• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Riksteatern

Riksteatern ger Fallfrukt – om klass, kön och kampen för överlevnad

25 september, 2019 by Redaktionen

Foto: Markus Garder

Fallfrukt är ett nyskrivet drama om klass, missbruk och tillfrisknande. Föreställningen är en monolog av och med Monica Wilderoth i regi av Martin Rosengardten. Premiär den 2 oktober i Bagarmossen.

Ett pressmeddelande:
Fallfrukt är en berättelse om en kvinna som trots fosterhem, missbruk hemifrån och eget beroende har lyckats bli nykter, utbildat sig och arbetar vid universitet. Hur är det att leva i ett samhälle och inte riktigt känna sig som människa? Hur svårt är det att komma från en klass – och vilja till en annan – för att överleva? Föreställningen skildrar livet längst ned på botten och behandlar frågan om hur många chanser en människa egentligen ska få.

– Jag har varit intresserad av begreppet att klara sig och vad det är, att klara sig. Jag har tänkt mycket på vad klasstillhörighet är och vad det gör med oss. Vad betyder det att göra en klassresa men att aldrig känna sig riktigt hemma? Att känna att man behöver hävda sig i vissa rum, trots att man blivit inbjuden, säger Monica Wilderoth.

Fallfrukt produceras av Riksteatern i samarbete med Östgötateatern och hade premiär med Östgötateatern våren 2019. Den hyllades av press och beskrevs som genial och en föreställning med stort skådespeleri. Under hösten turnerar den med Riksteatern på 16 orter.

Turnépremiär 2 oktober 2019, Bagarmossen, Stockholm

Medverkande
Monica Wilderoth

Av och med Monica Wilderoth
Regi Martin Rosengardten
Scenografi Julia Herskovits
Kostymdesign Magnus Möllerstedt
Maskdesign Lena S. Weinar
Ljusdesign Casper Törneman
Ljuddesign Martin Rosengardten

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Riksteatern

Internationella succépjäsen Barnen på Riksteaterturné

27 augusti, 2019 by Redaktionen

Foto Sven Prim

Drama, kärlek och intriger blir det när Karin Enberg sätter upp Barnen för Riksteatern. Barnen är blandning av relationspjäs, psykologisk thriller och drama som ställer frågan om miljöansvar gentemot kommande generationer. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. Premiär den 16 september i Bollnäs.

Ett pressmeddelande:
Handlingen utspelar sig i en lånad liten stuga på den engelska östkusten. Efter katastrofen blir det pensionerade paret Robin och Hazel tvungna att flytta utanför strålningsområdet. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter alla dessa år? Vad vill hon egentligen?

– Barnen är viktig och relevant då den ställer existentiella frågor om livsval och konsekvenser. Men den är också ett roligt, sorgligt och hemskt relationsdrama. Hazel, Robin och Rose har varit bortskämda med att i stort ha kunnat få vad de velat och lever i tron att de ska finnas för evigt, säger Karin Enberg, regissör.

Barnen är flerfaldigt prisbelönt och skriven av den hyllade brittiska dramatikern Lucy Kirkwood. Karin Enberg har nyligen regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Barnen kommer att turnera på 37 orter runt om i Sverige.

– Jag hoppas att karaktärernas olika inställning till den katastrof som skett och det ansvar som de har för sitt tidigare arbete är något publiken funderar över och bär med sig efter föreställningen. Vad har vi egentligen för ansvar för vår jord och vårt arv till barnen? säger Karin Enberg.

Barnen ingår i ett av Riksteaterns långsiktiga tematiska spår, Människa och natur. Läs mer på http://manniskaochnatur.riksteatern.se

Premiär 16 september, Bollnäs

Medverkande
Agneta Ahlin
Astrid Assefa
Per Burell

Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Karin Enberg
Scenografi och kostym Lotta Nilsson
Komposition och ljudbild Daniel Fagerström
Maskdesign Anna Olofson
Ljusdesign Peter Stockhaus

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Riksteatern, Teater

Don Quijote på arabiska – integration på teaterscen

25 februari, 2019 by Martin Moberg

(Don Quijote på Ronneby folkteater – Riksteatern i samarbete med Arabiska Teatern)

Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby folkteater, för att se Arabiska teaterns turnerande föreställning “Don Quijote”. Baserat på Miquel de Cervantes välkända bok från tidigt 1600-tal om en fattig spansk adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal av vad en riddare är. Med på den minst sagt äventyrliga färden är Don Quijotes väpnare, bonden Sancho Panza och tjänarinnan Cecilia – de två sistnämnda gör flera tappra men resultatlösa försök att få Don Quijote att inse att någon riddare är han inte.

(Skådespelarna Helen Al-Janabi som Cecilia, Ibraheem Manaem som Don Quijote och Yazan Alqaq som Sancho Panza)

Den sista planen var emellertid snillrik och rolig, en duell med Vita månens riddare om Dulcineas gunst nog torde väl göra susen. Det är till största delen mest barn i publiken, som har sina rötter i bl a Syrien och dialogen på scen är på arabiska. Men för de av oss som inte förstår arabiska, fanns en textremsa uppe vid scenen på svenska så man hängde enkelt med i det som sades.

Och skrattsalvorna de blev många, när vi fick följa med på Don Quijotes irrfärder genom det spanska landskapet. Där bl a drygt 30-talet enorma jättar får sig en rejäl omgång, att de sedan egentligen är helt vanliga väderkvarnar ja det verkar inte sjunka in hos Don Quijote.

Men roligt och dråpligt blir det. Och skådespelarna vandrade ut ibland publiken så där befann man sig med ens mitt i föreställningen som varade drygt en timme och där och då fick man uppleva vad integration innebär rent konkret.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: arabiska, Barnkultur, Don Quijote, Kultur, Riksteatern, Ronneby, Ronneby folkteater, Scen, Teaterrecension

Urpremiär på Riksteatern för Hem – Samtida drama om döva människor på flykt

18 februari, 2019 by Redaktionen

Bildtext: Ace Mahbaz, Amina Ouahid, Vivian Cardinal
Fotograf: Mikael Sundberg

Nu sätter Riksteaterns Tyst Teater upp föreställning Hem efter idé av Josette Bushell-Mingo. Inspirerad av verkliga berättelser från döva människor på flykt.

Ett pressmeddelande berättar: Föreställningen skildrar en flykt ingen kan förklara vad som händer, eller där du inte kan göra dig förstådd. Gripande historier som aldrig berättats tidigare. För regi står Mindy Drapsa.

– Det här är historier som behöver berättas. Under flyktingkrisen 2015 skrev många medier om flyktingarnas utsatta situation. Men inget om alla döva flyktingar som redan innan var i en extra utsatt situation på grund av språkdeprivation och trakasserier i sina hemländer, säger Mindy Drapsa, regissör och verksamhetsledare för Tyst Teater.

Inför Hem intervjuades döva människor som flytt om deras erfarenheter. Detta har blivit inspiration för uppsättningen. Hem är en föreställning om rädslan och utsattheten när ingen kan förklara vad som händer. Men även mötet med Sverige och svårigheterna att göra sig förstådd i ett nytt land.

I föreställningen får publiken möta berättelser från personer som lämnat sitt hemland på grund av krig och konflikter, men även språklig deprivation och fördomar som gjort dem handlingsförlamade. Som under flera år berövats rätten till ett eget språk och kultur.

På scen ser vi Amina Ouahid som senast spelade med i Tyst Teaters uppsättning Superhjältar samt Vivian Cardinal och Ace Mahbaz som båda göra sin första uppsättning för Tyst Teater.

Spelas på svenskt och visuellt teckenspråk samt svenska.

Urpremiär den 10 mars i Högdalen

Medverkande
Ace Mahbaz
Amina Ouahid
Vivian Cardinal

Konstnärligt team
Efter en idé av Josette Bushell-Mingo
Regi Mindy Drapsa
Manus & Bearbetning Maja Lidbrink & Tyst Teater
Scenografi Debbie Z. Rennie
Kostymdesign Christina Yalcin
Ljusdesign Charlie Åström
Ljuddesign Niklas Swanberg
Maskdesign Catherine Dichy

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Om döva, Riksteatern, Scenkonst, Teater

Teaterkritik: Förvandlingen på Riksteatern – fantastiskt, skrämmande och insiktsfullt

27 januari, 2019 by Lotta Altner

Foto: Yoshi Omori

Förvandlingen
Fri tolkning efter Franz Kafkas bok med samma namn
Regi Carl Knifs
Dramatisering Christoffer Mellgren
Riksteatern i samarbete med Svenska teatern i Helsingfors i Hallunda den 26 januari 2019
Föreställning som recenseras: 26 januari 2019

Riksteaterns uppsättning av Förvandlingen gestaltar en skrämmande tillflykt till insikt stadiet, med utomordentlig gestaltning av hur familjelivets krav gör att du gärna vill bli liten

Det är något väldigt speciellt med att se en föreställning på ett annat språk än sitt modersmål. Man tvingas att fokusera på ett speciellt vis och s.k. slötittning är inte aktuellt. Ännu mer utmanande är det när du inte förstår ett enda ord av det språk som talas. Ikväll syftar jag på finskan. Precis som när man går på operan, behöver man vara snabb i ögonen för att hinna med att läsa översättningarna på skärmar och samtidigt se skådespelarnas agerande. Ibland måste man unna sig att bara se aktörernas agerande och strunta i det faktum att man inte förstår ett dyft av texten. Jag inbillar mig att sinnesövningar av det här slaget ger ett hum kring hur det är att sakna syn eller hörsel. Lite finska piggar upp i hjärnan, precis som sudoku!

Det är en obehaglig känsla som snabbt infinner sig de första minuterna. Aktörerna på scen uppför sig som stela tvådimensionella plattityder. Det ler och skrattas vid fel tillfällen och upprepar självklarheter som i trans. Aktörerna rör sig i förutbestämda robotliknande rörelser och hackar på varandra när någon vågar röra sig en liten bit utanför vardagens s.k. normaliteter. Danserna är fyrkantigt kubistiska, hackiga och skådespelarna är likbleka i ansiktet som franska clowner. Dessutom ser man den japanska klassiska Noh konsten genom kodifierande rörelseträning. Det är fantastisk surrealistiskt skådespel på högnivå vi får bevittna således.

Om man vet något litet om Franz Kafka (1883-1924) så känner man omedelbart igen den ångest och panik som den tjeckiska författaren själv hade inför familjelivets krav på att jobba hårt och passa in. Precis som Gregor Samsa i föreställningen brottandes han med oron kring att han aldrig dög eller kunde leva upp till omgivningens förväntningar, ”här kan man inte sitta och vara onyttig”. Den enorma rädslan för fadern var också ett klockrent budskap både i boken och i kvällens föreställning.

Att leka med tanken att man en morgon skulle vakna upp och förvandlats till en insekt, kan vara både skrämmande och eventuellt befriande. Om man nu verkligen inte kan leva upp till sin omgivnings önskemål trots hårt arbete är det ju den totala befrielsen att göra sig mindre och mer obegriplig än vad man är. Förvandlingen från människa till insekt görs successivt, sakta men säkert. Man har en känsla av att man ser varje ben och knota utvecklas och insektens kroppsspråk utvecklas. Mest fascinerande är det när insekten klättrar upp på en säng på högkant och balanserar sig framåt och vickandes på ramen. Det känns som den perfekta balansen och att insekten ser med fasettögon framåt i rummet. Man kunde också bortse från skådespelarens storlek eftersom övriga aktörer var så briljanta på att enbart se honom som mindre. Det är svårt att inte se det självklara.

I föreställningen finns en obehaglig dansare helt maskerad i svart. Hen rycks mellan situationer, miljöer och strider. Genom hela föreställningen byter hen sin symbolik i mina ögon. Ibland känns det som att det är den berömda ”elefanten i rummet” d.v.s. de bekymmer som finns mellan oss som vi låtsar inte finns där men ändå påverkar oss. Något vi borde prata om, men väljer att tiga och blunda för. Samtidigt känns det som om det finns medveten ondska i gestalten som ständigt väljer den klassiskt lätta vägen, någon form av enbart en ja-sägare. Den maskerade gestalten erbjuds dock att flytta in, när ekonomin i familjen är skral men passar ändå inte riktigt in. Med tiden står inte den mörka gestalten ut helt enkelt och den flyr och klättrar på väggarna bokstavligen.

Den mest obehaglig karaktären i uppsättningen är fru Samsa, insektens mor. Hennes hysteriska skratt med munnen och hatiska ögon, skulle kunna få vilket barn som helst att inte veta vilken fot hen skulle stå på. Den passiva aggressiviteten är outhärdlig och bedövande bra gestaltad. I mig landar hur skönt det är med människor som är raka, tydliga och respektfulla.

Jag förstår stackars Gregor som flyr till insektstadiet med en sådan morsa.
På ett och annats vis kan man mycket väl påstå att flykten till att bli ett litet kryp är den möjlighet man kanske tar sig an när människor har ”bollat” och lekt med ens känslor för mycket. När man inte längre vet var man har sig själv eller andra…kan man ju lika väl bli en insekt och försvinna i sin litenhet och inte behöva ge sig in i storhetsvansinnena och försöka bevisa att man är något. Bättre fly än illa fäkta, heter det vist.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kafka, Recension, Riksteatern, Scenkonst, Teater, Teaterrecension

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 9
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: Nimby

Nimby Betyg 3 Premiär digitalköp 26 … Läs mer om Filmrecension: Nimby

Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Detaljer Av Lars Norén Tillgänglig på … Läs mer om Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in