Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Christina Ouzounidis

Christina Ouzounidis, Malin Axelsson och Cristina Caprioli tilldelas teaterkritikernas tre priser för spelåret 2025 – Ett hederspris går till Manne af Klintberg

by

Christina Ouzounidis, Malin Axelsson och Cristina Caprioli tilldelas teaterkritikernas tre priser för spelåret 2025 – Ett hederspris går till Manne af Klintberg.

Ett pressmeddelande berättar:
TEATERPRISET. Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris för spelåret 2025 tilldelas dramatikern och regissören Christina Ouzounidis.

MOTIVERING: Med två urpremiärer på olika scener visar Christina Ouzounidis att hon behärskar teaterns poetiska och konkreta uttryck i språk och regi. ”Kröna en drottning” (Kulturhuset Stadsteatern) för Robert Fux leker med regenten som maktfigur och dragartist. ”Hela världens recept” (Teater Galeasen) är en vacker och tankeväckande dystopi som intelligent väver ihop vårt nära förflutna med en akut samtid.

BARN- och UNGDOMSTEATERPRISET. Svenska Teaterkritikers Förenings barn- och ungdomsteaterpris för 2025 tilldelas dramatikern och regissören Malin Axelsson.
MOTIVERING: Malin Axelsson, konstnärlig ledare för Riksteatern Barn & Unga, utforskar och gestaltar barnperspektivet konsekvent och modigt, inte minst genom nyskriven dramatik. 2025 blev ett mycket starkt år som resulterade i flera angelägna och konstnärligt kvalificerade produktioner för ung publik i hela landet.
Med dramatikerresidens, forskningssamarbete och genom projekt som repertoarnätverket BURN och Länk – för framväxten av ny dramatik för unga ensembler – knyts den unga publiken närmare teaterns arbete med dramatik och repertoarval.

DANSPRISET. Svenska Teaterkritikers Förenings Danspris 2025 tilldelas dansaren och koreografen Cristina Caprioli.
MOTIVERING: Den internationellt verksamma dansaren och koreografen Cristina Caprioli är en oförtröttlig utforskare av dansens former, rumslighet och mening. Med inspiration från olika intellektuella tänkare har hon under 30 år skapat verk som är både inbjudande och filosofiskt utmanande, ofta med en koreografisk precision som framhäver dansarnas unika kunskap. ”Ett rop fyra sidor”, skapat 2025 för hennes plattform Ccap i Hallen, Farsta, ger ännu en gång överraskande perspektiv på hur danskonsten kan påverka vår upplevelse av tid och plats.

HEDERSPRISET. Svenska Teaterkritikers Förenings hederspris tilldelas Manne af Klintberg.
MOTIVERING: Manne af Klintberg har med sin Clownen Manne blivit en ikon inom svensk scenkonst. Klassiskt clowneri har fått en samtida uttolkare som kommunicerar med alla åldrar och särskilt barnen. När Clownen Manne halkar på ett bananskal, glider också alltid allvarliga frågor in på scenen och blir storartad underhållning.
Under ett halvt sekel som artist har han dessutom gjort teckenspråk för icke-hörande till en del av sin konst, och spridit sitt kunnande på ett sätt som starkt bidragit till att göra teckenspråk till en självklarhet i offentligheten.

Så här gick röstningen till
Teaterpriset har röstats fram av Svenska Teaterkritikers Förenings medlemmar utifrån tidigare tillkännagivna nomineringar >>.

Danspriset har utsetts av en jury som 2025 har bestått av kritikerna Thomas Olsson (sammankallande), Maina Arvas, Cecilia Djurberg, Liv Landell Major, Malin Palmqvist, Lis Hellström Sveningson och Anna Ångström.

Även barn– och ungdomsteaterpriset utses numera av en jury som 2025 bestod av Isa Andersson, Sara Berg, Sandra Grehn, Karin Helander, Pia Huss, Malin Palmqvist och Margareta Sörenson (sammankallande).

Hederspriset delas ut med ojämna mellanrum till någon i scenkonstens värld som Svenska Teaterkritikers Förening tycker är extra värd att lyfta för hela sin gärning. Senast detta gjordes var 2019 då det gick till skådespelarduon Meta Velander och Yvonne Lombard.

Priserna består, förutom äran, i pristavlor. Teaterpristagaren och barn- och ungdomspristagaren får litografin Lady Macbeth, en kostymskiss från Fritz Kortners uppsättning av Macbeth 1965 signerad Gunilla Palmstierna-Weiss. Danspristagaren får ett tryck av Brit Swedberg.

Teaterkritik: Träffsäker angelägen tragikomik parad med njutbar verklighetsflykt – Hela världens recept, Teater Galeasen

by

Hela världens recept
Av Christina Ouzounidis
Regi Christina Ouzounidis
Rum/Scenografi Joakim Bayoumi Karlsson och Melda Törnqvist
Kostym Matilda Hyttsten
Ljus Tobias Hallgren
Mask Anna Olofson
Musik Sole Gipp Ossler
Körtekniker Moa Nyman och Sole Gipp Ossler
Patinering Bettan Eriksson Gross
Medverkande Charlotta Larsson, Sandra Huldt, Pelle Grytt, Frida Beckman
Premiär 13 oktober 2025 (sedd på generalrepetition 12 oktober) på Teater Galeasen, Stockholm

Dramatikern, regissören och författaren Christina Ouzounidis (född 1969) var med och startade och är sedan länge medlem i scenkonstkollektivet Teatr Weimar i Malmö. Hennes verk har översatts till flera språk och 2012 prisades hon av Det svenska Ibsensällskapet. Tidigare aktuell med radioteater och regiarbeten på Kungliga Operan, skrev hon nyss verket Kröna en drottning som spelades på Stadsteatern i Stockholm.

På Teater Galeasen har tidigare Lagarna (2010) och Agamemnons förbannelse (2012) av henne spelats. Kvällens verk är skrivet direkt för de fyra skådespelarna. Inspirerad av Alice B Toklas kokbok uppges den vara som en svartsynt komedi eller dystopi om djur och matlagning. Texten har vuxit fram utifrån ett pågående samtal mellan Galeasens teaterchef Sophia Artin och Ouzounidis. Handlingen kretsar kring tre väninnor som ses en kväll för att laga mat. Orostider råder. Programbladet beskriver gestalterna som G – som är ”stundtals misstänkt lik Gertrud Stein”, S som är ”influerad av Simone de Beauvoir”, A som är ”förvirrande lik Alice B Toklas. En fjärde gestalt E – är ”elektriker helt enkelt”.

En snabb sökning på nätet berättar att Ouzounidis brukar skapa postdramatisk teater. Här frångås ofta ett linjärt berättande och i stället skildras tillstånd, där relationer och situationer undersöks i ett utvidgat nu. Texten blir ett teatralt element, jämställt med ljud, film, ljus och scenerier. Aktörer och publik deltar som i en gemensam process där gestalternas handlingar och möjligheter sker inom en vald fiktion. Hennes verk beskrivs bestå av språkspel med upprepningar och pauseringar, där påståenden hålls fram för att sedan finfördelas till nya påståenden. Begrepp och föreställningar om moral och existentiella dilemman smulas sönder och sätts ihop igen i nya mönster.

Utan att tidigare tagit del av hennes dramatik vandrar jag förutsättningslöst – ovetandes om det ovan – in i teaterlokalen. För att nå min plats måste jag försiktigt passera ett tjusigt, festligt långbord med mängder av vinglas, pavor, bruna, robusta tallrikar och vita linneservetter. Bordet står långt fram på scengolvet. Borgerlig trygghet och ordning anas. Den ännu obefolkade scenen kantas av växtlighet, där murgröna dekorativt pryder de många fönstervalven. Allt är partiellt upplyst till en varm atmosfär. En gammal charmig bil, halvt igenvuxen, sticker fram till vänster. Fåtöljer står hemtrevligt utplacerade. Rummet verkar, trots vissa detaljer, andas skönhet och harmoni. Sammantaget känns ljussättningen och scenografin gjord med extra omsorg. Harmonin i rummet blir en tydlig kontrast till det skrämmande kalla ljus man anar utanför. I svartvitt – som via en övervakningskamera – via videoskärm – får vi inledningsvis se vad som försiggår i köket bredvid. Tre personer lagar mat och pratar trivsamt. En slags gemytlighet sprider sig. Strax därefter träder de tre vännerna in i scenrummet.

Via hur vännerna reagerar på eller förhåller sig till det som hotar utanför lär vi sakta känna deras skilda karaktärer. Men ständigt inflikas, och återvänder samtalen lyriskt, allvarligt och emellanåt maniskt kring matlagning. S – som underbart och med träffsäker komik gestaltas av Sandra Huldt – är den mest hoppfulla. Hon söker ljus och mening i nuet som ändå kan hanteras. Hon vill vårda allt och alla, och försäkrar (med ibland skör stämma) att allt är lugnt – för de ”har allt som de behöver”. De gör ju allt, tar ju hand om ”äpplena innan de faller ner” från träden. A – ledigt gestaltad av Pelle Grytt –är en mer drastisk och realistisk kvinna som påminner alla om att mord även krävs när man lagar mat. G pratar filosofi och utövar en viss uppsatt, svävande auktoritet, träffsäkert artikulerad och fångad av Charlotta Larsson. Mitt i allt dyker hantverkaren E upp – som bland annat får ett utbrott mot de övriga – som ju har allt (i sin borgerliga lyx) och hon inget. Men hon stannar kvar, hjälper dem när strömmen går, tycks ty sig till någon slags trygghet hos vännerna.

Emellanåt föreslår G, pedagogiskt, att de ju alltid kan låtsas och liksom ”börja om som om ingenting fanns före detta”. S får raseriutbrott över att man envisas med att ta framtiden på så stort allvar. Man vet ju ”inte om framtiden ens finns”.

Ibland formar sig replikerna till talkörer i otakt där orden inte hörs så bra och monologerna växlar till drömlika inre medvetandeströmmar. Men det tragikomiska och ironin i texten väcker hela tiden intresset för att inte missa ett enda ord. Pinsamt och nära känns det att A suckar över att ”sufflén sjönk ihop” i ugnen när strömmen gick. Likaså att champagne anses nödvändigt, till löjrommen, som snabbt bör ätas upp inför en oviss framtid. Pinsamt är också nonsenspratet kring vem som får vara tjock. Men det blir mänskligt och psykologiskt trovärdigt. Den inskrivna humorn balanserar vänligt upp allt mörkt.

Jag relaterar till ”lägerelds-TV”. En stunds gemenskap, men med stort allvar denna gång. Inget är överdoserat svart, för det har vi redan nog av. Vi värms och orkar reflektera.


Foto Markus Gårder

Tankar om Att kröna en drottning på Kulturhuset Stadsteatern – lysande

by


Foto Leonard Stenberg

Att kröna en drottning
Premiär 6 september 2025
Stadsteatern Kulturhuset Stockholm
Manus Christina Ouzounidis.
Christina är en av Sveriges juat nu mest hyllade dramatiker. I sina arbeten låter hon sig ofta inspireras av grekiska myter, av det halvt gudomliga. Hon är också intresserad av språkets möjligheter, gränser och motsägelser, vilket monologen Att kröna en drottning är ett exempel på.

Skådespelare Robert Fux.
Robert som är anställd vid Stadsteatern har under de senaste åren framträtt i ett antal hyllade monologer, exempelvis Orlando (2013).

I pjäsen öppningsscen framträder en vackert skrudad Robert Fux som drottning inför sin kröning. Drottningens monolog inleds med ”Vi är….” och hon menar att det inte kan vara på något annat sätt mot bakgrund av det som har varit. När den blivande drottningen fortsätter att tala i termer av Vi förstår vi snart att hon med Vi egentligen menar Jag. Talet om Vi blir ett sätt att markera ett nästan gudomligt avstånd från snarare än en mänsklig närhet till människorna. Men det paradoxala är att hon i all sin gudomlighet och upphöjdhet är beroende av de vanliga människorna för att kunna bli drottning. Det räcker alltså inte med att hon själv anser sig värdig det måste också bekräftas av andra. Den blivande drottningens tal om sin storhet glider sakta över i tvivel på sig själv och på den egna värdigheten. Nu talar hon inte längre i termer av Vi utan i termer av ”jag”, jag är en som eller jag är inte en som. Hon pendlar mellan att vara någon och att vara nästan ingenting. De inre anklagelserna övergår efter ett tag i att hon i stället i termer av ”Du” anklagar de andra. Hon projicerar sina känslor av tillkortakommande på människorna vars erkännande hon är beroende av. Du är inget värd, Du är undermålig och Du har svikit mig. Hon försöker stärka sig själv genom att ge sig på alla andra. Till slut tystnar allt, inget vi, inget jag och inget du. Det är som om hon har tömt sig på allt som fanns inom henne. Är hon redo för kröning.

Drottningens yttre monologen kan ses som ett uttryck för hennes inre dialog med sig själv. En inre dialog som är typisk för var och en av oss och som vi kan kännas igen oss i. Ett ständigt pågående inre pladdrande där vi hoppar från det en till det andra. Vi bedömer och kommentarer allt som dyker upp i vårt inre och i det yttre. Ibland duger vi och ibland duger vi inte, ibland duger andra och ibland duger de andra inte. Ibland anklagar vi oss själva och ibland anklagar vi andra. Ibland känner vi oss starka och oberoende och ibland svaga och beroende. Allt kan pågå på en och samma gång genom att vi hoppar från det ena till det andra. Drottningens monolog blir alltså ett exempel på hur vår inre tanke- och känslovärld ofta fungerar när vi möter olika situationer i livet, särskilt situationer som vi likt drottningen upplever som utmanande och som utmanar vår identitet. Drottningen monolog uppfattad som inre dialog angår oss alla. När vi skrattar åt drottningens ibland riktigt roliga pladdrande skrattar vi samtidigt åt oss själva.

Robert Fux´s tolkning av drottningen är lysande. Monologen flyter fram i ett tempo som ibland gör den svår att hänga med i. Ungefär som våra inre dialoger fungerar. Vi hinner inte med själva. Det är som om Robert Fux inte har något manus att följa utan som om allt bara väller fram ur honom av sig själv och där det ena ger det andra. En lysande rolltolkning av Christina Ouzounidis lysande pjäs.

Läs också Marja Koivistos recension av Att kröna en drottning.

Agamemnons förbannelse av Christina Ouzounidis med Leif Andrée har premiär på Teater Galeasen i oktober

by

Agamemnon var enligt den grekiska mytologin kung över Hellas och fältherre i kriget mot Troja. Enligt myten så offrade han sin dotter Ifigenia för att få vind i seglen och rädda sina mannar. Han dräptes sedermera av sin hustru och hennes älskare. Teater Galeasen ger sig nu på denna gudasaga i en version av Christina Ouzounidis med Leif Andrée i huvudrollen och i regi av Jens Ohlin. Föreställningen har premiär 8 oktober.

Ett pressmeddelande berättar:

En framgångsrik man sitter i en bar, tar en öl och funderar på sin livssituation; jobbet, familjeprojektet, papparollen.
Hans namn är inte Agamemnon, han är inte gift med Klytaimestra, hans barn heter inte Ifigenia, Elektra och Orestes.

Nej, den här mannen, låt oss kalla honom Andrée, är trött på de där djävla gudasagorna. De har ingenting med honom att göra. Vi lever inte så längre, vi offrar inte våra barn. Han bär inte skulden till sin dotters död. Han tvingade henne inte till något. Han uppfostrade henne att vara fri. Han ångrar ingenting, det är inte det. Ånger är väl i princip en omöjlig känsla kan man säga.

Den prisbelönta dramatikern Christina Ouzounidis låter här mannen få säga sitt. Ouzounidis rör sig hemtamt i den grekiska mytologins landskap och grundar gärna sina texter i en av världsdramatikens äldsta och mest kända dysfunktionella familjer. Teater Galeasen spelade Christina Ouzounidis pjäs Lagarna 2010 som prisades av kritiken och valdes ut till Teaterbiennalen 2011.

Regissören Jens Ohlin är dubbelt aktuell, Rövare går nu upp på Dramatens lilla scen efter att ha spelats för utsålda hus på Elverket hela våren. Jens har arbetad på Galeasen vid flera tillfällen tidigare, både som skådespelare och regissör, bl a med Den bergtagna av Victoria Benedictsson som rönte stora framgångar och spelades på 2009 års Teaterbiennal.

Leif Andrée är en av Sveriges mest namnkunniga skådespelare som syns flitigt på teatern, film och tv. I våras sågs han i Äkta människor, SVT: s stora publiksuccé, som fortsätter under 2013. Nu närmast spelar Leif vidare i succén De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater t.o.m. den 30 september. Teater Galeasens publik har kunnat följa Leif sedan gruppen startades i början av 80 talet i ett imponerande antal roller på Skeppsholmen och teatern hälsar honom varmt välkommen tillbaka till hemmascenen!

Regi: Jens Ohlin
Ljus och rum: SUTODA
Kostym: Jenny Linhardt
Mask : Anna Olofson
Musik: Rasmus Persson

Foto: Marcus Gårder/Formgivning: Jan Larsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,