Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

drama

Filmrecension: Alpha – söt film om hur människan och hunden fann varandra

by

Alpha
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018

En vacker episk film om en ung man och en övergiven som blir vänner i en tid för 20.000 år sedan. En film om hur människan och hunden blev bästa vänner. Jag kan tänka att filmen är en film som alla hundälskare måste se. Visst är det en söt gullig film om hur människan och hunden fann varandra i en tid för länge länge sedan.

Miljöbilderna från naturen, vidderna och stjärnhimlen är enastående vackra och fantasieggande. Filmen utspelar sig i en tid då människan levde i stammar och naturen var grym. Det var inte lätt att överleva, kampen för tillvaron var hård. Vintrarna var grymma med snöstormar.

Keda (spelas av charmiga Kodi Smit-Mcphee) är en ung man som blivit uttagen att få följa med sin stams män på sin första jakt. När jaktsäsongen är inne följer stammens män ett spår som förfäder lagt upp för att komma till de marker där de stora hjordarna med buffel och andra djur kan jagas. Keda blir skadad och lämnas ensam kvar i vildmarken. Där möter han en vild varg som skadats och därför lämnats av sin flock.

Keda och vargen överlever tillsammans. Sakta blir de vänner och nyttiga för varandra och bildar en egen flock. Vissa scener är starkt berörande men andra syns det lite för väl hur regissör skruvar på det känslomässiga och det gulliga med djur.

Filmen är godkänd. Absolut. Men berättad på lite annat sätt, ihopklippt på annat sätt och lite annan dramaturgi i en del scener kunde den blivit helt enastående. Första delen av filmen berättas lite för segt, för långsamt, för övertydligt. En del actionscener är lite för otroliga för helheten. Men javisst, det är en underhållande film och jag som har en jättefin hund njöt av scenerna med vargen som blev hund.

I rollerna: Kodi Smit-Mcphee, Jens Hultén, Leonor Varela, Natassia Malthe, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Mercedes De La Zerda

Filmrecension: Trädgårdsgatan – griper tag i mig och går ända in i hjärtat

by

Trädgårdsgatan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 augusti 2018
Regissör Olof Spaak

Man bär med sig sin barndom hela livet och det påverkar en – men minnen kan se olika ut.

När Elin och Erik som vuxna möts på en begravning minns de sin barndom och speciellt den sommaren de levde tillsammans. Men de minns olika: Med varsin föräldrar, Peter och Linda, som var missbrukare av alkohol och knark var livet inte lätt. Linda som försörjde sig på att åka runt och ligga med gubbar hade Peter som livvakt och chaufför innan de blev ett par. Ett par med tvära kast från lycka till bråk, från harmoni till kaos.

När de levde tillsammans alla fyra på en gård som Peter skulle reparera fanns ibland ett nästan vanligt familjeliv. Sedan avbrutet av stormiga knarkrus, högljudd sex genom tunna väggar och bråk. Ändå fanns kärleken där hela tiden mellan Peter och Linda och till barnen. När det var lycka och fest var det Coca-cola och hamburgare och middag vid bordet annars en påse chips till frukost i bilens framsäte. När Linda började städa på sjukhemmet och gick med i AA blev det en stor förändring för Peter. Han som inte kan sluta knarka blev kvar i beroendet och Linda ställde ultimatum. När hon får en lägenhet på Trädgårdsgatan ser livet ut att ordna upp sig.

Filmen visar en barndom som inte är en idyll. Föräldrar som älskar sina barn men styrs av sitt eget missbruk. Ett missbruk som styr deras liv. När Linda säljer sig förstår man att sex för pengar inte är det minsta glamoröst. Bara smutsigt motbjudande och förnedrande för alla. Allt sker i kontrast till ett otroligt vackert svenskt sommarlandskap.

Utan allt för många bottnar så är det en enkel rak berättelse. Att Erik och Elin minns den sommaren olika är inte så konstigt. Elin var en liten flicka med en missbrukande mamma som ändå var en mamma och Erik var äldre, mer medveten och bodde egentligen med sin religiösa mors familj. En familj där allt var ordentligt men utan kärlek.

Simon J Bergers i rollen som Peter är så naturlig och vek. Jag känner sympati och medlidande med honom och glömmer att det är en roll. Karin Franz Körlof som Linda har hela tiden mycket mer styrka. När Lindas mamma varnar henne: Han är inte bra för dig och hon svarar: Han är det enda jag har. Då förstår man att det är ingen lätt fix att välja nykterhet och vanligt liv. Inte ens när man vet att alla ens handlingar påverkar ens barns liv.

Filmen griper tag i mig och går ända in i hjärtat, jag sitter med en klump i magen och en önskan att det skall gå bra. Att det inte ska hända något och att de skall leva lyckliga i alla sina dagar.

Filmrecension: Det var en gång i Tyskland – om att överleva att ha överlevt

by

Det var en gång i Tyskland
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 maj 2018

En varm, tragisk och komisk, berättelse om att hantera livet efter att ha överlevt en tragedi. En hyllning till fantasin och till mänsklighetens rätt att vara just mänsklig. En film jag inte kan glömma, inte kan skaka av mig. Jag går omkring och tänker på den flera gånger om dagen.

Handlingen utspelar sig i Frankfurt i Västtyskland 1946 strax efter andra världskriget. Huvudkaraktären David Bermann (spelas av Moritz Bleibtreu) vill liksom hans vänner ta sig till Amerika. Men resan dit är dyr. Bermann är en duktig försäljare och har en lysande idé: att sälja sängkläder och handdukar till uttråkade hemmafruar. Bermann har ett problem med att få gång affärsverksamheten. Han får inte tillstånd att driva affärsverksamhet. Han är nämligen misstänkt för att ha samarbetat med nazisterna.

Bermann lyckas övertala en nybliven vän att stå för företaget och de drar igång att sälja sänglinnet. Deras metoder är raffinerade och de tangerar gränsen för vad som är etiskt. De söker upp änkor och låtsas att deras avlidna make har beställt varorna, de söker upp järnvägsanställda och påstår att de har ett avtal med ledningen som gör att de anställda får köpa med rabatt. Men Bermann försvinner med jämna mellanrum, vilket hans kollegor i affärsverksamheten blir mer och mer misstänksamma.

Vad gör Bermann alla de dagar han inte är i butiken? Han är på förhör hos en utredare. När han var i koncentrationsläger fick han bo  i en VIP-förvaring, vilket innebar att han fick bättre mat och bättre behandling än övriga judiska fångar. Hur kom det sig? Samarbetade han med nazisterna? En skeptisk förhörsledare får höra hans otroliga historia om när han blev uttagen att lära Hitler att vara komisk.

Det är en fantastisk historia och med välkomponerat snyggt foto och en berättelse om de judiska överlevarna ur en annan synvinkel är vi är vara vid. På flera sätt får vi följa olika individers sätt att hantera att just de överlevde Hitlers förföljelse.

Regissören Sam Garbarski har tidigare gjort bland annat Irina Palm (med Marianne Faithfull i den lysande huvudrollen).

Slutet enligt Rut – ett familjedrama om människans relation till naturen

by

Slutet enligt Rut
Bildtext: Per Burell och Cecilia Nilsson
Foto: Markus Gårder

Slutet enligt Rut är en svart komedi om arv, begär och oförenliga drömmar. Föreställningen tar sig an den eviga och komplexa frågeställningen: Är människan natur eller tillhör naturen människan? I huvudrollerna ser vi Cecilia Nilsson, Per Burell och Catherine Parment. Slutet enligt Rut är skriven av Jesper Weithz och regisseras av Nora Nilsson. Urpremiär i Nyköping den 6 mars.

Ett pressmeddelande berättar:
– Detta är en berättelse om att möta sin familj igen som vuxen, om livslögner, sanningar och svek. Men det är också en historia om skogen och vad som händer med oss människor när vi förlorar kontakten med våra rötter, säger Nora Nilsson, regissör.

Slutet enligt Rut är ett familjedrama om 112-åriga Rut som vägrar att dö. Hennes barnbarn väntar otåligt på att få ärva hennes skog som legat i träda i över 40 år. Till varje pris ska Rut se till att skogen får rå om sig själv, utan mänsklig inblandning. Slutet enligt Rut är en både sorglig och komisk berättelse som handlar om hur svårt det är att vara människa. Föreställningen utforskar vår relation till naturen och hur den omsätts till mänskliga relationer.

– Alla de ekologiska kriser, och många av de krig, som pågår i världen visar att människa och natur inte går att åtskilja. Men var är samtalet om det? Slutet enligt Rut tar locket av en diskussion som varit död alltför länge. Jag skulle bli lycklig om så bara en person i publiken lämnar föreställningen med en vilja att reparera en trasig relation till en person, en art eller kanske en hel skog, säger Jesper Weithz, manusförfattare.

Slutet enligt Rut ingår i ett av Riksteaterns tematiska spår, Människa och natur. En treårig satsning som genom konsten fördjupar sig i människans relation till naturen.

Urpremiär den 6 mars i Nyköping

Medverkande
Cecilia Nilsson
Per Burell
Catherine Parment

Regi Nora Nilsson
Manus Jesper Weithz
Scenografi och Kostym Sofia Romberg
Dramaturg Gustav Tegby
Mask Rebecca Afzelius
Ljus Imre Zsibrik

Tips på tv-serie: nyinspelade Roots

by

Malachi Kirby spelar Kunta Kinte, som förs från Gambia till USA som slav, i nyinspelningen av 70-talssuccén "Rötter".
Malachi Kirby spelar Kunta Kinte, som förs från Gambia till USA som slav, i nyinspelningen av 70-talssuccén ”Rötter”.

Roots – miniserie i fyra dubbelavsnitt
Visas på HBO
Betyg 4

Om du känner att sommarhettan blir för intensiv och vill försjunka in i en stark dramaserie – eller om det kommer regniga dagar – då finns nu en mycket bra nyinspelning av Roots – Rötter.

Sydsvenska dagbladet berättar om boken och tv-serien:
Alex Haleys bästsäljare ”Rötter” (1976) skrev tv-historia när den året därpå blev en av världens genom tiderna största publiksuccéer. Framgången kom just som Black Panther Party låg i ruiner och blaxploitationvågen ebbade ut. Afroamerikanska aktivister sökte nu traditionella politiska karriärer för att förändra samhället. I populärkulturen märktes förändringens tider i 1980-talets publiksuccéer som ”Dödligt vapen”-filmerna och tv-serien ”Cosby”.

Serien startar med den unge Mandinka-krigaren från Afrika som rövas bort av en konkurrerande stam och säljs till engelsmännen som för honom på ett slavskepp till USA. Det är skrämmande och hemskt att inse att människor har kedjat fast andra människor och gjort dem till slavar. Det är både svarta och vita som medverkade i att skapa slavar. Det är helt fruktansvärt. Serien fungerar väldigt bra, mycket kanske för att den är som Sydsvenskan beskriver: ”Roots” 2016 är fortfarande traditionellt melodrama byggd på känslostarka scener av kärlek mot alla odds, smärtsamma avsked, bittra livsöden och en del humor mitt i de förnedrande livsvillkoren. Det fungerar tack vare en utmärkt ensemble, där stjärnorna Forest Whitaker, Jonathan Rhys Meyers och Anna Paquin mixas med nyare förmågor som Malachi Kirby, Babs Olusanmonkun, Anika Noni Rose och Regé-Jean Page.

Serien består av åtta avsnitt som när de sändes slogs samman till fyra längre sändningar, fyra kväller i rad.
HBO berättar om serien på sin hemsidan:
I ett samarbete mellan HISTORY®, A+E Studios och The Wolper Organization – företaget som producerade den första miniserien – kommer en modern, ny och gripande skildring av Kunta Kintes liv och eftermäle. Vi får en historisk beskrivning av slaveriet genom en familjs vedermödor och vilja att överleva, uthärda och fortsätta kämpa trots enorma svårigheter och omänsklig behandling.

Wikipedia:
Roots is a 2016 American miniseries and a remake of the 1977 miniseries with the same name. It first aired on May 30, 2016 and stars Malachi Kirby, Forest Whitaker, Anna Paquin, Laurence Fishburne, Jonathan Rhys Myers, Anika Noni Rose, T.I. and South African actress Nokuthula Ledwaba. It was produced on a budget of $50 million.