Birgitta Komaki

Bad boys for Life
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi: Bilall Fallah och Adil El Arbi

Snutarna Mike Lowrey (Will Smith) och Marcus Burnett (Martin Lawrence) är tillbaka på filmduken. Lite äldre men knappast klokare. Med full energi kastar sig Mike över brottslingarna medan Marcus backar upp honom under protest.
Efter den inledande vansinneskörningen genom stan får Marcus hålla sitt lilla barnbarn. Kanske dags för honom att gå i pension?
Men sedan drar historien igång, när det ena mordet efter det andra sker.
Skurkarna är naturligtvis sig lika. De skjuter och missar och gör volter med motorcyklar och bilar.
Att tiden har gått sedan tidigare filmer märks speciellt när den unga polisstyrkan AMMO kommer med i handlingen. De använder nya tekniska metoder , dataspaning och drönare. För att inte tala om sättet att snacka sig in på krogen utan att använda polisbrickan. Att det blir friktion mellan olika åldrars sätt att verka är självklart.
Även om många skämt är förbrukade förr, till exempel om män och småbarn, män och spa och män och meditation så är det roligt. Mike och Marcus ständiga gnabbande är roligt men blir så småningom ganska uttjatat.

Jag tycker det är en film med mycket action och en bra handling. Det här är film där det händer mycket snabbt och våldet blir som en filmhändelse. Inga utdragna dödsscener och tortyr förekommer utan alla dör snabbt och enkelt. Det är mer roligt än spännande och Will Smith och Martin Lawrence gör vad de kan av sina roller. Snacka kan de och det gör de hela tiden med bravur. Skönt att skämten inte är sexistiska och att kvinnor är lika skickliga som män. Det ger jag ett extra plus för. Minus dock för det sentimentala slutet som känns för konstruerat.

Den här filmen blir säkert ett dragplåster för biograferna. Kanske vi om tio år får se Mike och Marcus hoppa in som pensionerade poliser på specialuppdrag. Ty Bad Boys blir nog aldrig Good Men och coola poliser kommer alltid att behövas.

The Farewell
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Lulu Wang

En dramakomedi med många skratt trots den allvarliga diagnosen.

När farmor Nai Nai får diagnosen lungcancer och tre månader kvar att leva får hela släkten veta det utom hon själv. Att man skall skydda henne från sanningen är alla överens om. Släkten skall bära hennes börda så att hon skall slippa bära den själv. Det är den vedertagna uppfattningen i Kina och så tänker alla. Alla utom barnbarnet Billy som vuxit upp i USA och tänker å amerikanskt vis att inget skall döljas. Eftersom farmor bor kvar i Kina men hennes båda söner med familjer har emigrerat till USA och Japan så måste något göras. För att alla skall kunna träffa farmor utan att avslöja något ordnas ett bröllop hastigt. Alla återförenas i Kina och farmor Nai Nai är nöjd att samla familjen och organisera bröllop.

Filmen visar skillnaden mellan västerländskt och österländskt tänkande , mellan betoning på individ och på släkt. Men det stannar inte där, för filmen skildrar också exilens dilemma. Alla emigranter som har sina rötter i en kultur och förändras av flytt och nödvändighet. Att var både kines och amerikan är att stå med en fot i varje kultur. När man kommer hem till Kina är mycket sig likt men mycket har också ändrats. Likaså har man själv ändrats av exilen. Dessutom finns medvetenheten om att när man kommer hem är det snart dags för farväl igen. Det är en sorg och den finns där bakom glädjen att mötas. Trots den sentimentala känslan i filmen och den sorgliga diagnosen är det en mycket rolig film.
Stora händelser som när hela familjen besöker farfaderns grav för att be om välsignelse eller bröllopsfesten med den gråtande brudgummen lockar till gapskratt. Resten av tiden sitter man och fnissar åt familjeliv och släktrelationer, skildrade med både humor och värme.

En genuint roligt film som är gjord med mycket skicklighet och hjärta och med väl valda skådespelare i rollerna. Att rapparen Awkwafina fick en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som den surmulne Billy är välförtjänt. Filmen har också fått många andra pris. En härlig film där inget slarvas bort och allt känns äkta.

Andernas drömmar
Betyg 3
Svensk biopremiär den 3 januari 2020
Regi Patricio Guzman

Efter Patricio Guzmans filmer Nostalgia for the light och Pärlemorknappen
Kommer dokumentären Andernas drömmar.

Det mäktiga bergsmassivet Anderna sträcker sig efter hela Chiles gräns. Det skärmar av och stänger ute Chile från resten av världen. Det är också ett skydd för den chilenska kulturen och särarten. På Chiles andra sida är havet.

Efter fantastiskt vackra bilder på de magnifika bergen som vakar över Chile övergår Guzman till att visa människorna. Chile är ett land med en över 20 000 år gammal kultur. Genom människornas berättelse kommer han in på det politiska skeendet. Många har lämnat Chile efter militärkuppen 1973. De har drömmen om Chile med sig på avstånd. Då är drömmen om Chile en poetisk bild blandad med minnen. Vinden , doften, skönheten och styrkan hos bergen finns där. Vältaliga chilenare berättar om sitt Chile.
När statskuppen var, blev det som ett vulkanutbrott i hela samhället och allt ändrades. Pablo, en fotograf som stannat kvar berättar om ett samhälle som förändrats. Han berättar om sin sorg över ett Chile där nyliberalismen tagit över. En stat där allt skall vara lönsamt för att få finnas och där ekonomisk ojämlikhet råder. När människor som protesterade blev utsatta för vattenkanoner eller fängslade och torterade. Hans sätt att berätta är både enkelt och gripande. Och han har filmat så mycket han kunnat.

Det är en mycket poetisk film genom de vackra naturbilderna men också genom de intervjuades förmåga att sätta ord på sina känslor. Guzman belyser människors drömmar och kamp men också deras vilsenhet i ett förändrat samhälle. Med filmen väcker han frågan: Vad gör ett avhumaniserat samhälle med människorna? Det är intressant och det är en universiell fråga även om hans filmer skildrar Chile. Något svar får vi inte i filmen men många tankar från medborgare i Chile.