Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sven Wollter

Gränslös kärlek med Sven Wollter, Evabritt Strandberg, Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander i höst på Stockholms stadsteater

by

gransloskarlek

Gränslös kärlek – temat för höstens gästspel på Kulturhuset Stadsteatern. Skådespelarparet Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander återvänder efter succén med Fosterlandet, denna gång ser vi dem i den rosade föreställningen Kärleksbrev som gästspelar här i oktober. Och i höstens första gästspel återförenas Sven Wollter och Evabritt Strandberg på scen för första gången på 40 år – detta i deras egen version av Romeo och Julia. Urpremiär 9 september på Klarascenen.

Ett pressmeddelande berättar:
Äkta paret Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander kommer tillbaka till Kulturhuset Stadsteatern i höst när deras hyllade uppsättning av A.R. Gurneys Pulitzernominerade pjäs Kärleksbrev får Stockholmspremiär 9 september på Klarascenen. Pjäsen består av de kärleksbrev som Melissa och Thommy skickat till varandra ända sedan barndomen. Föreställningen har tidigare spelats på Lilla Teatern i Helsingfors, på Uppsala Stadsteater och på Folkteatern i Göteborg. Nu kommer den för första gången till Stockholm.

Höstens andra gästspel är en bearbetad version av William Shakespeares klassiska kärleksdrama: Sven Wollter och Evabritt Strandberg som Romeo och Julia. I denna version är det åldern som gör kärleken förbjuden. I föreställningen ackompanjeras Sven Wollter och Evabritt Strandberg av Ensemble Mare Balticum som spelar musik från Shakespeares tid framförd på instrument från tiden.
Föreställningen, som är en del i Sven Wollters avsked till teatern, får urpremiär här på Kulturhuset Stadsteatern därefter går den ut på turné bland annat till Malmö, Linköping, Helsingborg och Göteborg.

Sven Wollter och Evabritt Strandberg som Romeo och Julia
Av William Shakespeare i bearbetning av Dag Norgård
Urpremiär 9 september på Klarascenen
Regi och bearbetning Dag Norgård
Medverkande Evabritt Strandberg och Sven Wollter
Musikalisk akt på scen Ensemble Mare Balticum

Evabritt Strandberg har sedan 1960-talet setts i en rad olika uppsättningar på bland annat Dramaten, Göteborgs stadsteater och vid Kulturhuset Stadsteatern. Förutom skådespelandet har hon gjort sig känd som cabaret- och vissångerska, bl.a. med programmet Jacques Brel lever än. 1995 fick hon Cornelisstipendiet med motiveringen: ”en sångkonst av stor bärighet och styrka, rå och sovrad intensitet som kongenialt gestaltar tillvarons glädje och sorg, en formulering som även kan räcka hennes skådespeleri.”

Sven Wollter började sin gedigna teater- och filmkarriär efter utbildning vid Göteborgs stadsteaters elevskola 1953-1957. Sitt stora publika genomslag fick han i Sveriges Televisions Vilhelm Moberg-serie Raskens och han har sedan dess haft en rad uppmärksammade roller, bland annat som Lennart Kollberg i Bo Widerbergs film Mannen på taket. Sven Wollter har varit en aktiv och stridbar del av det svenska kulturlivet i 60 år och spelat på nästan alla de stora scenerna, gjort otaliga filmroller och även gett ut två skivor samt skrivit böcker.

Kärleksbrev
Av A.R. Gurney
Stockholmspremiär 1 oktober på Klarascenen
Översättning: Per Erik Wahlund
Scenografi och kostym: Sari Salmela
Medverkande: Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander

Birgitta Ulfsson är en av våra mest folkkära och prisade finlandsvenska skådespelerskor. Hon började sin tvåspråkiga skådespelarbana i Helsingfors, bland annat var hon verksam 25 år på legendariska Lilla Teatern. I Sverige har hon gästspelat på många teatrar och har varit anställd vid Stockholms Stadsteater, här på Folkteatern i Göteborg samt på Göteborg Stadsteater. Birgitta Ulfsson anlitas flitigt i litteratursammanhang över hela Norden och har hyllats för sin skiva Levda Teatervisor. Birgitta Ulfsson tilldelades nyligen “Det stora Finlandspriset” för sin livsgärning inom teaterkonsten.

Iwar Wiklander är verksam som skådespelare sedan 1959. På Folkteatern i Göteborg har han bland annat spelat Hamlet, Peer Gynt och Markurell och dessutom varit teaterchef i två omgångar. På Göteborgs Stadsteater har han spelat många uppmärksammande roller, bland annat i: I väntan på Godot, Jeppe på Berget, Lång dags mot natt och King Lear. Iwar Wiklander har tilldelats Svenska Akademins teaterpris samt Litteris et Artebus, den kungligt instiftade medaljen för “framstående konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur”.

Foto: Rickard Nilsson

Varmt och vemodigt när hjälte hedras i Wollters sista roll – Driving Miles på Göteborgs Stadsteater

by

drivingmiles

Driving Miles
Av Henning Mankell
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Tofte Lamberg
Premiär 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen

Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en gång tidigare. 2012 under påskhelgen gästades lunchteatern i Göteborgs största teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i detta intima format! Då råkade jag efteråt byta några ord med min vän Bernt Andersson, som befann sig i publiken. I somras började förberedelserna för en utvidgad uppsättning på stora scen, nu med fler musiker och Sven Wollter som berättare. I oktober dog upphovsmannen Henning Mankell, vars uppdragsgivare ursprungligen var jubilerande Molde jazzfestival. Således skedde urpremiären I Norge medan Södertälje var först ut i Sverige.

drivingmiles2Regisserar nya uppsättningen gör Eva Bergman, Mankells änka. Vidare finns gemensam koppling mellan honom och kapellmästare Bo Stenholm, eftersom den senare jobbat på Teatro Avenida i Maputo. Och den andre kapellmästaren Bernt Andersson sammanstrålade med trumslagare Per Melin och Wollter i mytomspunna Tältprojektet. Många pusselbitar och sammanträffanden! Innan ni får läsa om Driving Miles, vill jag lämna ytterligare information som inte alls är ovidkommande. Hösten 2012 intervjuade jag Wollter under hundra minuter. Bernt Andersson har intervjuats på restaurang. Miles Davis – mannen som förändrade musikhistorien flera gånger – har jag sett spela vid fyra tillfällen.

Vad som förtäljs i Mankells text är hur sällsam vänskap utvecklas mellan en norsk chaufför och världsstjärnan Miles. Den redovisas anekdotiskt av skrothandlaren Steinar, vars handfasta attityd expanderar genom den mestadels indirekta kontakten med en svart trumpetare och hans vredgade toner. Beskedet om denne lysande konstnärs definitiva slocknande, renderar i djupsinniga reflektioner och flagga på halv stång.

Livet blir också mer än det synes vara, närmast överjordiskt. Berättaren besatt av bilar filosoferar om big bang, tidens gång och fåglars sång. Han ”avbryts” av stolt musik fylld av smarta rytmer och lyriska passager. Ska noteras att chauffören är en verklig gestalt medan Wollters karaktär är påhittad. I vad som sagts vara göteborgarens grand finale märks oerhört väl, hur en skådespelare med oceaner av kunskap effektivt använder stilistiska grepp. Tänker på hur mannen försedd med röd slips varierar volym och intensitet, imiterar och tittar på musikerna, gör pauser och omtagningar, rör sig sävligt och intar sittande position. Han litar fullständigt på att publiken finns med, även i sekvenser som är på vippen att laddas ur. Känns som ett värdigt avslut, fast just laddningen hade varit lättare att upprätthålla rakt igenom ifall motspelare funnits. Tillräckligt ofta infinner sig åtråvärda rysningar, för att jag helhjärtat ska rekommendera Driving Miles.

drivingmiles3En lustig detalj är att backspeglar framhävs som viktiga, av den chaufför vars storslagna öde blev att köra omkring Miles i Europa. Lustigt för att trumpetaren, känd för sin genomträngande ton, i princip aldrig såg tillbaka. Han var istället upptagen med att utforska ny terräng. Musikerna på scen har främst gett sig i kast med hans snillrika 50-tal. Och de vågar sig på några rejäla utmaningar såsom de spanska influenserna och andra Gil Evans-samarbeten. Tror inte att låtlistan i programmet är komplett. Tyckte bestämt att jag hörde ett elektrifierat medley, snuttar från det fusionbaserade 80-talet .Flera av musikerna är hemmahörande på Backa Teater. De når ut tack vare att de behärskar sina instrument och ensemblespelet. Men de når inte alltid hela vägen in i mitt hjärta, ity att de är teatermusiker, inte några vars naturliga bag är bebop. Bernt Andersson – Göteborgs musiknav – som alltid elegant avslappnad musikant, näranog en virtuos. Kompet angenämnt och Daniel Ekborg i egenskap av uttrycksfull trumpetare modig; både nyanserad och relativt distinkt. Men uppsättningen hade tillförts välbehövlig injektion om man istället rekryterat en Karl Oleandersson eller Samuel Olsson. Då hade publiken blivit varse vilken glöd som fanns i legendarens instrument. Kanske saknades rättigheter, annars hade det varit stort att som intro bjuda på några trumpetstötar från Miles Davis själv i högtalarna.

Då jag som framgått är ett hardcorefan av Miles hade jag möjligen orimligt högt ställda förväntningar. Men jag är totalt sett nöjd, hoppas att uppsättningens biljetter får strykande åtgång. Flera gånger var det inte bara allmänt bra, utan de medverkande och regissören med efternamn som förplikigar, levererar scenkonst på hög nivå. Det är vackert så när vi av media omges av så mycket trams och ofattbar ondska.

Skådespelare: Sven Wollter
Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm

Sven Wollter möter Syntolkning Nu

by

svenwolltersyntolkning

Den här artikeln kom med mail och vi tycker det den har att berätta är viktigt, därför publicerar vi den här.

– Vill de träffa oss skådespelare innan? undrar Sven Wollter inför uppsättningen av Strindbergsklassikern Ett drömspel på Norrbottensteatern.
Han frågar flera gånger. Det här har han gjort tidigare och tycks se det som ett naturligt inslag inför en syntolkad föreställning.

En planeringsmiss gör att den tid ensemblen har möjlighet att träffa de synskadade kolliderar med teaterns egen Strindberg-introduktion för hugade besökare. Det drar ut på tiden, vilket leder till att Sven Wollter resolut beger sig till konferensrummet där introduktionen äger rum. Han vill träffa de synskadade, etablera sin röst och sin karaktär.

Sven Wollter tar sig också tid att resonera med mig som syntolk kring symboler, lustfylld lek med det oväntade och detaljer som inte tycks passa in men ändå har en slags funktion. Vi sitter i sminklogen, Sven pudrar sig och stryker tankfullt kajal över ögonlocken när vi diskuterar hur teatermagi på bästa sätt kan förklaras för den som inte ser.

Ett drömspel är en prövning för en syntolk. Föreställningen har ingen egentlig handling. Ingen tydlig linje som den mänskliga hjärnan, ständigt på jakt efter logik och mönster, kan följa.

– Hälsa gruppen att det här är en slags metateater, säger Sven Wollter hjälpsamt.

Att han generellt önskar att fler mäktade med att slappna av märks tydligt.

– Jag brukar säga åt folk att lägga ner de intellektuella kraven, förklarar han.

Ett drömspel ska avnjutas förutsättningslöst. Den enda vägen fram till förståelse är att förlika sig med att det inte är möjligt. Det är bara att åka med. Låta sig sköljas över av fragment och då och då uppleva en gnutta likhet med sitt eget liv. En känsla som flyr innan den går att greppa. Precis som i en dröm – och följaktligen ett drömspel.

Jag och Sven Wollter talar om beskrivningen av scenbilden. Jag berättar om mitt upplägg, hur konkret jag är i början för att sedan låta det konstnärliga ta vid. Att jag i början förklarar det som en seende undrar; varför hänger det stolar i linor från taket? Liksom en dörr? Varför har en av skådespelarna emellanåt skor med små hjul?

När ridån går upp väljer jag bort allt det praktiska. Stolarna och dörren kommer från ingenstans, mannen på hjul rullar inte – utan glider – fram över golvet. Det är okej, känns inte ens konstigt. Sven Wollter nickar eftertänksamt.

Efteråt är reaktionerna hos de synskadade blandade, precis som hos övrig publik. Några är lyriska, andra skeptiska. Frågetecknen är många. Jag tänker att det paradoxalt nog måste anses vara ett gott betyg. Ingen ska egentligen tycka sig förstå, det är det som är grejen.

Intervjun gjord den 19 mars
Vid pennan Lotta Isacsson
Fotograf Anders Alm
Syntolkning Nu

Sven Wollter gör dramatisk Kung Lear på Stadsteatern i blandad tid

by

Lear Kung

Kung Lear
Av William Shakespeare
Regi Ole Anders Tandberg
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär den 18 oktober 2013

Sven Wollter spelar den åldrade Kung Lear i Stockholms stadsteaters uppsättning av Shakespeare-dramat. I regissören Ola Anders Tandbergs version är handlingen förlagd till sjukhusmiljö med sjukhusdörrar runt hela scenen och kliniska sjukhussängar. En symbolisk plats där de sjukhusklädda patienternas status och position i samhället plötsligt blir oväsentlig – på samma sätt som Kung Lear förlorar sin ställning i pjäsen.

– Det här är en rövarhistoria med allt vi förväntar oss av Shakespeares pjäser: intriger, passion och poesi. Men den berättar också om hur alla människor oavsett ålder eller position i samhället måste underkasta sig och förnedras. Till sist är försoning den enda lösningen, säger Sven Wollter i ett pressmeddelande från Stadsteatern.

Lears dottrar

När Kung Lear ska fördela sin makt och rikedom frågar han sina tre döttrar vem av dem som älskar honom mest. Han faller för de cyniska och vältaliga systrarna Gonerils och Regans smicker och fördelar det förtida arvet mellan dem. Den modesta Cordelia förskjuter han. Den trogne greve Kent förskjuter han när denne klandrar honom.

Snart visar det sig dock att de elaka systrarna bara bryr sig om sig själva och planerar att utmanövrera den gamle kungen, medan Cordelia håller fast vid sin kärlek till fadern – ända in i döden.

Parallellt blir greve Gloucester bedragen av sin oäkte son Edmund att tro att hans son Edgar vill döda honom. Edgar tvingas fly förklädd till dåre.

Även Kent kommer tillbaka förklädd – till en stor kanin – för att tjäna sin kung. Kostymerna i övrigt växlar mellan moderna kläder och kostymer från Shakespeares tid. Blandningen fungerar bra och bidrar, tillsammans med stora mängder dimma på scenen, till en drömlik känsla. Även dialogen blandar klassisk Shakespeare-vers med mer modernt repliker.

Det senare utgör ett välkommet avbrott när tempot ibland känns lite långsamt. Även inslag som överdrivna mängder blod och en melodramatisk storm från ovädersmaskiner lättar upp stämningen.

Lears dotter

79-årige Sven Wollter gör en stor rollprestation som den åldrande och bedragne Kung Lear, med ett minne som sviker samtidigt som han ser klarare en någonsin. Föreställningen rymmer också många andra starka karaktärer. Speciellt framträdande (åt det komiska hållet) är Michael Jonsson som kungens dråpliga narr och Andreas Kundler som i sin roll som Edgar som spelar dåren Tom växlar mellan växlar normalt tal, galna små skratt och gotländska.

Kung Lear är en dramatisk pjäs med stort djup. Många beståndsdelar – regi, scenografi, kostym, smink, fäktningsscener och förstår skådespelarnas insatser – samverkar till att det blir en spännande föreställning.

Av William Shakespeare
Översättning Britt G Hallqvist
Regi Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym Maria Geber
Ljus Sutoda
Mask Ulrika Ritter

Kung Lear

I rollerna:
Lear Sven Wollter
Narren Michael Jonsson
Kent Sven Ahlström
Edgar Andreas Kundler
Edmund Shanti Roney
Gloucester Sten Ljunggren
Goneril, Lears dotter Anja Lundqvist
Regan, Lears dotter Helena Af Sandeberg
Cordelia, Lears dotter Liv Mjönes
Cornwall Mats Qviström
Albany Henrik Norlén
Oswald Anders Johannisson
Läkaren/Riddaren Daniel Nyström

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Rut och Ragnar på Göteborgs stadsteater värd att ses en gång till

by

Rut och Ragnar
Manus Kristina Lugn
Regi Carl Otto Evers
Scenografi Clive Leaver
Kostym Susan Salomonsson
Regiassistent: Isabell Evers
Sufflös/regiassistent: Petra Wik
Ljus Anders Johansson
Ljud Karin Bloch-Jörgensen
Mask Elisabeth Wigander
Dramaturg Sisela Lindblom
Göteborgs stadsteater
Premiär 20 oktober 2012

Det är en rolig skilsmässopjäs (1 tim 10 min) även om det blir sorgligt på slutet.

Ragnar och Rut drar flera skrattsalvor under föreställningen. De gör upp sitt trettiotreåriga äktenskap, delar upp sina ägodelar, pratar om vad de är skyldiga varandra – 64 samlag är Ragnar skyldig Rut, till slut bestämmer sig Ragnar för att Rut inte skall få hans mammas axelremsväska och göken i gökklockan – när Rut inte ser – tar han tillbaka dem. De är dessutom arbetskamrater, han studierektor, hon slöjdlärarinna. Undrar om Vera och Ragnar kommer att hångla i lärarrummet – frågeställningen uppstår. De skiljs, de avger löften om att avstå från varandra och lämna varandra i fred. De har sammanträde och Ragnar är ordföranden och allt går rätt och riktigt till.

Skilsmässa är ett känsligt ämne. Det är många äktenskap som kraschar i dagens Sverige. Rut och Ragnar ska ha en riktig skilsmässa med en skilsmässoceremoni liknande bröllopsceremonin. De ska ha en svekmånad i stället för smekmånad. De ska göra upp lista på gemensamma vänner. De får mig och publiken att skratta och det är befriande skratt. Ett relationsdrama, ett socialt drama, ett jämlikhetsdrama.

Kring sig har de en ställning för kläder, en byrå, ett köksbord som Ragnar börjar såga i, två fåtöljer. Rut har på sig sin bröllopsklänning. De verkar vara så naturliga med varandra. En gång i tiden, 60 år tillbaka i tiden, gick de i samma klass på Göteborgs stadsteaters scenskola. Folkkära är bara förnamnet.

Jag älskade Gerd Hegnell i rollen som bordellmamma i TV-filmen Rika barn leka bäst av Carin Mannheimer. Sven Wollter har impnerat genom året i roller i Raskens, Hemsöborna, Mannen på Taket – Hemsöborna gjorde han 1966.
De är så fina tillsammans, ger mersmak (jag kan tänka mig se pjäsen igen för att de är det de är). Gud signe er. är mästerligt, liksom föreställningsfotona av Ola Kjelbye.

– Vet du vad – jag tror att själva förutsättningen för att ett äktenskap skall hålla så länge som vårt är att minst en av de inblandade glömmer att varje människa föds som ett underverk av möjligheter, säger Rut.

– När alla sammanträdesprotokoll är justerade. När jag har genomdrivit mitt förslag om fasadbelysning av det lilla stationshuset i nattens utkanter. Då ska du komma till mig över ängarna, säger Ragnar.

Text: Katarina Bredberg

I rollerna Gerd Hegnell, Sven Wollter

Foto: Ola Kjelbye