Birgitta Komaki

The United States vs. Billie Holiday
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 juni 2021
Regi Lee Daniels

Billie Holiday föddes 1915 i Philadelphia och dog bara 44 år gammal. Då hade hon gjort sig känd genom sin talang och många välkända hits. De flesta av hennes sånger handlade om kärlek men med sången Strange fruit drog hon på sig statens ogillande. Den handlade om de lynchningar som förekom i södern och att sjunga om dem i ett segregerat land betraktades som ett hot mot staten. Det ledde till att FBI under ledning av Harry Anslinger försökte sätta dit Billie för narkotikamissbruk för att stoppa henne.

Billie Holiday (Andra Day) luttrad av livet sedan barndomen lever ett hårt liv. Redan som 10-åring blir hon våldtagen och sedan utnyttjad. Hon träffar män som utnyttjar henne och tjänar pengar på henne. Men hon väljer dem själv. Hon väljer sådana män som ger henne samma relation som hon är van vid. Hon är stark, vacker och svart. Hon ser ut som en miljonär – men hon känner sig som ingen. När hon träffar den stilige Jimmy Fletcher (Trevante Rhodes) möter hon någon som älskar henne, trots att han lurar henne. Någon som vill älska henne ansikte mot ansikte. Men hon klarar det inte.

Andra Day sjunger fantastiskt, är magnifik att se och har en mycket cool utstrålning.
Några gånger skymtar också människan bakom den tuffa fasaden fram. Knark, whisky och cigaretter är Billie ständiga följeslagare något FBI hela tiden utnyttjar. Till och med på sin dödsbädd blir hon arresterad.

Filmen skildrar inte bara Billies utsatthet och mod. Den visar också den mentalitet som härskade i staten. Den segregation som fanns och rädslan för sanningen.
En gripande film med många fanatiska sångnummer.

In the Heights
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 juni 2021
Regi Jon M Chu

I New York, i området Washington Heights, består befolkningen av latinos. Alla har sina rötter i länder som Puerto Rico, Kuba eller Dominikanska republiken. Folk har kommit till USA för att försörja sig och blivit kvar. Folk är fattiga men lyckliga, man dansar och sjunger, ler och håller samman. Allt är kärlek och musik, ungdom och skönhet. En hyllning till ett sorglöst liv fyllt av glädje, sång och dans. En lång musikal 2 timmar 23 minuter med evig lycka.

Visst finns drömmen om att återvända men det är en omöjlighet för de flesta och även huvudpersonen Usnavi ( Anthony Ramos) ger upp sin dröm. Han som är döpt efter ett krigsfartyg av sin far som lycklig immigrerade till USA. Filmen rör hastigt vid papperslösas situation och synen på latinos i samhället. När Nina (Leslie Grace) börjar studera på college möter hon majoritetssamhällets fördomar. Samtidigt har hon faderns förväntningar på sig. Resten är som en lycklig saga.

Det finns sköna scener, som när alla kvinnor på hår och skönhetssalongen dansar loss
så att till och med perukerna på hyllan börjar dansa. Och på klubbens dansgolv är
Vanessa (Melissa Barrera) som en eldslåga. Glassförsäljaren som säljer Paraguay från sin vagn. Och när filmens enda färgade latinos Benny ( Corey Hawkings) tar ton är det en ren njutning. Filmen har fått mycket kritik för att endast en (1) är färgad av skådespelarna med tanke på hur befolkningen är sammansatt i de länder de kommer
från.

Här är ingen revolution på gång utan här gäller ännu Tålamod och tro. Precis som Abuela (Olga Merediz) sjunger om sin ankomst och sin uppväxt med en mamma som arbetade som städerska hela livet. När strömavbrottet kommer tänder alla fyrverkerier och fortsätter dansa. Här finns inga plundrare och inga konflikter.

Hela filmen är som en kärleksförklaring till latinokulturen med alla sina positiva sidor. Men även en musikal behöver lite drama. Nu blir det en lång vacker dans utan
verklighetsförankringen.

Sune – Uppdrag midsommar
Betyg 3
Svensk bippremiär 11 juni 2021
Regi Erland Beskow
Manus Sören Olsson, Thobias Hoffmén, Christoffer Sandler
I rollerna Elis Gerdt, Sissela Benn, Fredrik Hallgren, Baxter Renman, Lily Wahlsteen, Tea Stjärne, Olle Sarri och Sanna Sundqvist mfl.

“Sune- uppdrag Midsommar” har biopremiär 11 juni 2021.

Familjen Andersson och familjen Blixt ska fira midsommar ihop. Men flickvännen Sophie gör slut med Sune innan de åker. Sune vill vinna tillbaka henne genom en riktigt romantisk midsommar. En metod som fungerar dåligt då hon tycker att Sune är alltför mycket och bara vill göra på sitt eget sätt. Hon vill inte bli uppvaktad på vuxenvis utan vill hellre dela en pizza än äta ostron.
En säker familjefilm om svenskt sommarliv som kommer att ses av många barnfamiljer på biograferna i sommar. Igenkänningsfaktorn är hög trots den kryptiska historien. Filmen är en i raden av många Sunefilmer. Lite modernare än förr, med en samkönad exfamilj och en flicka med diabetespump och blodsockermätare synligt. Sune börjar bli tonåring och är inte lika mycket tjejtjusare som förr. Nu är det romantik på allvar som gäller för honom på för mycket allvar. Kanske det blir lillebror Håkan som blir den nye tjejtjusaren, men än så länge är han bara ett barn, vilket han hela tiden påpekar.

Drömmen om midsommar finns men verklighetens midsommar lever inte upp till drömmen. Midsommar har blivit förbjuden i Myshult och när man ändå försöker ordna den inträffar olika problem. Förutom alla problem med relationer, både verkliga och
Inbillade. Det är inte mycket till historia i filmen men skildringen av familjen
Andersson och livet på sommarsemestern är roande. Skämten är av gammalt välbekant slag t ex :
Att glömma midsommarjordgubbarna när det är fem mil till affären eller att stången rasar över kaffebordet.

Synd att manusförfattarna inte kom på en riktigt bra historia att berätta. Den svenska sommaren, vacker natur och många fantastiska skådespelare finns ju med.
De många bra vuxenskådespelare mamma Karin (Sissela Benn) , pappa Rudolf
(Fredrik Hallengren), vännerna (Olle Sarri och Sanna Sundqvist) och speciellt Göran Ragnerstam räddas filmen för vuxna. Barn och tonåringar i rätt ålder kan säkert
uppskatta Sune (Elis Gerda) med syskonen Anna och Håkan och deras äventyr.

En film som passar när hela familjen ska gå på bio tillsammans och bli påminda och roade av sommarens glädjeämnen och strapatser.

Vitt skräp
Betyg 1
Svensk 4 juni 2021
Regi Tobias Nordquist

När Sami (Ola Rapace) reser runt i Sverige för att glömma sitt förflutna kommer han i kontakt med Gubben (Donald Högberg). Han försöker sno dennes bil men blir upptäckt. I stället blir han värvad till i Gubbens verksamhet. Gubben driver narkotikaförsäljningen på orten och använder sina söner Conny (Peter Virtanen) och Kenneth (Erik Bolin) i verksamheten. Ja, till och med ortens polis är inblandad. Sami blir tvungen att gilla läget för att klara sig. Dessutom träffar han Kim (Ida Engholm) och förälskar sig. Det blir en trasslig historia med mycket förvecklingar och ännu mer våld. Allt ackompanjerat av schlagermusik från svensktoppen. Dessutom totalt omöjlig att tro på.

Filmen är en blandning av Jönssonligan, hustrumisshandel och rått våld. Mycket våld för en actionfilm som utger sig för att även vara komisk. Här slår man sina offer sönder och samman eller skjuter varandra. Och förtryckta söner som framställs som pajaser är inte särskilt roliga. Synd på fina skådespelare som Ola Rapace, Ida Engholm och Erik Bolin med flera. Nu har de fått en hopplöst osannolik historia att arbeta med.

Vitt skräp, White trash, är ett begrepp för vit underklass i USA. Jag undrar om filmen fått detta namn för att visa  att det finns kriminella grupper med svensk bakgrund också? I svenska medier rapporteras mycket om dödsskjutningar mellan konkurrerande kriminella nätverk med immigrant-bakgrund. Kan syftet med filmen vara att ta någon slags motsats-ställning till detta, visa att det minsann finns kriminella gudfäder i svensk underklass också? Jag vet inte, eller om filmen är ett försök att vara en svensk version av Quention Tarantinos Kill Bill eller Pulp Fiction som gör svart humor av våldsamma scener? Vilket som än är skälet till att göra denna Vitt Skräp-film fungerar det inte alls. Ärligt talat: en skräpfilm.

Den största förbrytelsen
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 maj 2021
Regi Eirik Svensson

Filmen bygger på Marte Michelets roman och bygger på verkliga händelser.

Den judiska familjen Braude har flytt från Litauen och bosatt sig i Norge. De känner sig säkra i Norge trots tyskarnas närvaro. Men snart ändrar sig tillvaron. Trots att Norge är
ockuperat finns många norrmän som stödjer tyskarna. Dessa kollaboratörer sköter registrering av judar, konfiskerar judars egendom och agerar som fångvaktare. Grannar anmäler grannar. För de som inte flytt till Sverige blir livet svårare. Männen blir satta i interneringsläger, så också familjen Braudes söner. När den norska polisen november 1942 griper kvinnor och barn skeppas de tillsammans med männen till Auschwitz.
Där slutar mångas liv.

Det är en viktig film, ett historiskt dokument om vårt grannland. Om en historia som nutida generationer inte känner så väl. Genom att berätta om en familj förstår man historien. Deras öde är hemskt liksom hela occupationen.

Sonen Charles (Jakob Oftebro) är stilig och stark( norsk landslagsboxare) med en icke judisk flickvän. Han slås ner hårt för sitt motstånd. Den starkaste är den som bryts hårdast. Föräldrarna Benzelius (Michalis Koutsogiannakis) och Sara (Pia Halvorsen) vill skydda sönerna genom att härda ut. Även om Charles är den som är huvudperson i filmen är hela familjen som en enhet med stark sammanhållning.

Det jag saknar i filmen är känslan av att bli gripen av familjens öde. Filmen blir lite för mycket dokumentär. Trots skickliga skådespelare och väl uppbyggd 40-talsmiljö engagerar inte personerna. Deras växande oro och ångest kommer inte fram. Jag hade velat se mer av dem. Nu är det jag minns från filmen tyskarna och norrmännens hemska handlingar.