Petter Stjernstedt

And Then We Danced och Aniara stora vinnare på årets Guldbaggegala

20 januari, 2020 by Petter Stjernstedt

Foto Petter Stjernstedt. Vinnarna för kvällen.

Aniara och And Then We Danced är de stora vinnarna för kvällen med fyra priser vardera. Kulturbloggen bloggar direkt från prestigefyllda Guldbaggegalan.

Aniara blev årets överraskning på filmgalan. Filmen tilldelades fyra baggar för bästa manus, regi, kvinnliga biroll, kvinnliga huvudroll och bästa effekter. Kvällens andra vinnare blev And Then We Danced med fyra priser för bästa film, bästa manliga huvudroll, foto och manus.

Läs liverapporteringen nedan:

Levan Gelbakhiani tar emot priset för bästa manliga huvudroll för rollprestationen i And Then We Danced. En nervös Levan tackar hela sitt team och förstås regissör Levan Akin: ” Levan, there is no word that can describe what you mean to me. You have opened many closed doors for.me. Thank you for building a bridge between these two cultures. Its means a lot”.

Under kvällen får filmen And Then We Danced motta flertalet priser. Levan Akin tilldelas priset för bästa manus. Han passar i sitt tal på att tacka sin bibliotekarie som fick honom att läsa böcker. And Then We Danced var även Sverige Oscarsbidrag 2019, men filmen lyckades inte ta sig hela vägen till finalen i kategorin “bästa utländska film”.

Bästa kvinnliga huvudroll går till Emelie Garbers för hennes roll i rymdeposet Aniara baserat på Harry Martinssons bok. Emelie står också för kvällens mest känslosamma tal där hon bland annat tackar sin mamma för allt stöd.

Bästa kvinnliga bi-roll går till Bianca Cruzeiro i Aniara och David Dencik får priset för bästa bioroll för rollen som Thomas Quick i Quick av Mikael Råstam. Där och då befinner sig David i Hollywood men han skickar en hälsning till juryn – ” Detta är en berättelse som enligt mig enbart består av förlorare och den har satt djupa sår i alla medverkandes livsöden. Quick är också en hyllning till den grävande journalistiken, vilket är en stark kraft i vårt samhälle.

Årets hederspris går till Lasse Åberg för hans långa och gedigna filmkarriär med bland annat Sällskapsresan-serien i bagaget. Åberg berättar humoristiskt och med ödmjukhet om hur hans bror ringer upp honom. “Jag har fått en guldbagge”. “En guldbagge, vad är det?” Ja du, det är en 25-30 centimeter lång bagge, gjord av plåt – “Jaha, vad ska man med den till? ” Titta på”. “Jaha, grattis i alla fall.”

Alla vinnare

Bästa film
And Then We Danced

Bästa regi
Pella Kågerman och Hugo Lilja för Aniara

Bästa kvinnliga huvudroll
Emelie Garbers – Aniara

Bästa manliga huvudroll
Levan Gelbakhiani – And Then We Danced

Bästa kvinnliga biroll
Bianca Cruzeiro – Aniara

Bästa manliga biroll
David Dencik – Quick

Bästa manus
Levan Akin – And Then We Danced

Bästa foto
Lisabi Fridell – And Then We Danced

Bästa klippning
Erika Gonzales, Kristin Grundström och Karolina Bengtsson – Josefin och Florin

Bästa kostym
Margrét Einarsdóttir – Eld och lågor

Bästa ljud/ljuddesign
Andreas Franck och Fredrik Dalenfjäll – 438 dagar

Bästa mask/smink
AnnaCarin Lock – Quick

Bästa originalmusik
Nathaniel Méchaly – Eld och lågor

Bästa scenografi
Anders Hellström, Frida Ekstrand Elmström och Nicklas Nilsson- Om det oändliga

Bästa visuella effekter
Andreas Wicklund, Per Jonsson och Arild Andersson – Aniara

Bästa kortfilm
Excess Will Save Us

Bästa dokumentärfilm
Transnistra

Bästa utländska film
Parasit

Guldbaggens publikpris
Jag kommer hem igen till jul

Årets Guldspira
Christian Ryltenius

Årets nykomling
Emily Norling- Allt vi äger

Teaterkritik: Pappa, make och krigsförbrytare – en viktig pjäs om människans naivitet

18 januari, 2020 by Petter Stjernstedt

Riksteatern
Medverkande
Danjin Malinovic
Fikret Çeşmeli
Konstnärligt team
Av: Danjin Malinovic
Regi: Michael Cocke
Scenografi och kostym: Katrin Brännström
Musik: Fikret Çeşmeli
Ljusdesign: Patrik Nystrand
Maskdesign: Eva Rizell

Hur kan en vanlig pappa som har allt man kan tänka sig – barn familj vänner och framgång – förvandlas till en mördare, någon som använder farliga vapen för att attackera oskyldiga människor? Hur kan ett liv ta en så drastisk vändning? Manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Danjin Malinovic har efter intervjuer med en krigsförbrytare från forna Jugoslavien omvandlat orden till teater. Pappa, make och krigsförbrytare är en pjäs om människans komplexitet och vår rädsla för den “andre”.

Han förväntade sig att möta ett monster, en människa vars ondska inte vet några gränser, men istället möter han en kärleksfull fader, en närvarande make och en krigsförbrytare. Någon som älskar sin dotter över allt annat. Som skämtar och pratar om stora sporthändelser med sina kompisar. Men som kvällstid massakrerar, våldtar och misshandlar kvinnor och barn.

Pappa, make och krigsförbrytare ställer de svåra frågorna. Den ser bortom dikotomierna – gott och ont, ljust och mörkt och visar på komplexiteten i människan. Vår naiva syn kring högernationalismens framväxt i världen blir glasklar i Danjin Malinovics regi. Om hur vi skanderar “Det ska aldrig hända igen”, men ändå röstar gång efter gång fram högerextrema partier till makten. I krigets Serbien fick vanliga människor valmöjligheter att att inte delta i ett massmord. Av cirka 50 människor som frivilligt ställde upp som medverkande i kriget backade 15 personer.

Danjin Malinovic gick in i projektet med den naiva syn att detta var en man som idag tyngs av stark ånger. Men inga något sådant symptom syntes inte till. Bara fragment av ånger kunde skönjas. Vissa händelser önskar han se ogjorda, medans andra ser han med iskall blick och ett stenansikte likgiltigt på. Han berättar lättjefullt om hur han bygger en koja till sin älskade dotter, som hon kallar för Pappas slott, för att i nästa stund detaljerat beskriva hur han och hans vänner våldför sig mot en fjortonårig flicka. Mannen försvarar handlingarna med att säga att det var det normala då. Alla gjorde det. At våldta var lika normalt som att dricka kaffe. Hur hamnar man där? Att gå med i en grannsämja och att döda ett barn kan tyckas aktiviteter som befinner sig långt ifrån varandra, men så är det inte för honom. Stegen däremellan var små. Sakta men säkert om så samhället och folket tillåter normaliserar vi det som tidigare setts som barockt och inhumant. Stefan Löfven vill stänga till dörren till många flyktingar. Men för tio år sedan var det en annan visa när han med stolthet i rösten meddelade att – “I mitt Europa bygger vi inga murar”. Verkligheten har förändrats. Det finns en misstänksamhet gentemot “den andre”, en rädsla Jimmie oc Co spelar på. Krigsförbrytaren förklarar ett grymt mord mot en sjuttioårig kvinna med att hon annars skulle ha tjallat eller att hon ljög om vart hon gömde pengarna och därför förtjänade att dö.

Pappa, make och krigsförbrytare är en vågad komplex pjäs nyanseras bilden av krigsförbrytaren. Efteråt blir det frågestund med skådespelarna. En av åskådarna räcker upp handen och riktar sin fråga till Danjin Malinovic – “Hur ställer sig krigsförbrytaren själv till pjäsen?”. Danjin Malinovic svarar att han inte vet men att hans förhoppning är att mannens medverkan visar på hans medmänsklighet. Kanske ser han det som en sätt att ge tillbaks från de hundratals personer han tagit från. Under intervjuerna som så skickligt och sakligt gestaltas i pjäsen pendlar Danjin Malinovic mellan att känna både känslor av hat och medlidande. Han hatar sig själv och letar desperat efter ett bevis för att det goda till sistens ska segra då mannen visar känslor av ånger? Men är Malinovics desperation tvärtom en absurt besatthet i att finna det enkla i det svåra? Något som visas i gestaltning på scen med all önskvärd tydlighet.

Malinovic är inte intresserad av mannen per se utan hans handlingar och om vad det säger om oss människor. Vi måste lyssna och bilda oss en förförståelse för det hemska som skett. Och förstå att vem som helst i rätt kontext och sammanhang kan hamna där. Pappa, make och krigsförbrytare visar på komplexiteten i människan. Vi har alla en krigsförbrytare i oss. Det gäller bara att hålla honom ur vägen och inte skapa rätt förutsättningar för honom att kunna gro.

Pappa, make och krigsförbrytare har premiär i Lund den 21 januari.

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Bye Bye bror – starkt och självutlämnande om våld och machoideal i förorten

10 januari, 2020 by Petter Stjernstedt

Bye Bye bror
Riksteatern och Teater Fryshuset
Regi, manus och scenografi: Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg
Medverkande: Robin Stegmar och Alexander Abdallah

Bye bye bror är ett rop på hjälp och en desperat jakt efter mening och hopp i en kall och våldsam värld. Två grabbar, ett scengolv. Och en vardag fylld av kriminalitet , droger och parra. Den ständiga stressen att inte leverera eller att när en minst anar det få en pistolmynning upptryckt i nyllet. Den enda utvägen är kniven mot strupen eller hjälp utifrån som kan hjälpa dig att bryta cirkeln av destruktiva handlingar. Det är unika erfarenheter men med en gemensam nämnare – Maskuliniteten och masochismen som bränsle till elden.

Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg ger oss uppföljaren till Klipp Han som spelades på Dramaten under 2017/2018. Efter flera intervjuer med kriminella personer bosatta i utsatta områden har Emil och Ulf omvandlat erfarenheterna till teater. Bye Bye Bror är självutlämnande och stark om en av vår tids stora utmaningar, om våldet på gatorna och unga vilsna män som samhället lämnat därhän. Berättat av människor vi sällan hör uttala sig. Personer som faktiskt upplevt våldet och kan förklara hur en kan hamna där. Nyanserat och direkt närmar de sig ämnet.

I gestaltningen av männens kamp används dansen som en försonande akt. Här i den subtila tillåts männen att vara fysiska och omfamnande. Det hudnära kompletterar och ramar in deras livskrönikor. Och det känns närmast dokumentärt när männen skruvar sig och hummar fram smärtsamma sanningar på scen . Som att de talar från hjärtat och inte läser direkt från manuskript. Efter år av eskalerande våld i kriminella miljöer har de lyckats ta sig vidare och funnit en ny plats i samhället. Men med bristande tillit till andra människor och svårigheter med att anpassa sig till det nya blir vardagen en fortsatt kamp. En av männen berättar hur hans räddning blir domen som fälls över honom, straffet för att han planerat ett brutalt mord och vars direkta konsekvenser blir finkan. Där och då bryts kopplingen till de kriminella gängen och han får hjälp av samhället att ta sig vidare och hitta ett nytt sammanhang.

Med monologerna tränger sig regissörerna djupare ner i pudelns kärna som är manligheten och dess oförmåga att se komplexiteten i saker. Likhetstecken dras mellan SD, Grekland, klimatförnekelse och machoideal. Man tar ett helhetsgrepp runt problematiken, men så fort vi lämnar det nära tappas pjäsens nerv bort. Likaså är det nakna som bortblåst.

Historien om machomän som aldrig gråter är relevant, men har hörts skanderas på scen många gånger förut. Det har inte männens öden, om våldet på gatorna och det omöjliga i att bryta cirkeln. Häri ligger pjäsens styrka. Det är också dumdristigt hur pjäsförfattarna väljer oss vana teaterbesökare som åskådare. Istället borde Bye Bye Bror rikta sin uppmärksamhet mot de yngre, skolans elever och kriminella i fängelse som ångrar sina livsval. Credd till regissörerna som lyckas nyansera debatten och se bortom siffrorna och statistiken om ett ökat våld i samhället, hur de sätter ord på vad som det fakto sker där ute. Bye Bye Bror lägger ansvaret inte som politiker enbart på polis utan på mannen som grupp och på aktörer som skola, social omsorg och fritidsgårdar. Tillsammans kan vi skapa en förändring och se till att hjälpa vilsna män att hitta en ny tillvaro. Och förändringen börjar med dig.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Parasit – cyniskt och roligt om överklassens “diskreta charm”.

5 januari, 2020 by Petter Stjernstedt

Parasit
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 december
Regissör Bong Joon-ho
Medverkande Cho Yeoh-jeong, Park So-dam, Choi Woo-shik och Song Kang-ho

Överklass och underklass. Rikemansfolk och fattigmansfolk. Utsugare och utnyttjare. Vem parasiterar på vem och när övergår naivitet och säkerhetstänk i ren ondska?

Innan jag skriver första raden för denna recension vill jag säga följande – Detta är en film som bör ses förutsättningslöst, utan någon som helst förkunskap om filmens tematik och handling. Och följer du inte det rådet förstörs snabbt känslan och den filmiska upplevelse som är Parasit. Jag ska försöka mitt yttersta att säga nada om filmens upplägg men vill ändå kasta ut ett varningsord – Det kan förekomma SPOLIERS. Så nu till omdömet.

Bong Joon-ho är en sydkoreansk regissör känd för sina genre-mixade och smått galna filmprojekt från den miljökritiska action-drama-komedin The Host till “E.T-remaken” Okja till actionspektaklet, Bongs enda engelskspråkiga film som från ruta ett enbart utspelas i ett tåg , Snowpiercer. Nu är han tillbaka med en självlysande pjäs. En granit bland kullersten och gnejs. Den sönderkramade guldpalmsvinnaren Parasit är en unik skapelse, något jag aldrig fått se på filmduken tidigare. Att skildra klass och borgerlighetens “diskreta charm” på ett sådant vis, med humor och värme och med en stor dos cynism i ryggsäcken kan inte beskrivas på annat sätt än som en akt av briljans.

Parasit handlar kort och gott om en familj bestående av en far, en mor och deras två vuxna barn. Alla oerhört streetsmarta och kluriga. Den kalla källare som de kallar sitt hem har en jobbig insyn och uppkopplingen mot Wi-fi är nästintill obefintlig. Mot det stora glasfönstret som vetter ut mot det stimmiga gatukvarteret har många alkisar riktat sin uppmärksamhet för en kisspaus. Och i källaren är kryp som kackerlackor och bärfisar vardag. Så pass vanligt är det med objudna gäster på fyra ben att det är en fröjd för pappan i huset när saneringsmaskinen kommer farandes och bespottar källarlokalen med sin illaluktande giftiga rök. Så fort dessa fyra individer ser en lukrativ möjlighet att tjäna pengar så tar det den med hull och hår. Och mer säger jag inte om detta.

Parasit är den typ av film som måste upplevas för att förstås, en tematisk, konceptuell film som är välplanerad ner i minsta detalj och som på köpet är så pass rolig att man nästan trillar av stolen. Jag skrattar så jag kiknar åt de dråpliga saker som familjen tar för sig. Parasit är ett mästerverk i sin egen rätt som har alla ingredienser för att kvala in i den ligan med ett briljant manusarbete, älskvärda karaktärer, snyggt foto och så vidare. Men framförallt är det en film med ett djup och med en idé som regissör Bong drar så långt det bara narrativt går. Den påminner om filmer som Giorgos Lanthimos Dogtoth om en fader som låser in sina barn och inte låter dem se minsta glimt av omvärlden. Här finns samma morbida humor, mörker och träffsäkra cynism runt överklassfolk. Parasit vågar ställa de svåra, jobbiga frågorna och vänder lättvindigt upp och ned på alltsammans, vrider på perspektiv och när en minst anar det drar Bong mattan av våra fötter. Detta är definitionen av stor filmkonst och det är sällsynt att man ser det broderas fram på bioduken på detta självklara vis. Bong har gjort det igen. Hans knivskarpa analys av vår samtid går inte att motstå. Jag säger som Shakespeare – Så ska en
överklassfamilj tuktas.

Känslosamt när världsartisterna hyllar houselegenden Avicii

6 december, 2019 by Petter Stjernstedt

Avici Tribute Concert med Aloe Blacc, Rita Ora, David Guetta med flera
Betyg 4
Friends Arena

Inte ett öga var torrt när världsartister, vänner till den avlidna musiklegenden och dj:n, hyllade Tim “Avicii” Bergling med en storslagen minneskonsert. Friends Arena slog publikrekord med drygt 58 000 människor som, sittandes som ståendes, njöt av en magisk kväll i nostalgins tecken.

Han var 20-åringen med en vilja av stål, dj-jockeyn som omdefinierade en genre från grunden med sin egensinniga country-inspirerade housemusik. På grund av stor press efter åratal av världsturnerande och ett mående som pendlade enormt tog han i april förra året tragiskt nog sitt liv, bara 28 år gammal.

Avicii Tribute Concert vid Friends Arena är en makalös hyllningshymn. Världsberömda dj:s som Kygo, David Guetta, Laidback Luke, Nicky Romero, Dimitri Vegas och Like Mike värmer upp publiken med dansarna hits från den egna och Aviciis katalog. Kygo överraskar med att berätta om en osläppt låt han gjort tillsammans med Tim. “Det är en låt som jag jobbade på med Tim, men som vi aldrig avslutade. Den heter “For Believers”, säger sångaren Sandro Cavazza strax innan den framförs inför en jublande publik.

Tims pappa inleder med ett stark tal till sonen – “Vi saknar Tim, men han finns här hos oss genom sin musik”. I samma känslosamma ton fortsätter kvällen där världsartist efter världsartist avlöser varandra och hyllar Tim via egna tolkningar av hits som “Wake Me Up”, “Tough Love”, “Waiting for Love” och förstås “Hey Brother”, Tims Magum Opus – för att nämna några låtar.

Hans dröm var att en dag inför en miljonpublik få framträda med ett stort band. “Det är nu verklighet”, berättar vännen Vincent Pontare. Orkestern bestående av ett trettiotal musiker – fiolister, cellister, trummisar, pianister, gitarrister och bakgrundssångare – inkapslar snyggt Tims musik och lyckas ta den till nya, oväntade höjder. Vi hör ett tjugo-trettio tal låtar med giganter som Rita Ora, Adam Lambert, Rita Ora, Alex Ebert och Amanda Wilson vid mikrofonstativet. Aloe Blacc har tidigare samarbetat med Avicii i samband med mastondontverket – “Wake me Up”. Till fyrverkeri och eldshow sjunger han radiovänliga SOS, ett desperat rop på hjälp där Tim sjunger “Can you hear me? S.O.S. Help me put my mind to rest”. Det blir Hallelujah moment när Cappella-kören framför “Last Dance” och hela stadion lyfter minst tio meter över mark. Konserten pendlar mellan känslolägen och tempon. Både den festprisige, dansante och sorgsne Bergling får ta plats.

Det är känselspröten utåt när Salem Al Fakir och Vincent Pontare tolkar “Friend of Mine” med rullande minnesbilder i svart och vit på Tim i bakgrunden. Där och då lyser publikhavet upp av lysande mobiler likt eldflugor i natten. Det är en vacker stund som ger oss ett välbehövligt andrum i tumultet av intryck. Flera av vännerna talar ut om Tims fina personlighet – “ Jag älskar hans vilja att hela tiden lära sig nytt och hans generositet mot sina vänner. Jag saknar dig varje dag”, säger en av hans närmaste.

Jag lyckas själv hyfsat bra fram till sista låten med att hålla tillbaka gråten. Men när Vincent, Salem med flera sjunger “ I Went to Heaven” med en bakgrundsfond av en Tim Bergling i helprofil ståendes på en öde strand, stirrandes utåt i skyn – som ett fragmentariskt minne från förr – då kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna.

Det här är en magisk kväll tillägnad en av våra verkligt stora – i storleksgrad med ABBA, Robyn och Astrid Lindgren. Och Tim kunde knappast fått en bättre hyllning. Jag säger som pappan – Tim är saknad men han finns här med oss via sin musik. Med musikens kraft kan vi hela kroppar och skapa hopp hos många vilsna själar. Avicii är en lysande stjärna vars lyskraft aldrig skola tyna ut och slockna.

Konsertens arrangör Tim Bergling Foundation startades bland annat av hans pappa. Stiftelsen arbetar med förebyggande insatser för personer med självmordstankar och psykisk ohälsa. Konsertens inkomster går oavkortat till Tim Bergling Foundation.

Petter Stjernstedt

Petter Stjernstedt

Footer

Om oss