Birgitta Komaki

Cyrano och jag
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 december 2019
Regi Alexis Michalik

En film om konsten att skriva ett mästerverk på tre veckor.

Året är 1897 i Paris. Edmond Rostand (Thomas Solivérès) är en ung pjäsförfattare med ekonomiska problem och en familj att försörja. Efter en misslyckad pjäs för den berömda aktrisen Sarah Bernhardt har inspirationen övergivet honom. När han en dag kontaktas av den store Constant Coquelin (Oliver Gourmet) som vill ha huvudrollen i hans nästa pjäs tänds hoppet. Problemet är bara att pjäsen måste ha premiär om tre veckor och att allt som är klart är titeln, Cyrano de Bergerac. Men naturligtvis accepterar han och han skapar ett mästerverk som har blivit en av fransk teaters mest spelade pjäser. En klassiker med fem akter på rimmad vers (som alexandrinen) och med en ordrik huvudroll som många skådespelare sedan tagit sig an. En pjäs som blivit förlaga till många andra verk, både på opera och film.

Cyrano och jag skildrar hur Edmond skriver sin pjäs vecka för vecka inspirerad av sin förälskade väns kärleksproblem. I en desperat kamp mot klockan och påhejad av Coquelin och hela ensemblen skapar han akt efter akt. Medan arbetet fortskrider dyker hela tiden nya problem och förvecklingar upp. Allt från scenkläder, obetalda skulder, ovilliga skådespelare och en svartsjuk hustru ställer till problem. Ja, ända fram till premiären då salongen endast är glest besatt och det förväntas att en premiär skall vara fullsatt. Men alla problem är till för att lösas.

Filmen är en fantasifull historia och den skildrar tillblivelsen av pjäsen om Cyrano med humor och värme. Det är en charmig skildring av 1897 och Paris teatervärld. Det är en komedi mer än ett drama och många olika karaktärer bidrar till att roa. Att skildra människor från sekelskiftet till vår tid är inte helt lätt. Det som var normalt då kan kännas väldigt förlegat i vår tid, till exempel kvinnornas roll. Bortsett från det är den trassliga intrigen i och utanför scenen engagerande och skådespelarna är fantastiska. Fantasin och flytet håller filmen igenom. Däremot visar den inte någon djupare bild av en författares arbete. Författarens bekymmer skildras mer som praktiska problem att lösa än att skapa text och drama i historien. Eftersom bristen på verklighetsskildring när det gäller författarskap är så tydlig saknar man djupet. Det är annars en riktigt fransk film med kulturen i högsätet omringad av kärlek och hjältedåd. En film som roar och intresserar och får mig att småskratta nästan hela tiden. En värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero.

Mareld
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 november 2019
Regi Ove Valeskog

Fem skådespelare i skärgården för att spela in en film. En film med oklart manus som styrs av regissören och av de omständigheter som dyker upp. Samtidigt dokumenteras deras interna relationer, deras ageranden och de känslor som dyker upp. Ingen vet vad som skall hända och hur deras roller skall utvecklas.

Filmen börjar som en vacker idyll med förväntansfulle skådespelare, snaps i glasen och flirtig atmosfär. Men den idylliska ytan och de förförande blickarna djupnar och stämningen förändras. Skådespelarna är så bra och filmen är vackert gjord. Verkligheten kommer in och filmen blir en blandning av fantasi och verklighet. Det hela spetsat med gamla sägen från skärgården om ond bråd död. Mänskliga relationer blandas med övernaturliga fenomen och verkliga eller fiktiva mördare i en typisk skärgårdsmiljö.

Filmens grepp att spela in en film och samtidigt göra en film om inspelningen är inte ovanligt . Naturligtvis så påverkas båda av historien. Här greppar man mycket utan att ge en förklaring. Resultatet blir lite av ett kaos , ett experiment. Vem vänder sig filmen till? Är det en kriminalhistoria, ett relationsdrama eller en film om övernaturliga väsen?

Med så många bottnar i filmen så saknar man en viss struktur. Man önskar att filmen hade förankrats i botten för att sedan sväva ut . För det är bra och det är spännande och det är intressant med nya grepp.

Filmen är som diset i skärgården en höstmorgon, osynligt och synligt. Det finns där men ändå inte. Det är spännande och mystiskt men väldigt svårt att fånga. Som marelden som lyser vid hot.

Quick
Betyg 3
Svenks biopremiär 20 september 2019
Regi: Mikael Håfström

En film om Sveriges största rättsskandal.
När Thomas Quick erkänner mord efter mord är polisen nöjd. När han döms för åtta mord kan han betraktas som Sveriges värsta seriemördare. Polis och åklagare har uppfyllt sin uppgift och allmänheten är nöjd, liksom anhöriga till mordoffren. Problemet är bara ett – alla erkännanden är osanna. Fabricerade av polis och utredares tryck och Thomas Quicks vilja att vara till lags. Belöningen för Quick blir ökad tilldelning av de ångestdämpande läkemedel han brukar.

När journalisterna Hannes Råstam och Jenny Kûttim börjar undersöka morden och ta kontakt med Quick visar det sig att hela historien är en stor rättsskandal. Filmen grundar sig på Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare.” Filmen visar den grundliga research som utförs och om hur bevisen kan plockas ner ända till minsta förmodade benbit. Framför allt visar den hur Quick manipuleras att erkänna genom ledande frågor.

Trots många utmärkta skådespelare i alla roller är det ändå David Dencik som Quick som ger ett bestående intryck. Hans lite trevande samtal och artiga kontaktlöshet förklarar mycket. Råstam (Jonas Karlsson) och Kûttim (Alba August) har mer traditionella roller likt utredare i många polisserier.

Filmen är genomarbetad men lite för lång och tappar tempot ibland. En illustration till att all research tar lång tid? Att historien är känd i förväg minskar spänningen och filmen tänder inte.
Alla övertramp som sker i rättsmaskineriet och på Säters sjukhus är precis de man har förstått ska ske. När man ser exteriören från Säters sjukhus ryser man. Men med en sådan otrolig historia kunde det ha blivit en mer spännande film. När verkligheten är så galen önskar man att filmen hade tagit vara på dramatiken. En större rättsskandal är svår att tänka sig och filmen är välgjord men tyvärr alltför nedtonad.

Josefin & Florin
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi: Ellen Fiske och Johanna Karlberg

När singelmamman Josefin börjar tala med den unga killen Florin, som sitter utanför mataffären och tigger, anar hon inte vad som skall hända. Åtta månader senare gifter de sig, lyckligt nykära. Trots skillnader i ålder, nationalitet och kultur uppstår kärlek. Livet är romantiskt och båda är lyckliga. Men vardagen kommer med sina krav och kulturskillnader är inte alltid så lätta att överbrygga.
Florin är romsk rumän och hans familj i Rumänien har krav att han skall hjälpa dem med pengar. Familjen antar att han tjänar mycket pengar nu när han bor i Sverige. De förstår inte att han inte har inkomst. Josefin är förstående men inser att det måste bli ett stopp.
Kontakten med det svenska samhället är inte lätt. Florins besök på SFI för att lära sig svenska är ett svårt steg för en kille som arbetat med händerna och aldrig har studerat. När Florins pappa och bröder kommer på besök tar Josefin det mesta med gott humör men när han försvinner till Rumänien blir förhållandet satt på prov.

Filmen är en skildring av ett äktenskap med många utmaningar. Att två personer älskar varandra skildras äkta men att även hur relationen har problem. Josefin är både stark och kär, men också 6-barnsmor och hon mognar under filmen. Omgivningens reaktion på deras förhållande nämns bara i förbigående. Till exempel kallas deras hus
”Lilla Rumänien”. Man hade gärna velat se mer hur de blev bemötta i samhället. När tiggare bara diskuteras som ett kollektivt problem och man glömmer att alla är människor och individer blir det här en viktig film. Eventuella fördomar man har med sig till biosalongen smälter inför Florins sneda leende och hans bekymrade funderingar.

En dokumentär om två personer som möts i kärlek och vågar satsa på den.