• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

svensk film

Filmrecension: UFO Sweden – en bra svensk sci-fi äventyrsfilm för vuxna

28 december, 2022 by Martin Moberg

UFO Sweden

Betyg: 4

Premiär på bio, juldagen 25 december 2022

Längd: 1h 56 min

Regi: Filmkollektivet Crazy Pictures

Distributör: SF Studios

Medverkande: Inez Dahl Torhaug, Oscar Töringe, Jesper Barkselius, Eva Melander, Sara Shirpey, Håkan Ehn, Isabelle Kyed, Mathias Lithner, Niklas Kvarnbo Jönsson, Joakim Sällquist m fl

På juldagen i år hade den svenska sci-fi och äventyrsfilmen UFO Sweden premiär på biografer runt om i landet. Produktionsbolaget bakom denna film Crazy Pictures, som 2018 gjorde filmen Den blomstertid nu kommer, hade hört talas om och träffade sedermera föreningen UFO-Sverige och då föddes idén att göra en svensk science fiction-film med det okända som tema. Enligt filmskaparna själva är filmen som vi fick se ”en äventyrsfilm för vuxna” och den är inspirerad av filmer och TV-serier som Stranger Things, True Detective, Arkiv X och Interstellar.

Jag kan definitivt hålla med om att UFO Sweden har inspirerats av bl a Interstellar och Arkiv X, och handlingen kretsar kring den fosterhemsplacerade tonårsrebellen Denise, som börjar tro att hennes pappa, som försvann åtta år tidigare 1988, inte är död, utan han har blivit kidnappad av UFO:n. När ingen annan tror på henne, tar hon hjälp av en lokal UFO-förening i Norrköping, staden och platsen där huvuddelen av handlingen utspelar sig. Det för att försöka ta reda på sanningen. Ännu en Norrköpingskoppling i filmen är Statens Hydrologiska och Meteorologiska Institut (SMHI), som har en intressant roll och funktion i filmen, som man nog inte tänker sig den.

Att vi dessutom får en lagom dos av 80-tals nostalgi musikledes genom en av Alphaville största hits och det med en kassettbandspelare i Denise pappas bil en röd SAAB 90 gör inte saken sämre och till det att handlingen äger rum 1996 med bl a modemuppkopplade datorer, dataskärmar likt de numera kasserade tjock-TV appaterna och Windows 95 som nyaste operativsystemet gör inramningen bra och skådespelarnas insatser är bra. Bäst betyg får, kanske inte så ofta nämnt, ljudet och har bion Dolby ATMOS ljudsystem då lyfts upplevelsen än mer. Total betyget landar på en solid 4:a och jag rekommenderar att du går och ser filmen, på biografen för bäst upplevelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: bio, Centrumbiografen Ronneby, Crazy Pictures, Filmrecension, Jul 2022, Kulturbloggen, science fiction, svensk film, UFO Sweden

Filmrecension: Trädgårdsgatan – griper tag i mig och går ända in i hjärtat

2 augusti, 2018 by Birgitta Komaki

Trädgårdsgatan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 augusti 2018
Regissör Olof Spaak

Man bär med sig sin barndom hela livet och det påverkar en – men minnen kan se olika ut.

När Elin och Erik som vuxna möts på en begravning minns de sin barndom och speciellt den sommaren de levde tillsammans. Men de minns olika: Med varsin föräldrar, Peter och Linda, som var missbrukare av alkohol och knark var livet inte lätt. Linda som försörjde sig på att åka runt och ligga med gubbar hade Peter som livvakt och chaufför innan de blev ett par. Ett par med tvära kast från lycka till bråk, från harmoni till kaos.

När de levde tillsammans alla fyra på en gård som Peter skulle reparera fanns ibland ett nästan vanligt familjeliv. Sedan avbrutet av stormiga knarkrus, högljudd sex genom tunna väggar och bråk. Ändå fanns kärleken där hela tiden mellan Peter och Linda och till barnen. När det var lycka och fest var det Coca-cola och hamburgare och middag vid bordet annars en påse chips till frukost i bilens framsäte. När Linda började städa på sjukhemmet och gick med i AA blev det en stor förändring för Peter. Han som inte kan sluta knarka blev kvar i beroendet och Linda ställde ultimatum. När hon får en lägenhet på Trädgårdsgatan ser livet ut att ordna upp sig.

Filmen visar en barndom som inte är en idyll. Föräldrar som älskar sina barn men styrs av sitt eget missbruk. Ett missbruk som styr deras liv. När Linda säljer sig förstår man att sex för pengar inte är det minsta glamoröst. Bara smutsigt motbjudande och förnedrande för alla. Allt sker i kontrast till ett otroligt vackert svenskt sommarlandskap.

Utan allt för många bottnar så är det en enkel rak berättelse. Att Erik och Elin minns den sommaren olika är inte så konstigt. Elin var en liten flicka med en missbrukande mamma som ändå var en mamma och Erik var äldre, mer medveten och bodde egentligen med sin religiösa mors familj. En familj där allt var ordentligt men utan kärlek.

Simon J Bergers i rollen som Peter är så naturlig och vek. Jag känner sympati och medlidande med honom och glömmer att det är en roll. Karin Franz Körlof som Linda har hela tiden mycket mer styrka. När Lindas mamma varnar henne: Han är inte bra för dig och hon svarar: Han är det enda jag har. Då förstår man att det är ingen lätt fix att välja nykterhet och vanligt liv. Inte ens när man vet att alla ens handlingar påverkar ens barns liv.

Filmen griper tag i mig och går ända in i hjärtat, jag sitter med en klump i magen och en önskan att det skall gå bra. Att det inte ska hända något och att de skall leva lyckliga i alla sina dagar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: drama, Filmrecension, Recension, Scen, svensk film

Vårens svenska filmpremiärer 2018

15 januari, 2018 by Redaktionen

Vårens svenska filmpremiärer i kollage.

Eva Green, Suzanne Reuter och en man med 23 förhållanden. Par i kris, familjer i fara och världens längsta smörgåstårta – från Pakistan till Ydre. Detta är ett axplock av vad man kan förvänta sig av de sammanlagt 20 svenska filmer som presenterades på Filminstitutets och Film&TV-producenternas gemensamma presskonferens den 15 januari 2018.

Här är en lista över vårens svenska filmpremiärer:
ed – För kärlekens skull* av Hannes Holm – premiär 3 januari (Nordisk Film)
Euphoria* av Lisa Langseth – premiär 2 februari (SF Studios)
Hjärtat* av Fanni Metelius – premiär 14 februari (TriArt Film)
Agatha – granndetektiven av Karla von Bengtsson – premiär 16 februari (Folkets Bio)
Stålkrigarinnor av Jelena Mila – premiär 18 februari (Jelena Mila)
Innan vintern kommer* av Stefan Jarl – premiär 23 februari (Folkets bio)
Tårtgeneralen* av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson – premiär 7 mars (SF Studios)
Vad ska folk säga?* av Iram Haq – premiär 9 mars (Folkets bio)
Amatörer* av Gabriela Pichler – premiär 16 mars (TriArt Film)
The Deminer* av Hogir Hirori – premiär 16 mars (Filmcentrum)
Toppen av ingenting? Av Måns Månsson och Alex Petersén – premiär 16 mars (Njutafilms)
Krocken av Lena Koppel – premiär 23 mars (Folkets bio)
Jimmie* av Jesper Ganslandt – premiär 13 april (TriArt Film)
Händelser i Ydre av Alexander Rynéus, Malla Grapengiesser, Per Bifrost – premiär 13 april (Folkets Bio)
Trädgårdsgatan av Olof Spaak – premiär 27 april (Lucky Dogs)
Lida* av Anna Eborn – premiär april/maj (Folkets Bio)
Charmören* av Milad Alami – premiär 18 maj (Folkets Bio)
Anders, jag och hans 23 andra kvinnor av Nahid Persson – premiär 25 maj (Folkets Bio)
Lasse-Maja det första mysteriet* av Josephine Bornebusch – premiär juni (SF Studios)
Den blomstertid nu kommer av Crazy Pictures – premiär sommaren (SF Studios)

* Har fått stöd från Svenska Filminstitutet

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmpremiären, Scen, svensk film, Våren 2018

Filmrecension: All Inclusive – håller inte måttet

8 november, 2017 by Rosemari Södergren

All Inclusive
Betyg 2
Biopremiär 10 november 2017
Regi Karin Fahlén

Det klassiska svenska sällskapsrese-konceptet som kunde blivit så bra med tre starka kvinnor i de bärande rollerna – men trots duktiga skådespelare tyvärr inte riktigt håller måttet. Skådespelarna med Suzanna Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm och Jonas Karlsson gör filmen uthärdlig – men dramaturgin är tyvärr alldeles för fylld av klichéer för att bära ända till slutet.

En mor ska fira att hon fyller 60 år med en charterresa med all inclusive till Kroatien tillsammans med sin make och sina två vuxna döttrar. Men någon lycklig familjeresa blir det inte, mamma Inger tar sin make Bengt på bar gärning när han har sex med företagets nyanställda unga kvinna. Inger slänger ut maken och reser till Kroatien med de två döttrarna och utan maken. Filmen har det välkända konceptet från svensk filmtradition som Sällskapsresan: vanliga människor med sina problem samlas på en plats med sol, bad, drinkar och massor av tid för att gamla surdegar och konflikter ska bubbla upp till ytan.

Liv Mjönes spelar den yngsta och struliga dottern Tove som knappt hinner med flyget, för hon har festat om ordentligt natten före och vaknar upp hemma i sin överdrivet röriga lägenhet med en ung tonåring vid sin sida i sängen. Hoppsan, hon råkade ragga upp en tonåring som är 14 år yngre än henne själv. Och hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag. Om du sett en missbrukares lägenhet kan den vara välordnat i jämförelse. Och hur packar hon? Hon slänger in saker huller och buller i en gul Ikeakasse (ja just det: en sådan Ikeakasse som kunder inte får ta med sig hem) – allt för att signalera hur ansvarslös denna Tove är. Hon är så överdriven att det inte blir roligt längre utan bara mycket sorgligt.

Hennes syster Malin (spelas av Jennie Silfverhjelm) är, förstås, hennes motsats. Malin är gift, har tre barn och tar hand om mamman på alla sätt och vis. Mamman och Malin har dessutom inte berättat för Tove att pappan slängdes ut två veckor tidigare.

Ja det är en familj med problem och bristande kommunikation och ovanpå det konkurrens om mammans gunst mellan de två döttrarna. Mamman är djupt deprimerad och olycklig, rädd för att behöva åldras ensam nu när hon slängt ut sin man. Hur ska då mamman kunna tröstas? Tove tycker sig ha en lösning. Hennes mamma ska bli uppvaktad av en man och hon ger sig ut på jakt efter en lämplig man.

Suck. Jo för många människor sitter människovärdet för en kvinna enbart i att hon är attraktiv för män. Den fällan har definitivt Tove fastnat i. Jag är inte helt säker på att filmregissören själv inser hur sorgligt det är att kvinnor bara har värde så länge en man uppskattar dem sexuellt. Detta kunde ha blivit riktigt bra. Det hör fortfarande till ovanligheterna att en äldre kvinna kan uppvaktas av en yngre man. I det här fallet görs den yngre mannen, bartendern Antonio, enastående av Kroatiens stora manliga stjärnskott Goran Bogdan (HBO:s The Last Panthers och Fargo).

Som alltid vid denna form av svensk film på sällskapsresa finns flera lustiga bifigurer. Jonas Karlsson som psykologen och pappan som rest med sin son Oliver till Kroatien och går omkring och är oändligt sorgsen har sina poänger. Absolut. Jonas Karlsson får ut det mesta som går med det grunda manuset. Men tyvärr fuskas hans roll över av både manusförfattare och regissör. Hans sorg och hans relation till sin son Oliver kunde annars varit en av filmens mer intressanta delar.

Alla filmer som hyller droger får automatiskt ett minus av mig. Att presentera ett laget av heroin, kokain, ecstasy med flera livsfarliga droger som en kul grej för systrarna att ta till när de hamnat i en bilolycka långt ute på kroatiska vischan utan möjlighet att kalla på hjälp och dessutom har de råkat få med sig en pojke i elvaårsåldern i bilfärden. Inte för att filmer behöver visa bra leverne och moraliskt goda människor, inte alls. Men att skildra det som en så positiv och kul lite happening ger mig ruggigt dåliga vibbar. Dessutom är det inte ett dugg trovärdigt att de skulle bete sig så med ett barn och då de voltat med en bil och skadat sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: All inclusive, Filmrecension, Komedi, Scen, Suzanna Reuter, svensk film

Filmrecension: Någon annanstans i Sverige

15 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Någon annanstans i Sverige
Betyg: 1
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 16 december 2011

Redan från första början, med de inledande bibliska talen, görs det klart för en att man kommer få besöka en ort av mindre karaktär. Vilket i sig är en rätt så givande tanke, rent innehållsmässigt. Men icke. Man gör nämligen ingenting mer med den formen, som att påvisa instängdhet eller grann(o)sämja. Trots att man pratar om en speciell samhörighet verkar alla vara frånskilda från varandra, utan någon speciell länk som binder dem samman. Ett mindre samhälle framstår här som en större ö där varje invånare bor långt ifrån varandra och talar olika språk. Det blir alltså rätt snabbt tydligt att regissören Kjell-Åke Andersson har haft ett stort svart hål i sin vision (och ironiskt nog läggs det ett helt svart pussel i filmen) och hur den skall gestaltas. Istället har man tyckts fokusera sig på den småroliga vardagshumorn som ändå väcker filmen till liv.

Handlingen är inte mycket att orda om. Några grupper människor gestaltas (halvdant), saker händer precis som det alltid gör när livet har sin gång och tillsist sammanstrålar de efter en serie händelser. Man knyter ihop allting i en snygg säck, enligt en säker mall, men gör knappast någon ”De ofrivilliga” av det. Verkar bara ha blundat och hoppats på det bästa, av en mindre krävande publik. Att man dessutom inte fått ut speciellt mycket ur sina skådespelare som Helena Bergström (som borde få pris för sämsta gråt-prestation i film någonsin), Mikael Persbrandt, Marie Richardson och Björn Bengtsson gör en förvånad. Det känns mer som man använt alla dessa stora namn som imponerande exteriör som ska locka publik, inte för sina nuvarande insatser utan för de som varit. De verkar liksom sova genom sina uppläsningar, för att vakna till några korta stunder då och då. Små, ointressanta, rörelser framåt. Ett i taget. Eller snarare fem steg bakåt, två steg fram. Hade betraktaren tillåtits backa undan lite kanske det hade liknat dans, men nu får publiken istället allting övertydligt presenterad och hela alltet inslängt i ansiktet.

Men på tal om humor och karaktärer, så finns det till råga på allt en konstig kuf som inte verkar ha någon större roll än att dyka upp på fel plats vid fel tidpunkt för att skapa ofrivillig humor. Få publiken att skratta lite till. Men inte med honom, utan åt. Helt avskärmad från filmens ö och övriga medborgare (så gott som, i alla fall, mot slutet ges han en motspelare) går han bara runt och lyssnar på musik. Har ingen annan roll än att bli utskrattad eftersom han är konstig med stort k. Men även om man under vissa stunder lägger tassen över ansiktet eftersom man skäms över att man ändå fnissar åt tokigheterna han hamnar i, är det inte bara svårt utan omöjligt att skaka av sig smaklösheten i att slänga med denna outsider just av denna anledning. Inte för att förstärka handlingen utan för att filmen tydligen behövde en clown. Så givet är ju att vi ska skratta åt någon som redan är utsatt i samhället, som står utanför norm och socialt accepterad plattform. Vilket känns som en mobbnings-mentalitet som snarare hör hemma på dagis, men som tyvärr följer med många vuxna människor upp i åldrarna. Till jobbet, och tillsist graven. Dit den här filmen bör ta sig utan att någonsin passera gå.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, svensk film

Arkiverad under: Scen Taggad som: Helena Bergström, Mikael Per, Stockholms filmfestival, svensk film

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Regi: Anmar Taha Dramaturg: Josephine … Läs mer om Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Mitt namn är Thord D. Hedengren och jag … Läs mer om Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

De åtta bergen Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan i … Läs mer om Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Jazzkrogen Unity i Göteborg 26/5 … Läs mer om Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Den stora skrivboken Av Johan Fosse … Läs mer om Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Fubar Betyg 3 Premiär på Netflix 25 maj … Läs mer om Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Filmrecension: Natten till den 12:e

Natten till den 12:e Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Natten till den 12:e

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

Den lilla sjöjungfrun Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Med anledning av Warner Bros. … Läs mer om 100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in