Foto Leonard Stenberg
Att kröna en drottning
Premiär 6 september 2025
Stadsteatern Kulturhuset Stockholm
Manus Christina Ouzounidis.
Christina är en av Sveriges juat nu mest hyllade dramatiker. I sina arbeten låter hon sig ofta inspireras av grekiska myter, av det halvt gudomliga. Hon är också intresserad av språkets möjligheter, gränser och motsägelser, vilket monologen Att kröna en drottning är ett exempel på.
Skådespelare Robert Fux.
Robert som är anställd vid Stadsteatern har under de senaste åren framträtt i ett antal hyllade monologer, exempelvis Orlando (2013).
I pjäsen öppningsscen framträder en vackert skrudad Robert Fux som drottning inför sin kröning. Drottningens monolog inleds med ”Vi är….” och hon menar att det inte kan vara på något annat sätt mot bakgrund av det som har varit. När den blivande drottningen fortsätter att tala i termer av Vi förstår vi snart att hon med Vi egentligen menar Jag. Talet om Vi blir ett sätt att markera ett nästan gudomligt avstånd från snarare än en mänsklig närhet till människorna. Men det paradoxala är att hon i all sin gudomlighet och upphöjdhet är beroende av de vanliga människorna för att kunna bli drottning. Det räcker alltså inte med att hon själv anser sig värdig det måste också bekräftas av andra. Den blivande drottningens tal om sin storhet glider sakta över i tvivel på sig själv och på den egna värdigheten. Nu talar hon inte längre i termer av Vi utan i termer av ”jag”, jag är en som eller jag är inte en som. Hon pendlar mellan att vara någon och att vara nästan ingenting. De inre anklagelserna övergår efter ett tag i att hon i stället i termer av ”Du” anklagar de andra. Hon projicerar sina känslor av tillkortakommande på människorna vars erkännande hon är beroende av. Du är inget värd, Du är undermålig och Du har svikit mig. Hon försöker stärka sig själv genom att ge sig på alla andra. Till slut tystnar allt, inget vi, inget jag och inget du. Det är som om hon har tömt sig på allt som fanns inom henne. Är hon redo för kröning.
Drottningens yttre monologen kan ses som ett uttryck för hennes inre dialog med sig själv. En inre dialog som är typisk för var och en av oss och som vi kan kännas igen oss i. Ett ständigt pågående inre pladdrande där vi hoppar från det en till det andra. Vi bedömer och kommentarer allt som dyker upp i vårt inre och i det yttre. Ibland duger vi och ibland duger vi inte, ibland duger andra och ibland duger de andra inte. Ibland anklagar vi oss själva och ibland anklagar vi andra. Ibland känner vi oss starka och oberoende och ibland svaga och beroende. Allt kan pågå på en och samma gång genom att vi hoppar från det ena till det andra. Drottningens monolog blir alltså ett exempel på hur vår inre tanke- och känslovärld ofta fungerar när vi möter olika situationer i livet, särskilt situationer som vi likt drottningen upplever som utmanande och som utmanar vår identitet. Drottningen monolog uppfattad som inre dialog angår oss alla. När vi skrattar åt drottningens ibland riktigt roliga pladdrande skrattar vi samtidigt åt oss själva.
Robert Fux´s tolkning av drottningen är lysande. Monologen flyter fram i ett tempo som ibland gör den svår att hänga med i. Ungefär som våra inre dialoger fungerar. Vi hinner inte med själva. Det är som om Robert Fux inte har något manus att följa utan som om allt bara väller fram ur honom av sig själv och där det ena ger det andra. En lysande rolltolkning av Christina Ouzounidis lysande pjäs.
Läs också Marja Koivistos recension av Att kröna en drottning.