Hela världens recept
Av Christina Ouzounidis
Regi Christina Ouzounidis
Rum/Scenografi Joakim Bayoumi Karlsson och Melda Törnqvist
Kostym Matilda Hyttsten
Ljus Tobias Hallgren
Mask Anna Olofson
Musik Sole Gipp Ossler
Körtekniker Moa Nyman och Sole Gipp Ossler
Patinering Bettan Eriksson Gross
Medverkande Charlotta Larsson, Sandra Huldt, Pelle Grytt, Frida Beckman
Premiär 13 oktober 2025 (sedd på generalrepetition 12 oktober) på Teater Galeasen, Stockholm
Dramatikern, regissören och författaren Christina Ouzounidis (född 1969) var med och startade och är sedan länge medlem i scenkonstkollektivet Teatr Weimar i Malmö. Hennes verk har översatts till flera språk och 2012 prisades hon av Det svenska Ibsensällskapet. Tidigare aktuell med radioteater och regiarbeten på Kungliga Operan, skrev hon nyss verket Kröna en drottning som spelades på Stadsteatern i Stockholm.
På Teater Galeasen har tidigare Lagarna (2010) och Agamemnons förbannelse (2012) av henne spelats. Kvällens verk är skrivet direkt för de fyra skådespelarna. Inspirerad av Alice B Toklas kokbok uppges den vara som en svartsynt komedi eller dystopi om djur och matlagning. Texten har vuxit fram utifrån ett pågående samtal mellan Galeasens teaterchef Sophia Artin och Ouzounidis. Handlingen kretsar kring tre väninnor som ses en kväll för att laga mat. Orostider råder. Programbladet beskriver gestalterna som G – som är ”stundtals misstänkt lik Gertrud Stein”, S som är ”influerad av Simone de Beauvoir”, A som är ”förvirrande lik Alice B Toklas. En fjärde gestalt E – är ”elektriker helt enkelt”.
En snabb sökning på nätet berättar att Ouzounidis brukar skapa postdramatisk teater. Här frångås ofta ett linjärt berättande och i stället skildras tillstånd, där relationer och situationer undersöks i ett utvidgat nu. Texten blir ett teatralt element, jämställt med ljud, film, ljus och scenerier. Aktörer och publik deltar som i en gemensam process där gestalternas handlingar och möjligheter sker inom en vald fiktion. Hennes verk beskrivs bestå av språkspel med upprepningar och pauseringar, där påståenden hålls fram för att sedan finfördelas till nya påståenden. Begrepp och föreställningar om moral och existentiella dilemman smulas sönder och sätts ihop igen i nya mönster.
Utan att tidigare tagit del av hennes dramatik vandrar jag förutsättningslöst – ovetandes om det ovan – in i teaterlokalen. För att nå min plats måste jag försiktigt passera ett tjusigt, festligt långbord med mängder av vinglas, pavor, bruna, robusta tallrikar och vita linneservetter. Bordet står långt fram på scengolvet. Borgerlig trygghet och ordning anas. Den ännu obefolkade scenen kantas av växtlighet, där murgröna dekorativt pryder de många fönstervalven. Allt är partiellt upplyst till en varm atmosfär. En gammal charmig bil, halvt igenvuxen, sticker fram till vänster. Fåtöljer står hemtrevligt utplacerade. Rummet verkar, trots vissa detaljer, andas skönhet och harmoni. Sammantaget känns ljussättningen och scenografin gjord med extra omsorg. Harmonin i rummet blir en tydlig kontrast till det skrämmande kalla ljus man anar utanför. I svartvitt – som via en övervakningskamera – via videoskärm – får vi inledningsvis se vad som försiggår i köket bredvid. Tre personer lagar mat och pratar trivsamt. En slags gemytlighet sprider sig. Strax därefter träder de tre vännerna in i scenrummet.
Via hur vännerna reagerar på eller förhåller sig till det som hotar utanför lär vi sakta känna deras skilda karaktärer. Men ständigt inflikas, och återvänder samtalen lyriskt, allvarligt och emellanåt maniskt kring matlagning. S – som underbart och med träffsäker komik gestaltas av Sandra Huldt – är den mest hoppfulla. Hon söker ljus och mening i nuet som ändå kan hanteras. Hon vill vårda allt och alla, och försäkrar (med ibland skör stämma) att allt är lugnt – för de ”har allt som de behöver”. De gör ju allt, tar ju hand om ”äpplena innan de faller ner” från träden. A – ledigt gestaltad av Pelle Grytt –är en mer drastisk och realistisk kvinna som påminner alla om att mord även krävs när man lagar mat. G pratar filosofi och utövar en viss uppsatt, svävande auktoritet, träffsäkert artikulerad och fångad av Charlotta Larsson. Mitt i allt dyker hantverkaren E upp – som bland annat får ett utbrott mot de övriga – som ju har allt (i sin borgerliga lyx) och hon inget. Men hon stannar kvar, hjälper dem när strömmen går, tycks ty sig till någon slags trygghet hos vännerna.
Emellanåt föreslår G, pedagogiskt, att de ju alltid kan låtsas och liksom ”börja om som om ingenting fanns före detta”. S får raseriutbrott över att man envisas med att ta framtiden på så stort allvar. Man vet ju ”inte om framtiden ens finns”.
Ibland formar sig replikerna till talkörer i otakt där orden inte hörs så bra och monologerna växlar till drömlika inre medvetandeströmmar. Men det tragikomiska och ironin i texten väcker hela tiden intresset för att inte missa ett enda ord. Pinsamt och nära känns det att A suckar över att ”sufflén sjönk ihop” i ugnen när strömmen gick. Likaså att champagne anses nödvändigt, till löjrommen, som snabbt bör ätas upp inför en oviss framtid. Pinsamt är också nonsenspratet kring vem som får vara tjock. Men det blir mänskligt och psykologiskt trovärdigt. Den inskrivna humorn balanserar vänligt upp allt mörkt.
Jag relaterar till ”lägerelds-TV”. En stunds gemenskap, men med stort allvar denna gång. Inget är överdoserat svart, för det har vi redan nog av. Vi värms och orkar reflektera.
Foto Markus Gårder
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
