Petter Stjernstedt

Jojo The Rabbit
Betyg 4
Regi Taika Waititi
Medverkande Scarlett Johansson,Sam Rockwell, Taika Waititi och Thomasin Mackenzie.

Aldrig har väl Hitler och andra världskriget skildrat på så roligt, humoristiskt vis. I alla fall inte sedan det begav sig med Chaplin’s Diktatorn. Och aldrig har väl en film innehållit så många Heil Hitlers! Taika Waititi är känd för sina kultförklarade komedifilmer som Hunt of Wilderpeople och mockumentärvampyrysaren “What We Do in The Shadows”.

Jojo The rabbit följer humoristspåret, denna gång med fokus på andra världskriget och Hitlers undersåtar. Jojo är en nioårig pojke vars fascination till Hitler inte har några barriärer. På väggen i pojkrummet tapetseras väggarna med jugend-posters och på tröjärmen finner vi insytt med rött garn en svastika. Jojos alter ego är en en knasig Hitler-karaktär, humoristiskt spelat av Taika Waititi. Till pojken ger han viktiga råd om hur han ska agera i vardagen för att leva upp till förväntningar som finns på den ariska rasen. Hans mamma spelad av Scarlett Johansson är orolig för sin son som hon håller på att tappa till det tyska nazistväldet. Hon står på den andra sidan och kämpar med näbbar och klor för att rädda de utsatta judarna. Och så en dag konfronteras Jojo med en av de personer som av nazistpolare beskrivs som hemska troll med horn på huvet och som likt fladdermöss sover upp och ner i taket på natten. Fördomar och förutfattade meningar utmanas i en film som med skrattet som vapen avväpnad den mest fördomsfulle.

Likt en Wes Andersson målar Taika upp en färggrann arsenal av älskvärda karaktärer – den enögda Korpralen som nedgraderats på grund av funktionsvariation och som tvingas till att hålla i läger för tioåringar vars våta dröm är en tjänst som SS-soldat under Fuhrens kommando. JoJo’s mamma använder leken som redskap för att nå fram till sin hjärntvättade son. Jag faller pladask för de tillskruvade karaktärerna. Efter många okontrollerade skrattattacker lämnar jag biografen med ett stort brett leende på läpparna. Det är inte varje dag en film med hög dumhetsfaktor på humorskalan lyckas underhålla samtidigt som ett viktigt budskap levereras. Här är skrattet och gråten aldrig en hårsmån ifrån varandra. Men ibland slår pendeln över och det blir för många övertydliga brandtal. Regissörens känsla för detaljer samt den mysiga hembonade karatärsgarderoben gör att JoJo The Rabbit höjer sig över flertalet andra världskrigsskildringar. Inte visste jag att Hitler kunde vara så rolig. Och kanske är det just så vi bör tackla högerextremism och tunnelseende – med humor.

The Report
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 november
Regi Scott Z Burns
Medverkande Adam Driver, Jon Hamm Michael C. Hall, Maura Tierney och Annette Bening.

Politiskt drama blandas med konspirationsthriller i den kittlande “The Report”, Steven Soderberghs ständiga följeslagare Scott Z Burns debutverk. Efter 9/11 var USA desperata. Omvärlden krävde en syndabock att skylla det omänskliga brottet på. Och i sökandet använde sig CIA av brutala och högst ovetenskapliga förhörsmetoder för att nå “Sanningen.
I uppdrag av senator Dianne Feinstein får idealisten Dan i uppgift att utreda CIAs agerande och tvivelaktiga förhörsmetoder av misstänkta. I berget av information och offentliga dokument finner han oroväckande fakta som pekar mot att CIA använt tortyr som redskap med förödande konsekvenser.

“The Report” är en fängslande och något torr skildring av den utdragna process på tiotalet år som ligger som grogrund till att Obama runt 2015 valde att förbjuda specifika tortyrverktyg som förhörsmetod av misstänkta. Specifikt handlar det om waterboarding – att dränka en annan människa genom att hälla vatten över dennes huvud som täckts med en tygpåse eller med hjälp av elstötar få den häktade att krevera. Scott Z Burns lyckas med konststycket att omvandla byråkratiskt dokumentationsarbete till en fängslande och moralisk berättelse om rätt och fel och gråzonerna däremellan och om det ansvar som vilar på Amerikas tunga axlar i en svår politiskt situation. Adam Driver som den något torre Dan är bra. Likaså gör Annette Bening i rollen som den övertygade demokraten Dianne en stark insats. Överlag håller skådespelet hög nivå, men samtliga arbetar i motvind med ett tunt dialogmanus och fattiga karaktärsbeskrivningar. Något fylligare karaktärsporträtt hade inte skadat, sen att vissa gestalter presenteras för att sedan i ena halvan av filmen försvinna helt känns inte som det klokaste regissörsbeslutet. Men det fråntar inte filmen från att vara en spännande thriller som når fram med att berätta något viktigt om vår samtid och också uppmärksammar en historisk händelse som fåtalet har kännedom om  i detalj. Däri fyller filmen sitt syfte. Och att närma sig det här ämnet och därmed tvingas mäta sig med giganter i genren som “Alla presidentens män” och nutida exempel som “Spotlight” är ett djärvt beslut. Scott Z Burns når inte hela vägen. Det fattas färgstarka karaktärer och ett upptrissat tempo för att nå målet. Även dramer som Stephen Spielbergs “The Post” är bättre på att ge en djupare förståelse för hur arbetet hos ett utredarteamet kan te sig. I “The Report” redovisas mycket rakt upp och ned utan en mänsklig dimension. Vilka är dessa karaktärer vi ser framför oss? Till det ger filmen noll svar. Kanske är det aldrig syftet, men det blir något blodfattigt. Men med Scott Z Burns vid rodret känns två timmar på Park som ingenting. “The Report” är en väl researchad och underhållande bagatell till film med en Adam Driver som växer för var roll han tar sig an.

I Lost My Body
Betyg 4
Svensk biopremiär  29 november på Netflix
Visas på Stockholm filmfestival
Regi Jérémy Clapin
Medverkande: Alia Shawkat, Alia Shawkat och George Wendt

Fransmännen kan det här med animation. Från baguetternas förlovade land har vi fått filmpärlor som “Trion från Belleville”, “Illusionisten” och “April And the Extraordinary World” som alla delvis eller helt är handmålade och 3d-animerade. “I Lost My Body” är den senaste i mängden välgjorda animerade storverk, en film som fått stående ovationer i Cannes. Varje bildruta känns minutiöst genomtänkt och tempot och ljudläggning gör också sitt till den starka filmupplevelsen.

“I Lost My Body” handlar om Naofel som av misstag sågar av sin ena hand. Strax därefter vaknar högerhanden upp. Han är inlåst i ett kylskåp och är inplastad i en genomskinlig svårgenomtränglig plastpåse. Nu börjar handens jakt efter Naofel och den tillhörande kroppen. Handens äventyr tar oss till mörka tunnelbaneuppgångar med glupska råttor som hotar runt varje hörn, skyhöga hopp över skyskrapor och trafikerade motorvägar. Och hungriga, lekfulla hundar som älskar att smaska på ett finger eller två finns det gott av i stadsdelen. Samtidigt får vi tillbakablickar till Naofel tidigare liv,hur han och hans hand växer upp och tillsammans och upplever avgörande ögonblick, första greppet om en annan människa, första omfamningen, första gången en vidrör varm sand och låter den glida genom fingrarna och första handgreppet runt cykelstyret. Trauman från förr tynger Naofel och gör det svårt för honom att kunna gå vidare. Men så en dag stöter han på en person som helt ändrar riktning på Naofels kompassnål bort från en vilsen, planlös tillvaro och mot mera klarhet och uppriktighet.

Detaljrikedomen och ljudanläggningen imponerar stort på mig. Varje liten ljusglimt eller hårstrå från håriga råttor känns uttänkt. Detta är ett verk för kommande animatörer att ta lärdom av. Samtidigt är storyn en svindlande färd genom Naofels barndom och handens strapatser som leder hen fram till livshotande situationer. En om du så vill – actionfilm för animationsnörden i oss alla. Regissör Jérémy Clapin fångar det stora i det lilla och gör förhöjd dramatik av de enkla sakerna i livet. Hans pensel är vass och fylld av kulörer av alla tänkbara nyanser. Detta är Jeremys debut som animatör inom långsfilmsgenren. Och så mycket vågar jag nog säga – vi har knappast hör det sista från honom.

Those who Remained
Betyg 4
Visas på Stockholm International Film Festival
Regi Barnabas Roth
Medverkande Karoly Hajduk, Mari Nagy.

En kärlekshistoria. Om paret, en äldre herre och en sjuttonårig tonårsflicka som genast fattar tycke för varandra. Det är en vågad stig att leda in oss på när den ungerske regissören Barnabas Toth väljer att skildra krigets svårläkta sårskorpor via den kontroversiella kärlekshistorian. Risken med denna typen av filmr att du lätt halkar in på “gubbäckel/Woody-Allen-träsket”. Men inte här. Tvärtom balanserar Barnabas perfekt sin vågskål och ger oss åskådare en gripande berättelse om hur två människor i andra världskrigets skugga finner tröst och stöd i varandras närhet.Filmens styrka är just det odefinerbara. Hur relationen mellan 42-åriga läkaren Aldo som mist sin fru och sextonåriga Klara som desperat väntar på att föräldrarna ska återvända från kriget i ett kallt Budapest hela tiden växlar. Den pendlar mellan att vara en trevande kärlekshistoria mellan två älskare med att vara en fader-och-dotter-skildring med en överbeskyddande fader och en äventyrlysten tonårsflicka. “Those That Remained” är ömsint och starkt drama, alltid med en historisk kring krigets fasor som förgrund. Det är en lysande balansakt Barnabas tar sig an. Vi känner för personerna. Aldo och Klara är en av de få som återstår “Those Who Remained” och de har bara varandra att finna tröst i. En film som varmt rekommenderas för de föräldrar eller barn som mist en nära vän, bekant eller syskon, som kan relatera till orättvisan i när en viktig person i ens närhet rycks ifrån en och du står naken och utblottad kvar där. Vilsen och ensam. ” Those Who Remained” är Ungerns Oscarsbidag.