Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Lyssna: Sabine Women – Venus is Burning

by

Sabine Women släpper ny musikvideo till Venus is Burning, den tredje singeln i deras 80-talstriologi. 

Efter debutsingeln Buenos Aires och uppföljaren The Thief And Her Week Of Wonders kom i höstas Venus is Burning. Musikvideon till denna låt är en härlig DIY-kortfilm fylld med smärta, kärleksfullhet och vänskap. Projektledare Jonatan Södergren säger att det är den tredje och sista i deras 80-talstrilogi.

Låten och musikvideon är inspirerad av filmen Paris Is Burning. Musikaliskt är det lo-fo-indie med gura och softa saxofoner. 

Teaterkritik: Har du sett världen – En sång för en sann frihetskämpe

by

Föreställning: “Har du sett världen”
Medverkande: Sissela Benn, Edda Magnason, Mikael Wiehe och Folkoperans orkester.
Scen: Folkoperan

“Här är en sång till modet, till glädje, hopp och skratt. Till dom som tror på kärleken, fast hatet är så starkt.”.. För att citera en sann hjälte. Det här är en sång till frihetskämpen, poeten och artisten. Vänsterfalangens främsta musikman – Mikael Wiehe.Efter fjolårets succé med “Har du sett världen” som sålde för fullt hus på Malmö Konserthus är musikföreställningen om Wiehe tillbaka och visas bland annat på Folkoperan i Stockholm.

“Har du sett världen” är en upptäcktsfärd rakt in i Wiehes förunderliga värld. Han är pågen vars mamma under andra världskrigets slut flyttar från ett oroligt Danmark till trygghetens vagga Sverige med föräldraförsäkring, folkhem och statsminister Olof Palme. Han är skolungdomen vars klasskamrater mobbar ut honom då han
ständigt går runt på eget bevåg och nynnar på trallvänliga låtar. Han är grabben som drömmer om ett liv som jazzmusiker men vars föräldrar önskar se nästa Dag Hammarskjöld. Men Wiehe vill inte bli FN:s nya generalsekreterare. Nej, han vill bli musiker. Och han satsar helhjärtat på att försöka nå dit.

Tillsammans med ett gäng kompisar bildar Wiehe Malmöbaserade proggbandet HoolaBandoola Band. Det blir en omedelbar succé. Men trots framgången glömmer Wiehe aldrig sitt kall i livet – att alltid, i alla lägen, stå på den lilla människan/arbetarens sida. Och detta är något han än idag står för.  Han är krigaren med gitarren som vapen som vågar stå upp mot samhällets alla orättvisor.

Michael Wiehe spelas med en stor dos humor av Sissela Benn. Wiehe talar med Benn, hans yngre jag. I dialogen dem emellan kan Wiehe ge nyans till händelserna. Via hans syrlighet får vi en humoristisk knorr på Wiehes tillvaro som ung lovande artist. Världen är vidöppen och möjligheterna oändliga, men plötsligt öppnar mitt framför Wiehes fötter sig en vallgravsdjup tomhet. Det finns ett mörker i föreställningen som ger en välbehövlig tyngd till det hele.

I “Har du sett världen” följer vi Wiehe genom livet, genom svårigheter och tuffa kval; hat och hot – arga nazister och fascister som hotar med att bränna upp hans hem. Vi får uppleva livsavgörande ögonblick, som när Wiehe slår en knutte på fisförnäma Savoy-klubben och där och då inser att det går utmärkt att kombinera klasskamp med musicerande.

Det är en föreställning om frihet, klasskamp och om arbetarnas rätt. Om hatet i samhället- Nazismen och fascismen och Vänsterrörelsens kraftiga tåg i Malmö under 70-80 och 90-tal. “Har du sett världen” handlar om Malmö, en stad i förändring. Här finns mångfald, spirande kultur och en massa kreativitet. Det är platsen som geografiskt ligger väldigt nära kontinenten. Danmark, Köpenhamn och Världen och Vidare Bortåt mot Evigheten. Här finns också kriminalitet och våldsamheter. Wiehe får musikalisk uppbackning av Folkoperans orkester och av skönsjungande Edda Magnason, vars kvinnliga röst är som tagen ur en 50-talsfilm. Hennes känslosamma stämma ger ett emotionellt djup till Wiehes lika personliga som allmängiltiga låttexter. Musiken är dramatisk. Det är en cineastisk känsla när orkestern med trumpeter och blåsinstrument, fioler och bas brummar på. Och det är en fröjd att få lyssna till “Flickan och Kråkan” och
“En Sång till Frihet” som skickligt ackompanjeras av orkestern. I bakgrunden ser vi häftiga projicerade bilder från Wiehes barndom.

Det jag  saknar är paradoxalt nog politiken. Ena halvan av musikföreställningen har ytterst lite politiskt svärta i sig, som att Wiehe bara brydde sig om luxuösa hotellrum och dyra viner. Kanske är den till för de invigda, men det är synd att det subtila ska rå rakt över huvudet på de yngre generationerna. Och det blir en märkligt kontrast till andra halvan där Wiehes senare år speglas. Benn porträtterar här Wiehes dotter. Med naivitet och barnslighet berättar hon om sin pappa som åkt halva jordklotet runt för att musicera och för att träffa framstående män som Dalai Lama och Nelson Mandela. Allt resande gör att han “glömmer bort” sina barn. Det är en smärtsam insikt som Wiehe på äldre dar får till sig. Andra halvan skildrar tiden för Malexandermorden och för en nazistisk framväxt. I posten får Wiehe en dag hem en bomb, men han klarar sig. Det är också tdå som hans nära vän och trogna följeslagare Björn Afzelius sätter punkt. Hans tragiska bortgång när cancersvulsten vägrar släppa taget lägger sig som ett svart skynke över Wiehes liv. Här ser vi en mörkare sida av Wiehes tillvaro med hat och hot och med döden som knackar på hans farstudörr.

Det är mest en smaksak om man tycker att innehållet i första halvan saknar en politisk inramning eller om det personliga och fokusen på musiken och karriären får stå för grundplåten i historien. Alltså fråntar detta inte  musikföreställningens stora sprängkraft.

“Har du sett världen” speglar med bravur en sann svensk hjälte och ett land i förändring. Det är en föreställning där både skådespel, musik och framförande lever i symbios och där du genast kastas in i berättelsen. Det är en sång om frihetens kämpe som fortsätter att ta kampen för den “lilla människan”. Hjältar som Wiehe  måste vi fortsätta att lyfta så att vi i gårdagens hjältar kan spegla oss och hämta inspiration och kraft i kriget mot nazism och fascism som tågar på i högsta fart, men som har ett kraftigt motstånd. Och längst fram i demonstrationståget mot Svastikans blodiga historia står vår man – Mikael Wiehe.

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Sherlock – Det vita hjärtat tar dig djupt ner i britternas koloniala förflutna

by

Sherlock Holmes- Det vita hjärtat        Scen: skärholmen
Längd: 2 h 30 min
Skådespelare: Maria Sundbom, Christopher Lehmann,
Astrid Kakuli, Simon Rodriguez, Per Öhagen, Daniel Nyström, Ulrika Nilsson
Manus: Joakim Sten
Regi: Carolina Frände
Scenografi och kostym: Charlotta Nylund
Mask: Johanna Ruben                            Musik: Per Öhagen

Opiumdimman duggar tät över Baker Street, London, England. Regnet piskar den våta gatstenen. Och vid detektivbyrån för Sherlock Holmes knackar det på dörren. In kommer en genomvått och mycket skärrad handelsman. Han berättar om den gummihand han fått hem i brevlådan. Vad betyder detta kryptiska meddelande? Sherlocks som vanligtvis utreder äktenskapskriser och småbrottslighet blir triggad att ta sig an fallet. Färden tar Sherlock och hans ständigt trogna kompanjon Watson djupt ner i Londons kloaksystem. Sherlock Holmes – Det vita hjärtat är ett mustigt äventyr fylld med bestialliska mord, kluriga gåtor och oväntade vändningar. Men pjäsen är mer än så.

I Joakim Stens händer blir den klassiska historien om den klipske detektiven ett drama med politisk udd om slavhandel, kolonialism och rasism. Gummiindustrin I England på 1800-talet var ett globalt jättemaskineri som innebar omfattande handel men också stora orättvisor. Under Leopolds II styre av belgiska Kongo halverades folkmängden under våldsamma omständigheter. Svarta personer utnyttjas av britter som slavar. De fick stränga befallningar och lydde man inte sin överordnades befallningar blev straffet en avhuggen hand.

De är ett genidrag att med Doyles berättelse som fond låta den politiskt laddade historien om England och nationens rasistiska förflutna få veckla ut sig. Dessutom varvar dramatikern Joakim Sten in i berättelsen om temat kring genikulter och människans oförståelse gentemot andra. Genom att låta Watson ha sitt ursprung I Kongo som legosoldat läggs grunden för en diskussion om “den vita mannen” och hans historiska skuld. För detektiv Sherlock dras mattan av under hans fötter. Istället är det Watson som [Read more…] about Teaterkritik: Sherlock – Det vita hjärtat tar dig djupt ner i britternas koloniala förflutna

Filmrecension: The House that Jack Built – Självupptaget och provokativt om borgarklassens diskreta charm

by

The House that Jack Built
2
Svensk biopremiär: 15 mars

Länge har vi väntat. På ännu en provokation. Lars von Trier har som filmregissör gjort sig ett namn på att via sina filmer och sina uttalanden skapa provokation. I samband med filmvisningen av Melancholia i Cannes sa Trier att han förstod Hitler och hans agerande. Ett sådant uttalande tog inte lätt på juryn som bestämde sig för att i flera års tid bannlysa den danska regissören från festivalen. Med sina dryga trettio år i branschen har Trier fortsatt att utmanat sina tittare. Sexualitet och funktionsvariation, slavhandel i Amerika och manlig stympning är bara några av de teman som han med åren hunnit avverkat. Men oavsett nivå av provokation har Trier alltid lyckats balansera det konstruktiva med det spekulativa. Med The House That Jack Built rubbas den balansen.

Filmen som till ytan handlar om en seriemördare med fäbless för unga mör är i sitt bildspråk oerhört grov och bildlig. Jack, skickligt spelad av en sadistisk Matt Dillon,  stryper kvinnor på löpande band. I kylrummet där liken förvaras förbereder och arrangerar Jack sina kroppar så att de ska falla i hans smak. Han är psykopaten vars motivation drivs av en ostoppbar törst efter mera ungt blod. Här leker Trier med den omåttligt populära Crimgenren. I inledningsscenen för filmen låter han en “korkad” liftande Uma Thurman få redogöra för hur en seriemördare ska se ut och agera. Det är som uppvisning både småroligt och skarpsynt att beskåda. Men Jack är mera än en bara en genre-twist.

Vi skrapat lite på ytan och fram skymtar en tematisk berättelse om biologiska drifter, genikult och borgerskapets omänskliga ansikte. Borgarklassens diskreta charm är i Jacks/Triers händer inte särskilt diskret, utan tvärtom rätt så högljudd och vedervärdig. Jack blir sinnebilden av den förmögna människan vars förhållande till andra är obefintlig. So far so good. De teman som tas upp är i sig intressanta, men Trier tar med denna våldsprovokation sig vatten över huvudet. Balansgången som regissören så skickligt lyckats hålla bryts fullständigt. Flera av scenerna i filmen är rena provokationer som har varken något djup eller symbolisk mening.

Efter hård kritik från flera håll har Trier – den vita kränkta mannen – känt ett behov av att kunna få försvara sig. The House That Jack Built är en film om Trier. Den geniförklarade och ständigt missförstådda Auteuren. Han som gång på gång anklagats för misogynitet och rasism. Som via provokationer bannlyst från festivaler och skapat tumult. Jack blir Lars von Trier personifierad. I The House that Jack Built projicerar mediabilden av regissören som vi i tidningar och på nätet alla hört och läst spaltmeter om. Alltså alla de fördomar om Trier blir i och med Jack.. till verklighet. Varför gör han så? Jo, för att han kan och för att han tycker det är lite skoj.

I en märklig scen säger mördaren att det ständigt är mannen som får skulden för att i sexuellt sammanhang våldföra sig mot en annan person.

The House that Jack Built är som film både självupptagen och spekulativ. De grova, barbariska mordscenerna där barn lemlästat och kvinnor får kroppsdelar avskurna känns mer som utfyllnad än som faktiskt viktig stoff för den tematiska berättelsen. I filmen varvar Trier mordscener, fyra till antalet, med filmklipp på tavlor där en allvarsam Bruno Ganz föreläser om konsten, människan och varandet. Det är pretentiöst, to say the least. Och jag som egentligen älskar Trier kan inte annat än bli besviken. Visst lyckas dansken med att skapa debatt. Men filmens innehåll lämnar mycket att önska. Jack är seriemördararens våta dröm uppskruvat till hundra. Och det är ett trevande desperat försök från regissörens sida att försöka kritisera genikulter. Eller hur var det nu ? Den röda tråden är inte glasklar.


I The House that Jack Built klarläggs Triers karriär och status quo. Det kan verkar som en point i sig, att få mig att frammana den här kräkreflexen till filmrecension. Men till innehåll och i sak verkar The House That Jack Built peka mot att Lars vid 62 års ålder, nära pensionsålder, slutligen har blivit uppnått gubb-ålder. Jag hoppas innerligt att jag har fel och han han snart presenterar ett nytt utmanande icke-spekulativt filmiskt verk. Men Jack är inte den filmen. Det tafatta försöket till meta-film och filosofisk utövning lämnar en bitter eftersmak.

Petter Stjernstedt

Rosa Löften -Rosaskimrande dans som leker med kön, kropp och identitet

by

Rosa Löften
Scen: Dansens Hus
Idé & koreografi: Malin Hellkvist Sellén
Dansare: Marianne Kjærsund
Kostymdesigner: Lena Lindgren
Ljusdesigner & scenograf: Erik Westerlund
Maskdesigner: Marina Ritvall
Kompositör: Niklas Swanberg
Teknisk samordnare & tekniker: Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Foto: Åse Bengtsson Helin
Producent: Anne Koutonen/Therese Terry Johnson
Produktion: Malin Hellkvist Sellén

I snart tolv år har Malin Hellkvist Sellén tillsammans med dansaren Marianne Kjærsund turnerat runt med sina Rosa löften, en dansföreställning som leker med kropp, kön och rörelse och som i en svängom dekonstruerar bugg- och foxdansens fyrtaktsmusik med mazariner, hårgelé och romantik.

In på scen äntrar dansproffset Marianne Kjærsund. I queer-gestaltning helklädd i rosa tröja och byxor och med skäggstubb och krulligt blonderat hår ser vi Mariannes persona. Karaktären känns igen från Bättre folk från 2006. Men här placeras den in i ett rosafärgat rum med löften om kärlek, närhet och ömhet. På ett framdukat bord står en smarrig mazarin-kaka vars lyster fuktar Mariannes gommar. I föreställningen fyller mazarinen en viktig funktion. Men mer om det sen.

Med bestämdhet tar Marianne en tugga av kakan. Försiktigt börjar hon att mumsa i sig hela härligheten. Så drar buggen igång. Till Sven Ingvars Leende guldbruna ögon rör Marianne på chinohäcken. På scengolvet med graciösa rörelser glider hon fram. Det är en lek både med kön, könsidentitet samt med buggkulturens binära uppdelning i manligt och kvinnligt. Historiskt har buggmannen alltid varit den som för i dansen medan kvinnan följer med. En uppdelning som på senare tid allt mera börjat att luckras upp, även om det tillhör undantagen att se en kvinna föra i dansen.

Foto: Sofia Runarsdotter

Åter till mazarinen. Malin själv förstod först inte vilken avgörande betydelse denna smakrika bakelse hade. Mazarinen är kan man säga dansbandsmusikens stora gral. En kaka vars symbolvärde är fulladdad med betydelse. I rosa Löften representerar den gemenskapen, ensamheten samt det lustfyllda i dansen.

Malins kroppspolitiska analytiska koreografi ifrågasätter samhällets dikotominer – fin och fulkultur. Högt och lågt. Här står hon över den klassiska devisen. Med en analytisk blick och med en stor dos torr humor för hon in den folkliga buggen och mazarinen i finrummet.
En hedervärd insats.

Något som vid första ögonkast (För att referera till en smått heteronormativ tv-serie – “ Gift vid första ögonkastet) kan uppfattas som en ironi, ett cyniskt ironiserande över dansbandskulturens heteronormativa tänk och enkla formspråk, visar sig tvärtom handla om en lovsång. Med Rosa Löften omfamnar Malin med viss distans den folkliga dansen där rikligt kafféintag, hårgelé och nystrukna skjortor är självklarheter. Och med Lasse Stefanz i högtalarna tar Marianne sig en svängom. Hon gestaltar pardans men är således allena. Där och då blir hen i fyrtakts-musiken både förare och följare. En slags dekonstruktion av ett binärt tänk. Och en metafor för ensamhet, ett tillstånd många människor har suttit i. Den desperata jakten efter sann kärlek går i buggens tecken. Heteronormativitet och monogami är par- och relationsstrukturer vi alla förhåller oss till.
Rosa Löften undersöker tematiken med lupp. Musiken förstärker budskapet. Det finns , hör och häpna, ett mänskligt djup i Sven Ingvars svängiga fyrtakts-musik. Mycket hjärta och smärta och starka känslosvall.

Rosa Löften badar i detaljer där mazarinen ramar in helheten. Det är det subtila och de små nyanserna i dansbygget som gör hela skillnaden. Annars är Rosa löften i sitt upplägg både repetitiv och transcendental dans. Den  liknas närmast en ritual som aldrig verkar vilja ta slut. Det är kontexten som dansen ramas in i som gör att dansföreställningen lyfter. Med knivskarp blick för det folkliga samt med torr humor klär koreografen buggkulturen i guldpolerad skrud. Löften om en rosaskimrande värld kan i Malins ögon bli till verklighet.

Petter Stjernstedt