Bergmanfestivalen ändrar format. Bergmanfestivalen, Dramatens internationella teaterfestival, kommer erbjuda publiken gästspel utspritt under det kommande spelåret. – Konstnärliga samtal över nationsgränserna blir ännu viktigare under utmanande tider med krig och pandemi som isolerar människor och kulturliv, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.
Ett pressmeddelande berättar:
Istället för att vara en sammanhållande mötesplats för internationell scenkonst som tidigare, kommer Dramaten att erbjuda publiken internationella gästspel utspritt under spelåret. Samtal förs nu med i teatrar runt om i världen om några intressanta gästspel att erbjuda publiken spelåret 2022/2023. Dessa kommer att presenteras den 20 april med Dramatens övriga höstrepertoar.
– Vi måste verka för att upprätthålla och utveckla den internationella utblicken genom internationella gästspel som en omistlig del av Dramatens repertoar kommande säsong, säger Ulrika Josephsson, projektledare för Bergmanfestivalen.
Den femte Bergmanfestivalen, skulle ägt rum i september 2020 men ställdes in på grund av pandemin. Istället genomfördes ett digitalt samtal om konstens framtid med regissörerna Ahmed El Attar, Elli Papakonstantinou, János Szász och teaterchef Mattias Andersson –Konst och kris finns att se på Dramaten Play. I april 2021 gästspelade den sydafrikanska allkonstnären William Kentridge med det musikaliska verket SIBYL och i december gästspelade Teatr Powszechny från Polen med föreställningen Mein Kampf. Alla produktioner under Bergmanfestivalens flagg. Nu fortsätter festivalen på samma sätt med utspridda gästspel under spelåret.
Om Bergmanfestivalen
I samband med Ingmar Bergmans bortgång 2007 föddes idén att skapa en internationell teaterfestival till hans minne. Initiativtagare var dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och den första Bergmanfestivalen genomfördes våren 2009. Den följdes upp av en andra festival våren 2012 och sedan 2016 med en festival i augusti-september. 2018, det år då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år, hölls en stor festival med många Dramatenpremiärer och gästspel.
Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.
Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.
Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.
