All Inclusive
Betyg 2
Biopremiär 10 november 2017
Regi Karin Fahlén
Det klassiska svenska sällskapsrese-konceptet som kunde blivit så bra med tre starka kvinnor i de bärande rollerna – men trots duktiga skådespelare tyvärr inte riktigt håller måttet. Skådespelarna med Suzanna Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm och Jonas Karlsson gör filmen uthärdlig – men dramaturgin är tyvärr alldeles för fylld av klichéer för att bära ända till slutet.
En mor ska fira att hon fyller 60 år med en charterresa med all inclusive till Kroatien tillsammans med sin make och sina två vuxna döttrar. Men någon lycklig familjeresa blir det inte, mamma Inger tar sin make Bengt på bar gärning när han har sex med företagets nyanställda unga kvinna. Inger slänger ut maken och reser till Kroatien med de två döttrarna och utan maken. Filmen har det välkända konceptet från svensk filmtradition som Sällskapsresan: vanliga människor med sina problem samlas på en plats med sol, bad, drinkar och massor av tid för att gamla surdegar och konflikter ska bubbla upp till ytan.
Liv Mjönes spelar den yngsta och struliga dottern Tove som knappt hinner med flyget, för hon har festat om ordentligt natten före och vaknar upp hemma i sin överdrivet röriga lägenhet med en ung tonåring vid sin sida i sängen. Hoppsan, hon råkade ragga upp en tonåring som är 14 år yngre än henne själv. Och hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag. Om du sett en missbrukares lägenhet kan den vara välordnat i jämförelse. Och hur packar hon? Hon slänger in saker huller och buller i en gul Ikeakasse (ja just det: en sådan Ikeakasse som kunder inte får ta med sig hem) – allt för att signalera hur ansvarslös denna Tove är. Hon är så överdriven att det inte blir roligt längre utan bara mycket sorgligt.
Hennes syster Malin (spelas av Jennie Silfverhjelm) är, förstås, hennes motsats. Malin är gift, har tre barn och tar hand om mamman på alla sätt och vis. Mamman och Malin har dessutom inte berättat för Tove att pappan slängdes ut två veckor tidigare.
Ja det är en familj med problem och bristande kommunikation och ovanpå det konkurrens om mammans gunst mellan de två döttrarna. Mamman är djupt deprimerad och olycklig, rädd för att behöva åldras ensam nu när hon slängt ut sin man. Hur ska då mamman kunna tröstas? Tove tycker sig ha en lösning. Hennes mamma ska bli uppvaktad av en man och hon ger sig ut på jakt efter en lämplig man.
Suck. Jo för många människor sitter människovärdet för en kvinna enbart i att hon är attraktiv för män. Den fällan har definitivt Tove fastnat i. Jag är inte helt säker på att filmregissören själv inser hur sorgligt det är att kvinnor bara har värde så länge en man uppskattar dem sexuellt. Detta kunde ha blivit riktigt bra. Det hör fortfarande till ovanligheterna att en äldre kvinna kan uppvaktas av en yngre man. I det här fallet görs den yngre mannen, bartendern Antonio, enastående av Kroatiens stora manliga stjärnskott Goran Bogdan (HBO:s The Last Panthers och Fargo).
Som alltid vid denna form av svensk film på sällskapsresa finns flera lustiga bifigurer. Jonas Karlsson som psykologen och pappan som rest med sin son Oliver till Kroatien och går omkring och är oändligt sorgsen har sina poänger. Absolut. Jonas Karlsson får ut det mesta som går med det grunda manuset. Men tyvärr fuskas hans roll över av både manusförfattare och regissör. Hans sorg och hans relation till sin son Oliver kunde annars varit en av filmens mer intressanta delar.
Alla filmer som hyller droger får automatiskt ett minus av mig. Att presentera ett laget av heroin, kokain, ecstasy med flera livsfarliga droger som en kul grej för systrarna att ta till när de hamnat i en bilolycka långt ute på kroatiska vischan utan möjlighet att kalla på hjälp och dessutom har de råkat få med sig en pojke i elvaårsåldern i bilfärden. Inte för att filmer behöver visa bra leverne och moraliskt goda människor, inte alls. Men att skildra det som en så positiv och kul lite happening ger mig ruggigt dåliga vibbar. Dessutom är det inte ett dugg trovärdigt att de skulle bete sig så med ett barn och då de voltat med en bil och skadat sig.
[…] dramaturgin är tyvärr alldeles för fylld av klichéer för att bära ända till slutet.” (Kulturbloggen) ””All inclusive” roar hyfsat för stunden, men är för banal för att lyckas sälja in […]