Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
På fredag kommer äntligen Essen Hiorts nya singel “Cherry Baby”.
Stockholmsbaserade Essen Hiort består av två hemliga svenska låtskrivare och producenter som tillsammans har två Grammisnomineringar samt Topp 20-hits i länder som Italien, Sverige och Norge bakom sig. “Cherry Baby” har skrivits tillsammans med Patrik Berggren, låtskrivaren som bland annat ligger bakom Christian Walzs “Wonderchild” och Veronica Maggios “Välkommen in”. Gästartist är Los Angeles-sångerskan La Luz. Lyssna här:
Lollapalooza, dag tre
Artister: Young Thug och Lykke Li
Lollapalooza höll som festival i två av tre dagar. Utan riktigt dragplåster på söndagskvällen och med glest i publiken på flera konserter kändes slutspurten som ett antiklimax. Men det fanns ljuspunkter.
Lollapalooza satsar på hiphop och har bokat en gäng rappare från Atlanta och Harlem som Masego, Young blood, Travis Scott och Young Thug. Han leker med det subversiva, machoism och androgynitet. Han jonglerar med dubbeltydligheter och därmed synliggör hiphopens stereotyper – Bitches, money, drugs..
Young Thug är Atlanta-rapparen som krossar barriärer och som tar hiphop-musiken vidare mot oväntade outforskade områden. I hans musikbygge växlas mellan rap, skrik och prat. Lyssnarna utmanas. Artisten är mästare på att engagera fansen. Young Thug skriker “Moshpit. I want you to create the biggest moshpit” vartefter folkmassorna backar bakåt och gör sig redo att kasta sig ut i tomrummet. Ungdomarna hoppar in i varandra samtidigt som man utbringar ett glädjetjut. Vrålen ekar långt bortom festivalområdet. Young Thug är publikmagneten som får med sin publik i den briserande molotovcocktail som är hans emblem.
I sin lek med machoattityder är tonen aggressiv. Här finns en nerv, som om musiken vore en fråga om liv och död. I tumultet är mikrofonen hans vapen och med pistolmynningen hårt tryckt mot huvet gäller det att man levererar. Och det gör han. Young Thug på Lollapalooza är ett bombnedslag som får marken att rämna.
Det är intressant att jämföra honom med Lykke Li, två helt olika artister och mottaganden. I publiken är det glest. Det svala mottagandet påverkar en nedstämd Lykke. För en bra konsert är relationen publik och artist avgörande. Och ikväll har Lykke Li sina lyssnare mot sig. Med senaste skivan från 2018 so sad so sexy tar Lykke in på en ny, mer kommersiell bana. På albumet finns få höjdare. Det är jämngrått hela vägen. Lykke kramar ur sig sega bitar utan klimax som so sad so sexy och sex money feelings die. Applåderna är tafatta. Under större delen av konserten har Lykke knappt någon ögonkontakt med publiken. Och när hon väl tilltalar oss är det med klyschor som – ” Det är roligt att vara här”. Men är det så roligt? Lykke verkar trött, som att hon helst av allt velat kura in sig i en tjock, varm filt och stänga dörren till omvärlden. Det är inte bästa förutsättningar för att ta sig an en festivalpublik. Att samspelet publik och artist är avgörande för en lyckad konsert står här klart. Resultaten speglar den bilden. Lollapalooza avslutas med ett bang och ett antiklimax.
Sammantaget var Lollapalooza sommaren 2019 en bra , välorganiserad festival med ett lyckat varierat utbud. Med dryga 56 000 besökare kan vi inte prata om annat än en succé och därför planerar festivalen att redan nästa sommar köra en uppföljare. Jag vill tipsa arrangören inför nästa tillfälle om att satsa på utbudet för den tredje dagen och att sprida ut dragplåstren mera under helgen. Annars finns få klagomål att lyfta. Lollapalooza är en ny guldklimp i festivalSverige som är här för att stanna.
Foto: Thomas Johansson.
Lollapalooza, dag två
Artister: Foo Fighters, Laleh, The 1975, Masego.
Det är Laleh vid ett vägskäl, poppig hitmedley från Storbritannien och nostalgisk 90-tals grunge. Lollapaloozas andra dag spretade över genrer och musikstilar och saknade de riktiga peakarna.
Jamaicanskt blod med sydafrikanskt namn och inspiration tagen från Virgina-RNB och Senegalesisk folkmusik. Masego är en gumbo av varierad kultur och kreativitet. Hans musik är traphatjazzigt sväng som får vem som helst att vilja skaka rumpa. Artisten är närmast en fusion mellan Michael Jackson, Jamie Foox och Pharrell Williams. Masego med sin swagg får snabbt igång dansnerverna hos en kräsen festivalpublik med bland annat en härlig cover på Gagas Poker Face och energiskt saxofonblås. Helt klart en bra början på andra dagen, men ingen wow-faktor direkt.
The 1975 Foto:Thomas Johansson
Danspartyt fortsätter vid Bay Stage där brittiska The 1975 spelar. Det är sensuell popmusik med känsla för cineastiska ljudlandskap och med hitfaktorn på maxläge. The 1975 dansanta och funkiga musik minner om Prince och ständigt aktuelle Kindness. Killarna har det förspänt. Bandet har sedan första självbetitlade album från 2013 samlat på sig en uppsjö av hittiga alster. Bara från senaste plattan A Brief Encounter Into Online Relationships finns ett tiotal låtar att omfamna. The 1975 har den perfekta blandning av snabba och långsamma bitar. Alltid utfört med exakthet och mjukhet. Sångaren Matthew Healey hanterar varje ton med silksvantar som vore det känsligt porslin. Tempot är på max och bandet får tusentals och åter tusentals att hoppa ihärdigt till snygga Give Yourself A Try och I Always Wanna Die ( Sometimes).
Efteråt ser jag Laleh, den folkliga artist som just nu står inför ett vägval. Scenen liknar Allsång på Skansen med blommor som drapering och i mitten rubriken i versaler VÄNTA, titeln på hennes senaste skiva. Laleh har alltid varit en udda fågel som tagit det folkliga in i hipstertmeckat.
Hennes omfamnade budskap och flyta-på-molnet pop har dragit till sig de stora massorna. “Hon ska förändra musikindustrin inifrån”, säger presentatörer tillika Lalehs dansös och bakgrundssångare. Det är inte lite hon har att leva upp till vår allas Laleh Pourkarim. Sedan en tid tillbaka flyttade Laleh från Sverige till USA för att där satsa på en karriär som producent. Från start med singeln invisible från 2005 har hennes trumfkort varit tydligt. Laleh gör sig bäst på engelska och nu har hon chansen att ta sin musik vidare in på den kommersiella amerikanska skivmarknaden.
Laleh Foto: Thomas Johansson
Vänta består av låtar som till hälften framförs på engelska och till hälften har skrivits på modersmålet för den svenska publiken. Laleh är inför en smärre förändring. Ska hon satsa på internationell karriär eller ska hon ha kvar en fot i lilla landet Lagom? Ska hon ta sin känsla för melodier och låtskrivande och baka ner det till något kommersiellt gångbart bortom Södermalms trånga kvarter och små butiker? Lämnar hon det svenska bakom sig riskerar hon att förlora fans, men vinna nya.
Det svenska – “körsbärsblom, Kungsträdgården, allting kommer bli bra” ger ett personligt intryck. Det är texter som i sin språkdräkt är lätt att relatera till. Men det är för mycket Allsång på Skansen. Men på engelska ser jag hur puppan kryper ur sin kokong och sträcker ut sina vingar. Du kanske tycker nåt annat. Det bekräftar bara min tes att hon just nu står vid ett vägkrön. Det illustreras med all önskvärd tydlighet i och med kvällens konsert. Lyssna bara till snoffsiga Colours där hennes distinkta wohoooo och jojkliknande läten finns med. Laleh är en proffsmusiker som sköter maskineriet ner till minsta detalj och som har känsla för både melodi och texter. Det står klart efter ha hört bitar som Knock Knock och City of Angels från nya skivan. Kristaller eller Svenska två eller Sand överallt, också bidrag från senaste alstret, håller inte samma verkshöjd. Vänta är undantaget som bekräftar regeln, den fina visan om kärlek om väntan på det nya, på nåt större, mäktigare, ikväll framfört med cello och finstämt piano. Och förstås revolutionärens hymn Goliath som får fansen att skrika och göra kärlekstecknet upp mot scen. Framträdandet är habilt. Laleh gör det som förväntas av henne och inte mycket mer. Men här finns utrymme för något större och idag får vi bara se glimtar av denna sprängkraft som Laleh besitter.
Hon kan fortsätta vara ett med midsommarstång, surströmmingsbord och kräftskiva eller bli en världsartist. Såsom slulåten så tydligt deklarerat “i am on my way to something and I wish I could stay”.
Dave Grohl i Foo Fighters Foto: Thomas Johansson
Den hårda skolans Foo Fighters tar i från tårna och upp. En svettig Dave Grohl, sångare i bandet, håller ett krampaktigt tag runt mikrofonen. Och han spelar på sin gura som att han föddes med den i hand. Likaså är trummisen grymt bra på det han gör. Han får en egen soloshow där trumsetet hissas upp i luften av en jättelik hiss.
Foo fighters är 90-talsgrunge-bandet som sedan länge är inskrivna i historieböckerna. Som förhistoriska dinosaurier står de där för oss besökare att betrakta men de låter inte som några jätteödlor från förr. En sjöblött Dave Grohl har samma energi som i forna tider.
Musiken är knappast nutida. Den gamla skolans rockmusik och grunge har få nyanser men här finns mycket att gotta sig i. The pretender är bandets största hit som den här gången avklaras vid tidigt stadie. Vi hör en klockren Learn to Fly och Best of you. Konserten bjuder på mycket lekfullhet och improvisation med den obligatoriska gitarronanin. Målet är tydligt inriktat mot att underhålla och att göra det med rockattityd och med stil. Men det blir för mycket machoism och egotrip där musiken får stå tillbaka för uppvisningar i diverse gitarriff och trumsolon. Inget fel i det. Det är bara inte min melodi.
Sammanfattningsvis bjöd andra dagen på festivalen på många bra akter av varierad musikstil och genretyp. De verkliga topparna uteblev men stämningen var på topp. Intressantast var Lalehs pågående omvandling från en färgglad fjäril till en regnbågsskimmrande drake. Kanske blir det sista gången jag ser henne med en så pass sparsmakad show, inte alls i nivå med hennes verkshöjd.
Erkänner det är en riktigt bra festival men det finns en del saker som kan bli bättre, detta kan ni tänka på.
5. Försök på något sätt att få publiken att inte röka mitt i folksamlingarna. Irriterande för mig som hostar av rök. Då kan vi också nämna de som röker olagliga substanser men det är kanske polisens jobb
4. Vatten ska finnas att lätt få tag i. Under fredagen fanns det två tappställen och många i personalen visste inte vart dom fanns. Ser minst ett tappställe till idag så LollaPalooza utvärderar själva under festivalen.
3. Skugga, det mest sällsynta som finna på Lolla. Det borde finnas skapade skuggiga platser.
2. Skaffa ett samarbete med någon som gör att vi kan använda våra telefoner. Idag finns det inga möjligheter att använda telefonen vid de två stora scenerna. Det går att lösa.
1. Jag är lite rädd inför kvällens konsert med Foo Fighters. Finns ingen extra avgränsningen bakåt. Skulle det bli ett tryck framåt så kan trycket för dom längst fram bli livsfarligt högt.
Festival: Lollapalooza, dag ett
Artister: Billie Eilish, Hurula, Lana del Rey och Travis Scott.
En primadonna och en skräckdrottning.
Höjdpunkterna för Lollapalooza dag ett var givna. Nyskottet Billie Eilish och veteranen Lana del Rey gjorde båda utmärka framträdanden som lämnade lite att önska , förutom ett par starkare högtalare.
Hurula inviger kvällen med en halvdan konsert. Den Luleå-födda Hans Robert aka. Hurula verkar trött och ger ett förutsägbar, oengagerat intryck. Artistens Kent-wannabee-euforiska poplåtar lättar ikväll aldrig från marken. Det fattas den där extra nerven och erfarenheten som idolerna bär på. Och märkligt nog finns på deras repertoar denna soliga lördagseftermiddag flera hitlåtar inte med. Kanske hade det varit annorlunda med en källarlokal med cigarettrök och lukten av fisljummen öl. Jag tröttnar snabbt och går vidare till nästa scen.
Billie Eilish är en av festivalens stora dragplåster och en av mina favoriter. Hon är en artist av vår tid, en hybrid av youtube- kanalernas bekräftelse-mani och nutidens generiska popmusik. Trots en orimlig konkurrens har hon lyckats ta sig genom bruset och kommit rikare ut på andra sidan, berikad med fans från alla grupperingar, från fjortisar till hipsters till trettioåriga popfarbröder som jag. Billie tilltalar alla schatteringar. Hennes koncept är lika tydligt som det är groteskt. I Billies virala musikvideos flörtas skamlöst till 80-tals skräck och paranoia. ( Tänk Manchurian Candidate med hjärntvätt och tortyr-porr).
Hennes album When We all Fall Asleep, Where do We Go? från mars i år var en riktig smaragdjuvel. Som en Fågel Phoenix kommer Billie ut genom elden. Samtidigt ser vi på storbildsskärm emo-tjejen som slukas av lågorna. Det är snyggt och konceptuellt väl genomtänkt. Tyvärr håller inte alltid ljudet måttet. Men det gör föga när hon är så pass bra. Artisten bjuder på sparsmakad skräckfilmsestetik med spindlar som kryper på väggarna och rödskimrande våldnader som hotar i natten. Hon är 20 talets Lilly Allen. Med pondus som få står hon där med sin röda ögonskugga, svart vit prickiga t-shirt och bling-bling runt halsen. Med besked visar skräckdrottning hur en nutida popartist ska låta och te sig.
Lana del Rey släpper snart nytt album och passar då på att turnera med stopp i bland annat Stockholm, favoritstaden enligt egen utsago, och Lollapalooza. År 2017 spelade hon på Way Out West och jag blev rätt så besvikelsen. Hennes glada miner och cirkusshow passade inte min kostym. Ikväll går hon tillbaks till rötterna. Med sin filmnoir, ferraris, gnistrande diamanter och frustande mustanger sveper hon in oss i sin magnifika akt. Det är närmast majestätiskt när hon glider in på scen i sin vackra vita aftonklänning, hur hon gungar på sin gunga ut över ett svallande publikhav. Precis som Eilish vet Lana vad hon gör och tematiken inramar musiken perfekt. Det är genomtänkt ner till minsta detalj med snygga videoprojektioner och den sparsmakade showen. Jag känner mig bortskämd. Som att bjudas på en tio rätters middag a la Michelin. Med känsla framför hon de många vackra serenader hon har i sin hatt om självhat och olycklig kärlek.
Hon är primadonnan, den forna tidens filmstjärna vars scen är vid strålkastarljuset. Vilken röst, unik i sitt slag. Lika bräcklig som den är stark och kraftfull. Det är få förunnat att kunna ta de höga tonerna. Jag har svårigheter med att förlika mig vid att hon uttrycksmässigt har lämnat den mörka sidan bakom sig. Att hon gärna ler och tar selfies med sina fans är inget som förstärker hennes image. Men Lana har helt enkelt blivit för stor för att kunna fortsätta vara den skygga varelse hon en gång i tiden framställde sig som. Som tur var håller om fram till slutlåten tillbaks de värsta publikfläsket. Det uppskattas. Lana är ett mystiskt väsen som viskar i ditt öra att du är hennes för evigt. Den stora behållningen är det återhållsamma, graciösa.
Det är stor kontrast mot duracellkaninen Travis Scott. Hans album ASTROWORLD som gick mig över huvudet hyllades av många kritiker för hans aggressiva och innovativa rapmusik.
Travis Scott gör modern hip hop med unik twist. Det är bokstavligt talat en explosiv show med flammande eld, rökeffekter och blixtar som bländar oss. Travis är sjukt pepp och skuttar runt på scen som en riktig hoppjerka. Musiken är svår att ta in. Den känns grötig och låtarna flyter lätt in i varandra. Kanske är det tanken. Men det faller inte mig i smaken. vidare har vi bildsekvenserna med blinkande rödskimrande neonljus. Man kan få epilepsi för mindre. Travis är duracellkaninen vars batterier aldrig verkar ta slut. För en gamling som jag blir det lätt “för mycket av det goda”.
Sammantaget är det här kvinnornas kväll. En nyfärsking och en veteran, båda tydliga i sina koncept och som tar den moderna musiken mot nya höjder. Av det lilla jag sett är jag mycket nöjd med festivalens första dag.