• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

The National på Rosendal -Rockpoeter av rang på scen

12 juni, 2022 by Petter Stjernstedt

Rosendal Garden Party, dag tre
Sharon Von Etten och The National

Till ett ösregn, hyfsat skyddad under ett stort grentätt träd, vittnar jag Sharon Von Ettens vackra stämma. Hennes senaste alster We’ve Been Going This All Wrong är lika vacker som tidigare verk och hennes röst är som vanligt glasklar, klingande ren. Likt en modern Patti Smith sjunger hon om droger, destruktiva förhållanden och misär. Det är naken, sov-rumsbaserad pop samtidigt som här finns stora gester, en storslagenhet i det lilla och det är oerhört vackert. Synd att stora delar av upplevelsen dränks av ett fontänregn.

Himlen öppnar sig för att sedan sluta sig. En linsgryta och sen vidare mot kvällens höjdpunkt, The National. Gudarna måste verkligen ha lyssnat för precis när bandet går på scen är det som att Fader vår har avslutat sitt toabesök och himlen blir alldeles blå och molnfri.

The National är det amerikanska rockgruppen som har hittat den rätta formulan för musikalisk magi. Femtetten med frontmannen Matt Berninger i täten hittar balansen mellan melankolisk, ömsint, energisk och aggressiv rock. Det är musik gjort med hjärta med låtar om trasiga människor, droger, alkohol och trassliga relationer. Matt är poeten som väger varje ordval på våg och gör om meningar till lyrik. “Smidges of bad ecstasy. Must have left it in my pocket, 
With my Christianity and my rocket
I’m binging hard on Annette Bening, And listening to REM again. Begin The Begin over and over.”

Källa: Wikimedia Commons

Som liveband är de knivskarpa. Bandet har en gedigen låtskatt bakom sig med åtta album släppta sedan första självbetitlade skivan The National från 2001. Musikalisk håller de jämn linje med smäktande och melankoliska toner, men också bombastiska arrangemang med stråkar och synthar. Ikväll hör vi både blåsinstrument, kvinnokörer och fioler. Detta ger mer tyngd till gruppens massiva pjäser. Publikfrierierna uteblir. Självklart får vi höra klassiker som i Need My Girl och Bloodbuzz Ohio. Men också bitar från en av första skivorna The Boxer som Slow Show och Fake Empire om vår fejkade absurda tillvaro. Starkaste ögonblicket kommer när Matt ”smetar kajal över ögonlocken” (metaforiskt!) och sjunger Light Years från senaste skivan Im Easy To Find där ett försiktigt pianospel och en ömsint sångare får leda väg. En ny låt finns med på repertoaren.  Låttiteln är oklar, men det är ljuv musik i samma kaliber som övrig arsenal, lovande inför kommande skivsläpp. 

Helheten är en väl avvägd blandning av ballader, B-sidor med stora klassiker och storslagna historier. Med kvällens konsert bevisar The National återigen att de är en av vår tids sylvassaste musiker, fem rockpoeter av rang.

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: festival, Matt Berninger, Rosendal Garden party, Scen, The National

Veteranernas kväll- Rosendal Garden Party, dag ett

9 juni, 2022 by Petter Stjernstedt

Rosendal Garden Party, Dag ett,
Sleaford Mods, Avalanches och The Strokes 

Det är en fascinerande känsla. Att för första gången på dryga två år vara omringad av en folkmassa av trendkänsliga hipsters och musiknördiga barnfamiljer som brölar och hoppar frenetiskt till live-musik. Saknaden har varit stor efter den där unika känslan när man med tusentals främlingar svettas och trängs framför en musikscen med ett kraftfullt ljudande som ständigt skickar varningssignaler till ditt öra om Tinitus. Jag gör som vanligt, ignorerar hela varningssystemet och njuter till fullo av lyxig pop och rock.

Rosendal Garden Party är sommarens första stora festival. Inramningen med Rosendals vackra trädgård är magnifik och musikutbudet med storheter som Strokes och National på scen skulle få vilken festivalarrangör som helst att dregla ner sina nystrukna jeans. 

Dag ett är veteranernas dag med The Avalanches och The Strokes på schemat, två artister vars historia går långt tillbaka i tiden. The Avalanches, musikgruppen från Melbourne, Australien, har varit aktiva som band sedan 00-talets början. Deras främsta landmärke stavas Since I left som finns på albumet med samma namn, erkänd som en verklig klassiker inom modern elektronisk musik. Frontmännen Tony Di Blasi och Robbie Chater är på scen som förvuxna barn som leker fram sin unika hybrid av electro, barnsång och samplingar från bortglömda R&B-plattor, Madonna och instruktionsfilmer om golf. Duon skruvar på sina spakar, vrider på reglagen och vevar med armarna över Thereminen, ett nära hundra år gammalt musikinstrument som får sin klang genom att skicka ut ljudvågor i luften.

Robbie och Tony är veteraner, har hållit på länge. Samtidigt är de artister som inte lutar sig mot gamla meriter. En av 2020 års bästa album var enligt min mening gruppens alster We Will Always Love you. Konserter är huvudsakligen musikaliskt inriktad på denna platta med hip hop, disco, soul och nostalgiska tillbakablickar till 90-talets groove- och undergroundscen. I låten We Will Always Love you lyfts tjejerna i Roches upp med höjda armar. Och i “Because Im Me” ser och hör vi en ung Michael Jacksson sjunga med späd tämma. Det är farbrödernas inspirationer och musikaliska preferenser som hyllas. I bakgrunden projiceras bilder på vida vyer. Vi ser i närbild  animerade leksaker och pokaler. Konserten är som det lyxigaste dj-båset där varje övergång är lika självklar och smooth som en kan önska och där oförutsägbarheten är total. Du vet aldrig vilken hit som kan döljer sig under det där mullret av brus och tunga basgångar. Trots sin gedigna ålder visar sig duon i The Avalanches vara i toppform.

Kvällens huvudakt är The Strokes, New York-bandet  som fick sitt stora genombrott runt 2001 med This Is It, en huvudpjäs inom indierock-sfären. Rocklokomotivet tuffar fram i 180. De hinner knappt stanna på en hållplats förrän det är dags för nästa. Deras låtskatt är enorm men precis som Avalanches är The Strokes inget band som blickar bakåt utan ständigt riktar in siktet mot framtiden. Senast 2020 kom The New Abnormal där bandet fortsätter i inkört hjulspår med mjuk, hitig och textrik rockmusik.

Mellansnacket där sångaren Julian Casablancas framstår som paranoid när han ständigt vill veta vad övriga bandmedlemmar pratar om bakom hans rygg är konsertens största ok. Det är humor, men som inte alltid faller så väl ut. Julian säger “Det är bättre detta snack än att jag ropar ut – How you Doing guys”. Frågan är om det ens stämmer.

Rockhit efter på rockhit basuneras ut. Vi hör Bad Decision, Juicebox, Left and Right In The Dark och You Only See me Once. Julian skämtar och fånar sig på scen. Konserten i sin utformning är felfri. Det är fullblodsproffs vi ser på scen, men jag kan inte tvätta av mig känslan av viss slentrian, som att bandet gjort detta hundratals gånger och satt på autopiloten. Julian som är känd för att ta till flaskan är flummig. Ibland svamlar han fram orden. “Damn it’s so bright tonight, I’m working on my midnight tan” säger han om det fina vädret denna sena sommarkväll.
Publiken är svårstartad. Kanske är förklaringen till det ljumma engagemnaget från publiken att fleratalet av de största hitsen som Last Nite och Someday uteblir. Jag känner fadd eftersmak efter ha sett en verklig rocklegend på scen. Med ett svagt engagemang från bandmedlemmar och en alkoholstinn sångare som mest flummar runt på scen blir helhetsintrycket som fisljummen avslagen Sofiero. Inte särskilt gott. Utan förutsägbart, smaklöst och rätt så trist.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Skivrecension: Sahara Hotnights – Love In Times Of Low Expectations

3 maj, 2022 by Petter Stjernstedt

Artist Sahara Hotnights
Titel Love In Times Of Low Expectations
Betyg 4
Release 6 maj

Som att de aldrig lämnat scenen. Sahara Hotnights är tillbaka med ett nytt glimrande sjunde album. Med samma frenesi och ett mera avskalat intryck övertygar de som Sveriges främsta rockmusiker.

De kom som en orkan 1999 och rörde om i grytan,förändrade svensk rockmusik i grunden. De fyra Robertsfors-systrarna saknade kvinnlig representation på svenska rockscenen. Kunde fyra sextonåringar från Västerbotten ändra på läget? Men efter sex album, varav två sålt platina, försvann de helt från radarn. Men som fågel Phenix reser de sig ur askan. Love In Times Of Low Expectations är en stark återkomst av Sveriges svar på The Runaways.

Det är en mognare, mer fokuserat Sahara. Som att de hittat ny energi av att vila ett tiotal år från musiklivet och från varandra. Skivan är mer avskalad. Det finns, för att använda sångerskan Maria Andersson Lundells egna ord, mera av ett dogma-tänk. I en intervju med Café berättar hon om nya plattan och målsättningen om att ha färre element och pålägg med. Alltså färre instrument och mindre lager på lager av ljudmattor. Det skulle inte vara för fett  och medvetet smalt och tunt.

I myllan av modernt och traditionell 90-talsmusik hittar de rätt . Mot tidigare alster låter ”Love In Times Of Low Expectations” mer lågmält och mer electro, som den evigt hypade Beach House eller skottarna i synttrion Chvrches. Med svävande, spröda toner och vaggande rytmer virrar de in oss i trygghetens famn. Här finns ett helhetstänk, en episk känsla som håller i sig. Samtidigt har varje låt något eget från syntiga rymddiscot ”Athens” till sammetslena ”Leander” till Cardigans-doftande ”Driving For Pearls”.

Det är hudnära texter om skilsmässa, trasig kärlek och komplicerade relationer som både brister och bär. Här finns tematisk bredd. Medans kompisarna i ”Mind Games” parerar killar som använder billiga trick på krogen för att fånga lättlurade donor tar ”Predictable” sig an verklighets relationer med ups and downs som kommer och går.

Huvudpjäsen ”Gemini” tematiserar uppbrottet och återuppståndelsen hos fyra Västerbottningar. Det handlar om den trygga hamn en alltid återkommer till, om nära vänner som trots skav i relationen alltid finns där. Med lyskraft speglar ”Gemini” den starka koppling bandmedlemmarna emellan och om splittringen som bara gjort dem starkare som grupp.

Sahara Hotnights kan andas ut. Love In Times Of Low Expectations är en återkomst av vara stolt över. Med snyggt paketerad personlig och fjäderlätt rockmusik imponerar de. Det är en självransakan där fyra proffsmusiker vågar vara självutlämnande samtidigt som de utmanar.sina lyssnare. Resultatet är magnetiskt och kanske det starkaste album fram till dags datum signerat Robertsfors-kompisarna.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Teaterkritik: Månen och de andra planeterna – Fragmentariskt och absurt av en av våra största dramatiker

23 april, 2022 by Petter Stjernstedt

Månen och de andra planeterna
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym:
Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Ljud Camilla Näsström
Manuskonstruktion Johanna Ruben
På scen Sven Ahlström, Ann Petrén, Sandra Huldt,
Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase,
Per Sandberg, Praktikant Varja Berg*
Klarascenen fredag den 22 April kl 19.00

Dramaturg Staffan Valdemar Holm leker med narrativet, improviserar och låter fantasin få flöda fritt. Resultatet är ryckigt, flyktigt, ibland tramsigt och fragmentariskt, men Månen och de andra planeterna är konstant fascinerande och underhållande. Holm gör upp med teaterns troper och framställer en trolldryck som smakar både beskt och angenämt på samma gång.

Då är den här, den pandemi-uppskjutna pjäsen där legendaren Staffan Valdemar Holm ska ta teaternarrativet i ny riktning. Månen och de andra planeterna är lekfull och smått galen i sin apokalyptiska, cyniska inramning om människor på gränsen till sammanbrott. Eller vad tjänar en djupsinnig analys till? Att ringa in detta alster, förenkla dess sanna mening, känns menlöst. Istället får karaktärer och element i pjäsen illustrera dess galenpanna-logik. Månen och de andra planeterna är en fascinerande inblick i en kreatörs tankar och ideer och ett resultat av två års isolering där en regissör på sin kammare leker fram små berättelser om det lilla och stora i människan.

Här finns den gråtande HR-mannen, tjejkannibalgänget, kulturdepartementet som tvingas ta sig an både kolonialism och sexuella övertramp. Och förstås den stränge dramapedagogen, magnifikt gestaltad av en fullfjädrad Ann Petrén, en karaktär som i sin metodik närmast framstår som en fascist med behov av att trycka till både gamdassig undervisningsform och kulturfolk med viljan att gestalta något storartat på scen.

Galenskapen kommer från en egensinnig mans huvud. Valdemar Staffan Holm är teaterregissören med gediget renomé. Mellan 1994-1999 var han chef för Malmö Dramatiska Teater. Han har arbetat med såväl klassiska verk som Shakespeare och Tjechov som samtida produktioner som Roland Schimmelpfennig med flera. År 2002 tillträdde han som Dramatenchef och under sex år skapade han hyllade pjäser som Macbeth (2006) och Det kalla barnet (2003). Han började med teater motvilligt, kanske för att det mesta han såg var skit och han ville bidra till en förändring. Holm har själv beskrivit svensk teater som fantasilös. Den Skånskfödda regissören kräver mera trolldrycker inom svensk scenkonst för att riktigt röra om i grytan.

En Shakespeare för mycket fick honom att vilja ta ut svängarna och testa nya uttryckssätt. Månen och de andra planeterna är lekfull, fragmentarisk, rörig, rolig, roande, oroande , tramsig och ibland gubbig. Men mestadels är den underhållande. Det färdiga verk vi ser tolkas på Klarascenen är spretig och ojämn, med både absurda och smått menlösa små berättelser. Holm attackerar från alla håll mot kulturarbetare, myndighetspersoner och förstås medelklassen med dess diskreta charm. Det finns inget givet tema. Istället finns en återkommande känsla av apokalyps, en explosion av episka mått som alltid väntar bakom närmsta krön. I Holms värld är vi människor alltid nära  katastrofen. Oavsett vilken miljö eller klasstillhörighet en tillhör kan allt brisera, en slags parafras på en orolig tid där världen står i brand med miljökatastrof, populism och brinnande krig.

Absurda saker händer under en lägenhetsvisning med mäklarfirman Djurfors

Narrativet med ett tjugo-trettiotal små episoder ur människors liv lämnar ett minst sagt fragmentariskt intryck. Kanske är det själva poängen att inte begränsas av en tematik som till varje pris måste speglas i varje givet ögonblick. Medans vissa historier snabbt lämnar en stannar andra kvar. Vi återser ett flertal gånger dramapedagogen som skapar skräck i sina kursdeltagare när hon efterfrågar nya referenser till teaterkonsten som Mosad eller varför inte IS. Här kommenterar Holm dramapedagogikens dammiga och intetsägande uttrycksform. Fantasilösheten, hur vi slavar under mästarnas strama strypgrepp – vår Bergman eller vår Konstantin Sergejevitj Stanislavskij, en legendarisk teaterpedagog som satt standard inom modern teatermetodik.  Därför kan vi inte se bortom deras högst begränsade synfält. Holm dekonstruerar scenkonsten, hackar sönder den i små beståndsdelar. En maskerad Ann Petrén säger – vi måste kasta bort dem, begrava vår Stanislavskij, kasta hen upp på Vesuvius berg, där ingen någonsin kan ta sig. Först då kan vi ta oss vidare i konstformen.

Skådespelet med Sandra Huldt, Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase och Ann Petrén för att nämna några är av högsta rang. Förutom Petréns fascistiska lärargestalt glömmer jag knappast en tysktalande nattvandrande Lennart Jäkhel, en huligan med högt våldskapital, som svamlar osammanhängande om fotboll och dyrligt och vandrar vilsen runt i sömnlabbets trånga korridorer.

Något djup erbjuder inte direkt Holms nyskrivna verk. Men Månen och de andra planeterna lockar till många skratt. Och ibland är det allt en behöver det där gutturala, primala garvet som avrundar en annars fisljummen arbetsvecka i dur.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Staffan Valdemar Holm, Stockholm stadsteater

Filmrecension: Tillfälligheter och fantasier

22 april, 2022 by Petter Stjernstedt

Tillfälligheter och fantasier
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 april 2022
Regissör: Ryûsuke Hamaguchi
Skådespelare: Kotone Furukawa, Kiyohiko Shibukawa, Katsuki Mori

Tre berättelser om tillfälligheter, udda relationer och starka band. Slump för människor samman och oväntad vänskap uppstår. Regissör Ryûsuke Hamaguchi, mannen bakom rosade Drive My Car, har gjort det igen. Med värme, oförutsägbarhet och stor särprägel övertygar Tillfälligheter och fantasier och filmen får oss att älska de karaktärer som befolkar Hamaguchis universum.

Tre korta historier. Tre möten och tre personer som kämpar i sin vardag med plågoandar från förr och nu. I en taxi stöter en kvinna på en attraktiv man. Det hela resulterar i ett laddat möte. Storyn får en oväntad vändning och plötsligt sätts kvinnan och hennes  moraliska kompass på prövning. En historia om otrohet, olycklig kärlek och begär.

Läraren möter eleven i Hamaguchis andra kortfilm.  

En annan kvinna försöker förföra en lärare och en tredje stöter oplanerat på en gammal skolkamrat. Men i Ryûsuke Hamaguchis värld är inget som det verkar. Med enkla medel, välskrivet manus med flera twist and turns växer en fascinerande krönika fram som, för att dra en klyscha, miner om vad det är att vara människa med sina brister och bagage. Dynamiken människorna emellan är elektrisk. Det är imponerande hur regissören bygger upp en dramatik byggsten för byggsten och det starka skådespelet bidrar till spänningen.

Oväntat möte mellan skolkamrater

Tillfälligheter och fantasier har allt en kan önska sig av ett drama av den kalibern. Att berätta en enkel men allmänmänsklig historia på mindre än trettio minuter tyder på stor skicklighet. Han är en regissör med öga för detaljer och hans pricksäkerhet i skildringen av människor går inte att missta. Ni kan gissa min entusiasm inför hans oscarshype Drive My Car. Jag vill helt enkelt bara ha mer, mer och mer. Mer av Hamaguchi.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 53
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Den 30 juni 2022 blir det premiär för … Läs mer om ”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in