Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Skivrecension: The Carters – Everything is love

by Leave a Comment


Artist The Carters
Titel Everything is love
Betyg 3
Release 18 juni

De är superparet – Beyonce, hiphop-musikens drottning – Queen B – och Jay-Z hennes kung. Mannen i hennes liv och fadern till de tre barnen – Blue Ivy, Rumi och Sir Carters. Att säga att livet gått friktionsfritt förbi dem är att ta till drastiska förenklingar. “Lemonade” var med sina självutlämnande texter närmast ett skilsmässoalbum där Beyonce riktade skarp kritik mot mannen som strulat runt och beter sig svinaktigt åt. Jay Zs gensvar och ursäkt blev “4:44”. Sedan dess har ryktena spritts likt en löpeld från granngård till granngård. De alternativa sanningarna har varit många. Fans har berättigat frågat sig om sagan är slut eller om hiphop-världens motsvarighet till Yoko Ono och John Lennon fortfarande är intakt?

Som lugnande medel åt hungriga fans deklarerade paret i våras att de far på världsturné ihop. Och i måndags överraskade paret med att släppa ett gemensamt album med den passande titeln “Everything is Love”.

Allting handlar om kärlek- men till vilket pris? The Carters är en hybriden av Beyonces pop-orienterade och Jay Zs beats-tunga hiphop-musik. De nio-spåriga albumet är en kärlekshymn, en deklaration till den sanna kärleken. “Lets make love in the Summertime..”…och “I Want you to come inside right now..” sjunger Beyonce i R&b-släpiga “Summer”. Hon motsätter sig ryktesspridningar i “You Heard About Us”: “No need to ask, you heard about us. Watch your mouth when you move around us“. Passionen till Gud, barnen och partnern likställs i “Black Effect”.

Men budskapet står i vägen för musiken. “Everything is Love” är självutlämnande om ett förhållande som fått stor, kanske väl stor uppmärksamhet. Det är vågat att med välformulerade ord erkänna sina felsteg inför en lysten publik. Men kan ett enkelt statement fylla innehållet för en hel platta? Nixpix. På “LoveHappy” sjunger paret We came, and we saw, and we conquered it all We came, and we conquered, now we’re happy in love. Gott så. Men lets move on..För ni är den sol som planeterna kretsar kring och hur stark behovet än må vara att få berätta så fyller det inte det musikaliska tomrum “Everything is Love” skapar.

Peakar gör paret i andra ronden. “Apeshit” handlar om om rasism och representation. Genom historien har svarta personen fått ita sig rollen som slav eller så osynliggörs de helt,  därmed raderas ur historien. I videon till “Apeshit” står de på Louvren finklädda i nystruken kostym med glittriga detaljer och synar mästerverk som Mona Lisa och grekiska statyn Venus De Milo. Budskapet är tydligt. De rasifierade lyser med sin frånvaro. Vinnaren skriver historien och det är inte afroamerikanen som håller i fjäderpennan. Föreställningarna och framförallt inställningarna gentemot den andre lever kvar än i dag i form av rasistiska strukturer, orättvisor som begränsar icke-vitas spelrum i samhället. “Apeshit” riktigt bubblar och sjuder av liv. Med skarpa formuleringar sticker paret hål i ögonen på den vita medelklassen. “Nice” är en fräck bit där Jay Z självsäkert yppar orden “ I can do anything”. Där och då tror jag honom. Men illusionen bryts när nästa spår tar sin början. För övriga låtar finns varken den politiksa udden från “Apeshit” eller coolhetsfaktorn från “Nice”.

“Everything is Love” är enformig och uddlöst. Konkurrensen är benhård. I samma takt som Beckfilmerna produceras streamas nya hip-hop album. Kanye West, Nas och Future släppte nyligen färska alster. Och i detta tåg av talanger borde Beyonce och Jay Z stå i främsta led, men icke. “Everything is love” är en parantes i parets diskografi. Ändock en fin kärleksdikt.  The Carters är superparet som kämpat i motvind. Som överlevt otrohetsaffärer, ryktesspridning och våldsamma gräl men som kommit levande ut på andra sidan. Pånyttfödda. Ett bygge som oavsett väder hållit pall. Nu är den värsta stormen över och det ska firas med hårda trumslag.  Synd bara att verkshöjden för den gemensamma kärlekshistorien inte är på den nivå vi vant oss att sätta dem. De må ha återförenats som par, men än är det lång väg kvar att på en professionell nivå hitta en gemensam linje.

 

Petter Stjernstedt

Marilyn Manson på Grönan – En relik från fornstora dagar

by Leave a Comment

Foto: Calle AnderssonMarilyn Manson
Gröna Lund
Betyg 2

Manson, lever han? säger min flickvän. Ja, lite den känslan får jag också när 90-talsikonen, hårdrockskolan Marilyn Manson entrar Grönan scenen. Han citerar Satan  och sjunger om Aids. Men hur fräscht känns det? Inte särskilt. Manson förlitar sig fullt och fast på nostalgin och når inte fram.

Marilyn Manson har haft stor betydelse för rockscenen. Hans provokationer, vit-målade ansikte och Satans-hyllningar och hans äckliga, skräckartade videos – hela konceptet Manson faktiskt tog rocken vidare djupare in i djävulshålet. Men det var då. Nu är nu och vi suktar efter något nytt.

Men Manson är fast i en tidsreva. Andra rockers på dekis har med blandat resultat försökt återuppfinna sig själva. Inte Manson. Han står kvar och stampar på samma ruta. Kvällen bjuder på klassiker som Disposable Teens och Eurythmics-covern Sweet Dreams.
Manson, 50 år gammal, är fortfarande ett energiknippe på scen som kan aktivera sina fans. Det är underhållning att se honom som ett litet barn kasta runt mikrofonen och sparka på stativet. Skräckkabinettet med vitmålat ansikte och fjädrad korpsvart-rock känns utnött. Eller? Kanske är jag väl hård. Man kan se det från den andra sidan. Ska det va dödsrock så varför inte kräma på rejält med diverse skräckatteraljer -ko-blod och flygande korpar. Bara fram med skeletten ur garderoben. Men Manson är den här kvällen varken nydanande eller charmigt kitschig. Han är mellanmjölk. Under kvällens gång görs inte ett försök att förnya konceptet- en annan vinkel, en Trump-referens, en nyrenoverad låt – bara nåt som tar honom ur det nostalgiska skimret han så hjälplöst omges av.

Är rocken död frågar han? Nej, skriker vi tillbaks. Men Manson anno 2018 känns om inte döende, som mer och mer den vålnad han så demonstrativt försökt att framhäva. En fågelskrämma från fornstora dar vars syfte att skrämma bort “korparna” dessvärre har börjat att ge effekt.

Det finns andra åsikter om kvällens konsert- läs recension 2 här.

Filmrecension: McQueen

by Leave a Comment

McQueen
Betyg 4
Svensk biopremiär: 8 juni 2018

Mr Ripley, könshår och satanistiska demonkvinnor. McQueens mode är provocerande och in you face. Dokumentären McQueen fångar hela personan – hans charm och iderikedom,
aggressionerna, humörsvängningarna, drogerna och självhatet.

McQueen är arbetarklass-pojken med en dröm om att som designer en dag få stå på de stora modescenerna. Med all kraft och besparingar satsar han dag och natt på att realisera drömmen och han lyckas. Idag är Alexander en av de verkligt stora inom mode och fashion. Alexander vänder upp och ned på konventioner och skapar en egen gren där tradition möter sabotage. Hans första kollektion utgår ifrån legendariske mödraren Mr.Ripley. Det är blodröda färger och trasiga människor. Det är både motbjudande och oerhört vackert.  Exaktheten och detaljerna gör att man inte kan slita blicken. Nästa show blir om våldtäkt. Det är kvinnor i trasiga kläder och i demon-gestalt som kommer instaplandes på scen. Alexander skapar kontrovers. Han både hatas och älskas.

Dokumentären McQueen porträtterar en legend. Med rebelliskt sinne och oerhörd talang äntrar han och tar över modescenen. Han skapar konceptuella verk som både upprör och fascinerar. En reporter säger till McQueen: “ Detta var riktigt stöttande” McQueen svarar- Ja, då har jag lyckats. Känslorna är centrala i alla hans verk. Alexander känner lycka enbart om publiken går hem med nya emotioner. Om det så är ilska eller eufori spelar mindre roll. Dokumentären McQueen hyllar geniet, men lyfter också fram mörkare partier ur hans liv, episoder där droger och humörsvängningar dominerar bilden. McQueen är en intim skildring av en av de största och mest udda figurer ur modehistorien. Det är en blodsrik historia som både spär på mytomsbilden och ger fler nyanser till berättelsen. Även för den mest ointresserade kan McQueen tilltala. Mer än bara mode handlar den om en man som mot alla odds lyckas ta sig in i de finaste rummen och vars framgång slutligen slukar honom hel.

Konsertrecension: Magiska Sibelle och nyskottet Boys på PNKSLM femårsjubileum

by Leave a Comment

Boys gör en stark insats, speciellt då det är en av deras första stora.

Artist: Sibelle Attar, Boys m.fl
Event: PNKSLM fem år
Scen: Södra teatern, Kägelbanan.

Labeln PNKSLM firar fem år och det firades i lördags med ett stort partaj med artister som Boys och Sibelle Attar på scen.

Boys är en nykomling på den svenska indie-pophimlen. Sångerskan Nora Karlsson är multitartisten som även spelar gitarr och sjunger i bandet Holy. I april släppte Boys sin första platta Rest in Peace, som unisont hyllades av kritiker. Experimentell Beach house mixas med Lykke Li-synt. Resultatet är enastående och ännu mer på scen. Boys bestående av tre tjejer och en manlig trummis har närvaro. De ger järnet och får med sig åskådarna.
Folkhavet sjunger med i låtar de aldrig hört tidigare. Lördags-spelningen kan mycket väl vara deras första. Men det märker vi föga av.  

Boys- håll namnet på minnet. Nora Karlsson, med dryga 20 vårar fyllda, har redan hittat rätt. Med shoegaze och eftertänksam sväva-på-molnet pop tar hon oss bort, bort från tristess och tråkig vardag.  Speltiden är kort. Cirka 45 minuter får bandet spela. Med artister som skånska Von K och britterna i Beach Skulls på väntelistan finns inte mera plats att ge åt Nora och gänget. Det är synd. Men frukta icke. Vi kommer se dem snarast på en scen nära dig.
Det är Debaser Strand nästa för unga Boys.

Sibelle Attar var aktuell för cirka fem år sedan, då med skivan Sleepyhead. I höstas återvände hon med epn Paloma´s Hand. Skivan är något mer subtil och experimentell än förra hit-späckade alstret. Sibelle omfamnar musiken. Som en virvelvind far hon runt på scenen. Hon är vilvittran i Ronja-sagan, Häxan i skräckisen som gör musik med samma självklara maner som en annan byter strumpor. Det är ett unikt sound där där harpor förökar sig med synthesiezers, energiska trumvivrvlar återuppväcker de döda. Det är drömmen om vidda ängar och trolska skogar dit Sibelle beger sig när inspirationen tryter. Om det sker.

Man kan undra vad hon hållit hus de närmsta 4-5 åren. Svaret är att hon producerat åt andra och skrivit på egen musik. Nu är väntan över. Som Fågel Phoenix gräver sig Sibelle ur askan och fäller ut sina vingar. På scengolvet vid mickstativet, omringad av hungriga fans som bara vill ha mer, trivs hon. Sibelle med sitt blonda, krulliga hårsvall skakar loss. Hon kastar sig ut i publikhavet och bjuder in fansen till att delta. Vi sjunger med i refrängen till vackra The Day.

Sibelle ger sitt allt. Sitt hjärta, sin själ åt musiken. Ikväll när månen är blodröd och stjärnorna står i linje kan magiska saker ske. Symbiosen mellan publik och artist går inte att förneka. Känslorna förökar sig och intensiteten fortsätter att stiga ju längre konserten pågår. Hiten Come night träffar mitt i solarplexus. Transcendensiella I Dont have från nya epn studsar likt ett eko fram över de tygklädda väggarna. Same Old Heartbrake krossar våra hjärtan och mystikens RUN gör mig knäsvag. Jag älskar Sibelle och kvällens konsert ger mig allt jag behöver för att tacka bock och adjö. Det är fler artister på G, men jag hoppar det. Mera magi för en kväll är inte nödvändigt.

Every Million Miles släpper video om plasten som förstör våra hav

by Leave a Comment


I Europa slängs varje år tonvis av plast och skräp i naturen. Med en ny EU-lag som förbjuder engångsplast kan sopmängden halveras, enligt EU-kommissionen. I samband med Världmiljödagen -den 5 juni –  uppmärksammar Stockholmsbaserade Every Million Miles miljöfrågan med en låt och musikvideo.   

Remember that cup of coffeé you had three years ago or that bottle your daughter played with last summer?..Things we use for a moment last a lifetime in the sea. Med de dramatiska orden inleds låten “Down by the shore”. Vi ser ur fågelperspektiv det azurblåa havet. På ytan gupar plastpåsar och läskflaskor runt. Det är en hemskt syn -men en realitet.   

 “Down by the shore” handlar om plastutsläpp i naturen. Det är mjuk snällpop a Deportees när den är som bäst. Videon är gjord i samarbete med Håll Sverige Rent som arbetar mot nedskräpning i naturen.

Världsmiljödagen är en av FN:s temadagar som i år handlar om Havet.
Efter många års hårda förhandlingar enades världens ledare slutligen hösten 2015 i Paris kring klimatmålen. Samma höst klubbades I FN igenom Agenda 2030. Enligt forskare når vi inte målen i Parisavtalen om att hålla oss under 2 grader. För att ta oss dit måste vi hjälpas åt. Tryck på politiker att lyfta frågan högt upp på Agendan. Med Down by the shore vill Every Million Miles skapa en större  medvetenhet. Vi kan inte kan fortsätta så som vi gör. Vi måste tillsammans ta vårt rättmätiga ansvar.

Videon


Se Kulturbloggen går klimatmarschen

Petter Stjernstedt