Petter Stjernstedt

Filmrecension: Palm Springs – Skruvad måndag hela veckan med en pangduo vid rodret

18 oktober, 2020 by Petter Stjernstedt

Palm Springs
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 16 oktober
Regissör: Max Barbakow
Manus: Andy Siara
Medverkande: Andy Samberg och Cristin Milioti.

Vad göra om en fastnar i en tidsrepa? Om brölet från den ständigt entusiastiske bröllopsarrangören alltid blir förmiddagens inledande ton. Om hur ens kyliga relation ständigt tvingar sig på och gör sig påmind… Vad gör man när alla bröllopsgästers minnen sträcker sig lika långt som en guldfisks? Man gör det bästa av situationen och lever livet till fullo, festar loss och leker fram sitt narrativ. Ja, I alla fall om du frågar huvudrollsinnehavare Nyles. Han är mannen som av misstag fastnar i en tidsspricka och efter ett oräkneliga antal självmordsförsök och välplanerade aktioner i syfte att ta sig ur den obekväma situationen till slut ger upp och inser att realiteten endast är det som han ser framför sina ögon. Det är en ständigt pågående dokusåpa om brudparet som planerar gifta sig men vars bygge är bräckligare än vad som först till synes. Det är den naiva flickvännen till en urledd Nyles som varje dag gråter ut över relationen som från dag ett klassats som dödsdömd. Men trots dödläget ger noll krut i att ändra på situationen och skicka fram “göra slut- kortet”. En dag sker en förändring när brudgummens syster hamnar i samma fälla. Plötsligt har Nyles fått en partner in crime.

Palm Springs är en rolig tillskruvad tidsresefilm om två individer med vitt skilda perspektiv. Den ena lever Carpe diem med noll intresse av att blicka bakåt. Den andre plågas av förgången tid och har en övertygelse om att tidens tand forma oss till individer. Tron om att visad sårbar och mer ärlighet gentemot den andre kommer leda till en djupare relation står benfast. Men även Sarah lever i förnekelse och vägrar att ta sig an sina egna tillkortakommanden.

Ett upplägg som låter väl så klyschigt. Kanske för att det är precis det. Men i Max Barbakows trygga famn är det mycket som varieras. Det tillskruvade, absurda i filmens blodomlopp får mig att baxna. Dynamiken de två cynikerna emellan är för att dra en klyscha elektrisk. Det syrliga kommentarerna om livets futtighet träffar helt rätt i solar plexus. Skådespelarna Andy Samberg och Cristin Milioti är perfekta i sina respektive roller, roliga och träffsäkra. Med speltiden tar filmen flera oväntade vändningar. Palm Springs är svår att förutse. Och de finurliga genre-hyssen kittlar på helt rätt ställe. Samtidigt serveras vi en familjär kärlekshistoria och lekfullheten till trots lyckas regissören trampa på flera genreminor. Filmens manus är knivskarpt och innehåller lika del humor som medmänsklig värme. Hur förblir vi en människa i en värld där allt vänds upp och ner? Och finns det i en tidsdimension där ingen minns nåt om gårdagens bravader fortfarande en poäng att hålla fast vid ideal och övertygelser? Vad är ens meningen när livet blott består av en dag? Roliga och djupsinniga funderingar ställs i Palm Springs, den utsvävande kultfilmen som i ett svep vänder upp och ner på en genre och bjuder på hickskratt efter hickskratt. Det är sällan repriser varit så underhållande.

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Sirqus Alfons Play 3.0 – Lekfullt och lustfyllt om smarttelefonens rena magi

3 oktober, 2020 by Petter Stjernstedt

Sirqus Alfon
Play 3.0
Årsta folkets hus
Regi: Paula McManus
Scenografi och kostym: Hanna Cecilia Lindkvist
Maskdesign: Agnes Kenttä
Koreografistöd: Anna Ståhl
Motiondesign: Victor Norman
Ljudtekniker: Philippe Bokmaar
Kreativ producent: Follow the rabbit/Josefin Rosales
Musik mixad: Markus Jägerstedt
Producent: Riksteatern

Som en lyxigare variant av barnkalas där ballonger och fiskdamm ersatts med A.I, TV-spel och lasershow. Sirqus Alfons Play 3.0 tillägnas tekniken och dess oanade krafter.

Som kontrast mot allt tjat om skärmtid och mobilen som farsot erbjuder Sirqus Alfon en hyllningsshow till det moderna, tekniken i våra hem – mobiler, ipads och maskininlärning- som gör vardagen lite roligare, lite festligare. Alfon vill att du ska omfamna din iphone så som du kramar om din kära mor. Play 3.0 är en interaktiv och fantasieggande uppvisning med en trio som älskar att överraska och bjuda sin publik på skratt.

Sirqus Alfon är ett kringresande cirkussällskap med ursprung i Norrköping med fokus jonglering, eldshow, dans, sång och musik. Att få utforska, testa, vrida och vända på objekt, att få experimentera är deras signum. Nu tar trion sitt koncept vidare in i 20-talets digitala era. Play 3.0 är löst baserad på Max Tegmarks bok “Liv 3.0 : att vara människa i den artificiella intelligensens tid” om faror och utmaningar med maskinen som närmsta arbetskollega, hembiträde eller som förare bakom ratten.
I Play finns inga hypoteser, inga teoretiska ramverk, inga analyser. Med mobilen och selfie-sticks som verktyg visar Alfon på manickens oändliga användningsområden.

Trion flashar med sina mobiler, tar selfies, groupies och förvränger sina röster via autotune. Det krampar till rejält kring skrattnerven när gänget tar sig an hissnande ackobatik och diverse hyss. Här serveras äppeldrinkar upp och ner. Vi ser slalomåkande dockor med huvuden av mänsklig storlek surfandes nerför fjälltopparna. Allt detta filmat med mobil och projiceras mot en jätte LCD-skärm.

Det blir jonglering med paraplyer och laserstavar a la Star Wars och ett skojigt experiment där publiken bjuds in till medverkan och våra applåder och jazz-hands omvandlas till tv-spel.

Snabbfakta: Sirqus Alfon är en musikteatergrupp, med ursprung i Norrköping. Gruppen grundades 1997 och i deras shower är det cirkus, eldkonst, teater och musik som är huvudingredienserna. De började som gatukonstnärer med sitt experment av scenkonst på Europas gator Genombrottet blev 2004 när sällskapet tog sin show på turne till Tyskland. Cirkussällskapet har turnerat världen runt. Deras nuvarande samarbete med
Riksteatern och Cirkus Cirkör har pågått i cirka sex års tid. Sirqus Alfons förra show “I Am Somebody” prisades som bästa föreställning alla kategorier vid Scenkonstfestivalen Adelaide Fringe 2017.

Play 3.0 är en familjeföreställning som passar för alla åldrar från sju till 107 (Som det står i pressmeddelandet), men kanske är det främst din sex- till åttaåring som kommer uppskatta trions många galenskaper. Sirqus Alfon är duktiga rutinerade scenkonstnärer som kan det här med att showa. De vet vad som tilltalar barnet. Det är det lekfulla som är trions främsta egenskap. Visst kunde personligheterna på scen varit än tydligare och visst kunde tematiken varit skarpare i sin framställning. Men då fokus inte är nåt “djupdyk” in i ämnet utan att få underhålla gör det föga för helhetsintrycket. Tack och lov slipper vi syrliga kommentarer om begränsad skärmtid och store brorssamhället. Det är rätt tänk. Istället för att låta mobilförbud-maffian diktera villkoren kan vi få en skola, en arbetsplats, ett samhälle där vi omfamnar det under som är mobiltelefonen.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Sutton´s Case – En cheeseburger för den törstande b-filmsfantasten

20 september, 2020 by Petter Stjernstedt

Sutton case
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 September

Paranoia, cigarettrök och ond bråd död. Regissör Stavros Genaridis bjuder på skön noir i b-filmskostym som trots undermåligt hantverk och skolprojektsvarning underhåller för stunden.

En avdankad pensionerad polis vid namn Edward Sutton hör konstiga ljud nere i källaren. Något fuffens pågår där nere och Edward är fast besluten att ta reda på mer. På nyheterna hör han om en kidnappad flicka vid namn Alice. Kan det otänkbara vara möjligt – att flickan på tv hålls fången i källarlokalen till huset där Edward bor? Om så är fallet – vad ska Edward ta sig till vid konfrontation med kidnapparen, gestalten som smyger runt och leker med den avdankade polisens sinne?

Sutton´s Case är en osannolik film att hamna bland hollywood-mafiosos som 1917 och Knives Out. Men ändå finner jag den där, i SF Anytimes utbud av filmer med budgetar på miljonbelopp. Sutton är en katt bland hermeliner, den billigast tänkbara kopian av 50-tals film-noiren. Kanske är det Covid och bristen på större utbud i stundande pandemi som är anledningen till att SF valt inkludera den i sin katalog. Hur som är det roligt att se hur en sådan film fått det fönstret utåt. Sutton´s

Case är en lågbudgetrulle fylld av defekter med svajande skådespel och ett bristfälligt manus med ihåligheter lika många som i en big-size-Greveost. Till plussidan hör den medvetna flörten med filmgenren – den cigarettrökande och Whisky-pimplande filmnoir-deckaren.

Om vi sänker förväntningarna rejält nu och utgår från en film som liknar ett hobby-projekt utfört av entusiastiska filmnördar vars älskog för genrelekar är obetalbar då är Sutton´s Case en helt ok rulle. Med små medel skapar Stavros spänning. Förövaren i historien är ständigt dold, som i en scen där vi i mörkret enbart skymtar de lysande ögonen eller när rasande murbruk får illustrera bråket mellan de två kombattanterna.

Ploten kan skrivas på en sketen servett och förutsägbarheten i fuskbygget är övertydligt som första bästa b-actionlokomotiv á Sylvester Stallone. Den överdrivet dramatiska och mallplacerade musiken sprider förvirring i rummet och skådespelet med hackig engelska hör inte heller till någon av filmens ljuspunkter. Stavros kämpar på fullt med hålla sig flytande i sitt eget b-filmsträsk. En räddning vore att injicera verket med en större stor humor för att balansera allt mörker i Sutton, även om genre-laben blir i sig själv ofrivillig komik.

Men om du tar den för vad den är, en bagatell till film-noir med sparsmakad dekor, kan du faktiskt få en viss behållning av filmen a söndagsmatinén. Fram med dagen-efter-pizza och den iskalla colan bara. För Sutton´s Case är ostburgaren vars bieffekter är kurrande magar och stor avsaknad av komplexitet.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: The Painted Bird – Vackert men repetivt om krigets fasor

2 september, 2020 by Petter Stjernstedt

The Painted Bird
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 september
Regissör Václav Marhoul
Skådespelare Petr Kotlar, Stellan Skarsgård, Harvey Keitel, Barry Pepper och Udo Kier.

En mardrömsfärd ned i de djupaste av bunkrar. En fasornas odyssé in i det brinnande infernots djävulsgap. Med tydlig inspiration från Tarkovskijs Ivans Barndom närmar sig The Painted Bird ämnen kring barns utsatthet och hat. Det är våldtäkt, misshandel och ond bråd död. Till slut blir det väl svulstigt. Den svåra överföringen från bok till film är inte utan ihåligheter.

The Painted Bird tar sitt avstamp i ett Östeuropa i fritt fall. Andra världskrigets apparat har precis påbörjat sin rullning och judehatet i det lilla samhället där pojken har sin boning är påtagligt. Av folket mobbas han ut och påklistras öknamn som “Gypsy” eller “Jewish Stray”, på svenska judisk vilse. Ensambarnet omhändertas av en äldre kvinna och när så fostermamman tragiskt går bort blir pojken lynchad av bönderna. Han begravs till topp och tå i en öken, men ynglingen tar sig upp och så börjar pojken Joskas vandring genom mänsklig missunnsamhet och misär. Vår brutala natur gör sig påmind i en berättelse om en tid präglad av förnedring och svartsynthet. Massutrotelsen som pågick för fullt på öppen gata där SS-män avrättade judar och romer på löpande band. The Painted Bird är en berättelse om hat.

Av de vuxna misshandlas och utnyttjas Joska. Behandlingen blir sinnebilden för krigets svart-och-vit färgade syn på människan, en kategorisering utifrån hudfärg och/eller nationalitet. Till tonerna av Beethovens Fur Elise ser vi pojken vandra. Det är doften av Tarkovskijs Ivans barndom och ryska Kom och Se, ett brutalt krigsdrama från 1985 med samma tema om barns utsatthet och krig. Guldlejonnominerade Václav Marhoul vältrar sig i människans tillkortakommanden. Men överföringen från bok till film, från Jerzy Kosiński’s 60-talsnovell Den färgade fågeln till vita duken, har inte varit utan svårigheter. Det poetiska från förlagan fungerar sämre i biomörkret. Scener, den ena brutalare än den andra, känns som påtvingade. Som att filmens huvudsyfte var att pressa in så mycket förtryck och misär det bara går. Speltiden på nära 180 minuter är i längsta laget. Det är synd då det annars är en cineastisk upplevelse. Fotot signerat Vladimir Smutny med suggestiva bilder och Tarkovskij-episka vyer är maffigt och gör mycket för helhetsintrycket. Det är bristen på variation, det repetiva vältrandet i elände, som får filmen att falla. Marhoul väljer att kräma på rejält med bombastisk musik och visuellt guld. Det finns oförglömliga scener som den där pojken kämpar för glatta livet begravd i en ökensand med glupska rovfåglar cirkulerandes runt hans huvud. Sekvensen etsar sig fast på din näthinna.

Petr Koltar som Joska är utmärkt, både naken självutlämnande med iskall blick och ett lidesefullt anlete. Han delar rampljuset med storheter som Stellan Skarsgård och Harvey Keitel. Stellan dyker upp i en mindre roll som den humane SS-soldaten Hans och Harvey Keitel agerar i nedbantad gestalt som kyrkans man, men läskigast av dem alla är Udo Kier som förtryckaren Miller. Tyvärr fungerar skådespelet enbart som kamouflage för att dölja filmens brist på innehåll och substans. The Painted Bird är en häftig fyrverkeripjäs, men en lövtunn berättelse håller inte för tre timmars sträckbänk och pojken som så desperat kippar efter luft i en obarmhärtig värld får aldrig andrum i filmen som vill på tok för mycket för sitt eget bästa.

Petter Stjernstedt

Göteborg filmfestival förhandsvisar publiksuccén Disco

22 augusti, 2020 by Petter Stjernstedt

Göteborg filmfestival lyser upp i Corona-mörkret med en helkvällsupplevelse – en open air festival som sker 22 augusti helt digitalt direkt från ditt vardagsrum.

Norska Disco lämnade ett starkt avtryck på årets festivalpublik. Här följer vi dansaren Mirjam vars karriär krakelerar fullständigt i samband med ett kollaps.
– Disco är en färgsprakande, välspelad och djupt berörande film som bland annat handlar om att förhålla sig till regler och längta både till och från friheten. På så vis passar den väldigt bra att visa just den här ovanliga sommaren. Dessutom är det en av årets snyggaste filmer, med några oförglömliga sommarscener som är rysligt perfekta att se utomhus en svensk sommarkväll, säger Jonas Holmberg, konstnärlig ledaren på Göteborg Film Festival, i ett pressmeddelande.

Disco regisseras av Jorunn Myklebust Syversen och tävlade i Nordic Competition under Göteborg Film Festival. Där belönades den med priset för bästa foto, Sven Nykvist Cinematography Award.
Som förfilm visas Startsladden-vinnaren Daddy’s Girl regisserad av Julia Lindström. Open Air Anywhere är en exklusiv digital förhandsvisning under en lördagskväll som är helt gratis. Det är streamingtjänsten Draken film och sajten drakenfilm.se som erbjuder fri streaming.
Från och med den andra oktober går Disco upp på svenska biografer så passa på nu och se den före alla andra!

Göteborg Film Festival Open Air Anywhere sker i samarbete med Göteborgs Posten och Norrlands Ljus Alkoholfri.

Petter Stjernstedt

Petter Stjernstedt

Footer

Om oss