Thomas Hanzon

De stora vidderna – en föreställning som gav mig mardrömmar

14 februari, 2016 by Rosemari Södergren

De stora vidderna
Av Arthur Schnitzler
Översättning Horace Engdahl
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torkel Blomkvist
Peruk och mask Peter Westerberg, EvaMaria Holm
Premiär 13 februari, Lilla scenen på Dramaten

Det händer inte ofta, men natten efter att jag sett premiären på denna föreställning, vaknade jag av mardrömmar, orsakade av föreställningen. Den vän jag hade med mig på föreställningen berättade för mig att hen också fått mardrömmar. Arthur Schnitzlers ”De stora vidderna” är ett mörkt drama som gör vår svenske dramatiker Lars Noréns verk till varma föreställningar med hopp om mänskligheten i jämförelse. Att vi båda fick mardrömmar säger nog något om hur stark föreställningen är, hur omöjligt det är att lämna salongen opåverkad.

… själen … har stora vidder, som en diktare en gång uttryckte det … eller vad det kanske en hotelldirektör.
Ett centralt citat ur dramat De stora vidderna av Arthur Schnitzler.

Själens förmåga till både trohet och trolöshet, till både kärlek och hat, till svek och bedrägeri, ja föreställningen rymmer mycket men den dominerande känslan efteråt var ångest och skräck. Den österrikiske författaren Arthur Schnitzler (1862-1931) var på sin tid högst kontroversiell. Han såg på kärlek och sexualitet med läkarens klara och svala blick, så skarpt att en pjäs som Ringlek fick spelförbud. Idag har hans pjäser fått en renässans i Europa.

Dramat ”De stora vidderna” är mer än hundra år gammalt, det hade premiär 1911. Det är oerhört fascinerande hur de människor som gestaltas i dramat skulle kunna vara från idag, så uppfyllda av yta och så fixerade vid ungdom. Hundra år sedan det skrevs och det är en träffsäker beskrivning av nutidens ytlighet och den passar oerhört bra i Sverige, som ju är världens mest åldersdiskriminerande land. I vilket annat land ses erfarenhet och ålders visdom så negativt som i Sverige?

De två huvudkaraktärerna makarna Friedrich och Genia är i fyrtioårs-åldern och vill vara ungdomar. För att slippa möta verkligheten flyr de sin inre ångest och försöker att blunda för tidens gång genom att ha kärleksaffären med unga människor. De är totalt självfixerade och spelar skoningslöst ut varandras känslor och sina vänner och bekantas känslor.

Regissören Tobias Theorell säger om dramat i ett pressmeddelande:
– De stora vidderna skrevs 1911 men går rakt in i vår tid. Schnitzler skildrar människor som lever en till synes bekymmerslös tillvaro. De har massor av fritid och pengar, fina sommarhus och stimulerande umgänge. Sköna sommarhäng med tennismatcher, extremsporter och otrohetsaffärer. Men innerst inne mal den molande känslan av ensamhet och tomhet. De lever sina liv på lek och som om deras handlingar inte kunde få några konsekvenser. Men det får de. Dödliga konsekvenser.

Föreställningen spretar dock aningen för mycket som den paketerats nu. Första halvan, före paus, går i ironins och komedins tecken. Efter paus hårdnar det till, det blir mörkare och tragiskt.

Föreställningen står och faller med att Thomas Hanzon är så bra, så hundra procent rätt i sin roll. Denna vidrige Friedrich, så egofixerad tar hela tiden över alla sammanhang, ljuger för allt och alla och sig själv, charmerar allt och alla och är samtidigt medveten om sin ambivalens – denna karaktär skulle inte vara trovärdig om inte Thomas Hanzon gör honom hundra procent. Friedrich själv tycker att allt han gör är rätt. Om han inte trodde det skulle dramat inte hålla.

Däremot är föreställningen för lång. Den var utannonserad som tre timmar med var tre timmar och tjugo minuter. Redan tre timmar är för långt, en hel del scener var för långdragna, för utdragna, för mycket omtugg. I sin helhet tror jag den skulle vinna mycket på att korta ned den en halvtimme.

Ett pressmeddelande berättar om Arthur Schnitzler:
Schnitzler är en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten. Mellan 1910 och 1922 satte teatern upp hela 16 pjäser av honom. De stora vidderna har spelats en gång tidigare på teatern, 1915, och då under namnet Det vida landet.

Sigmund Freud, samtida med Schnitzler, såg i honom en ”psykologisk djupforskare, så ärlig och orädd som ingen förr”. Stanley Kubricks omtalade film Eyes Wide Shut (1999) baserades på Schnitzlers roman Drömberättelse.

Medverkande
Friedrich Hofreiter Thomas Hanzon
Genia Hofreiter Petronella Barker
Dr Mauer Erik Ehn
OttoMeinhold-Aigner Otto Hargne Kin
Herr von Aigner Staffan Göthe
Anna Meinhold-Aigner Chatarina Larsson
Fru von Wahl Irene Lindh
Erna Rakel Benér Gajdusek,
Julius Natter Reuben Sallmander
Adele Natter Julia Dufvenius

Foto: Roger Stenberg

Thomas Hanzon och Petronella Barker i De stora vidderna på Lilla scenen

25 januari, 2016 by Redaktionen

Ett bekymmerslöst och till synes lekfullt sommarleverne får dödliga konsekvenser när Dramaten för första gången på över 100 år sätter upp Friedrich Schnitzlers De stora vidderna i en nyöversättning av Horace Engdahl. Regi Tobias Theorell. Premiär den 13 februari.

Ett pressmeddelande berättar:
En dans vid avgrunden. Så kan man beskriva temat i Friedrich Schnitzlers De stora vidderna där paret Friedrich och Genia, gifta sedan flera år, befinner sig mitt i varsin 40-årskris. Friedrich botar sin ångest genom att förströ sig med yngre kvinnor. Genia uppvaktas av den unge pianisten Korsakov, men nobbar honom. I sina försök att spela ut varandra leker de skoningslöst med varandras, och inte minst sina vänners, känslor.

– De stora vidderna skrevs 1911 men går rakt in i vår tid. Schnitzler skildrar människor som lever en till synes bekymmerslös tillvaro. De har massor av fritid och pengar, fina sommarhus och stimulerande umgänge. Sköna sommarhäng med tennismatcher, extremsporter och otrohetsaffärer. Men innerst inne mal den molande känslan av ensamhet och tomhet. De lever sina liv på lek och som om deras handlingar inte kunde få några konsekvenser. Men det får de. Dödliga konsekvenser, säger regissören Tobias Theorell

Den österrikiske författaren Arthur Schnitzler (1862-1931) var på sin tid högst kontroversiell. Han såg på kärlek och sexualitet med läkarens klara och svala blick, så skarpt att en pjäs som Ringlek fick spelförbud. Idag har hans pjäser fått en renässans i Europa.

Schnitzler är en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten. Mellan 1910 och 1922 satte teatern upp hela 16 pjäser av honom. De stora vidderna har spelats en gång tidigare på teatern, 1915, och då under namnet Det vida landet.

Medverkande
Friedrich Hofreiter Thomas Hanzon
Genia Hofreiter Petronella Barker
Dr Mauer Erik Ehn
Otto Meinhold-Aigner Otto Hargne Kin
Herr von Aigner Staffan Göthe
Anna Meinhold-Aigner Chatarina Larsson
Fru von Wahl Irene Lindh
Erna Rakel Benér Gajdusek,
Julius Natter Reuben Sallmander
Adele Natter Julia Dufvenius

Översättning Horace Engdahl
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torkel Blomkvist
Peruk och mask Peter Westerberg, EvaMaria Holm

Premiär 13 februari, Lilla scenen

Titta: Så ock på jorden – trailer

19 augusti, 2015 by Redaktionen

SÅ OCK PÅ JORDEN – en fristående uppföljare till publik- och kritikersuccén Så som i Himmelen av Kay Pollak – är en berättelse om kärlekens, musikens och dansens kraft att förändra människor.

Livet går vidare för människorna i den lilla norrländska byn Ljusåker efter att deras körledare, den världsberömde dirigenten Daniel Daréus, lämnat dem. Kvar finns hans livs kärlek Lena (Frida Hallgren), som väntar hans barn. Lena älskar egentligen svängig folkrock och country, men under stor tvekan tackar hon ändå ja till att ta hand om musiken i byns folktomma kyrka. Det blir startskottet för en kedja av händelser som väcker upp människors lust och längtan. Samtidigt är hennes arbetsmetoder starkt provocerande för etablissemanget och vänner av ordning.

I rollerna Frida Hallgren, Jakob Oftebro, Niklas Falk, Lennart Jähkel, Thomas Hanzon m.fl.
Regi: Kay Pollak
Svensk biopremiär 4 september.

Dödsdansen med Persbrandt, Endre och Hanzon – en föreställning som ingen kan se oberörd

19 april, 2015 by Rosemari Södergren

Dödsdansen
Av August Strindberg
Regi Stefan Larsson
Premiär på Maximteatern den 22 oktober 2014
Föreställning som recenserar: 18 april 2015

När Mikael Persbrandt ställer sig på en svensk scen och spelar mot Lena Endre och Thomas Hanzon i Strindbergs Dödsdansen blev det en succé som både fick lovord av teaterkritik och har gått för utsålda hus på Maximteater. Spelperioden har förlängts i flera omgångar och nu med ytterligare åtta föreställningar. Förmodligen blir det inte fler spelperioder efter Persbrandt ska spela in film snart, han har fått en storroll som Dag Hammarskjöld i en amerikanska filmproduktion.

Dödsdansen är ett mörkt drama om ett par i övre medelåldern, militären Edgar och hans fru Alice, som lever i ett bottenfruset äktenskap, de plågar varandra, de sårar varandra men kan inte bryta upp. Det går förstås inte att låta bli att se paralleller till Strindberg egna liv och erfarenhet. August Strindberg skrev Dödsdansen år 1900 på endast sex veckor och förberedde därefter uruppförandet av pjäsen i sin våning på Karlaplan 82 där han bodde med skådespelerskan Harriet Bosse, för övrigt bara ett stenkast från Maximteatern.

Dödsdansen är dock mycket mer än en skildring av ett tragiskt äktenskap. Den handlar om åldrandet, om döden, om kärlek och hat och den ställer frågor om vad äktenskapet är. När det spelas så bra och så gediget och starkt som med dessa tre duktiga skådespelare är det nog ingen som ser den utan att bli starkt påverkad.

Föreställningen börjar med en tom scen där all rekvisita som finns är en tom stol. Lena Endre sätter sig på den och Mikael Persbrandt, i rollen som artillerikaptenen Edgar, kliver in. De äger scenen från första stund. Visserligen märks det att de båda spelat föreställningen många gånger och några repliker i början får en dubbelmening då publiken skrattar då replikerna kan uppfattas som att de handlar om personen Mikael Persbrandt lika mycket som rollfiguren. Det bjuder Persbrandt på. Det kan han lugnt göra, han är så rutinerad och så säker på scen, han tar snabbt tillbaka rollkaraktären och han är denne åldrande militären på alla sätt, i gester, i sättet han rör sig på scen, allt stelare ju mer han drabbas av de anfall av hjärtattack eller små strokeanfall (osäkert vilket) som han förmodas dö av förr eller senare.

De hackar på varandra och det är otäckt hur de ändå inte kan slita sig från varandra, hur de mitt i alla bittra ord ändå är fästa vid varandra – och de konstaterar att de gånger de fått besök har det varit till glädje och bundit det fastare vid varandra. Och då händer de. Den avskyvärde grannen mitt emot, läkaren, har fest och alla är bjudna dit utom Edgar och Alice. De har också ryktesvägen hört att en viktig ungdomsvän till dem båda, Kurt, ska besöka grannen. Då ringer det på hos dem och Kurt besöker Edgar och Alice. De övertalar Kurt att stanna på middag.

Kurt har skilt sig för många år sedan och bott i USA där han blivit rik. Han förfäras snart över att upptäcka hur bottendjupt Edgar och Alice verkar hata varandra. Fast jag tänker: hatar de verkligen varandra? Är inte det en illusion att kärlek ska vara en dans på rosor varenda dag? Har de inte en förståelse för varandra, mitt i det som verkar så bittert. Att leva tillsammans i tjugofem år kanske innebär att det på ytan kan se hårdare ut än vad det är. Vad är sanning och vad är dramatik och överdrift från det åldrande paret? Kvinnan, Alice, är dock en före detta skådespelerska: hon kan spela en roll både i äktenskapet och för en betraktare, besökare, som Kurt. Hatar hon verkligen Edgar så och hur är det med Edgar: hatar han verkligen sin fru?

Det finns flera sätt att se och uppfatta det som händer mellan dessa tre. Är det ett cyniskt spel Edgar och Alice driver med Kurt eller är det ett bittert krig de utkämpar mot varandra?

Föreställningen är stark och samtidigt delvis komiskt lättsam. Chansen att se den finns nog inte så länge till, det är tre skickliga skådespelare som alla har andra uppdrag som väntar på dem. Föreställningen berör publiken, ingen kan se den oberörd.

Gun Wållgren stipendiet utdelat i dag på Kungliga Operan

16 november, 2012 by Redaktionen

På Kungliga Operan gick stipendiet i år till Ola Eliasson. Han har där gjort ett 30-tal roller, varav flera ledande som t ex Greve Almaviva (Figaros Bröllop), Figaro (Barberaren i Sevilla), Carlo Gérard (Andrea Chenier) och Dr Malatesta (Don Pasquale). Han har även framträtt på andra scener som GöteborgsOperan, Drottningholms slottsteater, Folkoperan m.fl. Ola Eliasson är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm och har sedan 1997 tillhört Operans solistensemble.

Motivering:

”Ola Eliasson har tillhört Operans solistensemble sedan 1997 och hunnit med att sjunga ett stort antal olika roller som baryton. Ola har målmedvetet arbetat med att utveckla rösten och det musikaliska uttrycket samtidigt som han blivit en självklar artist när det gäller att hitta olika rollkaraktärer. Hans förmåga att ge och ta tillsammans med sina kollegor på scenen gör att spelet alltid blir levande och mycket ärligt. Idag är Ola en självlysande artist och en sångare som breddat sin repertoar genom kloka val och med en utstrålning av lust i allt vad han gör. Därför är han en värdig mottagare av Gunn Wållgrens Stipendium.”

Årets stipendiat från Dramaten är skådespelaren Thomas Hanzon, som just nu är aktuell i Fanny & Alexander. Han har medverkat i ett 20-tal produktioner på Dramaten (bland annat Ingmar Bergman-uppsättningarna Peer Gynt och Misantropen), och har också arbetat mycket för film och tv.

Motivering:

”Thomas Hanzon har varit verksam vid Dramaten sedan 1989 och tillhör teaterns fasta ensemble. Han har en märkvärdig förmåga att hitta det omedelbara nuet hos klassikerna och det existentiellt svindlande i samtidsdramatiken. På så vis kan han röra sig brant mellan Schiller och Harold Pinter, Shakespeare och Lars Norén, Molière och Yasmina Reza, mellan Euripides ”Iphigenia i Aulis” och Tracy Letts ”En familj”. Hans gestaltningar av Lars Noréns dramatik, på scenen liksom för televisionen, hör till det yppersta i svenskt skådespeleri. Han har ett sinne för det djupt sammansatta i den bästa dramatikens rollgestalter, där komik och tragik är nära syskon. Hans spel söker förbindelserna och ömsesidigheterna mellan rollerna, och bevarar samtidigt en aura av individens integritet och ensamhet. Hans replik kan vara mjuk och blicken varm, men plötsligt slår han över i köld och skärpa, och vi ser dramat i ett annat ljus. Han är en skådespelare som i varje gest viskar till oss: Se människan – hela människan – jag – du.”

Stipendierna ur Gunn Wållgrens minnesfond utdelas gemensamt av Kungliga Dramatiska teatern, Kungliga Operan och Kungliga Musikaliska Akademien till

”konstnärligt förtjänta dramatiska och lyriska artister”

Tyvärr är jag inte så bevandrad i teaterns värld, så jag kan bara konstatera att vi kommer närmast att kunna njuta av Ola Eliasson i ”Turandot”, som har premiär i februari nästa år och senare i vår också i Peter Grimes. Han kommer dessutom att sjunga i Bohème.

Om Thomas Hanzon får du läsa mer om på Dramatens hemsida

Thomas Hanzon

Footer

Om oss