Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: En komikers uppväxt

by

Betyg 4
Premiär 11 oktober 2019
Regi Rojda Sekersöz

Alla bär med sig minnen av skoltiden men många kämpar för att glömma.

Jonas Gardells roman är en gripande  skildring om uppväxten.  Den har tidigare filmats som serie,  nu har den blivit en långfilm. Huvudpersonen Juha (Johan Rheborg) har blivit äldre men minnena från skoltiden finns kvar.  Filmen varvar den vuxne komikern Juhas tankar och känslor med berättelsen om skoltiden.  Regeln som verkar gälla i alla skolsammanhang med stenhård hierarki bland eleverna och att  alla vet exakt sin plats och rang styr livet bland långbenta 12-åringar.  Den regeln verkar vara universell. När den unge Juha (Loke Hellberg) balanserar på gränsen mellan att bli godkänd och att bli utfrusen blir han klassens clown. Han skrattar med mobbarna fast han egentligen inte vill. Det blir ett sätt att klara sig. När den vuxne komikern Juha kåserar om sin skoltid och tiden i 70-talsidyllen Sävbyholm använder han bara de dråpliga historierna men allvaret och svärtan blundar han envist för. När den gamle klasskamraten Stefan Jakob Eklund) dyker upp kommer minnena från skoltiden tillbaka.

Filmen har mer av svärta än komedi. Den lyckliga skoltiden skildras med magnifik ironisk träffsäkerhet. När barndomen tar slut och tonårstiden närmar sig. När man gör allt för att inte vara barnslig  och allt för att tillhöra de populära. Man inser precis vad det innebär att sitta ensam vid bordet i matsalen etc. Att svika sina vänner för att få vara med de andra.

När filmen varvar skildringar av den unga Juhas liv med den äldres känslor blir det glasklart hur vi alla påverkas av vår barndom.

Den komiska delen står de vuxna för.  Lite för mycket karikatyrer för att vara trovärdiga men en komiker måste ju ta ut svängarna. Roligast är Juhas finska mamma (Maria Sid) som svär så det osar på finska men har ett gott hjärta under den rosa velourdressen. Skämten om TV:ns ankomst och intresset för testbilden är väl inte helt nya.  Teckningarna av lärarna (Klara Zimmergren

och Ulla Skog)  känns väl mycket schablon även om man minns gymnastiklektionerna med fasa.

Johan Rheborg är fantastisk och med små medel får han fram Juhas dolda ilska och osäkerhet. Loke Hellberg gör den unge Juha med bravur.  Bland övriga skådespelare minns man Jakob Eklund som en obehaglig påminnelse.

En film som engagerar och berör.  En mycket sevärd film för den tänkvärda historien men också för att den får dig att minnas och både le och gråta.

Filmrecension: Quick – filmen om den största svenska rättsskandalen

by

Quick
Betyg 3
Svenks biopremiär 20 september 2019
Regi: Mikael Håfström

En film om Sveriges största rättsskandal.
När Thomas Quick erkänner mord efter mord är polisen nöjd. När han döms för åtta mord kan han betraktas som Sveriges värsta seriemördare. Polis och åklagare har uppfyllt sin uppgift och allmänheten är nöjd, liksom anhöriga till mordoffren. Problemet är bara ett – alla erkännanden är osanna. Fabricerade av polis och utredares tryck och Thomas Quicks vilja att vara till lags. Belöningen för Quick blir ökad tilldelning av de ångestdämpande läkemedel han brukar.

När journalisterna Hannes Råstam och Jenny Kûttim börjar undersöka morden och ta kontakt med Quick visar det sig att hela historien är en stor rättsskandal. Filmen grundar sig på Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare.” Filmen visar den grundliga research som utförs och om hur bevisen kan plockas ner ända till minsta förmodade benbit. Framför allt visar den hur Quick manipuleras att erkänna genom ledande frågor.

Trots många utmärkta skådespelare i alla roller är det ändå David Dencik som Quick som ger ett bestående intryck. Hans lite trevande samtal och artiga kontaktlöshet förklarar mycket. Råstam (Jonas Karlsson) och Kûttim (Alba August) har mer traditionella roller likt utredare i många polisserier.

Filmen är genomarbetad men lite för lång och tappar tempot ibland. En illustration till att all research tar lång tid? Att historien är känd i förväg minskar spänningen och filmen tänder inte.
Alla övertramp som sker i rättsmaskineriet och på Säters sjukhus är precis de man har förstått ska ske. När man ser exteriören från Säters sjukhus ryser man. Men med en sådan otrolig historia kunde det ha blivit en mer spännande film. När verkligheten är så galen önskar man att filmen hade tagit vara på dramatiken. En större rättsskandal är svår att tänka sig och filmen är välgjord men tyvärr alltför nedtonad.

Filmrecension: Josefin & Florin

by

Josefin & Florin
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi: Ellen Fiske och Johanna Karlberg

När singelmamman Josefin börjar tala med den unga killen Florin, som sitter utanför mataffären och tigger, anar hon inte vad som skall hända. Åtta månader senare gifter de sig, lyckligt nykära. Trots skillnader i ålder, nationalitet och kultur uppstår kärlek. Livet är romantiskt och båda är lyckliga. Men vardagen kommer med sina krav och kulturskillnader är inte alltid så lätta att överbrygga.
Florin är romsk rumän och hans familj i Rumänien har krav att han skall hjälpa dem med pengar. Familjen antar att han tjänar mycket pengar nu när han bor i Sverige. De förstår inte att han inte har inkomst. Josefin är förstående men inser att det måste bli ett stopp.
Kontakten med det svenska samhället är inte lätt. Florins besök på SFI för att lära sig svenska är ett svårt steg för en kille som arbetat med händerna och aldrig har studerat. När Florins pappa och bröder kommer på besök tar Josefin det mesta med gott humör men när han försvinner till Rumänien blir förhållandet satt på prov.

Filmen är en skildring av ett äktenskap med många utmaningar. Att två personer älskar varandra skildras äkta men att även hur relationen har problem. Josefin är både stark och kär, men också 6-barnsmor och hon mognar under filmen. Omgivningens reaktion på deras förhållande nämns bara i förbigående. Till exempel kallas deras hus
”Lilla Rumänien”. Man hade gärna velat se mer hur de blev bemötta i samhället. När tiggare bara diskuteras som ett kollektivt problem och man glömmer att alla är människor och individer blir det här en viktig film. Eventuella fördomar man har med sig till biosalongen smälter inför Florins sneda leende och hans bekymrade funderingar.

En dokumentär om två personer som möts i kärlek och vågar satsa på den.

Filmrecension: Wild Rose – En film som går rakt in i hjärtat och stannar där

by

Wild Rose
Betyg 4
Svensk premiär 6 september 2019
Regi Tom Harper

Rose-Lynn (Jessie Buckley) är ett rödhårigt kraftpaket som har levt sitt liv utan eftertanke. Efter ett ettårigt fängelsestraff kommer hon hem till sina två barn och sin mamma (Julie Walters). En mamma som har tagit hand om Rose-Lynns barn och har skött det mesta åt henne. Med drömmen om att få sjunga country och att få ta sig till Nashville, countryns hemstad, börjar hon om sitt liv. Men verkligheten är inte så lätt och att få kontakt med sina barn igen och att kunna försörja sig står i vägen och Nashville känns långt borta. När hon börjar städa hos den välbärgade Susannah (Sophie Okonedo) öppnar sig en möjlighet att förverkliga drömmen. Men vad kostar den?

Samspelet mellan Rose-Lynn och hennes mamma skildras med äkta känsla. Rose-Lynn, energisk och framåt som tar alla med storm, men samtidigt oansvarig i kontrast med mammans desillusionerade praktiska inställning. Fast vuxen och mor blir Rose-Lynn en liten flicka inför modern. En dotter som vill ha bekräftelse men har låtit mamman ta ansvaret för barnbarnen. En fint skildrad mor och dotter relation.
Liksom samspelet med Rose-Lynns egen dotter som tyst iakttager och inte längre litar på sin mamma.

Jessie Buckley är den strålande stjärnan både som skådespelare och musikartist. Hon sjunger själv och har varit med att skriva musiken.
Julie Walters tillbakahållna spel kompletterar och blir en intressant motvikt. Även Sophie Okonedo gör en fin prestation.
Musiken är som country skall vara: medryckande, rolig och ibland sorglig.

Med ett socialt perspektiv, mycket känslor och sentimentalitet , underbara skådespelare och en musik att älska finns bara ett omdöme: En film som går rakt in i hjärtat och stannar där.

Filmrecension: Hasse & Tage – en kärlekshistoria – ett rent nöje och man vill bara se mer

by

Hasse & Tage – en kärlekshistoria
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2019
Regi Jane Magnusson

Radarparet Hasse & Tage – svenskare kan det inte bli. En dokumentär om ett annat Sverige. Om uppbyggnaden av ett folkhem där klasskillnader förvisso fanns , men där vi
alla såg samma Tv-program. Där barn och tonåringar skrattade åt samma sketcher som sina föräldrar. Där underhållning och skämt låg kvar länge och införlivades i det allmänna medvetandet. Helt skilt från dagens snabba flöde. Med en otrolig produktion av filmer, revyer och mycket mer blev Hasse och Tage ett begrepp som fick folk att skratta bara vid tanken på dem. Filmen belyser hus stor deras produktion var och vilken genomslagskraft de hade. Från en liten stuga i Vita Bergs parken med två små rum kom en strid ström av produkter som roade hela svenska folket. I filmen får man se utdrag ur produktionen och man skrattar igenkännande åt alla. Man skojar med vardagliga saker och mänskliga dumheter utan att vara elak.
Med tiden blev tonen i skämten mer politisk och Tages möte med Palme är intressant. Om de hade varit senare i tiden hade de säkert öppnat sig mer mot omvärlden.

Den trettio-åriga vänskapen mellan Hasse och Tage byggde på en livslång kärlek till varandra. Som ett långt äktenskap där man behåller respekten för varandra . De var olika och de kompletterade varandra. När de bollade idéer, inspirerade och stödde de varandra. När Tage dör 1985 och Hasse håller tal i kyrkan är sorgen stor. Många kollegor uttalar sig i filmen med beundran och saknad och minns samarbetet. Regissör Jane Magnusson har skildrat vänskapen mellan Hasse och Tage men egentligen behövs bara en bild för att förstå deras djupa vänskap.

Filmen berättar också om Hasse och Tages privata familjeliv. Om tragedier och familjeförhållanden. Ändå blir den biten ganska anonym. Det är först när sönerna berättar om
sina fäder som vi kommer dem lite närmare privat. Till gryniga badbilder och suddiga familjeporträtt berättar de om familjeliv och uppväxt.

Dokumentären om Hasse och Tage är en nostalgitripp i ett Sverige som många fortfarande drömmer om. Om ett folkhem som är en plattform till dagens Sverige. Att bli påmind om deras stora och härliga produktion är ett rent nöje och gör att man bara vill se mer. Att de gillar varandra förstår vi snabbt och Hasse och Tage vi älskar er.