Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Riksteatern

Rasism och kulturella krockar – Sverigepremiär för prisbelönta Nu är jag Medea

by

Fotograf Berber Theunissen

Rasism och kulturella krockar – Sverigepremiär för prisbelönta Nu är jag Medea, berättar ett pressmeddelande:

I kritiker- och publiksuccén Nu är jag Medea vävs Khadija El Kharraz Alamis självbiografiska berättelse om att växa upp mellan två världar ihop med Euripides klassiska drama om Medea. En föreställning som beskrivs som en övning i att acceptera det okända, omfamna ilska och tillåta sig att förlåta. Premiär den 1 oktober i Stockholm.

I Nu är jag Medea får vi följa en uppväxt där skillnaderna mellan den västerländska och marockanska världen ger upphov till en rikedom av kultur, språk, religion, musik och mat ända tills de två världarna kolliderar.

– Jag hade mycket ilska inom mig och fick ofta höra att jag var för mycket och för känslostyrd. Jag upptäckte Medea när jag läste Martha Nussbaums ”Ilska och förlåtelse” och bestämde mig för att omfamna min inre Medea, säger Khadija El Kharraz Alami.

I ett nära möte med publiken och med en slående närvaro skapar El Kharraz Alami en kompromisslös, känslomässigt laddad resa. En story som berättas med humor, ungdomlig lätthet och med lika roliga som överraskande vändningar.

– Vi lever i tider där jag tror att vi fruktar det okända. Med denna föreställning försöker jag uppmuntra till att och omfamna det som känns främmande och

möta sig själva ur ett annat perspektiv, säger Khadija El Kharraz Alami.

Khadija El Kharraz Alami står för ett nytt mycket spännande konstnärskap som Riksteatern är först med att introducera i Sverige. Nu är jag Medea vann KBC Young Theatre Prize 2018 på den stora scenkonstfestivalen Theater Aan Zee där juryn beskrev Khadija El Kharraz Alami som en ”anmärkningsvärd och oförsonlig teaterpersonlighet”.

Föreställningen spelas på engelska och är ett gästspel från Productiehuis Theater Rotterdam i Holland.

Medverkande
Khadija El Kharraz Alami

Konstnärligt team
Av och med: Khadija El Kharraz Alami
Scenografi: John Thijssen
Ljusdesign: Axel Dikkers
Kostymdesign: Erik Bosman
Konstnärligt stöd: Luk Perceval, Jip Vuik, Robbert van Heuven

Bröderna Lejonhjärta fyller 50 år och spelas för första gången på svenskt teckenspråk

by

På bilden från vänster: Akad Polus, Nikolai Schmidt Wisny. Fotograf Tomas Kold

Bröderna Lejonhjärta fyller 50 år och spelas för första gången på svenskt teckenspråk, berättar ett pressmeddelande:

Astrid Lindgrens älskade berättelse Bröderna Lejonhjärta fyller i år 50 år. En tidlös saga som förtrollar publik i alla åldrar och omfamnar det extraordinära. För första gången spelar nu Bröderna Lejonhjärta på svenskt teckenspråk i en samproduktion mellan Riksteatern Crea och norska Teater Manu. Premiär den 30 september i Hallunda.

Bröderna Lejonhjärta är en berättelse om kampen mellan gott och ont, om rädsla och mod, och framför allt om hopp. Uppsättningen regisseras av Mindy Drapsa, känd för sitt arbete både inom teater och film. Mindy Drapsa skapar en värld som är både magisk och förankrad i verkligheten.

– Döva barn kommer för första gången att kunna få uppleva denna klassiker på sitt eget språk. Arbetet med Bröderna Lejonhjärta är också en generell påminnelse om hur vi kan arbeta med mångfald och inkludering inom kulturen, säger Mindy Drapsa, regissör och konstnärlig ledare för Riksteatern Crea.

Svenska Akad Polus och norska Nikolai Wisny Schmidt förkroppsligar berättelsens anda och ger liv åt bröderna, Skorpan och Jonatan. Denna hyllning till Astrid Lindgren är en samproduktion mellan Riksteatern Crea och Teater Manu. Med sju personer på scen spelas Bröderna Lejonhjärta i både Sverige och Norge.

– Bröderna Lejonhjärta påminner oss om att känna mod att stå upp för det goda i tider av oro och osäkerhet. När det är alltför lätt att känna sig som en liten ”lort”, uppmuntrar den här historien oss att våga hoppa, och hoppas, säger Mindy Drapsa.

Riksteatern Creas vision är att skapa den bästa scenkonsten på svenskt teckenspråk, med och av döva och teckenspråkiga konstnärer och kulturarbetare. Riksteatern Crea är Sveriges enda teckenspråkiga teater och är en viktig institution för att främja kulturell mångfald och inkludering.

Medverkande

Akad Polus
Nikolai Schmidt Wisny
Tommy Aldergrim
Robert Fransson
Bo Hårdell
Mette Marqvardsen
Gunilla Vestin Wallin

Konstnärligt team

Efter boken av Astrid Lindgren
Bearbetning: Alexander Mørk-Eidem
Regi: Mindy Drapsa
Scenografi: Christine Lohre
Kostym: Lars Otterstedt
Maskdesign: Linda Gonçalves
Ljusdesign: Charlie Åström
Komposition: Erik Hedin
Dramaturgi: Janne Langaas
Dramaturgi teckenspråk: Camilla Attestål

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

by

HOMAN
Koncept Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
External eye Tom Brand och Esse Vanderbruggen
Kostym Bettina Feuerstein
Ljusdesign Seppe Brouckaert
Ljuddesign och musik Vejde Grind
Medverkande på scen Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
Riksteaterns föreställning, ett gästspel från Collectif Malunés, en pressvisning på Årsta Folkets hus den 15 september 2023

Det här med att akrobatik och cirkus skulle kunna få lov att vara något allvarsamt men också ironiskt är mer och mer vanligt. Kvällens visning gav smakprov på att just avancerade rörelser kan få lov att symbolisera och vara så mycket med än enbart färgglatt och härligt. Även om just glada färger och spratt kan få vara något annat gott och väl.

Föreställningen inleds med att en av akrobaterna/dansarna/aktörerna är förminskad i sitt kroppsspråk med hjälp av tejp och bubbelplast – vikt. Trots hans minimalistiska situation kan han röra sig smidigt och med framgång på scen. När hans kumpan dessutom är väldigt lång blir deras olikheter naturligtvis något man skrattar åt, kontrasterna uppmanar till det. Det blir dock ett skratt i halsen, för får man verkligen skratta åt krymplingar, små människor och folk som kämpar med att ta sig fram? Jag skulle vilja påstå att det är det grova skrattet som kommer fram och en lättnad över att det där är inte jag och jag behöver inte identifiera mig med det heller. Man bjuder på sårbarheten och det är lite läskigt att håna.

Den långe hjälper den ihop tejpade på många vis genom lyft, rulla runt och nyttjar den egna tyngdkraften. Dessutom påvisar man fördelen som finns i att med jämna mellan rum faktiskt vara mindre än vad man känner sig. Gång på gång undrar man hur det ska gå, hur det känns och om det inte är väldigt jobbigt att vara fastlås, begränsad och förminskad till kropp.

När den mindre mannen till sist blir befriad från sin instängdhet tar det en stund innan han kan stå stark och ta vara på sig själv. Det är vackert att två män kan stå varandra så nära, balansera sig tillsamman och ta i varandra utan att det är något sexuellt i det. Tanken slog mig att intimitet oftast och enbart beskrivs med just det sistnämnda och inte alls med vänskap och närhet. Jag uppskattade att just vänskapens band fick vara i centrum.

Aktörerna använde sig också av stora rock ringar på scen. Därför blev man gång på gång medveten om den graciösa- och snabba kroppskontroll, de innebar att röra sig med och genom just ringarna. Det är svårt att förstå hur någon kan lära sig den smidigheten genom enbart träning. Tror att det, som med de flesta konstnärliga insatser, att det måste finnas en enorm begåvning och fallenhet bakom.

Föreställningen står ut och passar både stora och små vilket också annonserats om i Riksteaterns tablå (8-100 år). Det är dock rätt obegripligt varför vuxna människor tar med sig spädbarn och mindre barn under 8 år till föreställningen. Med tanke på att barnen inte klarar av starka ljud och ljus som mycket tydligt förvarnats av från scenen, så känns det mer som ett barnvakts problem än något annat. Flera på min rad irriterade sig över barnskrik och prat under föreställningen. Jag kan helt förstå dem och det är inte okej.

Det allra bästa med en föreställning med enbart rörelser, uppträdanden och pantomim, är att alla i lokalen kan få lov att känna sig lika mycket inkluderande. Det behövs ingen förförståelse utan man får också lov att le och skratta åt olika saker, utan att det gör något. Dessutom går man därifrån med ett leende på läpparna och med en förundran kring, ” hur var det möjligt att röra sig sådär?”.

Lotta Tejle och Ann Petrén drabbar samman i psykologisk thriller med Riksteatern

by

Det här låter mycket spännande. Ett intressant möte mellan två av våra fascinerande svenska skådespelare. Ett pressmeddelande berättar:

Den ena systern är en avdankad barnstjärna, den andra en gång en firad skådespelare. När Riksteatern i vår turnerar med In memoriam får publiken möta såväl längtan och systerskap som skuld och skräck. I rollerna gnistrar skådespelarikonerna Lotta Tejle och Ann Petrén.

Skådespelarsystrarna Alice och Vivianne var en gång hyllade filmstjärnor men är numera bortglömda och isolerade tillsammans i sitt stora hus där de ägnar tiden åt att älta minnen och gamla oförrätter. Det finns särskilt en händelse som ingen av dem vill ta i, nämligen den som slog deras liv i spillror. Föreställningen undersöker skuld, skräck och förlåtelse.

När Riksteatern nu ger sig ut på en landsomfattande turné är det superduon Lotta Tejle och Ann Petrén som gestaltar de rivaliserande systrarna.

–Det är en livslång konkurrens mellan systrarna och samtidigt ett ömsesidigt beroende. I grunden finns det också en stark kärlek som har med den gemensamma isoleringen mot omvärlden att göra. De är helt beroende av varandra, säger Ann Petrén.

–En ytterligare faktor som är högst närvarande i relationen är den manliga blicken genom pappan som favoriserat den ena systern. Även om pjäsen handlar om systerskap är den samtidigt en spännande psykologisk thriller som vänder sig till alla, inte bara en kvinnlig publik, säger Lotta Tejle.

Anna Novovic, biträdande teaterchef på Riksteatern, regisserar när In memoriam nu ska ut på turné med Riksteatern.

–Det har varit både njutbart, lärorikt och inspirerande att få arbeta tillsammans med två av Sveriges bästa skådespelare. De har båda två ett stort register, från tragedi till komedi, som gör att historien utvecklar sig åt överraskande håll, säger Anna Novovic.

In memoriam är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och Riksteatern. Urpremiären sker den 20 januari i Skövde och turnén avslutas den 29 mars i Linköping.

Medverkande
Lotta Tejle
Ann Petrén

Konstnärligt team
Manus, koncept och regi: Emanuelle Davin
Regi: Anna Novovic
Dramaturg: Magnus Lindman och Edward Bromberg
Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg
Ljusdesign: Sofia Linde och Hannele Philipsson
Ljuddesign: Magnus Ericsson
Maskdesign: Linda Sandberg

Sirqus Alfons föreställning Play 3.0 har nypremiär efter en pandemisk paus

by

Sirqus Alfon öppnar upp för en varm och surrealistisk värld med högteknologisk humor, berättar ett pressmeddelande från Riksteatern.

Sirqus Alfons föreställning Play 3.0 har nypremiär efter en pandemisk paus! Publiken välkomnas nu återigen in i ett innovativt och modernt drömspel. Med humor, värme och sprakande energi öppnar den hyllade trion dörren till sin surrealistiska värld. Gruppen som uppmärksammats internationellt är tillbaka och turnerar under hösten runt om i landet.

– Vi har jobbat så otroligt länge tillsammans, bara i Riksteaterns regi sedan 2005. Alla turnéer och år av arbete har svetsat oss samman i vårt konstnärskap och vi har genom det hittat ett unikt tilltal. Vi utmanar publiken genom teknik, interaktivitet och vårt ganska explosiva uttryck, berättar Erik Rosales medlem i Sirqus Alfon.

Sirqus Alfon består av Erik Rosales, Martin Östman och Henrik Strindberg. Gruppen har uppmärksammats internationellt för sitt nytänkande grepp i att låta tekniken samspela med det mänskliga. De har medverkat i tv-program som America’s Got Talent och World’s Got Talent. Sirqus Alfon har också prisats på flera stora internationella scenkonstfestivaler för sin tidigare föreställning I am Somebody med utmärkelser som ”Bästa cirkus” och ”Bästa föreställning alla kategorier”. Nu är de tillbaka i Sverige och aktuella med Riksteaterturné.

– Play 3.0 är någonstans en hyllning till leken. Vi jobbar inte med präktighet eller pekpinnar utan vill snarare vara frigörande och inspirera genom ett lekfullt smittande kaos. Vår föreställning kommer in från sidan och överraskar genom att ge en annan bild av vår samtid bestående av artificiell intelligens, Instagram och Snapchatfilter, säger Erik Rosales.

Play 3.0 är en föreställning som passar en publik i alla åldrar. De bjuds in till en kväll av möjligheter i den operfekta lekens värld. En värld som alla har inom sig, men som ofta glöms bort i samtidens strävan efter perfektion.

Ett samarbete mellan Riksteatern och Sirqus Alfon/Follow the rabbit. Nypremiär den 17 september Norrköping.

Medverkande
Sirqus Alfon

Konstnärligt team
Koncept/Manus/Teknik/Musik: Sirqus Alfon
Med: Erik Rosales, Henrik Strindberg och Martin Östman
Kreativ producent: Josefin Rosales/Follow the rabbit
Consigliere: Paula Mcmanus
Koreograf: Anna Ståhl
Dramaturg: Jani Lohikari
Kostym och scenograf: Hanna Cecilia Lindkvist
Mask- och perukdesign: Agnes Kenttä
Motiondesigner: Victor Norman
Ljudtekniker: Philippe Bokmaar