Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Perserna Trojanskorna – ingen bra kväll

by

Foto: Sören Vilks

Perserna Trojanskorna
Översättning Jan Stolpe/Lars-Håkan Svensson (Perserna), Jan Stolpe/ Angeta Pjeijel (Trojanskorna)
Regi och scenografi Karl Dunér.
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torben Lendorph
Musik Johann Sebastian Back, Magnus Granberg
Ljud Björn Lönnroos
Peruk och mask Peter Westerberg, Nathalie Pujol
Premiär på Dramaten 19 oktober 2023

Jag ska inte ljuga. Det var ingen bra kväll. Jag vandrar mot Dramaten och premiären av ”Perserna Trojanskorna” med hösten nafsande i hälarna. Det är kallt och rått. Vi ska se en sorgesång, nej två sorgesånger, tragedier om krig, fallande imperier, barnamord, förslavade kvinnor och stridande män hårda som städ. Alltid dessa män som tar till stridsvärjan: ”Alla män har som en bisvärm följt sin ledare i strid”.

Föreställningen är en dubbelföreställning av de två pjäserna Perserna av Aischylos och Trojanskorna av Euripides på Dramatens Stora scen i regi av Karl Dunér. Medverkar gör: Anna Björk, Erik Ehn, Stina Ekblad, Jakob Eklund, Thomas Hanzon, Rasmus Luthander, Göran Martling, Marie Richardson, Tina Pour-Davoy, operasångaren John Erik Eleby och en barnkör med medlemmar ur Stockholms gosskör. Föreställningen innehåller nyskriven musik av Magnus Granberg och stycken av Bach.

Dramaten har sorg. Sverige har sorg. Världen har sorg. Det är tungt nu. Sorgen är en oundviklig del av människans korta tid på jorden. Man skulle kunna tänka att sorgekväden kan ge tröst och vara en väg till utlevande av plågsamma känslor. Men sorgen lättar inte av att se andra människor lida.

Och lids görs det genomgående under hela föreställningen. De grekiska-persiska krigen var en serie konflikter år 490-449 före vår tid. Den persiska kungen Xerxes invaderade Grekland med en enorm armé men förlorade oväntat mot de numerärt underlägsna grekerna i slaget vid Salamis, strax söder om Athen. Kriget fick en stor symbolisk betydelse för den nybildade grekiska demokratin och inledde den blomstringstid som idag betraktas som den klassiska epoken i grekisk historia. En av dem som deltog i kriget var Aischylos som förlorade sin bror i slaget vid Salamis. Åtta år senare skrev han tragedin Perserna som handlar om det persiska rikets nederlag och olycka. Även Trojanskorna tar sin utgångspunkt i krig och skildrar förlorarnas olycka och segrarnas brutalitet.

Några av kvällens teaterbesökare bär palestinasjalar. Min bänkgranne säger ”det är så sorgligt, människan har inte lärt sig ett uns av sin historia”.

I pausen hör jag några makar få skäll för att de somnat under föreställningen. En kvart in i andra akten har även min bänkgranne somnat.

Första akten är plågsam. Det bränner inte till och den klassiska monologen är lika träig som vi känner den. Men Dramaten har sin bästa uppställning på scen och i andra akten lyfter det. Det är ändå den svenska skådespelareliten som spelar ut på scen. Stina Ekblad lyser som en fyrbak i det kompakta mörkret.

Den vackert klingande gosskören är en omistlig del av föreställningen liksom John Erik Elebys djupa, fylliga operaröst. Men ändå, med bästa vilja kan man inte säga att föreställningen är en fullträff. Det saknas tajming och en sömlöshet.

Min tonårsdotter är med mig på teatern. Hon säger: ”Allt var kass. Om man levt före Jesu tid så hade man säkert tyckt det var nice. Men man har ju utvecklats en del sedan Trojas fall.” Vi går hem. Utanför Dramaten har det börjat snöhagla.

Text: Marja Koivisto

Provsjungningen – hybrid av opera, kattsång och humoristisk dockteater

by

Fotograf Marcus Gårder

Provsjungningen
Scen: Folkoperan
Premiär: 6 maj
Dockspelare: Sara Bexell, Josefin Karlsson, David Skogman, Sofia Hollsten, Miriam Forsberg. Operasångare: Tessan-Maria Lehmussaari och Wiktor Sundqvist
Musiker: Eric Skarby (piano), Elin Willert/Jan Erik Alm (klarinett)
Idé: Tuvalisa Rangström och Sofia Segrell
Regi: Sophia Segrell
Dockmakare: Lisa Kjellgren Almstig och David Wätte.

Mjauande skönsång, viskande strutsar och mäktig operamusik som får Folkoperans stora sal att vibrera. Det är ett spännande möte när operasångare och musiker från Folkoperans scen möter dockorna från dockteatersällskapet invid Zinkensdamms Tittut.

På grund av renoveringar av lokalerna i Zinkensdamm har dockorna i Tittut varit tvungna att röra på sig och nu söker de nya jobb. De ska provsjunga på Folkoperans scen och se om de platsar i ensemblen.

Det är ett härligt gäng av egensinniga figurer som sökt sig till Folkoperan. Katten Sonja ska ständigt städa och jamar fram sitt bidrag. Strutsen Anita är en kaxig individ som stoltserar fram med sin långa hals och vackra fjädrar. Tadek är skäggiga farbrorn som staplar upp på scen med skruppliga ben, men som sedan dansar balett och sjunger ut sitt hjärta.

Viktor är blyg och osäker men med lite backning vågar han till slut sig upp. Han ska ständigt rätta dockorna då de inte följer regelverket för hur en provsjungning ska gå till. ”Ursäkta men visst ska man kunna höra vad hen sjunger?” Ursäkta men  är det här inte en provsjungning,alltså inte en dansuppvisning?” Fyraåringarna i publikens skrattar högt när strutsen försöker med alla tänkbara medel att blockera och ta rampljuset från operasjungande Tessan-Maria Lejmussaari.

Provsjungningen är ett lyckat samarbetsprojekt där både föräldrar och deras barn får sig en dos av underhållning och kulturell stimulans. Hybriden av operasång och humorisk dockteater fungerar väl. Och mitt barn, som får jag erkänna inte har åldern inne, kollar bakåt vid stunder men tittar upp när katten mjauar sig fram bland bänkraderna. Framförallt fångas hon av operasångarnas ljuva stämmor som ekar i lokalen. Det är en både vacker och smårolig show där de kända dockorna får briljera på scen. Alla trängs de om scenutrymmet och alla gör de sin grej. Med enkla medel underhåller regissör Sophia Segrell oss. Visst kunde karaktärerna fått utmejslas ytterligare men på en speltid på cirka 45 minuter kan man inte begära mera av fördjupning av karaktärsdrag. Mer interaktion med publik och mellan dockorna hade för större engagemang varit önskvärt. På så vis hade man kunnat spela mer på de olika figurernas egenheter och olikheter.

Jag och mitt barn lämnar teatern med stora leenden på läpparna. Vi är båda mycket nöjda. Det är sällan man som förälder kan gå med sitt barn på teater och på köpet få finkultur levererad till sig. För detta vill jag ge en extra eloge åt regissör Sophia Segrell och idemakare Tuvalisa Rangström som kom med denna snilleblixt. Men nu till den stora frågan. Hur gick det för dockorna? Inga spoilers, men en kvalificerad gissning är att det knappast var sista gången vi fick se kamraterna från Folkoperan och Tittut dela scen.

Petter Stjernstedt

Vanbot: “ Man är inte förberedd på nåt”

by

Brytpunkter och uppbrott är temat för electro-artisten Vanbots fjärde fullängdare ”How Can I Prepare For This”. För Kulturbloggen berättar hon om skrivkramp, synth-ljud och skrivande som antidos mot kraftig ångest.

Efter tre album med fluffig pop är Ester Ideskog, alias Vanbot, tillbaka med ny pulveriserad synth-extas.
– Det är så roligt att vara igång igen. Det bästa är att få lyssnarnas positiva respons när något man skriver om slår an i dem.

Temat på fjärde plattan ”How Can I Prepare For This” är uppbrott och brytpunkter i livet. Samtliga låtar handlar på olika plan om uppbrott, uppbrott på personligt och professionellt plan, nu och i perspektiv.

– Det är tillbakablickar på gamla relationer, nära vänners uppbrott och uppbrott från staden. Jag flyttade från Stockholm till småstaden Lidköping där jag nu bor i en villa med sjöutsikt. Det är skillnad att bo med naturen så nära till hands, en förhöjd livskvalitet helt klart.

Uppmärksamheten hos electro-artisten med förkärlek till synthesizern har varit stor. Sajter som The Pitchfork och The Guardian har skrivit spaltmeter om Esters fluffiga electro-synth. Och artister som Petter Winnberg från Amason och producenten Johannes Berglund, som arbetat med artister som The Knifes och Eva Dahlgren, har samrbetat med Vanbot. Men karriären har inte varit utan speed-bums.  I samband med tredje skivsläppet ”Sibiera” (2017) fick Ester skrivkramp och energin tog helt slut.
– Jag var sönderstressad och slutkörd. För att orka backade jag ur allt som hade med musik att göra och jag gjorde bara det jag absolut behövde.

Då var Ester independent och gjorde allt från marknadsföring till bokningar till releaser och fakturering på egen hand. Det var tuffa tider. Ester berättar om hur hon efter releasefesten på klubben Ingrid kollapsade.
– Jag var superglad, men så fort jag lämnade klubben gick luften ur mig. Därefter tog jag en lång paus från allt.

Det tog cirka två år innan Ester greppade pennan igen. Hur fick du energi åter?

– Jag behövde vila och få återhämtning. Till slut återvände lusten bara.

För att undvika att hamna i samma sits försöker Ester att förbereda sig mer, även om det är svårt. Saker som bokningar till skivsläpp till intervjuer har en tendens att komma på en och samma gång.
– Det blir lätt så. För att bättre hitta energin lägger jag numera fokus på det roliga, skrivandet och skapandet, sånt som får mig att bli glad. Framförallt undviker jag att stångas i onödan med sådant som är tungt och som enbart dränerar mig på energi.

Att ta sig ur skrivkrampen blev en brytpunkt för Ester. Idag tänker hon mera på sitt välmående. Skrivandet används som verktyg för att det tackla jobbiga saker.
– Jag skriver för att kunna hantera jobbiga känslor. Vi har alla brytpunkter i livet, situationer som skapar ett kaos. I sin tur genererar kaoset ångest. När en linje bryts släpps ångesten fri. Det blir en katalysator för skrivandet.

Sista låten på skivan ”Have Can I Prepare For This” bryter trenden med centrering kring uppbrott. Temat  är förnyelse och den stora förälskelsen.
–Jag ville skildra en fungerande kärlekshistoria för det är något man sällan ser gestaltas inom popmusik. Den be skriver hur saker kan förändras, hur det ur det nya kan födas något gott. Som vuxen tror man att man är förberedd på det mesta, att man har koll och ingenting kan förvåna en. Sanningen är att man inte är förberedd på något.

Det fick Vanbot uppleva när hon i februari fick se ryssarna attackera Ukraina. ” The Weight of Rage” skrevs under de första dagarna för invasionen.
–När jag såg familjer kliva på tågen, blidkade hur mödrar och deras barn gick på vagnarna medans fäderna lämnades kvar blev jag starkt berörd.

”The Weight of Rage” är hennes tolkning av uppbrottet som kommer i och med ett krig, ett krig som skapar en spricka mellan människor, familjer och nationer.
– Familjer splittrades. Som mamma med ett litet barn där hemma kan jag ana men aldrig greppa
den oerhörda smärta de har upplever.

Bland fluffiga popdängor sticker ”The Weight of Rage” ut. Det är ett maffigt arrangemang ackompanjerat av Erik Arvinder och hans orkester Stockholm Studio Orchestra. Ester som är van att arbeta i mindre team, antingen själv eller i ett band, fick pröva på att samverka med en 24-manna stråkorkester.
– Det var fantastiskt. Jag vart som en blöt pöl första gången jag hörde dem spela. De är sådana proffs med noll behov av repetition. De bara kör.

Soundet på nya skivan beskriver Ester som fluffig pop med betoning på synth. Samuel Starck, producent för och kompande musiker åt artister som Veronica Maggio och Jonathan Johansson, har varit med och format ljudbilden. Förutom musiker är Samuel en nära vän till Ester.
– Det var betryggande att arbeta med någon som är så pass kunnig, men framförallt är det roligt. Våra möten har varit rofyllda. Jag tror vi pratar mera om mat än musik, ler Ester.

Soundet för fjärde albumet skiljer sig från tidigare alster. Experimentskivan ”Siberia” (2017), hennes förra fullängdare, spelades in på den Transiberiska järnvägen. Här fick Ester möjlighet att utforska musikens gränser. Mot Siberia är ”How To Prepare for This” ett mer klassisk album där artisten gått till tillbaka till rötterna.
– Det är back to basic och är skrivet på samma vis som när jag började göra musik, okonstlat med fokus på melodier och synth-ljud.

Esters kärlek till synthesizern är stark. Hon älskar att få skruva på spakarna och kunna framkalla nya spännande läten på det elektriska pianot.
– För mig är det alltid melodin som är det bärande elementet för en låt. Det är ur musiken som sedan idén växer fram för en text.

Det är i skrivstugan och i studion som Ester trivs som bäst därefter kommer live-scenen.
– Det roligaste är att få skriva men det kommer inte tills sin rätt förrän man får spela det inför andra och se deras reaktioner.

Det finaste är enligt Ester när man som artist lyckas nå ut, när fans från hela världen skriver meddelanden om hur de knyter an till texten.
–Det är häftigt att kunna nå ut på det viset och att ens musik kan bli så betydande för andra personer. Däri ligger musikens verkliga styrka.

Vanbots album ” How Can I Prepare For This” släpps den femte maj.

Petter Stjernstedt

Teater kritik: Vulgäris – Sanslös show om hängpattar och mensverk

by

Vulgäris  (Eller problemet med kvinnor)
Medverkande: Amy Alsegård, Cecilia Säverman och Hanna Bylund
Idé, manus och koreografi: Amy Alsegård, Cecilia Säverman och Hanna Bylund
Idé, manus, koreografi och mask: Yenny Marklund
Scenografi och kostym: Marie Hedén
Musik: Jakob Lindhagen
Livemusik och text: Cecilia Säverman
Foto: Sophia Hogman Myrbacka
Regi: Marina Nyström
Produktionsassistent: Edwin Safari
Premiär den 9 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Korsetter, dildos, hängpattar och fontänorgasm. Vulgäris provocerar med sitt köttsliga innehåll. Lika frigörande som deprimerande är gycklargänget Hyckels syrliga samtidssatir. Förbered dig på en helkväll av galna upptåg och smärtsamma sanningar.

Vad är en kvinna? Med frågan som utgångspunkt laborerar gycklarsällskapet Hyckel med tunga ämnen kring ojämlikhet, aborter och snippa-domen som fick svenska feministcommunityt att resa ragg. De är tre mustachprydda kvinnor med egensydda hängpattar och svart-vit klänning som står i centrum. Trion Amy Alsegård, Cecilia Säverman och Hanna Bylund är frågvisa varelser. De söker svar i den tjocka boken “ Män förklarar Kvinnor” om vad kvinnlighet innebär. Här berättar storartade män som Napoleon och Tomas Aquinas om hur kvinnor bör underordna sig mannen, om kvinnan vars rättmätiga plats är i hemmet och den medfödda känslan för omvårdnad som är hennes främsta och enda egenskap.

Unka ideal och förmodar riktat mot kvinnan projiceras på scen. De ska vara undersköna, tillgängliga, lukta gott, vara emotionella, känslosamma, och spröda. Men de kan också vara hysteriska. I en komisk scen förklarar trion om livmodern som gått vilse och sökt sig upp till armhålan. Därför är kvinnan hysterisk. För att hitta tillbaks till sitt sköte måste mannen olja in vaginan i sin sädesvätska.

Med träffsäkerhet redovisar Hyckel hur okunskap har fått leda väg i synen på kvinnan. Lika roligt som allvarsamt blir det när de kastar sig med utnötta fördomar och ställer “relevanta” frågor om hur många Wallstreet-bonusar det krävs för att rädda kvinnor som dör i förtid av osäkra aborter? Skrattet sätter sig i halsen när den födande kastas ut från BB och lämnas med orden ”Det är fullt. Du får söka dig till närmsta förlossningsklinik. Den är två mil bort. För du har väl gått den obligatoriska kursen i taxi-födande?”

Kvinnorna lär ut om sex och passar på att kasta en välriktad känga mot gubbigheten inom svenskt rättsväsende. Vi får en redogörelse för fittans inre och yttre delar. Med volanger och rosa tyger gestaltas klitoris. Ett intensivt kittlande gör att fittan öppnar upp sig och vi kan entra. Under loppets gång klargörs var exakt vi befinner oss. Vi är antingen utanpå eller inuti fittan. Det är ett raffinerat, samtidigt subtilt sätt att kommentera den märkliga snippa-domen från en vecka tillbaka där en man friades på grund av oklarheter kring definitionen “snippa”.

Det bjuds på sång, akrobatik och våghalisga stunt där varje dansnummer liknar den mest avancerade yogaövning. Finurliga är de textrader som basuneras ut om kvinnligt sammanbrott och fantastiska pattar vars användningsområden äro oändliga.

Mot slutet accelererar vulgäriteterna med orgasmer och vibrerande stavar. Det går hett till när kvinnorna berättar om männen som tar ansvar, som städar, diskar, byter ut barnets urvuxna kläder och köper presenter till partner som hon faktiskt önskar sig. För var ord som yppas blir stönen allt högre, rörelserna allt kraftfullare. Efter andra stönet reser sig en man och går. Vulgäris provocerar, samtidigt som den entusiasmerar. Det är både girl Power och tung föreläsning om misogynitet.

Den spetar åt alla håll och showen tar oväntade banor. Det är också poängen. Styrkan hos gycklarna ligger i kreativiteten. Ideerna bara sprutar fram och nåt som till en början kan kännas som en improvisationsakt är noga planerad ner i minsta detalj. Så vad är Kvinnan? En mångfacetterad, felande, fördomsfull, utåt-/inåtriktad, mystisk varelse. Eller? Nja, frågar man Hyckel är det inte så enkelt. Kvinnor har och kommer alltid att vägra att bli förklarade i enkla modeller och banala prototyper. Så låt oss slopa alla sunkiga fördomar, öppna sinnena på vid gavel och låt Hyckels hysteri överskölja dig. Inte ett klädesplagg kommer att vara torrt.

Vulgäris visas på Stadsteatern på scenen Kilen, lördag och söndag eftermiddag.

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Buster Keaton på månen – En lekfull Suzanne Osten tar siktet mot månen

by


Buster Keaton på månen
Av: Gunilla Linn Persson
Regi: Suzanne Osten
Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari,
Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.
Dramaturg: Erik Uddenberg
Scenografi och kostymdesign: Rikke Juellund och Annika Tosti
Maskdesign: Linda Gonçalves
Musik: Maria Johansson Josephsson
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rickard Hasslinger
Ljuddesign: Robin af Ekenstam
Regiassistent: Josefin Wulff
Urpremiär på Unga Klara 20 augusti 2021.

Ångest, misshandel och förtryck med barnet i centrum. Bara Suzanne Osten kan måla med så mörka penslar och samtidigt framkalla hysteriska skratt. Bara hon kan kombinera cirkuskonst med musik, sång, pantomim, slapstick och teater och träffa rätt i alla åldersgrupper. Detta gör Buster Keaton på månen till sann teaterkonst.

Familjen Keaton är inte som andra familjer. Med cirkusdräkter som vardagsklädsel, ett husdjur stor som en häst och ett hem på hjul sticker de ut i mängden. Men framförallt bryter de normer kring hur man får bete sig. En tidigare cirkuskarriär som gått i stöpet har gjort föräldrarna olyckliga. Bitterheten äter upp dem inifrån. Med en migränsjuk mamma och en virrpanna till pappa med ständiga vredesutbrott befinner sig syskonen Buster och Harpo i en obekväm sits. Efter en okänd incident i barndomen har Harpo slutat att prata. Han har gett upp hoppet om en dräglig tillvaro. Dagligdags utmanar han den alkoholstinna fadersgestalten genom att sno grejer och röra om i grytan där hemma. Men i Pappan Joe Keatons skottglugg befinner sig Buster, det äldsta av deras två barn, en lillgammal ”farbror” finklädd i topphatt och sidenrock.

Blåmärken och bulor är resultatet av faders konstanta vredesutbrott. Drömmen om att ta sig vidare, att få lämna familjen och ta sig dit ingen annan människa varit- ”på månens baksida” lever starkt inuti Buster. För att undfly vardagen flyr syskonen tillsammans in i fantasins  värld.  Här träffar de Harry Houdini, en reslig och kraftfull operasångerska, som tar sig ton och blir barnets enda ljus i tunneln.
På samma vis som utbrytarkungen Houdini ( Den verkliga Buster Keatons gudfader) omringades av tunga kedjor omsluts Buster av faderns tunga bojor. De kontrollerar och begränsar hen. Hur ska Buster lyckas kravla sig ur pappans hårda grepp om familjen?

Buster Keaton är dramatiken Gunilla Linn Perssons stora idol. Filmkomikern tränades från barnsben till att bli akrobat. Slap-stick var den luft han andades och farsen hans levebröd. Keatons favör för cirkuskonst och humor har Gunilla Linn Persson och regissör Suzanne Osten tagit med sin in i teaterns värld. Det är dans, musik, trumpetblås och cirkuskonster. Buster Keaton på månen är lekfull och fantasieggande, en från början till slut njutningsfull teaterupplevelse. Hela atmosfären; miljöerna, attiraljerna från de gamla cirkusaffischerna till den enorma zebrastatyn; är genomtänkt. Men vad som imponerar främst är bredden, att berätta något så pass allvarsamt som alkoholismens grepp om den lilla människan och samtidigt nå ut till de allra yngsta i publiken. Att fånga alla åldersgrupper i ett enda andetag. Medans åttaåringen garvar åt Harpos roliga upptåg ler 40-åringen åt de ironiska rockplattityderna och filmreferenserna till Marx och dansmannen Buster Keaton.

Det är ett fruktsamt möte när regissör Suzanne Osten, pjäsförfattare Gunilla Linn Persson och dramaturg Erik Uddenberg ses och slår sina påsar ihop. Här tematiseras det frånvarande föräldraskapet med stor lekfullhet. Vi har flertalet gånger i såväl böcker som pjäser som filmer signerade Suzanne Osten sett ämnet manglas. Men aldrig i så lekfull kostym. Med sprudlande energi sjungs lovsången om självömkan och missundsamhet. Skådespelet förstärker bara känslan. Inte minst briljerar Siri Hamari som Buster ett barn alldeles för smart för föräldrarna att hantera, måhända är provokationen baserad på klass där Buster befinner sig högre upp i hierarkin än sina föräldrar. Även Gustav Deinoff är perfekt rollsatt som virrpannan Joe. På scen är han bångstyrig, dansant och hysteriskt rolig. Svårglömd är scenen där Joe river av sig tröjan och vi får skönja hans håriga brynja. Där och då släpps djuret löst. Temperaturen stiger för var minut som går. Samtidigt finns försök till ömhet hos fadern, men den dammiga mansrollen tvingar honom ständigt tillbaka i utvecklingen.

Harpo rockar loss i familjens hem på fyra hjul

Musiken, en mix av rockballader, opera och skönsång, är maffig och scenografin med alla dess detaljer är likt Pettsons vedbod en plats att gå vilse i. I Suzanne Ostens universum är ingenting omöjligt. Hennes unika öga för barnets persektiv, icke-moraliserande och kreativitet gör att allt hon tar i blir till guld. Och med Gunillas träffsäkra berättande skapas ren magi, en drömkombo som gör Buster Keaton till en månlandning vi sent ska glömma.

Petter stjernstedt