Petter Stjernstedt

Litteratursamtal: Jeanette Winterson
Arrangör: Kulturhuset
Scen: Konserthuset

Jeannette Wintersons ”Frankissstein”, en omarbetning av Mary Shelleys klassiska skräckhistoria, är en berättelse om robotar, historisk kontextlöshet och könsöverskridande identitet. Historien fungerar som ett en spegel för vårt kollektiva medvetande. På Kulturhusets litteraturscen berättar den brittiska författaren om sina tankar kring romanen, dåtiden, framtiden och konsekvenserna av vår passivitet. Med stor inlevelse ger hon oss insiktsfulla ord kring den skrämmande tid vi lever i.

Jeanette Winterson är en känd författare född och uppvuxen i Manchester, omtalad som het Nobelpristagare flera gånger om, som återkommande i sina romaner diskuterar kön, rättvisa och hur modern teknik påverkar och styr oss i oväntad riktning. I hennes senaste roman “Frankisstein” får vi följa Mary Shelley som turnerar Amerika runt och berättar sina skräckinjagande spökhistorier. Runt 1818 kommer Shelley på idén om det fruktade Frankensteins-monstret, ett litterärt fenomen som ska komma att sätta stor prägel på västerländsk kulturhistoria. Han är monstret skapad av människan vars åsyn sprider stor skräck i det lilla samhället. Det okända skrämmer oss och gör oss paralyserade.
– Vad som är gjorts kan aldrig göras ogjort. Frankenstein är en självständig individ som tar egna beslut. I boken jämför jag honom med vår tids stora monster- A.I:n. Allt förändras när vi får en ny individ att förhålla oss till, ett vara som konkurrerar med våra resurser och vårt utrymme i maktens korridorer.

Redan 2000 gav Winterson ut romanen ”Powerbook” som kretsar kring
människans relation till Internet. Jeanettes förhåller sig kritiskt till modern teknik. Av oss kräver hon en ökad respekt och förståelse för vad tekniken kan göra mot oss.
– Vi måste inse det riskerna. Låter vi företag som styr utvecklingen ditåt de önskar få fortsätta diktera villkoren för vårt leverne är vi snart maktlösa.

Hon nämner tre exempel på hur maskinen kan påverka oss i önskvärd riktning.
– Låt oss säga att ett par bråkar i sin bil över nåt trivialt som vem som står på tur att ta hand om disken. Plötsligt stänger bilen av sig och vägrar starta. För försäkringsbolagen är det en bra sak då det är farligt att köra när man är i affekt och risken för olyckor är betydligt större när du som känslostyrd individ tar ogenomtänkta beslut.

Exempel nummer två handlar om hur ett fordon vägrar att starta när du som förare har för högt hjärtslag. Alternativt kör personbilen dig direkt till sjukhuset istället för till teatern.
– Jag säger inte att dessa säkerhetsåtgärder är dåliga, men att tekniken tar makten över oss har för mig efter arbetet med den här boken blivit allt mer klart.

Hon talar om hur vi som människor måste kräva vår plats i den tekniska samtiden och se till att vår egenrätt och mänskliga rättigheter respekteras. Cirka 80 procent av teknikutvecklare är idag män. Det är ett stort demokratiproblem, menar Jeanette.
– Av misstag kan vi kvinnor i en nära stående framtid komma att uteslutas då vår röst inte hörs och vårt perspektiv aldrig synliggörs. Det är en farlig utveckling som vi med alla medel måste hämma.

Det tredje exempel illustrerar mäns makt över tekniken. En svartsjuk mansperson kan med ett knapptryck på sin mobil stänga av all elektricitet och “släcka ljuset” för frun där hemma. Orättvisorna inom branschen är mångtaliga. Teknikbranschen domineras av ett fåtal företag som styr den tekniska utvecklingen. På vilket sätt är det en demokratisk process, frågar sig den brittiska författaren. Det handlar om så kallade Big Tech-snubbar (Tänk serien Silicon Valley) som sitter framför sin skärm och programmerar vår framtid.
– Den bransch jag talar om är på intet sätt reglerad och oavsett outcome är det företagen som kommer att vara de främsta utvecklarna. Och inte kommuner och myndigheter. Vi talar om supermänniskorna med ett storhetsvansinne likt Trumps, sådana som Zuckerberg, som sitter på köksstolen och tänker de stora tankarna, som laborerar med idéer vi inte ens i vår vildaste fantasi skulle kunna modellera fram. Zuckerberg och co ser idén om att kunna leva för evigt eller att ladda upp sina tankar i molnet som helt rationella tankar.

Det här måste vi vara medveten om, menar författarinnan. I och med vår naivitet och vår massiva delning av data kan vi komma att servera allt till dem på silverfat. Detta är en fruktan som Jeanette smärtsamt känner bittermandeln av.
-Och dessa människor har förstås egna agendor. Dessutom saknar de historisk kontext. De förvånas över att facket protesterar mot att anställda inom Über får osjyssta villkor. Och Zuckerberg chockas över hur pass mycket hans “lilla plattform” kan påverka politiska val och skeenden.

Maskinen reduceras människan till kroppsdelar, fortsätter Jeanette. Det är inte en slump att man under industrialismen, ett decenium Jeanette i sin bok vilar länge vid, började att använda begrepp som “A pair of hands”.
– Maskinens intågande på marknaden decimerade människan till “självständiga” kroppsdelar. En chef kunde lättvindigt sparka sju personer och ersätta dem med en maskin. Idag när ett nytt teknikskifte är nära stående måste vi höja våra röster och säkerställa att vi inte bli förtryckta i den enorma apparat som är den tekniska innovationen.

För att förändring ska vara möjlig tror författarinnan på en revolution med hoppet som ledsnöre, hoppet om en bättre värld bortom kapitalismens förtryckande mekanismer och maskinen som den nya människan 2.0.
– Vi kan lösa detta tillsammans men för att nå dit och för att hämma dålig utveckling mot mera klimatkatastrofer, ökad nationalism och kapitalism, krävs en enorm fantasirikedom för att kunna visualisera och därefter verkställa ett annat typ av samhälle som inte bara vilar på fyra storbolags armar, ett samhälle där företagens villkor inte är lag.

I nya romanen återkommer Jeanette till sexbotarna som en symbol för mäns makt i vårt samhälle. Sexbots är robotar som är konstruerade enbart för mannens sexuella njutning och som fungerar som socialt sällskap för den ensamme.
– Med din sexbot kan du göra vad du vill. Sky is the limit. Ändra hens hårfärg eller utseende. Samtala om vad som faller dig in och du slipper handskas med samtalspartners som ifrågasätter eller sätter dig på pottan.

Utseendemässigt har en sexbot inga hårstrån under ögonbrynshöjd. Det är en seglivad myt om kvinnan som hårfri som sexbots effektivt för vidare, menar Jeanette.
– I Kina är sexbotar populära och uppskattade även bland kvinnor. Jag citerar en kinesisk hemmafru som fått erfara sexbotens funktionalitet. “Det är så skönt nu när min man har Harmony. Då han kan få gosa med henne i sängen medans jag läser en bok och på så vis stör ingen den andre i sina nattliga aktiviteter”.

Men kanske är det ändå bra att ensamma män får ha sin relation med sexbotar, spekulerar Jeanette i. En sexbot kan fylla gapet hos en ung frustrerad och allena kille som bara suktar efter att få bli älskade i sin fulla manschauvinism.
– Med en sexbot i hemmet kan människor känna sig mindre ensamma. Enligt en av flera sexbots-utvecklare finns behov hos människan som inte kan tillfredsställa av en annan individ av kött och blod. Oavsett hur stor sanningshalten är i det påståendet ser framväxten av så kallade sexbots till att förstärka existerande sexistiska normer och attityder gentemot kvinnor.

Jeanette hatar killar som pratar för mycket och tar upp för mycket plats i det sociala rummet. Med en sexbot som samtalspartner kan män få snacka i timtal utan att behöva bli avbrutna.
– Det är inte ett exempel på sunt förhållande gentemot en annan individ.

Vi måste lära av vår gemensamma historia menar Jeanette. Där i historien ligger de bästa exempel på hur människor överlevt svåra, kravsamma utmaningar.
– Vi får inte acceptera att frågor om mänskliga rättigheter blir sidofrågor och att de kidnappas av radikala och högerextrema grupper. Det finns nåt på nätet som kallas för Hopepunk. Det är punkmusik som åtgår från en utopi och drivs av hoppfulla inspirerande tankegångar om en bättre värld. Vi behöver mer av sånt, fler Greta Thunbergs och mer revolutionär 60-talsanda. Hoppet lever och glöder likt en fackla i den kolsvarta natten. Må det aldrig sina.

Ur ett samtal mellan Jeanette Winterson och Johanna Koljonen.