Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Allt för min son

by Leave a Comment

Allt för min son
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi: Xavier Legrand

Historien om Miriam (Léa Drucker) och Antoine (Denis Ménochet) som går igenom en uppslitande skilsmässa är verkligen ett drama. När Miriam yrkar på ensam vårdnad om den 11-årige sonen Julien (Thomas Gioria) begär Antoine delad vårdnad. Efter ett möte med domare och advokater kommer utslaget. Föräldrarna skall ha delad vårdnad och Julien skall träffa sin far på helger och skollov. En far som vill ha vårdnad, inte av kärlek till sonen, utan som ett medel att kontrollera sin ex-hustru.

När Julien motvilligt blir tvungen att träffa sin far på helgerna ligger våldet hela tiden i luften. Antoine vill ha reda på allt om Miriam. Han vill veta hennes telefonnummer , adressen till den nya lägenheten. Bilturer och middagar hos farföräldrarna med en hukande och tigande 11-åring som försöker skydda sin mor på olika sätt. Miriam lever hela under hotet från Antoine och försöker agera försiktigt och tillmötesgående för att lugna honom. Men han finns hela tiden där och varje gång han dyker upp känner man skräcken att något skall hända.

Denis Ménochet i rollen som Antoine är intensiv och har iskalla ögon. Han gör en man som bara har ett mål – att hämnas. Léa Drucker gör en mycket trovärdig roll som Miriam. Den som ändå bär upp historien är Thomas Gloria som Julien. Han kommer i kläm mellan föräldrarna och han försöker att klara sig och hjälpa sin mamma. Samtidigt blixtrar han ibland till i ett trotsigt utbrott av motstånd.

Regissören Xavier Legrand har gjort en film om ett ämne man helst inte vill se men som alla borde se. Med tanke på alla tidningsrubriker och kvinnojourer är det ett alltid aktuellt ämne. Utan att visa många våldsamma scener har han visat hur hot och rädsla kan se ut. Om inte trygghet finns i familjerelationer var finns den då? Filmen visar den rädsla för fadern som genomsyrar hela livet för Miriam och för barnen. Trots att man försöker leva så normalt det går så finns hotet där hela tid. Den rädslan och spänningen finns kvar i filmen ända till slutet. Ett slut man är tacksam för och som kan visa en väg ut.

Teaterkritik: Ned med vapnen – ett ständigt aktuellt ämne

by Leave a Comment

Ned med vapnen
Av Bertha von Suttner
Dramatiserad av Stina Oscarsson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: LIV Pettersson
Ljus: Marcus GranQvist
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Lilla scenen 23 september 2018

Bertha von Suttner, född 1843 i Österrike blev en pionjär för fredsrörelsen. Hennes bok Ned med vapnen är idag en klassiker. En roman där huvudpersonen är generalsdotter och lever i en tid präglad av patriotism och förhärligande av krig. Bertha von Suttner fick år 1913 Nobels fredspris för sitt arbete mot krig och idag är hon en nationalhjälte i sitt hemland. Med ett klart budskap mot krig och övertygad om krigets meningslöshet arbetade hon för fred och pacifism. Detta i en tid då få kvinnor hördes i samhället. Trots att hon levde i en tid och en omgivning där krig anses ge ära och fostra unga män kom hon till insikten att: Varje krig för med sig fröet till ett nytt eftersom den som blev besegrad vill ha revansch. Föreställningen väcker till eftertanke om krigets orimlighet.

När skådespelaren Robert Fux gestaltar Marthas liv och hennes idéer i en monolog på scen går budskapet fram. Vi får följa den unga Martha genom hennes liv och hennes erfarenheter. Dekoren med ett antal enfärgade ridåer lyfter fram den förtjusande gestalten i korsett, krinolinklänning och lockat hår.
Hennes kroppsspråk när hon blir förälskad och hennes förtvivlan är skickligt synliggjord. När Martha börjar ifrågasätta de sanningar och värderingar hon omges av kommer frågorna.

När hon tackar gud för att maken inte står på listan för avlidna. I nästa stund slås hon av tanken att hon har knäppt sina händer och tackat gud för att många andra unga män har dött. Eller när vännen förtröstansfullt säger ” Han har sin moders skyddsamulett, han klarar sig mot kulorna. Vad händer då om båda arméerna har mödrars amuletter?

Robert Fux gör en fantastisk prestation på scen som en ung kvinna. Skickligt alternerar han också mellan olika brytningar för övriga roller.

Monologen är levande och intressant och håller tempot hela vägen trots att det är en lång föreställning. Kanske den hade vunnit på att kortas något.
En monolog på 1 timme och 45 minuter är intensivt även om föreställningen bryts med några korta musikstycken.
Den inledande monologen med anknytning till dagens ungdom och tid och avslutningen ramar in föreställningen på ett bra sätt.

Ett liv är ett liv och inte en historia och en dramatisering av ett liv behöver inte överensstämma med verkligheten. Det här livet visas med mycket poesi och hjärta och frågorna är lika aktuella idag som då. En föreställning som vill engagera oss i frågor som ibland försvinner i debatten trots att de alltid är aktuella.

Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Anna Jensen Arktoft
Dramaturg: Sara Israelsson
På scen: Robert Fux

Filmrecension: En säsong i Frankrike – för neutral och berör inte

by Leave a Comment

En säsong i Frankrike
Betyg 2
Premiär 24 augusti 2018
Regi: Mahamat-Saleh Haroun

Att vänta på asyl, att vänta på bostad och att vänta i kön hos Migrationsverket. Vad innebär det? Oro och hopplöshet blandat med vardagens glädjeämnen. Samtidigt som man väntar skall man försöka etablera sig i det nya landet och glömma minnena från hemlandet.

För Abbas från Centralafrikanska republiken är Frankrike inte främmande. Han har varit lärare i franska och han känner språket. Med sina två barn försöker han bygga upp en ny tillvaro sedan hans maka dödats under flykten. Men livet är inte lätt. Han har ett jobb på en fruktmarknad och han har en tillfällig bostad. Till och med en flickvän har han fått i sin kollega Carole. I 19 månader har han väntat på beslut om att få stanna.

Filmen skildrar Abbas liv och väntan. Att han saknar sin fru och drömmer om henne på nätterna. Barnen går till skolan och drömmer om en fast bostad.

Filmen är som en dokumentärfilm och man vill man veta mer. Vad han tänker om framtiden och varför han flydde. Hur han klarar sig med barnen. Hur de lever sitt vardagsliv. Jag saknar deras tankar och känslor. Filmen blir för neutral och berör inte. Med en historia som är så aktuell i dagens Europa och berör så många människor borde den engagera. Inte ens barnens utsatthet känns riktigt verklig.

Lång och ståtlig i obligatorisk stickad yllemössa och väldigt kontrollerad är Abbas en man att beundra inte att känna medlidande med.

Den starkaste scenen är när alla sitter uppradade hos myndigheten och besluten sedan anslås på väggen. Den nervösa väntan på ett beslut som man inte kan påverka visar den totala utsattheten. Medan byråkratins tjänstemän rör sig upp och ner i verkets trappor.

Filmen visar den kollektiva tragedin i flyktingsituationen men missar att spegla individens utsatthet och det är synd på ett så viktigt ämne.

Filmrecension: Domaren med Emma Thompson – fint berättad film som griper tag

by Leave a Comment

Domaren
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 augusti 2018
Regi Richard Eyre

Fiona ( Emma Thompson) är hovrättsdomaren som har att avgöra de svåraste fallen. Fall där rättssystem och livsåskådningar kolliderar och någon måste fatta det de avgörande beslutet. Med stor vältalighet och pondus förklarar hon sina beslut inför domstolen. Beslut som är väl avvägda ställningstaganden och där tillämpning av rättssystem och lagar har fått styra. Respekterad och aktad av kollegor och van att inte ifrågasättas lever hon sitt liv.

Men ett vackert hem och hög status är inte hela bilden. När maken Jack (Stanley Tucci) ifrågasätter deras äktenskap är Fiona kallsinnig. Stumt slår hon igen dörren till hans försök till närhet och samtal. Alltid finns något ärende att fördjupa sig i.

Bland de många svåra rättsfallen dyker Adam (Fionn Whitehead) upp. En 17-årig kille med leukemi som vägrar ta emot det blod som skulle rädda hans liv. Han själv och hans föräldrar tillhör Jehovas vittnen. De anser att blodet är heligt, är själen från Gud och inte skall blandas. För Adam blir Fiona en viktig person och filmen handlar mycket om deras kontakt och brist på kontakt. Fiona berörs av Adams sökande men rationalitet och stumhet kan var svårt att besegra.

Filmen är gjord efter en roman med samma namn av författaren Ian McEwan och han har skrivit filmmanus. Av en bra och skarpsinnig historia har det blivit en intressant film.

Den unge Adams sökande efter livets mening och något att hålla fast vid gestaltas ömsint. Hans vilsenhet och ensamhet utan församlings gemenskap och regler. Att hitta en ny gemenskap är inte lätt. Whitehead utstrålar både sårbarhet och ungdomlig styrka i rollen som Adam.

Thompson är förvisso verbalt stum när det gäller att uttrycka känslor men hennes porträtt av Fiona är lysande. Med skarpt intellekt och ständig kontroll visar hon en kvinna i karriären. När det kontrollerade skalet ibland krackelerar visar det sig mest genom mer effektivitet. Att hon inte saknar medkänsla förstår man men rädslan till närhet tar över. Tucci är relativt anonym i rollen som maken och hans försäkringar att han älskar henne känns tomma. Hon är förvisso en kvinna att respektera och beundra men inte att älska.

Att filmen behandlar svåra etiska beslut med respekt för allas rätt till livsåskådning är en styrka. Men också samhällets dilemma att gripa in. Kanske de rätta besluten inte alltid visar sig var rätt . Frågorna är många och svaren inte självklara. Lika svårt är det att tina upp ett bottenfruset äktenskap där rollerna frusit fast. Då är det lättare att gå till domstolen och fortsätta sitt arbete. Att sköta sina plikter och slippa de svåra valen. En plikttrogenhet som sätter de svåra frågorna åt sidan är nog vanligare än man tror.

En fint berättad film som griper tag genom den verklighetsnära och realistiska historien och genom en lysande Emma Thompson i huvudrollen.

Filmrecension: Trädgårdsgatan – griper tag i mig och går ända in i hjärtat

by Leave a Comment

Trädgårdsgatan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 augusti 2018
Regissör Olof Spaak

Man bär med sig sin barndom hela livet och det påverkar en – men minnen kan se olika ut.

När Elin och Erik som vuxna möts på en begravning minns de sin barndom och speciellt den sommaren de levde tillsammans. Men de minns olika: Med varsin föräldrar, Peter och Linda, som var missbrukare av alkohol och knark var livet inte lätt. Linda som försörjde sig på att åka runt och ligga med gubbar hade Peter som livvakt och chaufför innan de blev ett par. Ett par med tvära kast från lycka till bråk, från harmoni till kaos.

När de levde tillsammans alla fyra på en gård som Peter skulle reparera fanns ibland ett nästan vanligt familjeliv. Sedan avbrutet av stormiga knarkrus, högljudd sex genom tunna väggar och bråk. Ändå fanns kärleken där hela tiden mellan Peter och Linda och till barnen. När det var lycka och fest var det Coca-cola och hamburgare och middag vid bordet annars en påse chips till frukost i bilens framsäte. När Linda började städa på sjukhemmet och gick med i AA blev det en stor förändring för Peter. Han som inte kan sluta knarka blev kvar i beroendet och Linda ställde ultimatum. När hon får en lägenhet på Trädgårdsgatan ser livet ut att ordna upp sig.

Filmen visar en barndom som inte är en idyll. Föräldrar som älskar sina barn men styrs av sitt eget missbruk. Ett missbruk som styr deras liv. När Linda säljer sig förstår man att sex för pengar inte är det minsta glamoröst. Bara smutsigt motbjudande och förnedrande för alla. Allt sker i kontrast till ett otroligt vackert svenskt sommarlandskap.

Utan allt för många bottnar så är det en enkel rak berättelse. Att Erik och Elin minns den sommaren olika är inte så konstigt. Elin var en liten flicka med en missbrukande mamma som ändå var en mamma och Erik var äldre, mer medveten och bodde egentligen med sin religiösa mors familj. En familj där allt var ordentligt men utan kärlek.

Simon J Bergers i rollen som Peter är så naturlig och vek. Jag känner sympati och medlidande med honom och glömmer att det är en roll. Karin Franz Körlof som Linda har hela tiden mycket mer styrka. När Lindas mamma varnar henne: Han är inte bra för dig och hon svarar: Han är det enda jag har. Då förstår man att det är ingen lätt fix att välja nykterhet och vanligt liv. Inte ens när man vet att alla ens handlingar påverkar ens barns liv.

Filmen griper tag i mig och går ända in i hjärtat, jag sitter med en klump i magen och en önskan att det skall gå bra. Att det inte ska hända något och att de skall leva lyckliga i alla sina dagar.