt. Magnus har gett mig allt detta. Han har varit oerhört generös med att berätta om sitt liv och gett mig fri tillgång till alla i hans närmsta krets från den tiden, även dom som inte bara hade gott att säga. I många avseenden har det här varit ett drömprojekt. Vad jag förstår är han en lynnig man som kan hoppa av saker som han känner sig obekväm i. Jag hoppas att det här går i mål så att ni får se honom på Galeasen i höst precis som jag fått se honom. Precis som jag minns honom. Fantastisk, skriver Martin Luuk om monologen han skrivit för Magnus Uggla.
 
Teater Galeasen, från 21 oktober t.o.m. november.
 
Föreställningen regisseras av Sunil Munshi, bland annat uppmärksammad för “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein på Dramaten.
 
För information www.galeasen.se 

Att måla en häst på Teater Giljotin om förträngda konstnärsdrömmar

by

Att måla en häst
Teater Giljotin, Stockholm
Premiär den 10 oktober 2012

Att måla en häst utspelar sig i ett vitt rum, fyllt med vita färgburkar. Anna ska måla en färgsprakande väggmålning med en häst till sin dotter Miranda. I morgon är det hennes födelsedag och fastän Anna har haft gott om tid på sig har hon inte kommit igång än. Nu sitter hon fast här med sin skaparångest och hennes förträngda konstnärsdrömmar kommer i kapp henne. Ida Wahlund, som spelar Anna, har också skrivit monologen. Hon förmedlar skickligt Annas känslor och hur hon försöker hantera dem.

Så här skriver jag i Teatermagasinet:

Att måla en häst handlar om att offra sin dröm för att något annat kommer emellan. Kanske en kärleksrelation, som det verkar ha varit i Annas fall. Anna pendlar nu mellan två jag: å ena sidan den duktiga flickan som håller reda på allt och vill vara alla till lags; å andra sidan den bittra potentiella konstnären som ångrar att hon inte kämpade hårdare för sin dröm.

Nu är det i stället hennes man, Frank, som vill leva ut sina drömmar och tänker börja skapa film. Annas bittra jag missunnar honom det, medan den väna makan och modern försöker hålla skenet uppe.

Pjäsens viktigaste budskap tycker jag är vikten av att vara sann mot sig själv och att ta ansvar för sina egna beslut. Det är sällan någon som tackar en för att man ger upp sina drömmar, eller som ens förstår att det är ett offer. I många fall kanske det inte ens är ett offer, utan en undanflykt för att slippa pröva sina vingar och riskera att misslyckas.

Temat är inget nytt, men Ida Wahlund framställer Anna och hennes inre konflikt på ett tydligt och levande sätt. Monologen innehåller också en del humor. Slutet på pjäsen är lite abrupt, men kanske finns det ett hopp. Det är nog inte för sent för Anna att börja våga vara sig själv.

Att måla en häst
Av och med: Ida Wahlund
Regi: Hanna Andersson och Ida Wahlund
Scenografi och ljus: Jenny André
Ljud: Johan Bengtsson
Producent: Regine Stålnacke och Ida Wahlund

Foto: Anna Thorbjörnsson

Läs även andra bloggares åsikter om