Hello Saferide på Stockholm Music and Arts, stora scenen
1 augusti 2015
Betyg 2
Hello Saferide med multipopulära Annika Norlin borde vara ett av festivalens säkraste kort – ett publiktändande nummer utan like. Tja, på ett sätt blev det väl det. Det var dagens första spelning som gav ”extranummer”. Det var i och för sig också den första spelningen som hade så pass mycket tid i schemaläggningen att det var tillåtet med ett nummer efter publikens applåder.
Annika Norlin med sitt svengelska band Hello Saferide, där hennes tänkvärda samhällskritiska texter är på engelska och framförs medvetet med en mycket svensk accent, har många stora hits. De flesta framfördes på Skeppsholmens stora scen men ändå tände de aldrig till rejält. Då och då försökte några fans i publiken dra igång taktklappning och dans – men det var aldrig något som spred sig. Kanske var det solens värme som sänkt publikens energi. Men jag hade väntat mig mer drag i publiken till Hello Saferide. Nej, det var en ovanligt seg konsert med dessa publikmagneter.
Bandet började med en låt från senaste albumet och därefter var det en blandning av bandets låtar från olika album.
Se vår spelning som en efterfest, sade Annika Norlin och förtydligade:
– Tänk er känslan av att ha hamnat på en efterfest och ni råkar hamna i köket där någon diskuterar allvarliga, seriösa ämnen.
Den som tar upp dessa seriösa ämnen på efterfesten på stora scenen är då Annika Norlin med bandet Hello Saferide. Javisst, det gör de. De tar upp hur sorg färdas genom generationer, om att bryta upp, om hur själviskheten hos en person som prompt måst crawla och förstöra för alla som samsas och simmar när det är trångt i simbassängen – som en metafor för den egoistiska samhällssynen av idag med mera. Ändå är det som att jag hört samma konsert för tio år sedan då de släppt det första albumet, ”Hello Saferide”. Fast det kan ju inte ha varit samma konsert eftersom de nu var med låtar från senaste albumet från 2014, ”The Fox, The Hunter and Hello Saferide”.
Inledningen på konserten var fartfylld och fångade in mig, sedan var det tyvärr rätt segt det mesta. Bäst var när Maia Hirasawa gästade och sjöng en sång tillsammans med Annika Norlin.
Musikaliskt kändes spelningen oftast mer loj – mellansnacket var ofta det mest spännande och Annika Norlin är helt klart en driven person som har mycket hon vill och kan säga. Idag räckte det dock inte för att tända hela publiken. Det var inte hennes bästa spelning genom tiderna.
Foto: BeA Nilsson
