Petter Stjernstedt

76 days
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november
Regissör Hao Wu, Weixi Chen

76 days, den första coviddokumentären, är en intensiv filmupplevelse om sjukhuspersonalen och viruset, en förvirrad, kaotisk irrfärd som tar oss med inpå akutmottagningen för fyra av Wuhans mest fullsatta sjukhus. Coronaviruset sprider sig som en löpeld från person till person och vänder upp och ner på allas vardag .I den häftiga inledningsscenen ser vi
vårdpersonalen springa mellan avdelningarna och ge drop, kolla temp och se till att syrgasmasken sitter rätt på varje sängliggande patient. Utanför hörs skriket från panikslagna människor som rycker och sliter i entrédörren till byggnaden. Läkaren som försiktigt öppnar dörren har svar på tal till besökarna – “Ni ska alla få den hjälp ni behöver men just nu måste vi låsa dörren, hej då…”

Pandemin som just nu härjar över hela världen tog sin början i Wuhan-provinsen. Vid tidpunkten var Covid ett nytt virus man inte kände till. För att parera hotet gällde det att agera fort. På med munskyddet, visiret och den heltäckande overallen som tejpas kring ärmar och hals. Alla som besöker sjukhuset sprayas med handsprit och uppmanas att bära mun- och nässkydd för jämnan. Annars är man inte välkommen hit. En dement farbror förstår inte varför han befinner sig på ett sjukhus. Han har ju bara fått en lätt förkylning. Gång på gång försöker  han smyga sig ut från avdelningen men stoppas av en bestämd men trevlig personal som snällt eskorterar honom tillbaka till sitt rum.

76 days är en filmupplevelse utöver det vanliga, en som du svårligen tvättar av dig. En unik och intim inblick kring arbetet på fyra sjukhus som fick motta de första covid-patienterna. Hos vårdpersonalen rinner både svett och tårar ner för ansiktet och ute i korridorerna finns bänkar där trötta sjuksköterskor och doktorer ligger och slumrar. Det är ögonblicksbilder som sätter prägel på den intensiva tid som stundade. I blickfånget är kalabaliken. Man imponeras samtidigt av det tunga arbete som utförs av beslutsamma sjuksköterskor och läkare. Lite visste man då om vad som komma skulle..Patienterna har det tufft. En covidsmittad gravid kvinna föder sitt barn på sjukhuset. Strax efter förlossningen hänvisas hon ut från lokalerna iklädd munskydd. Hon och hennes man väntar tålmodigt vid hotellrummet med en puls på 180 på att telefonen ska ringa och ge dem klartecken om att kunna hämta hem sitt barn. Vi känner medkänsla med personerna i filmen. 76 days fokuserar både på patienter och anställda.

Covid var och är det virus som gav oss alla en rejäl kalldusch. Och numera , i november 2020, är det nya normala handsprit, tvätta händer, hålla avstånd och helst  bara umgås med din partner där hemma. 76 days visar den tuffa verklighet som råder där ute, kanske för att vi ska förstå allvaret i situationen. För just nu springer personal på Karolinska från rum till rum och försöker rädda liv. För att underlätta deras vardag måste vi alla ta vårt ansvar och följa restriktionerna. Det är Nu eller aldrig och 76 days visar hur hoppet alltid trumfar fruktan när hotet ligger och hotar i förgrunden.

Petter Stjernstedt

Foto: Ai Weiwei.

Vivos
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 november
Regissör Ai Weiwei

Pedagogisk och närgånget berättar konstnären och filmskaparen Ai Weiwei om korruption och hemska karteller i Mexikos utkant. Upp mot 43 studenter försvinner spårlöst. Vem är skyldig och vad är motivet bakom?

“They stole everything from me and what I have left is only anger”. En av flertalet föräldrar som förlorat sina söner och döttrar berättar om det oerhörda övergreppet gentemot familjen. I Mexiko fördes för en tid tillbaka 43 studenter bort i samband med en resa över Iguala, Guerrero i Mexiko. Sex studenter dödades, 43 kidnappades och har inte synts till sedan dess.

Vivos är konstnären och filmskaparen Ai WeiWeis nya film om mänskliga rättigheter som kränks. Mexiko är på fler vis ett korrupt land där staten samarbetar med maffian och hjälper karteller att langa heroin i mängder. Allt handlar om pengar och makt. Med nog cash i fikan kan du förklara dig ur vilken situation som helst. Ai Wewei intervjuar de föräldrar vars barn försvunnit. Det är en smärtsam och ingående process vi får ta del av. Hur går man vidare efter ha mist ens det viktigaste ting i livet? Vivos är en tårfylld berättelse men som aldrig blir för sentimental. Pedagogisk och långsamt berättar Ai Weiwei sin historia. Vi får inblick i Mexikos tumultartade då- och nutida historia. Om karteller som styr och ställer på stadens gator och torg och om utsattheten och hotet mot demokratin. Det talade ordet som hotas när plötsligt studenter kidnappas utan tydligt motiv.

Ai Weiwei skildrar tematiskt och tålmodigt utvecklingen i landet. Det enkelspåriga berättandet med stillastående kamera är både närgånget och stelbent. Men regissören lyfter en viktig fråga om hur det talade ordet, yttrandefriheten, idag hotas. Se bara på USA och Trumps ifrågasättande av röstsystemet. Ai Weiweis styrka ligger i hans humana approach, att alltid visa medmänsklighet gentemot sina utvalda personer. För att få verklig landhöjd saknas bildspråket och en ytterligare kontext, att lyfta temat sett ur ett globalt perspektiv där både korruption och populism tar markhöjd och att låta symboltyngda bilder får tala för sig. Vivos är ingen Human Flow. Filmen från 2017 om flyktingströmmar ur ett medmänskligt perspektiv imponerade i sin balansakt att skildra människorna bakom statistiken.  I Vivos blir det enkla, avskalade Ai Weiweis bromskloss till att nå nya oandade höjder.

Petter Stjernstedt