Stockholm Music and arts

Sthlm Music and Arts: Bildgalleri – Nicole Sabouné, Johanan, Albin Lee Meldau och Wintergatan

1 augusti, 2016 by Redaktionen

Nicole Sabouné, Johanan, Albin Lee Meldau och Wintergatan är artister som spelade på Stockholm Music and Arts och som vi lyssnade på under några vardera och vi gillade – men vi hörde inte hela konserterna och därför tycker vi inte det är rätt att göra recensioner av deras spelningar. Istället bjuder vi på bildgalleri.

Fakta från festivalens hemsida och wikipedia:

Nicole Sabouné
Amanda Marina Nicole Sabouné, född 23 maj 1991 i Sölvesborg, är en svensk sångerska och låtskrivare.

Sabouné är uppväxt i Sölvesborg och Lund och gick 2010 ut Lunds Dans- och Musikalgymnasium. Hon deltog 2012 i TV4:s The Voice Sverige, där hon hade Ola Salo som coach. Hon tog sig till semifinal innan hon slutligen åkte ut ur tävlingen. Sabouné började skriva musik tillsammans med bland andra Salo och Niklas Stenemo och hon har hämtat influenser från bland annat 1970/-80-talens punk- och rockscen och grupper som Joy Division. De egna singlarna Conquer or Suffer och I Surrender tillhörde de mest spelade på Sveriges Radio P3 2013 och 15 januari 2014 släpptes hennes debutalbum Must Exist på skivbolaget Roxy Recordings. Albumet fick mycket positivt mottagande av kritikerkåren och utnämndes bland annat till “årets bästa album”. Den följdes av en Sverigeturné.

24 juli 2015 framträdde Sabouné i Malmö med den speciella helkvinnliga storbandskonserten Big City Divas tillsammans med Kristin Amparo, Pauline, Jasmine Kara och Min stora sorg. 2015 gick hon över till skivbolaget Woah Dad!, som släpptes albumet Miman i början av november 2015. Titeln är hämtad från Harry Martinsons diktverk om evakuerings-rymdskeppet Aniara och den mysteriösa “centraldatorn” Miman, som innefattar all kunskap om den sammanfallande Jordens och mänsklighetens ödeshistoria. Också detta album fick överlag lysande mottagande som “ett av årets viktigaste album” och “svårt att tänka sig en bättre tröst när världen rämnar runtomkring”.

Albin Lee Meldau
Det finns ett garanterat och vattentätt sätt att bli en artist folk inte glömmer, det är att ha en unik röst. Och Albin Lee Meldau sitter sannerligen inne med en röst som inte lämnar dig ifred. Det är bara att stoppa den i hjärtat i en liten burk märkt Albin, precis som nästan fyra miljoner Spotifylyssnare gjort när de råkat på hans debutsingel Lou Lou. En sång han själv kallar en ”kort, mörk, obskyr scandi-noir kärlekshistoria” och därmed visar sig vara nästan lika bra på att beskriva sin egen musik som han är på att göra den.

Precis som nästan alla artister som ”slår igenom över en natt” har Albin Lee Meldau gått den långa vägen. Han har lirat soul, han har lirat blues och reggae, han har letat sig iväg från Göteborg, ut i världen och tillbaka, han har stått i gatuhörn med sin gitarr och spelat för enkronor. Men när han förra året bestämde sig för att gå solo föll alla pusselbitarna på plats, och pusslet visade en lysande, färdig artist med en fantastiskt spännande framtid. Och så var det ju det där med rösten…

Wintergatan
Martin Molin, Evelina Hägglund, David Zandén och Marcus Sjöberg i Wintergatan växte upp i fyra olika svenska småstäder, med det gemensamt att ingenting hände där om du inte gjorde det själv. Så de gjorde musik i sina egna små solsystem tills de möttes i Wintergatan. Och Wintergatan gör, bokstavligt talat, saker. Redan på debutsingeln Sommarfågel figurerade en hemmabyggd music box men ändå var ingen riktigt redo för det Martin snickrade ihop mellan november 2014 och januari 2016. Men Wintergatans automatiska musikintstrument Marble Machine, med tillhörande singel och video, klockade in över tio miljoner visningar på youtube de första tre dagarna så nu vet hela världen vilka Wintergatan är. Då det är trassligt att frakta saker med tusentals rörliga delar får Marble Machine tyvärr stanna hemma den här gången men Wintergatans musik, med väldigt många rörliga delar den också, står sig väl ändå.

Wintergatan debuterade 2012 med singeln Sommarfågel. Det självbetitlade debutalbumet kom året efter och följdes av 18 månaders turnerande innan arbetet med Marble Machine påbörjades.

Johanan
Det sägs att genrer är omodernt och att all musik som någonsin kommit ut numera existerar samtidigt i vår nya digitala värld. Vi är inte längre ”de som gillar r´n´b” eller ”de som är indie”, vi är all musik samtidigt i en enda härlig röra. Och om det är en teori som tilltalar dig råder vi dig att hålla upp Johanan som bevisföremål A. Johanan är från Stockholm men tog vägen genom världen för att nå Stockholm Music & Arts. Redan första singeln Go on (Let it go) tokhyllades av Zane Lowe på Beats 1 och det är lätt att förstå varför när du hör den, en färd som tar dig från mjukaste folk till hetsigt euforiska beats. Uppföljaren Holy Spirit var en jazztassande meditation över stråkar och analoga synthar och nya All at once är även den en lovsång till överskridna gränser där arena-indie möter stötigt soul-blås. Allt vi vet att vi kan vänta oss från Johanan i framtiden är att vi inte vet vad vi kan vänta oss, och det är exakt som vi vill ha det.

Foto: Hilda Arneback

Sthlm Music and Arts: Patti Smith med en röst som ett diamantbestrött järnspett

1 augusti, 2016 by Be A Nilsson

Patti Smith på Stockholm Music and Arts
Trädgårdsscenen, fredag 29 juli, lördag 30 juli och söndag 31 juli 2016

Årets upplaga av Stockholm Music & Arts var en resa i tiden. Varje årtionde, sedan 60-talet, var representerat av någon stor artist. Av dessa var det en som satte extra färg på denna musikfest: Patti Smith.

Med tre konserter och ett gästspel på Joan Baez spelning, regerande hon på Skeppsholmen. Hon hade full kontroll på allt. Till och med vädret. Oavsett hur himlen såg ut när de 1500 personerna samlade sig en timme innan konserternas början så sprack det alltid upp när hon äntrade scenen. Solen gav lika mycket kärlek och värme till henne som den fullsatta publiken på Trädgårdsscenen också gav henne.

Fredagens konsert inleddes med att hon läste upp Allen Ginsbergs klassiska dikt ”Howl” från 1955. Därefter följde ett pärlband av musikaliska mästerverk från hennes mer än 40 år långa artistkarriär.
Hon kramar ur det allra innersta ur varje text hon framför. Det oavsett om de är skapade av hennes egen penna eller om hon ger äkta känslor till texter som andra har skrivit. När hon förmedlar Princes ”When Doves Cry” känns den som den är specialskriven för henne.

Lite som ”Because the Night” som hon skapade tillsammans med Bruce Springsteen.
Redan 1975 kändes hon som en färdigslipad diamant på debutalbumet ”Horses”. Ett album som innehöll en mästerlig cover på The Whos klassiska ”My Generation”. Där markerade hon att hon tänkte göra precis vad som skulle falla henne in och att hon tänkte göra det bra. Det har hon också gjort sedan slutet av förra årtusendet.
Men som den diamant hon är så har hon aldrig hamnat i något smycke i någon högt uppsatt tiara. Nej, hon har varit mer som en diamant i ett stenbrott. En diamant redo att pulvrisera varenda sten, oavsett storlek, som försökt hindra henne och hennes budskap att tränga igenom.

Lika vackert som hon framför ”My Blakean Year” från albumet Trampin. Lika brutalt kör hon ner sitt diamantbeströdda järnspett till röst i världens alla stenbrott, när hon bränner av ”People Have the Power” som avslutningsnummer och med det får alla i publiken att sträcka sina händer i luften och ta emot hennes budskap och kärlek.

Att hon är en mycket färgstark artist som ofta porträtteras i svartvita bilder är en perfekt paradox. Hennes upproriska sätt att kämpa för alla människors grundläggande rättigheter är påtaglig, fortfarande efter 40 års kamp.
Hon har gjort det i sångtexter, i lyrik och i bilder där det ofta är knivskarpa kontraster mellan svart och vitt. Färgspektret i hennes svartvita alster är den kärlek som genomsyras i allt hon gör och har gjort.
Kärleken till den enskilda människan.

Under helgen var hon ett enda stort leende.
Ibland syntes det tydlig utanpå.
Ibland anade man det inuti henne även när hon hade det plågade ansiktet under delar av hennes konserter.
Framträdandena inramades musikaliskt av sonen Jackson Smith på gitarr, Tony Shanahan som backat med sin bas sedan 1996 samt Rob Rochford med förflutet i, bland annat, Polar Bear.

Att betygsätta Patti Smith och hennes tre dagar på Skeppsholmen, känns inte helt rätt. Det blev tre konserter där hon hade fullständig kontroll över sig själv, sitt band och sin publik… och vädret.
Patricia Lee Smith gav ett litet axplock av allt hon gjort under de 40 år som vi känt henne som Patti Smith.
Men det finns två saker som hamnar på minussidan.

Det ena är att inte fler bereddes möjligheterna att se henne då Trädgårdsscenen bara kunde ta emot 1500 per konsert på den sluttande gräsmattan. (Hon hade kunna fylla Globen, minst en gång…)
Det andra är att hon redan har fått Polarpriset (2011).
Men eftersom recensioner ofta kompletteras av någon sorts ”betyg” på en femgradig skala så skall väl Patti Smith också få ett sådant av mig också. Hon får betyg 15 (femton).

Om jag räknar rätt så blir det väl det om hon får betyg 5 av mig för var och en av de 3 konserterna hon genomförde.
Mer objektiv än så tänker jag inte bli.

Foto: BeA Nilsson

Här finns fler foton från Patti Smiths konsert på fredagen.

Sthlm Music and Arts: Kleerup – Ojämnt fast flera högtidsstunder

31 juli, 2016 by Mats Hallberg

Kleerup på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 jul 2016
Betyg 3

Mångsidige Kleerup lärde vi på allvar känna i “Så mycket bättre”. Jag noterade då hur usel han i mina öron lät som sångare, även om andra bedömare inte är lika kritiska överlåter han gärna sångmikrofonen till specialister. Däremot är det ofrånkomligt att respektera hans kunnande som producent och låtskrivare i skiftande genrer. Oönskade löpsedlar genererades som bekant, efter att han mottagit flera välförtjänta Grammis.

Det är historia, nu till hans första spelning på Skeppsholmen på tio år. Mitt inte alltför entusiastiska betyg, beror på att det omedvetet fanns transportsträckor instoppade mellan flera härliga förväntade hits. Konserten var antagligen den första som drabbades av försening.

När den började strömmade ur högtalarna en mix med nordisk folkmusik och electronica, en mix som övergick live genom att bandet fortsatte, lade en väv ovanpå bakgrunden. Musikerna i femmannabandet presenterades inte. Kleerup trakterade ett trekantigt vitt exklusivt bygge, medan sättningen i övrigt var uppmickade trummor, synth, Linn-drums, gitarr och bas. Gästsångare passerade revy den ena efter den andra, utan att majoriteten gjorde något större avtryck. Men hon som sjöng ”Let me in” gjorde en fin insats i en riffig låt med tung sugande bas. Det inlagda sticket var en fullträff och låten en definitiv höjpunkt! Första balladen gjordes i soultappning av en viss Sabina. SwingFly hade för många tjatiga uppmaningar till oss, även om prestationen i ” Let you go” resulterad en stark melodi (tydligen instrumental ursprungligen),vars flöde var högst attraktivt. Relevant i sammanhanget är att publiken svarade, var med på noterna.

“Thank God for sending demons” var smågungig up-tempo pop. Några gånger under konserten var min åsikt att det blev för statiskt, för lite groove. En kollega tyckte det var tunt. Varför en jättetjusig blondin i skinnjacka och pumps hade nästan inget att göra var en gåta. (I skrivande stund fick jag lite bonusinfo av någon som var med om att intervjua Kleerup ett par meter ifrån där jag sitter. Då fick jag reda på att spelningen var ett gitarrbaserat nytt koncept, fast låtarna som vanligt producerats i dator. Basisten var tydligen med i Me & My Army. Annars är det ett nytt gäng.) Till slut fick hon, den coola blondinen, sin stund i rampljuset genom att göra en duett med Andreas, vilket inte tillhörde topparna.

Att bedårande Titiyo gästade i magnifika ”Longing for lullabies (måste vara decenniets bästa svenska poplåt) var rörande, fast hennes band gjorde den ännu bättre. Noterade det typiska klickljudet och tung angenäm ljudmatta. Lite pressade av tidsschemat avrundade man extatiskt med den megahit som skrevs åt Robyn: ” With every heartbeat” gjord med perfekt bpm (bits per minutes). Låten hade grymt gungande groove och är därför en given floorfiller på de hetaste dansgolven.

Till yttermera visso uppskattade jag kompositionens svävande gitarrslinga. Kleerup, blek i bar överkropp, meddelade att han inte hade mycket att säga, verkade närmast överväldigad, tackade tillsammans med alla medverkande den nöjda publiken genom att bocka och buga. Hans högstanivå håller högsta möjliga standard, men den inträffade för sällan för att kunna rendera i högre betyg.

Foto: Hilda Arneback

Stockholm Music and Arts: Suzanne Vega – Lycklig av en mästerlig duo

31 juli, 2016 by Mats Hallberg

Suzanne Vega på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli
Betyg 5

I min ägo finns debutalbumet på vinyl, en produktion från sent 1980-tal som gav mersmak, visade upp en färdig artist i full frihet. I den vevan följde hennes två monsterhits ”Luka” och in tune – provet ” Tom´s diner”. Sedan tappade jag bort Vega, vilket var oklokt. Vad som hördes från stora scenen var spänstiga lysande visor draperade i rockskrud. Inom denna spännande stilblandning måste hon anses tillhöra de yppersta. Jag blev översvallande glad och djupt imponerad. Och ljudet var lätt att uppskatta. Därför, efter viss tvekan, utdelas högsta betyg.

Assisterade gjorde den glimrande gitarristen från Dublin, vithårige Gerry Leonard som Vega brukar anlita som parhäst. Han lirade i Adrian Belew- style, med mycket fuzz, dist och reverb (men aldrig för mycket) på sin fender. Jag blev förälskad i sättet att hantera instrumentet. Han körde ett gnistrande intro och sedan äntrar huvudpersonen scenen klädd i svart kostym, slips, solglasögon och sedermera hög hatt.

Vega levererar med besked och har lagom fylliga introduktioner. Apropå soundet är det inte så avskalat som man kan tro med bara två instrument live. De använder mycket loopar med basgångar, men framför allt behagliga läckra trumbeats. Öppningen blir rytmisk, för att åtföljas av genombrottet ”Marlene on the wall” från nämnda debutalbum. Sedan följer ett dussintal lyckade låtar som ett pärlband, ingen faller ur ramen. Alla är bra och flera tillhör kategorin mästerverk.

En helt ny sång ”Crack In the World” presenteras. ”Jacob and the Angel” var makalöst bra, med sina svängningar mellan det klangrika och det taktfasta. Verkligen en aptitlig suggestiv favorit. Ska poängteras att Vega fraserar fantastiskt. Och hennes känsla för rytmik och melodi är enastående. Mitt i frågar hon retorisk -mjukt eller högljutt?. Hon väljer ”Blood makes noise”, vilket gjorde att Leonard frambringade en orgie i distade gitarrstämmor, lager på lager med ljuvliga vinande ackord. Vi hör ett än så länge outgivet alster betitlat ”The we in me”, hämtat från en pjäs amerikanskan från N.Y.C skrivit. En absolut topp är ”I never wear white” med en snillrik text som förklarar varför. Då hörs pockande påträngande slingrande figurer på en skönt brötig vass gitarr. ”Left of centre” från filmen Pretty in Pink fungerade väl, liksom oundvikliga ”Luka”.

Före ett extranummer gjort i ett intrikat arr, kom ytterligare en fullträff i form av lika oundvikliga Tom´s Diner”. Den framfördes delvis sfäriskt i en görbra (förlåt min lokala dialekt) fräck version. Den inprogrammerade rytmiska bakgrunden var helt underbar. En inte jättestor publik bländade också av eftermiddagens solgass, verkade uppskatta konserten ungefär lika mycket som undertecknad.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Joan Baez – ikonen som fyller stora scenen med sin naturlighet

31 juli, 2016 by Rosemari Södergren

Joan Baez på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli
Betyg 5

Musik behöver inte vara så tillkrånglad eller pretentiös. En artist med bra sångröst, en gitarr, ett slagverk och emellanåt lite piano eller banjo och till detta en naturlighet på scenen: Joan Baez fyller stora scenen mer än band med påkostade ljusshower.

Hon är en ikon och hon tog över stora scenen utan stora åthävor. Hon möttes av varma och kraftiga applådåskor när hon äntrade scenen.

“It´s All Over Now, Baby Blue” av Bob Dylan var första sången hon spelade på konserten på Stockholm Music and Arts. Hon är legendarisk, både som musiker men lika mycket för sitt engagemang för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Hon är folkmusiker, gitarrist, kompositör och aktivist för medborgerliga- och mänskliga rättigheter, pacifism samt inom miljörörelsen.- och på spelningen på Skeppsholmen förmedlade hon allt detta.

Joan Baez slog igen som ung och för många av oss har hon alltid funnits där, som en förebild. Hon har en gudomlig fin och naturlig sångröst som inte verkar ha åldrats alls. Å andra sidan är hon inte så gammal ändå trots att hon varit världskänd i mer än femtio år. Hon fylld 75 i januari och debuterade på en festival i Newport som 18-åring. Hon fick sitt genombrott i början av 1960-talet. Jämte Bob Dylan var hon under denna tid en av förgrundsfigurerna inom amerikansk folkmusik.

Hon fick med sig publiken hela tiden och hon bjöd på flera av de sånger hon är som mest älskad för, hon bjöd både på “Silver Daggar” och “Diamonds And Rust” men kanske publiken blev som allra, allra mest lycklig när hon bjöd in en gäst på scen: Patti Smith – och tillsammans framförde de John Lennons “Imagine”. Fast när hon sjöng “Another World” av Antony Hegarty (som numer har namnet Anohni) var responsen enorm också från publiken, likaså när hon sjöng “Me and Bobby McGee”.

– Antonys sång är mycket och mörk och så är världen idag, sade Joan Baez.

Hon hade korta, intressant mellansnack emellanåt. När hon skulle spelade, “Silver Dagger”, som kommer från hennes första album sade:
– Vi hade album på den tiden, vinylskivor som vi satte en nål på för att lyssna, sade hon.

Hon berättade också om när hon under sextiotalet protesterade mot Vietnamkriget och greps och sattes i häkte.
– Där satt vi bakom galler, tjugo vita kvinnor tillsammans med många unga svarta män. Vi satt där och vi berättade om våra liv för varandra.

Hennes son ackompanjerade förresten på slagverk och drycken hon drack på scen var en kopp te. Och självklart sjöng hon sången om Joe Hill, som ju har anor från Sverige.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and arts

Footer

Om oss