Birgitta Komaki

Fenix
Betyg 3
Svensk premiär 31 maj 2019
Regi Camilla Ström Henriksen

En film om barn som tvingas bli vuxna för tidigt.

När en tonåring blir den mest ansvariga i familjen känns något fel. 13-årige Jill är tonåringen som tvingas att vara vuxen i en familj där mamman är psykiskt sjuk och pappan är frånvarande.
En mamma som knappt orkar gå ur sängen och än mindre ta ansvar för sina barn. Att vara tonåring och hela tiden behöva välja sin ord för att inte såra mamma är en balansgång. Och att ta hand om sin lillebror som ännu är liten men ibland förstår mycket är inte lätt. När pappan kommer hem hoppas Jill att allt skall bli bra. Men han kommer bara för att hälsa på. Han har inte för avsikt att stanna och han slår ifrån sig ansvaret genom att betona att han inte är typen att vara pappa.

Det är en mörk verklighet som skildras . En skrämmande realistisk situation utan hoppingivande ingredienser. Filmen är gjord ur barnens perspektiv. Den skildrar konflikten mellan deras önskan att vara barn och deras verkliga liv. Ett liv som även för en vuxen skulle vara svårt att leva.

Marie Bonnevie som den dysfunktionella mamman är långt från det gängse mammaidealet. Ibland ömtålig och känslig för att sedan bli våldsamt utagerande. I Bonnevie ryms båda sidorna.
Sverrir Gudnason är den snälla pappan som aldrig blir vuxen nog att ta ansvar. Jill (Ylva Björkaas Thedin) har den stora rollen som tonåring, ännu barn men för tidigt på väg in i vuxenlivet. Casper Falck-Lovås charmar med sin oskuldsfulla uppsyn.

Det är en mycket realistisk film med ett sorgligt budskap. En verklighet man gärna skulle blunda för men som är viktig att se. Att filmen är gjord ur barnens perspektiv gör den speciell och unik.

The Hustle
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019
Regi Chris Addison

Två kvinnor som är varandras motsats i allt, tävlar om att lura en ung multimiljonär på hans förmögenhet. Med olika knep och strategier försöker de krossa varandra för att vinna. Resultatet blir mer oväntat än de kunde föreställa sig.

Filmen omtalas i reklamen för att vara den kvinnliga motsvarigheten till ” Rivierans guldgossar ”, en film med Michael Caine och Steve Martin från 80-talet. Båda filmerna handlar om svindleri i exklusiva miljöer. En tävling i vem som är bästa svindlare där allt går ut på att luras. Men där slutar likheten trots bra skådespelare även här. Det är aldrig lätt att upprepa ett tema och nya tider kräver nya infallsvinklar.

The Hustle saknar innehåll och ett bra manus och de scener som lockar till skratt är få. Trots att skådespelarna kämpar med sina roller faller filmen platt till marken. Inte ens sex på flygplanstoaletten kan få filmen att lyfta. När piloten varnar för turbulens är enda gången jag fnissar i biofåtöljen sedan blir det inte roligare. De flesta skämten med anspelning på sex är inte roliga bara plumpa eller omotiverade. Likaså är många scener helt konstlade och känns mest som konstruktioner för att fylla ut filmen.
Rebel Wilson som är en stor komiker i alla bemärkelser är en ljuspunkt. Här räcker dock inte hennes insatser och efter en stund tröttnar man på alla skämt om kurvor och den hetsiga spelstilen. Anne Hathaway är mer tillbakahållen och försvinner bredvid Wilson. Alex Sharp med ett utseende som förvuxen pojke och it-nörd kan man falla för. Han är också den enda i filmen som är trovärdig. Med många fina skådespelare och härliga miljöer fanns förutsättningarna för en charmig historia.

Och att tjejer blir bättre svindlare än män för att männen tror att de är smartare kanske stämmer. En bättre film blev det tyvärr inte.

The Man Who Killed Don Quixote
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2019
Regi Terry Gilliams

Historien om Don Quixote av Miguel de Cervantes är en av världens mest lästa böcker. Don Quixote , riddaren av den sorgliga skepnaden, är alltid redo till försvar av det goda. Mannen som ser motståndare även där de inte finns. Han fäktas förtvivlat med väderkvarnar och drar land och rike runt tillsammans med sin väpnare Sanchez Panza för att söka äventyr. Under devisen ”En strålande dag för äventyr. Jag känner det i märgen. ”rider de ut varje morgon.

Här finns förvisso äventyr i en ständigt strid ström. I en bullrande komisk komedi med många effekter. Nu är filmens historia långt ifrån bokens. När regissören Toby Grisoni kommer till Spanien för att göra reklamfilm saknar han helt inspiration. Tills han minns den film om Don Quixote som han gjorde 10 år tidigare. Han söker upp byn där den spelades in och möter de personer som har varit med i filmen. För många har filmen förändrat deras liv och drömmar. Den gamle skomakaren lever fortfarande livet som riddaren Don Quixote.

Med vilda jakter och alla tänkbara effekter är det en storslagen produktion. En film med mycket dramatik och där inget drama är för allvarligt för att inte skämta om. En storslagen burlesk där humor och skämt dominerar hela historien. Men allvaret som motvikt saknas. Don Quixote av La Mancha med sin blinda tro på sin riddarroll är inte bara rolig. Han hade behövt mer plats för sin allvarliga sida. Med sitt försvar av det goda och sitt chevalieriska sätt mot damer är han inte bara en gammal narr. Med färre skämt och med mer allvar hade filmen blivit en bättre historia. En film att se, inte bara för alla tekniska attiraljer och den fantastiska sminkningen utan även en film med hjärta. Det kunde ha gett filmen den mening och det innehåll som den tyvärr saknar. Nu vill man helst utbrista ” Skomakare bliv vid din läst och låt dig inte luras till dåliga filmer.

Jonathan Pryce som Don Quixote är sympatiskt egocentrisk och naiv med en gammal mans envishet. Adam Driver som Toby är ingen man engagerar sig i vilket är mer rollens fel än skådespelarens. Det svenska inslaget står Stellan Skarsgård för.

Efter ett oändligt antal år och försök att göra filmen klar har Terry Gilliams äntligen fått sitt verk i hamn. Filmen har blivit en legend i filmvärlden för den för sin långa och problematiska produktion. De gjorde ju också att förväntningarna var stora på filmen. Kanske hade det varit bättre att den inte hade blivit klar och att regissören hade lämnat den till sitt öde. De miljoner den har kostat hade med ett bättre manus och en allvarligare blick kunnat blivit ett riktigt drama.

Claire Darling
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2019
Regi Julie Bertuccelli

Ett franskt drama med minnen från ett långt liv som börjar närma sig slutet.

När Claire Darling bestämmer sig för att göra sig av med sina ägodelar är det en vacker sommardag. Hon fyller gårdsplanen med antikviteter och prylar för en auktion som lockar många nyfikna och spekulanter. Och hon säljer till vilket pris som helst. Auktionen är som ett avslut och ett accepterande av att hennes liv börja närma sig sitt slut. Minnen av bilder från hennes liv kommer upp. Hon minns mannen och sonen som dött och dottern Marie som tagit avstånd från henne.

Filmen varvar hela tiden sekvenser med tillbakablickar med nutid. En äldre kvinnas liv där förvirring smyger sig in blandat med klara minnesbilder.

Filmen är som Claires minne. Som en trasig spegel med många bitar. Mängder av antika föremål har varit en stor del av livet och hon gör sig av med dem med orden: Farväl mina älsklingar ett nytt liv väntar . Ni kommer att bli lyckliga.

Med många teman i filmen men utan en röd tråd blir filmen inget lyckopiller. Erfarna och skickliga skådespelare, Catherine Deneuve, Chiara Mastroianni och många fler fina aktörer räddar inte filmen trots utmärkt samspel. Den härliga franska landsbygden, beundran för alla antika föremål och prästen i kyrkan som övertalas till exorcism känns väldigt mycket som fransk kultur. Men omgiven av dyrbara antikviteter, arvegods och samlingar blir Claire bara en förvirrad kvinna. Det kunde ha skapat en bra film om inte historien hade varit så fragmenterad.

Filmen är gjord efter en roman av Lynda Rutlidge ” Faith Bass Darling´s Last Garage Sale” och regissören Julie Bertuccelli fastnade för historien om det outtalade som finns i familjer.

Här är dock för mycket outtalat och oförklarat för att filmen skall engagera. Filmen känns som den saknar vilja att gestalta något. Ett drama med en historia dold för publiken. Då hjälper inte bra skådespelare och fint filmfoto.