Petter Stjernstedt

---

K
Regi: Åsa Lindholm
Manus: Dimen Abdulla
Scenografi och kostym: Julia Herskovits Mask Patricia Svajger Ljus Olle Axén
Komposition: Foad Arbabi
Medverkande på scenen: Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi
Premiär: 15 november

Vilket nyckelhål skulle du helst kolla in? Till vilket pris kan du tänka dig behålla  kändisskapet?
Vad tycker du om Dr.Alban, Robyn, Madonna? Hur är det att som invandrartjej i Sverige syssla med något så osvensk som hiphop? Journalisternas korkade frågor strilar över henne likt ett regn av hagel och stenkross. Hon är Lolita figuren kombinerat med skolflickan. Hon är förortsungen, nattbarnet, provokatören, the game changer. Svenska hiphopens motsvarighet till Pippi långstrump eller landets svar på soullegenden Prince. Men Leila går inte att placera i något fack. Hon är hon, kvinnan som vägrar att förminskas till en specifik sak. Men giriga journalister och enträgna, cyniska fans stämplat henne gärna och ofta.

K är Soppteaterns nya kvällsföreställning om kvinnlighet, utseendefixering, berömmelse, och om stressen, pressen och ohälsan som kommer i och med stor uppmärksamhet. Manusförfattaren Dimen Abdulla har skrivit en djärv och utmanande pjäs om kvinnors, och då framförallt invandrarkvinnors, hårda krav och omänskliga behandling från samhället. Många är de tjejer som stått framför spegeln, filmkameran eller mobiltelefonen , som poserat, tagit selfies eller filmat ett anlete dränkt i skönhetsprodukter och läppglans, som mimat till Madonna eller Donna Summer och drömt om att en dag få bli precis som hon. Hur ser vi på oss själva? Och hur ser andra på oss? K är löst baserat på eurodance-drottningen Leila K, den Göteborgsfödda kvinnan med marockanskt ursprung som på 90-talet var en av de verkligt stora. Hennes leverne kantades av såväl kändisskap, som rasism och utsatthet, droger och misär.

På scengolvet står hon med mikrofonen framför sig. Publiken i Åkersbergas folkets hus jublar. Hon darrar till, känner pulsen slå i 180 och hjärtat pumpa utan stoppklocka. Vissa pallar bara inte med trycket och hoppar från en bro. Andra lever på fast de inte är byggda för den typen av liv. Få personer är.

K tematiserar den inneboende rasism och mobbning som många invandrarkvinnor får deala med. “Allah allah gå hem och ät chokla” hör tonårstjejen från Rinkeby likt ett eko ljuda hela vägen hem. “Jag vill va svensk och fri”, säger hon.

Vi ser två självsäkra brudar, Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi , proppade med likväl självhat som attityd. De sminkar sig, klär upp sig i i high fashion-betonad silvertejpklänningar. I röd-vit randig träningsoverall och keps dansar de till Donna Summers. De är top of the world, samtidigt befinner de sig på den absoluta botten. Pjäsen pendlar mellan känslolägen – eufori, självhat och missunnsamhet. De två vill bort från hemmet – bort från betongen, flugorna och de nedrivna affischerna. Misären. Drömmen om något annat. Leila får allt hon önskat sig, men plötsligt bestämmer någon annan över primiserna. Fansen, journalisterna och managern har alla starka åsikter kring hur hon bör klä sig, föra sig och hur hon ska bete sig.

Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi skakar rumpa till Sophies dansanta Immaterial och den ständigt aktuelle Prince. Plötsligt upphör musiken. De ser ut mot publiken som skönt sitter runt sina små bord och sippar röd vin. Vi är bekväma, alldeles för bekväma. En av dem klampar in på vårt revir. Hon skriker och gormar- “Ni är i vägen”. K provocerar. Leila är arg. Arg för allt det där hon fick på köpet – buropen, utsattheten och journalisternas ständiga gormande. Här spelar föreställningen en stroff i moll, en dyster Leonard Cohensk visa.

Men K är framförallt en popdänga, en hitlåt som varar långt efter att du lämnat Stadsteaterns lokaler. Det är en käftsmäll som träffar rakt i nyllet och ger blodad tand. Regin av Åsa Lindholm är dynamit. Hon ger oss häftiga scenlösningar, oförutsägbarhet med en ständig fokus på de två kvinnorna, som både har modet och dumdristigheten att ställa sig i rampljuset och bli bländade av strålkastarljuset. Det krävs djärvhet att göra en pjäs som K. Det har Soppteatern och det har teamet Dimen Abdulla och Åsa Lindholm tillsammans med ensemblen. För dig som älskar provocerande, normbrytande teater med attityd är K ett absolut måste.

Petter Stjernstedt