Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Riksteatern

Lotta Tejle och Ann Petrén drabbar samman i psykologisk thriller med Riksteatern

by

Det här låter mycket spännande. Ett intressant möte mellan två av våra fascinerande svenska skådespelare. Ett pressmeddelande berättar:

Den ena systern är en avdankad barnstjärna, den andra en gång en firad skådespelare. När Riksteatern i vår turnerar med In memoriam får publiken möta såväl längtan och systerskap som skuld och skräck. I rollerna gnistrar skådespelarikonerna Lotta Tejle och Ann Petrén.

Skådespelarsystrarna Alice och Vivianne var en gång hyllade filmstjärnor men är numera bortglömda och isolerade tillsammans i sitt stora hus där de ägnar tiden åt att älta minnen och gamla oförrätter. Det finns särskilt en händelse som ingen av dem vill ta i, nämligen den som slog deras liv i spillror. Föreställningen undersöker skuld, skräck och förlåtelse.

När Riksteatern nu ger sig ut på en landsomfattande turné är det superduon Lotta Tejle och Ann Petrén som gestaltar de rivaliserande systrarna.

–Det är en livslång konkurrens mellan systrarna och samtidigt ett ömsesidigt beroende. I grunden finns det också en stark kärlek som har med den gemensamma isoleringen mot omvärlden att göra. De är helt beroende av varandra, säger Ann Petrén.

–En ytterligare faktor som är högst närvarande i relationen är den manliga blicken genom pappan som favoriserat den ena systern. Även om pjäsen handlar om systerskap är den samtidigt en spännande psykologisk thriller som vänder sig till alla, inte bara en kvinnlig publik, säger Lotta Tejle.

Anna Novovic, biträdande teaterchef på Riksteatern, regisserar när In memoriam nu ska ut på turné med Riksteatern.

–Det har varit både njutbart, lärorikt och inspirerande att få arbeta tillsammans med två av Sveriges bästa skådespelare. De har båda två ett stort register, från tragedi till komedi, som gör att historien utvecklar sig åt överraskande håll, säger Anna Novovic.

In memoriam är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och Riksteatern. Urpremiären sker den 20 januari i Skövde och turnén avslutas den 29 mars i Linköping.

Medverkande
Lotta Tejle
Ann Petrén

Konstnärligt team
Manus, koncept och regi: Emanuelle Davin
Regi: Anna Novovic
Dramaturg: Magnus Lindman och Edward Bromberg
Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg
Ljusdesign: Sofia Linde och Hannele Philipsson
Ljuddesign: Magnus Ericsson
Maskdesign: Linda Sandberg

Sirqus Alfons föreställning Play 3.0 har nypremiär efter en pandemisk paus

by

Sirqus Alfon öppnar upp för en varm och surrealistisk värld med högteknologisk humor, berättar ett pressmeddelande från Riksteatern.

Sirqus Alfons föreställning Play 3.0 har nypremiär efter en pandemisk paus! Publiken välkomnas nu återigen in i ett innovativt och modernt drömspel. Med humor, värme och sprakande energi öppnar den hyllade trion dörren till sin surrealistiska värld. Gruppen som uppmärksammats internationellt är tillbaka och turnerar under hösten runt om i landet.

– Vi har jobbat så otroligt länge tillsammans, bara i Riksteaterns regi sedan 2005. Alla turnéer och år av arbete har svetsat oss samman i vårt konstnärskap och vi har genom det hittat ett unikt tilltal. Vi utmanar publiken genom teknik, interaktivitet och vårt ganska explosiva uttryck, berättar Erik Rosales medlem i Sirqus Alfon.

Sirqus Alfon består av Erik Rosales, Martin Östman och Henrik Strindberg. Gruppen har uppmärksammats internationellt för sitt nytänkande grepp i att låta tekniken samspela med det mänskliga. De har medverkat i tv-program som America’s Got Talent och World’s Got Talent. Sirqus Alfon har också prisats på flera stora internationella scenkonstfestivaler för sin tidigare föreställning I am Somebody med utmärkelser som ”Bästa cirkus” och ”Bästa föreställning alla kategorier”. Nu är de tillbaka i Sverige och aktuella med Riksteaterturné.

– Play 3.0 är någonstans en hyllning till leken. Vi jobbar inte med präktighet eller pekpinnar utan vill snarare vara frigörande och inspirera genom ett lekfullt smittande kaos. Vår föreställning kommer in från sidan och överraskar genom att ge en annan bild av vår samtid bestående av artificiell intelligens, Instagram och Snapchatfilter, säger Erik Rosales.

Play 3.0 är en föreställning som passar en publik i alla åldrar. De bjuds in till en kväll av möjligheter i den operfekta lekens värld. En värld som alla har inom sig, men som ofta glöms bort i samtidens strävan efter perfektion.

Ett samarbete mellan Riksteatern och Sirqus Alfon/Follow the rabbit. Nypremiär den 17 september Norrköping.

Medverkande
Sirqus Alfon

Konstnärligt team
Koncept/Manus/Teknik/Musik: Sirqus Alfon
Med: Erik Rosales, Henrik Strindberg och Martin Östman
Kreativ producent: Josefin Rosales/Follow the rabbit
Consigliere: Paula Mcmanus
Koreograf: Anna Ståhl
Dramaturg: Jani Lohikari
Kostym och scenograf: Hanna Cecilia Lindkvist
Mask- och perukdesign: Agnes Kenttä
Motiondesigner: Victor Norman
Ljudtekniker: Philippe Bokmaar

Riksteatern ger Fallfrukt – om klass, kön och kampen för överlevnad

by

Foto: Markus Garder

Fallfrukt är ett nyskrivet drama om klass, missbruk och tillfrisknande. Föreställningen är en monolog av och med Monica Wilderoth i regi av Martin Rosengardten. Premiär den 2 oktober i Bagarmossen.

Ett pressmeddelande:
Fallfrukt är en berättelse om en kvinna som trots fosterhem, missbruk hemifrån och eget beroende har lyckats bli nykter, utbildat sig och arbetar vid universitet. Hur är det att leva i ett samhälle och inte riktigt känna sig som människa? Hur svårt är det att komma från en klass – och vilja till en annan – för att överleva? Föreställningen skildrar livet längst ned på botten och behandlar frågan om hur många chanser en människa egentligen ska få.

– Jag har varit intresserad av begreppet att klara sig och vad det är, att klara sig. Jag har tänkt mycket på vad klasstillhörighet är och vad det gör med oss. Vad betyder det att göra en klassresa men att aldrig känna sig riktigt hemma? Att känna att man behöver hävda sig i vissa rum, trots att man blivit inbjuden, säger Monica Wilderoth.

Fallfrukt produceras av Riksteatern i samarbete med Östgötateatern och hade premiär med Östgötateatern våren 2019. Den hyllades av press och beskrevs som genial och en föreställning med stort skådespeleri. Under hösten turnerar den med Riksteatern på 16 orter.

Turnépremiär 2 oktober 2019, Bagarmossen, Stockholm

Medverkande
Monica Wilderoth

Av och med Monica Wilderoth
Regi Martin Rosengardten
Scenografi Julia Herskovits
Kostymdesign Magnus Möllerstedt
Maskdesign Lena S. Weinar
Ljusdesign Casper Törneman
Ljuddesign Martin Rosengardten

Internationella succépjäsen Barnen på Riksteaterturné

by

Foto Sven Prim

Drama, kärlek och intriger blir det när Karin Enberg sätter upp Barnen för Riksteatern. Barnen är blandning av relationspjäs, psykologisk thriller och drama som ställer frågan om miljöansvar gentemot kommande generationer. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. Premiär den 16 september i Bollnäs.

Ett pressmeddelande:
Handlingen utspelar sig i en lånad liten stuga på den engelska östkusten. Efter katastrofen blir det pensionerade paret Robin och Hazel tvungna att flytta utanför strålningsområdet. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter alla dessa år? Vad vill hon egentligen?

– Barnen är viktig och relevant då den ställer existentiella frågor om livsval och konsekvenser. Men den är också ett roligt, sorgligt och hemskt relationsdrama. Hazel, Robin och Rose har varit bortskämda med att i stort ha kunnat få vad de velat och lever i tron att de ska finnas för evigt, säger Karin Enberg, regissör.

Barnen är flerfaldigt prisbelönt och skriven av den hyllade brittiska dramatikern Lucy Kirkwood. Karin Enberg har nyligen regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Barnen kommer att turnera på 37 orter runt om i Sverige.

– Jag hoppas att karaktärernas olika inställning till den katastrof som skett och det ansvar som de har för sitt tidigare arbete är något publiken funderar över och bär med sig efter föreställningen. Vad har vi egentligen för ansvar för vår jord och vårt arv till barnen? säger Karin Enberg.

Barnen ingår i ett av Riksteaterns långsiktiga tematiska spår, Människa och natur. Läs mer på http://manniskaochnatur.riksteatern.se

Premiär 16 september, Bollnäs

Medverkande
Agneta Ahlin
Astrid Assefa
Per Burell

Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Karin Enberg
Scenografi och kostym Lotta Nilsson
Komposition och ljudbild Daniel Fagerström
Maskdesign Anna Olofson
Ljusdesign Peter Stockhaus

Don Quijote på arabiska – integration på teaterscen

by

(Don Quijote på Ronneby folkteater – Riksteatern i samarbete med Arabiska Teatern)

Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby folkteater, för att se Arabiska teaterns turnerande föreställning ”Don Quijote”. Baserat på Miquel de Cervantes välkända bok från tidigt 1600-tal om en fattig spansk adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal av vad en riddare är. Med på den minst sagt äventyrliga färden är Don Quijotes väpnare, bonden Sancho Panza och tjänarinnan Cecilia – de två sistnämnda gör flera tappra men resultatlösa försök att få Don Quijote att inse att någon riddare är han inte.

(Skådespelarna Helen Al-Janabi som Cecilia, Ibraheem Manaem som Don Quijote och Yazan Alqaq som Sancho Panza)

Den sista planen var emellertid snillrik och rolig, en duell med Vita månens riddare om Dulcineas gunst nog torde väl göra susen. Det är till största delen mest barn i publiken, som har sina rötter i bl a Syrien och dialogen på scen är på arabiska. Men för de av oss som inte förstår arabiska, fanns en textremsa uppe vid scenen på svenska så man hängde enkelt med i det som sades.

Och skrattsalvorna de blev många, när vi fick följa med på Don Quijotes irrfärder genom det spanska landskapet. Där bl a drygt 30-talet enorma jättar får sig en rejäl omgång, att de sedan egentligen är helt vanliga väderkvarnar ja det verkar inte sjunka in hos Don Quijote.

Men roligt och dråpligt blir det. Och skådespelarna vandrade ut ibland publiken så där befann man sig med ens mitt i föreställningen som varade drygt en timme och där och då fick man uppleva vad integration innebär rent konkret.