Rosendal Garden Party, dag tre
Sharon Von Etten och The National
Till ett ösregn, hyfsat skyddad under ett stort grentätt träd, vittnar jag Sharon Von Ettens vackra stämma. Hennes senaste alster We’ve Been Going This All Wrong är lika vacker som tidigare verk och hennes röst är som vanligt glasklar, klingande ren. Likt en modern Patti Smith sjunger hon om droger, destruktiva förhållanden och misär. Det är naken, sov-rumsbaserad pop samtidigt som här finns stora gester, en storslagenhet i det lilla och det är oerhört vackert. Synd att stora delar av upplevelsen dränks av ett fontänregn.
Himlen öppnar sig för att sedan sluta sig. En linsgryta och sen vidare mot kvällens höjdpunkt, The National. Gudarna måste verkligen ha lyssnat för precis när bandet går på scen är det som att Fader vår har avslutat sitt toabesök och himlen blir alldeles blå och molnfri.
The National är det amerikanska rockgruppen som har hittat den rätta formulan för musikalisk magi. Femtetten med frontmannen Matt Berninger i täten hittar balansen mellan melankolisk, ömsint, energisk och aggressiv rock. Det är musik gjort med hjärta med låtar om trasiga människor, droger, alkohol och trassliga relationer. Matt är poeten som väger varje ordval på våg och gör om meningar till lyrik. “Smidges of bad ecstasy. Must have left it in my pocket,
With my Christianity and my rocket
I’m binging hard on Annette Bening, And listening to REM again. Begin The Begin over and over.”
Som liveband är de knivskarpa. Bandet har en gedigen låtskatt bakom sig med åtta album släppta sedan första självbetitlade skivan The National från 2001. Musikalisk håller de jämn linje med smäktande och melankoliska toner, men också bombastiska arrangemang med stråkar och synthar. Ikväll hör vi både blåsinstrument, kvinnokörer och fioler. Detta ger mer tyngd till gruppens massiva pjäser. Publikfrierierna uteblir. Självklart får vi höra klassiker som i Need My Girl och Bloodbuzz Ohio. Men också bitar från en av första skivorna The Boxer som Slow Show och Fake Empire om vår fejkade absurda tillvaro. Starkaste ögonblicket kommer när Matt ”smetar kajal över ögonlocken” (metaforiskt!) och sjunger Light Years från senaste skivan Im Easy To Find där ett försiktigt pianospel och en ömsint sångare får leda väg. En ny låt finns med på repertoaren. Låttiteln är oklar, men det är ljuv musik i samma kaliber som övrig arsenal, lovande inför kommande skivsläpp.
Helheten är en väl avvägd blandning av ballader, B-sidor med stora klassiker och storslagna historier. Med kvällens konsert bevisar The National återigen att de är en av vår tids sylvassaste musiker, fem rockpoeter av rang.
