Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Sisyfos – Back on Top – om konsten att hitta lycka i det meningslösa slitet

by

Sisyfos – Back on Top
Text Albert Camus och Lars Bethke
Översättning Gunnar Brandell och Bengt John
Idé, manus och regi Peder Bjurman och Lars Bethke
Musik Per Störby
Gästspel från Riksteatern
Stockholms stadsteater
3 juni 2012

Sisyfos var en smart figur i de grekiska gudasagorna, lite för klipsk för att uppskattas av gudarna.

Berättelsen om Sisyfos i korthet från Wikipedia:

Enligt mytologin hände följande: Kung Sisyfos, son av kung Aiolos av Thessalien och enligt mytologin grundare av Korinth, såg Zeus vara tillsammans med Egina som hade bortrövats av denne. Sisyfos berättade vad han sett för hennes far, flodguden Asopos. Som straff skickade Zeus dödsguden Thanatos för att döda Sisyfos, som dock lyckades fängsla och oskadliggöra Thanatos, vilket bröt dödens makt och ledde till att ingen längre dog. Först när krigsguden Ares befriade Thanatos (eftersom han inte trivdes med att ingen av hans fiender längre dog) kunde denne fortsätta med sin uppgift att döda folk.

Sisyfos däremot bortfördes av Ares till underjorden, men lyckades innan dess förbjuda sin fru att offra för honom. När ingen offrade för Sisyfos kunde denna övertala dödsrikets herre, Hades, att släppa honom så att han kunde beordra sin fru att offra för honom. När han väl var tillbaka i övre jorden struntade han i att göra som han hade lovat utan njöt av livet med sin fru.

Thanatos dök upp och förde med våld Sisyfos tillbaka till Hades och dödsriket, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut.

Är dagens samhällsmedborgare utsatta för samma sak som Sisyfos? Utför vi meningslösa uppgifter i ur och skur? Eller finns det ett förhållningssätt där vi kan betrakta vårt stenrullande som lycka, ändå, trots allt? Camus filosoferade kring Sisyfos 1942 i Myten om Sisyfos och skrev: Man måste kunna tänka sig Sisyfos lycklig.

Lars Bethke och Peder Bjurman har byggt upp ett fysiskt spel kring Camus funderingar kring Sisyfos tillsammans med musik av New Tango Orquesta, ett grammisnominerat svenskt band. Musiken, men fiol, cello, basfiol, piano, dragspel och gitarr är mer än ackompanjemang. Musiken berättar också något och orkestermedlemmarna rör sig på scen, tar nya platser och kommunicerar med skådespelaren.

Lars Bethke gör den akrobatiska rollen på scen. Han kommunicerar lika mycket med pantomin som med språket. Han är enastående skicklig, han är skådespelare, dansare och mimare. Det är dråpligt och tankeväckande, jag blir både glad och eftertänksam av föreställningen.

Eftersom den är lite drygt en timme och minspel och kroppsspel är lustigt kan också barn se föreställningen, även om dess budskap i och för sig riktar sig mot en vuxen publik.

Scenografin är stram med fantasifull: en stor rund stenliknande boll som föreställer Sisyfos sten – och den rör sig av sig själv ibland. Föreställningen börjar med att Lars Bethke står uUnder ett hav av svallande vitt tyg, han är en svajande lång man i litet för stor kostym av äldre modell, påminner om både Chaplins figurer och Beckets karaktärer i I väntan på Godot.

Föreställningen hade premiär redan förra året – men jag hoppas den dyker upp som gästspel på fler teatrar än Stockholms stadsteater.

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem, reflektioner efter föreställningen

by

Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem
Bergmanfestivalen
Dramatens stora scen

”Jag skulle vilja ge mig av långt bort”, ”För att kunna ringa till er sa jag till min man att jag skulle gå och handla”, ”Jag ringer åt en kvinna som är i största nöd”,”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”. ”Jag tror min man tänker slå ihjäl mig och barnen” …

Boken ”Han bara slog och slog” av Éléonore Mercier består av författarens anteckningar från den långa tid hon var jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel. Under sjutton år skrev hon ner första meningen i varje samtal hon tog emot.

Boken består av 1.653 sådana utvalda meningar – och bakom var och en av dem finns ett människoöde. Nio teatrar i Europa har tagit sig an boken och skildrar i var sin monolog, där en skådespelare framför passager från boken.

Det som skrämmer mig är att det går att plocka ut inledningsmeningen från många olika kvinnor och sätta ihop dem och de bildar en berättelse som verkar hänga ihop. Kvinnor som utsätts för våld skadas på många sätt – och när våldet sker ofta och av någon närstående, av någon som kvinnan älskar eller har älskat gör det tungt, skambelagt och svårt att bryta sig ur.

Samtidigt som jag sitter och skriver ner mina intryck från föreställningen läser jag i Dagens Nyheter att under förra mandatperioden gjordes den pengamässigt största satsningen på jämställdhet som någonsin utförts i Sverige. Jämställdhetspolitiken fick 1,6 miljarder, en tiodubbling av resurserna jämfört med tidigare år. Av dessa medel användes ungefär en halv miljard för att bekämpa mäns relationsvåld mot kvinnor. Sammanlagt från 2006 och fram till i dag, har regeringen satsat nästan 1,1 miljard, visar DN:s sammanställning.
Pengarna har gått en uppsjö av olika åtgärder. Ändå tyder ingenting på att färre kvinnor utsätts för våld.

Satsning mot kvinnovåld resultatlös – är DN:s rubrik. Det är förstås en slutsats som är helt omöjligt att dra. Ingen vet vad som hade hänt om satsningen inte gjorts alls. Däremot är det väl vettigt att diskutera om hur resurserna sätts in. Samarbetet mellan nio stora europeiska teatrar kring att sätta fokus på de utsatta kvinnorna är viktigt. Teatern står mitt i samhället och bör ta upp viktiga frågor.

När jag läser DN-artikeln tänker jag att frågan om våld mot kvinnor i nära relationer inte är ett eget problem. Det har ju med många andra svåra frågor att göra: missbruk, psykiska problem, utslagning i samhället, arbetslöshet, stress, konkurrens …
Det är inte bara män som är arbetslösa som slår utan också män högt upp på samhällsstegen. För att minska våldet måste de som slår få hjälp också. Framför allt skulle våldet minska om vi tidigare kunde sätta in insatser mot missbruk av olika slag.

Vad som är orsaken till våldet, togs inte upp i föreställningen utan den bygger helt på de slagna kvinnornas berättelser. Det räcker, i och för sig. Meningarna är ett hemskt vittnesbörd om vad som pågår i dagens samhälle.

Rent konstnärligt var det inte någon stor föreställning. Ljudnivån var ojämn och ibland skorrade basen så att en del i publiken var tvungna att hålla för öronen. Det verkade inte som om de nio teatrarna repeterat särskilt mycket eller om de övat alls tillsammans före föreställningen, är osäkert. Det blev mycket upprepningar, samma meningar återkom många gånger i de olika monologerna. Upprepningar kan vara effektfulla – vilket de var ibland, men det kan också kännas tjatigt.

Vissa scener var talande, som att vid några tillfällen reste sig en kvinna i publiken och klev upp på scenen för att hålla sin monolog. En talande bild av att kvinnor i var och ens närhet kan vara utsatt och kan behöva någon som lyssnar på henne och hjälper henne att lämna en relation där hon blir slagen.

Efter föreställningen var det ett samtal på scen med författaren Éléonore Mercier, Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister, samt Angela Beausang, ordförande i Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer. Katarina Wennstam, författare och journalist var samtalsledare.

Samarbetsprojektet mellan de europeiska teatrarna ingår i Dramatens internationella nätverk MITOS 21. MITOS 21 är ett informellt nätverk grundat 2008 av en rad framstående teatrar i Europa. Ordet MITOS är det grekiska ordet för ”tråd” och syftar på myten om Ariadnes tråd varmed Theseus fann sin väg ut ur labyrinten. Och 21 syftar på det tjugoförsta århundradet.

Teatrarna som deltog i ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”:

Det Kongelige Teater, Köpenhamn, Danmark
Universität Mozarteum Salzburg, Österrike
Schauspiel Frankfurt, Tyskland
Düsseldorfer Schauspielhaus, Tyskland
Deutsches Theater, Berlin, Tyskland
Katona Jószef Színház, Budapest, Ungern
Dimitria Festival, Thessaloniki, Grekland
Théâtre National de la Colline, Paris, Frankrike
Kungliga Dramaten, Stockholm, Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Natthärbärget – ingen kan förbli opåverkad av Oskaras Korsunovas uppsättning av Gorkijs pjäs

by

Natthärbärget
Efter Maxim Gorkij
Regi Oskaras Korsunovas
Gästspel av OKT
Bergmanfestivalen, Dramaten
1 juni 2012

Åtta skådespelare, sju män och en kvinna, sitter i en lång rad vid ett lång bord med vit duk. Alla skådespelarna sitter på samma sida av bordet och deras ögon möter publikens när de kommer in i salongen. Uppställningen av bordet påminner starkt om Leonardo da Vincis berömde målning av Jesus och lärjungarna när nattvarden instiftades. Bordet står nära publikens platser. Skådespelarna kommer oerhört nära publiken, nästan obehagligt nära.

Skådespelarna spelar svårt alkoholiserade utslagna människor i ett slags härbärge. Scenen har en avskalad realistisk scenografi: det långa vita bordet, på ena sidan är tomma ölbackar staplade, på andra sidan finns två trälårar och på bordet står flaskor med vit genomskinlig vätska och massor av glas. Ja, det är så realistiskt att innehållet i flaskorna är äkta vodka, doften av alkohol sprider sig i luften.

Föreställningen bygger på Maxim Gorkijs pjäs med samma namn. I Gorkijs pjäs kommer en säregen person, Lupa, till natthärbärget och talar med dem om att allt inte är hopplöst. Han talar om att det finns möjlighet att ändra inriktning på livet också för den som hamnat allra längst ned. Han försöker ingjuta hopp i dessa människovrak, som är helt utslagna av missbruk.

Föreställningen utgår från sista akten, Lupa har lämnat härbärget, lämnat dem vilsna och sökande. Även om föreställningen är naturalistisk och realistisk har den en hel del av absurd teater av Beckets stil med ”I väntan på Godot”. Skillnaden är att i Beckets pjäs väntar personerna på Godot medan i Korsunovas ”Natthärbärget” har Godot-figuren varit där och lämnat dem. Människan övergiven av gud och profeter, människan står ensam inför de stora existentiella frågorna men också ensamma inför sina liv.

Regissören Oskaras Korsunovas jobbar mycket med att skådespelarna ska spela realistiskt och trovärdigt och nära publiken. Emellanåt spelar skådespelarna direkt till publiken, bjuder in publiken, bjuder personer i publiken på vodka och skålar med dem.

Handlingen utspelar sig alltså bland några män och kvinnor som står längst ned i samhällets klasskala, utslagna, alkoholiserade och arbetslösa. ”Fast jag har hört att det finns en sjukhus där alkoholister kan få hjälp”, upprepar en av dem som ett rop på hjälp.

Låt dock inte lura dig. Detta är långt ifrån något drama om klassklyftor. Trots det socialrealistiska tilltalet och det naturalistiska spelet och även om handlingen utspelar sig bland samhällets bottenskrap är pjäsen inte något ställningstagande för samhällsfrågor. Oskaras Korsunovas drivs inta av något engagemang för att förändra samhället.

– Den handlar inte alls om klassamhället, sade Oskaras Korsunovas på ett samtal efter pjäsen. Den handlar om existentiella frågor.

På ett sätt är det nästan osmakligt. ”Natthärbärget” handlar om att det går att ta tag i sitt liv och förändra det, ett typiskt budskap till en något så när trygg och välbärgad medelklass som får bli lite förfärade och kittlade av att se karaktärer som gestaltar de mest utslagna människorna. Det är ganska cyniskt. Människor med så grovt beroende kan inte bara söka jobb, som en av rollkaraktärerna också påpekar.

”Natthärbärget” är absolut något av det starkaste jag sett på en teaterscen på länge och jag tror ingen går ut därifrån opåverkad. Samtidigt är det lite cyniskt, som sagt. Medelklassens existentiella frågor speglas i samhällets bottenskrap. Existentiella frågor som den som knappt kan tro på en morgondag inte kan ställa. Men som sagt: en uppsättning med enastående skådespelare.

Medverkande
Jonas Verseckas
Rasa Samuolyte
Nele Savicenko
Julius Zalakevicius
Darius Meskauskas
Dainius Gavenonis
Darius Gumauskas
Giedrius Savickas
Tomas Zaibus
Rytis Saladzius

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Epilog – Fullt ös med Balettakademiens avgångselever

by

Epilog
Balettakademins avgångselever
Koreografi av Jan Åström, Kajsa Sandström, Johan Inger, Charlotta Öfverholm och Zain Odelstål.
Dansens Hus i Stockholm
25 maj 2012

I nästan varje föreställning finns det en del som är lite tråkig. En del som är en slags återhämtning för publiken så att man ska orka se resten av föreställningen. Den delen finns inte och behövs inte i Epilog. Balettakademiens avgångselever bjuder på en föreställning som aldrig blir tråkig. Det är fullt ös rakt igenom. Koreografierna, kostymerna, musiken, känslorna och övergångarna är alla klockrena.

Föreställningen är tillgänglig och underhållande. För mig kan dans vara lite svårt. Att gå och se modern dans kan kännas lite som en chansning då man aldrig riktigt vet vad man kommer att få se. Epilog är uppdelad i sex olika delar. Varje del har ett tydligt koncept och skiljer sig från resten av föreställningen. Som publik hinner man aldrig bli uttråkad utan man matas ständigt med intressant dans, videoinstallationer, kostymbyten och ett högt tempo.

Epilog, det som händer sen, är precis det dansen handlar om. 21 avgångselever som nu ska slå sig ut i världen och förhoppningsvis uppnå alla sina mål. Efter att ha sett denna föreställning hoppas jag verkligen att det kommer att gå bra för dessa unga dansare. De har mycket att erbjuda. Dansen i Epilog var samspelt, uppiggande och intressant. Det erbjuds både lite lugnare partier samt delar med mycket energi. Genomgående för hela föreställningen är närvaron och tillgängligheten.

Som publik finns det utrymme både för egna tolkningar och känslor. Visuellt är föreställningen intressant. Eleverna använder vid olika tillfällen videoinspelningar för att antingen förhöja effekten av dansen eller som en extra medlem. Koreograferna Jan Åström, Kajsa Sandström, Johan Inger, Charlotta Öfverholm och Zain Odelstål har alla gjort ett bra jobb och eleverna ger verkligen koreografierna liv.
Klockan 19.00 imorgon går sista föreställningen av stapeln och jag tycker att ni ska hedra dessa avgångselever genom att gå och se denna föreställning. Jag tror att ni, precis som jag, kommer komma ut med ett leende på läpparna.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kris av Karin Boye uppförd på scen – romanen från 1934 är oroväckande aktuell

by

Kris
Av Karin Boye
Dramatisering av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck
Regi Lyra Ekström Lindbäck
Scenografi och kostym Linn Wara
Gästspel av Kristeatern på Teater Pero i Stockholm
Urpremiär 19 maj 2012

Malin Forst, huvudpersonen i Karin Boyes roman ”Kris” är en ung kvinna som studerar på ett seminarium för blivande lärarinnor under 1900-talets början. Hon mår psykiskt dåligt – vilket hennes omgivning viftar undan med argumentet att hon fått den vanliga ungdomsångesten över världens tillstånd. ”Det går över” är vad hon får höra från både lärare, läkare, väninnor och föräldrar. Eller så är det dålig uppfostran, som hennes pappa menar. Kvinnor ska vara lydiga och underdåniga – och givetvis ska de frukta gud.

Föreställningen är intressant. Den startar med att vi får se Malin Forst (spelad av Elin Bengtsson) ensam med två slags demoner som slåss om hennes inre och hennes själ. Den svartklädda demoner som vill att hon ska få släppa lös sina känslor och den vitklädda demonen som kallar sig ”Rösten” som predikar lydnad framför allt. Malin Forst är klädd i stram åtsittande svart kjol och vit blus – en signal om hur inlåst hon är i samtidens kvinnoroll.

Föreställningen blandar många korta scener, både mer realistiska där Malin försöker få hjälp mot sin ångest av läkare, lärare och väninnor och scenen från skolmiljön – men också surrealistiska scener med figurer som Mäster Eckehart och Jeremia och flera scenen där olika viljor inom Malin Forst gestaltas av kvinnor klädda i samma strama vita blus och svarta kjol som Malin.

Det mest intressanta är det som inte sägs, det som rör sig under ytan. Det Malin förmodligen lider allra mest av är det som hon inte vågar säga, inte vågar uttrycka. Hon är förälskad i en annan kvinna, något som var så skambelagt på den tiden.

För mig handlar föreställningen om just det: det skamfyllda som människor inte vågar tala om, det som ger ångest och andra psykiska problem för att vi inte få tala om det, inte får avslöja vårt innersta.

Hur aktuell är då innehållet idag? På ett plan är samhället mycket mer öppet idag. Homosexuella får gifta sig och kan leva tillsammans – och den hemska gudsbilden som byggde på att vara rädd för gud har inget att säga till om i dagens samhälle. Tvärtom hyllas väl idag den demon som i föreställningen hade svarta kläder: idag förväntas vi bejaka oss själva. Vi ska släppa fram våra känslor och leva ut våra lustar. Eller? Nja, tänker jag: kanske inte helt. Anställda i dagens samhälle förväntas ju vara lydiga mot sina chefer, att med glatt humör utföra chefens order även om de är nycker. Så även om vi sluppit den hemska gudsbilden som dominerar i romanen Kris och dess samtid har vi fortfarande krav på lydnad, om än i mer smygande form.

Kristeatern är en fri teatergrupp som sätter upp ”Kris”, fritt tolkad av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck efter Karin Boyes roman. Det är unga skådespelare och scenarbetare – och jag hoppas vi får se dem samarbeta i andra projekt framöver. ”Kris” är en intressant föreställning. När romanen kom 1934 väckte den uppmärksamhet och från vissa håll fick den hätsk kritik. Sven Stolpe ansåg till exempel av den var farlig.

Idag tycker nog ingen att romanen är farlig – inte i västvärldens sekulariserade värld i alla fall. Men scenener som visar hur omvärlden inte kan hantera en ung människa som har ångest är oroväckande aktuell idag. Fortfarande är psykiska besvär något skamfyllt och tabu. Bara ett sådant exempel som att många försäkringar som gäller när vi blir sjuka, de gäller inte om det handlar om psykiska sjukdomar eller besvär – ett flagrant exempel är fackförbundens medlemslån, vars försäkring inte gäller om försäkringstagaren blir sjuk av psykiska besvär.

Jag tycker om hur Kristeatern jobbar med en enkel scenlösning med rekvisita som består av några fyrkantiga vitmålade klossar som flyttades om på scen och fick föreställa bord ibland och bänkar ibland, allt efter vad som behövdes. Föreställningen var uppbyggd på många korta, täta scener där inget onödigt var med. Det är inte helt lätt att arbeta med en sådan metod, men det fungerade bra och speciellt tror jag att när truppen fått någon föreställning till på sig kommer det att flyta på smidigt. Eftersom romanen ”Kris” inte är uppbyggd som en vanlig roman formmässigt utan innehåller olika texttyper som dialoger, klassiskt berättande, prosalyriska partier, brev och dagboksanteckningar passar den också att föras över på scen i en mer experimenterande form.

I rollerna: Elin Bengtsson, Klara Wenner Tångring, Josefin Sonck, Daphne Wahlund, Marika Nicklasso, Sanna Lindbark Starkenberg och Johannes Granlund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,