Trädgårdsgatan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 augusti 2018
Regissör Olof Spaak
Man bär med sig sin barndom hela livet och det påverkar en – men minnen kan se olika ut.
När Elin och Erik som vuxna möts på en begravning minns de sin barndom och speciellt den sommaren de levde tillsammans. Men de minns olika: Med varsin föräldrar, Peter och Linda, som var missbrukare av alkohol och knark var livet inte lätt. Linda som försörjde sig på att åka runt och ligga med gubbar hade Peter som livvakt och chaufför innan de blev ett par. Ett par med tvära kast från lycka till bråk, från harmoni till kaos.
När de levde tillsammans alla fyra på en gård som Peter skulle reparera fanns ibland ett nästan vanligt familjeliv. Sedan avbrutet av stormiga knarkrus, högljudd sex genom tunna väggar och bråk. Ändå fanns kärleken där hela tiden mellan Peter och Linda och till barnen. När det var lycka och fest var det Coca-cola och hamburgare och middag vid bordet annars en påse chips till frukost i bilens framsäte. När Linda började städa på sjukhemmet och gick med i AA blev det en stor förändring för Peter. Han som inte kan sluta knarka blev kvar i beroendet och Linda ställde ultimatum. När hon får en lägenhet på Trädgårdsgatan ser livet ut att ordna upp sig.
Filmen visar en barndom som inte är en idyll. Föräldrar som älskar sina barn men styrs av sitt eget missbruk. Ett missbruk som styr deras liv. När Linda säljer sig förstår man att sex för pengar inte är det minsta glamoröst. Bara smutsigt motbjudande och förnedrande för alla. Allt sker i kontrast till ett otroligt vackert svenskt sommarlandskap.
Utan allt för många bottnar så är det en enkel rak berättelse. Att Erik och Elin minns den sommaren olika är inte så konstigt. Elin var en liten flicka med en missbrukande mamma som ändå var en mamma och Erik var äldre, mer medveten och bodde egentligen med sin religiösa mors familj. En familj där allt var ordentligt men utan kärlek.
Simon J Bergers i rollen som Peter är så naturlig och vek. Jag känner sympati och medlidande med honom och glömmer att det är en roll. Karin Franz Körlof som Linda har hela tiden mycket mer styrka. När Lindas mamma varnar henne: Han är inte bra för dig och hon svarar: Han är det enda jag har. Då förstår man att det är ingen lätt fix att välja nykterhet och vanligt liv. Inte ens när man vet att alla ens handlingar påverkar ens barns liv.
Filmen griper tag i mig och går ända in i hjärtat, jag sitter med en klump i magen och en önskan att det skall gå bra. Att det inte ska hända något och att de skall leva lyckliga i alla sina dagar.