Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Filmrecension: The Wretched – Charmig flört med skräckfilmsgenren

by

Pressbild

The Wretched
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Drew och Brett Pierce

B-filmskänsla, grumligt foto och undermåligt skådespel. Den ser inte mycket ut för världen, men The Wretched är en charmig skräckfilm gjord med glimten i ögat.

För om man blundar för den träiga machoismen, de utnötta klichéerna och det tafatta fotografiet har man en hyfsad matinékväll framför sig. Bänka er framför tv:n för här kommer nu The Wretched, skräck tillägnad och gjord av nördar. Bröderna Pierce är två relativt oprövade kort, två regissörer vars fascination för genren inte går att missta. Här finns groteska monster, förvrängda människoansikten och massor av härliga “Hoppa-till-effekter”. Ta mig inte fel. Det här är ingen filmsensation. Det är bara långt över mina lågt ställda förväntningar.

En bångstyrig tonåring som tampas med föräldrarnas purfärska skilsmässa. Han hamnar i luven på en uråldrig häxa vars varelse bokstavligt talat har krupit in i skinnet på grannfrun. Det är kusligt så det slår när varelsen smyger runt på natten runt sommaridyllens röd- vitfärgade stugor. Vi hör buskagen prassla och taket knaka oroväckande. The Wretched tar till vara på troperna och bygger därutifrån upp en kuslig stämning. Det är skräckfilm av den gamla skolan med flera flörtar med klassika rysare som Rosemary’s Baby och Alien. Och en stor arsenal av gore och obehag serveras oss. Frågan är om leken med rysarelement borde höjts ytterligare i stil med Sam Raimis Evil Dead för att The Wretched skulle få lyfta från marken. Varför beter sig mamman så märkvärdigt och varifrån kommer den glupska sexlusten hos grannfrun? Passa på när föräldrarna har gått och lagt sig och se detta oväntade charmtroll till rysare.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Papicha – Algeriet marinerat i konservatism och misogynitet

by

Pressbild

Papicha
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 juni
Regi Mouina Meddour

Det konservativa Algeriet har könsstereotyper från 50-talet samtidigt sker en revolution där unga kvinnor som fått nog av förtrycket tar till handling och ritar bröst på antifeministiska affischer, söker sig till högre utbildning eller vägrar bära slöja i det offentliga. Frihet är att bära de kläder man känner för och att dansa natten lång på klubbgolvet utan att få dömande blickar tillbaks. Men går det att rapa eller festa sig fram till frihet? Motståndet är de konservativa krafter som råder i samhället, normer där kvinnor ska veta sin plats i hemmet och där ett tygstycke runt ansiktet är ett måste för att få kallas en hederlig människa. Den unga studenten Nedjma är inte rädd för att sticka ut hakan. Hon med vänner river ner propagandistiska affischer om slöjtvång samt planerar för en större modeshow, där hon står som skapare av vackra kreationer av ull och silke som väntar på sin publik. Men bakom varje krök lurar farorna. Våldet finns alltid närvarande, män som vägrar släppa av henne från bussen då hon inte tar emot en av deras posters. Kvinnorna som bryter sig in på skolan och hotar professorer som lär ut genus till unga kvinnor. Nedjma är inte lättskrämd. Men en dag knackar döden på hennes port. Där och då förändras allt för den unge revoltören.

I Mouina Meddours Papicha skildras patriarkatet som förutbestämmer kvinnornas roll i samhället. Här finns mycket motstånd. Men också hopp- revolutionen när kvinnor överröstar männen i rummet och vägran att acceptera förtryckande könsnormer. Narrativt följer Meddours drama tematiskt liknande filmer som turkiska Mustang (2015) och tunisiska Skönheten och odjuret (2017). Jag irriteras av den typen av film som närmast pornografiskt badar i misär och förtryck utan att ha en tydlig sensmoral eller vägkompass. Vad vill Meddour säga? Att tjejer har det tufft i Algeriet? Hur förändrar vi den situationen? Filmen ger inga entydiga svar, annat än att kampen, som i stunder är obarmhärtigt grym och tuff, måste få fortlöpa.

Manuset är väl tunt och fyllt av stereotyper som arga gubbar, brutala våldtäktsmän och moderliga gestalter med visdomen som mellannamn. Visst finns nyanser i bygget, män som stöttar dem eller som både har ljusa och mörka sidor, men det räcker inte hela vägen. Ljuspunkten är fixstjärnan Lyna Khoudri som lyser med sin närvaro och vars lidande syns i varje bildruta. Trots banala svart-och-vit-målade karikatyrer och strömlinjeformat berättande är detta en viktig högst nödvändig film. Som en välbehövlig käftsmäll mot patriarkatet fungerar Papicha vars budskap är enögt. Det är kvinnorna som måste resa sig och samhället som måste protestera. De tysta måste öppna sina käftar för att stoppa den negativa utvecklingen. Annars kommer det som cementeras in i väggarna, mönster från förhistorien, aldrig att upphöra existera. Bara så får de sin revolution. Som Black Lives Matter hade filmen gärna fått visa på möjligheterna. Lite mera Feel Good till folket tack så mycket (Säger en Anti feel-good-kritiker som saknar viss nyansering här) Vad är annars poängen? Kämpa bör vi annars dör vi.

Petter Stjernstedt

We are the One- När pandemin råder går filmfestivalerna samman

by

We are the one-digital filmfestival

När alla filmfestivaler världen över ställs in på grund av Corona-pandemin blir det till att ställa om-. We are the one är den gemensamma digitala festivalen för alla filmentusiaster där ute. I vår ensamhet där hemma över en kopp te får vi avnjuta spektakulär filmkonst från hela världen. Passa på nu!

Mellan 29 maj och sjunde juni kan du via youtube-kanalen We are the one se gratis kortfilm och dokumentärer från flera större internationella filmfestivaler såsom Tribecca, Cannes, Berlin, Jerusalem, Venedig, San Sebastian och Rotterdam.

Kulturbloggen uppmärksammar ett axplock av alla filmiska guldkorn härifrån.

Toto
Tribecca filmfestival

Nono, en bestämd kvinna i sen pensionsålder, får en dag hem ett stort paket. Efter mycket bök och stök lyckas hon få in den genom dörren och den finner sin rättmätiga plats i garaget.  Vad gömmer sig under all kartong? Inunder finner Nono en enorm robot som gör allt vad kvinnan önskar. Till en början är hon skeptisk men snart ser hon fler användningsområden för roboten Toto. Han kan diska, hålla i den färska pastan, duka och så vidare. Men när dotter-dottern kommer på besök förändras allt. Detta är en söt liten film som med humor och värme beskriver kulturkrockar och olika förhållningssätt i livet. Välvärd en titt.

Egg
Tribecca filmfestival

Hon pratar och pratar och det perfekt tillagade ägget rörs aldrig. “What a Waste of a perfectly cooked egg”. Mannen bredvid pratkvarnen drömmer sig bort. I hans dröm får ett tidtagar-ägg en avgörande betydelse ochd et slutar bokstavligt talat i äggexplosion. Ägget- din bästa vän, som får dig att gråta okontrollerat, som våghalsigt rör sig mot farozonen, som älskar och drömmer stora drömmar. Egg är en lekfull film om ägget, en gudabenådad  varelse alla suktar efter. För alla er som älskar ägg – i alla dess former och gestalter, detta är filmen för er!

Circus Person
Tribecca

En kvinna gråtmild och chockad ligger i badkaret och sörjer. Hon gifter sig med en deprimerad konstnär och därmed tappar all livslust, men en dag finner hon cirkusen som ingjuter ny livslust i den känsloutarmade kraken.

Ett konstnärligt fotokollage med närmast Amelie-liknande stämning. Här är det knasiga, fantastiska det normala. Abstraktioner med svart-vita bildrutor där en mimande clown vandrar runt och försöker sig på att tyda livets gåtor. Mystiken i människan, det unika, svåråtkomliga, flyktiga. Hennes dagboksanteckningar blir som vaga minnen om en tid som flytt. Kollektivet som drar henne tillbaka från bilen och skapar ett skarpt leende på läpparna. Det vackra kropparna, målade med kol och vattenfärg.
Vad innebär ett nytt liv, att börja om på ny kula, att insupa det livet har att ge en.  Ritualerna, det lysande ögonen i mörkret som söker din kontakt. Ylandet i natten. Det vilda måste fram och väcks i mötet med den kringresande cirkusen. Circus Person är konstnärlig och egendomlig och en omöjlig film att motstå. Ett kärleksbrev till ditt tidigare jag och en film om att ta nya tag i livet och att komma ut på andra sidan starkare än någonsin.

The Distance Between Us and The Sky
Cannes filmfestival

https://www.youtube.com/watch?v=bK4rECAoXAE

I den Guldpalmen-belönade kortfilmen The Distance and the Sky träffar två personer varandra vid en bensinmack. Den ena behöver tanka. Den andra är strandsatt. Något som börjar som ett fientligt möte utvecklas snabbt till en sensuell stund mellan två attraktiva män. Närheten, cigarettröken och bensindoften skapar ett romantiskt skimmer som omringar filmen. När man påminns om romantiker som Wong Kar Wai , Hou Hsiao-Hsien eller Tsai Ming-Liang då har man gjort något väldigt rätt.

Blood Rider

I Nigeria är det ständigt brist på blod. Tur då att såna som han finns. Han är blodmannen som aldrig är sen, motorcyklisten som alltid levererar, som varje dag med hjälmen på och med gasen i botten tar sig från ena staden till andra för att i rättan tid komma med sitt blodbud. Han är vardagshjälten, blodtransportören, som vi lätt glömmer. Precis som sjuksköterskorna idag bör vi praisa honom.

Mannen porträtteras som en actionhjälte. Alltid på språng och alltid i brådskande ärende. Han får inte en lugn stund över och kompisarna hans hinner knappt hälsa på honom förrän mobilen ringer. Bilarna och bussarna swichar förbi när han med sin hoj gasar i hundraåttio.. Han närmast flyger fram på motorvägen. Jobbet är hans liv och när det faktiskt handlar om liv  är det inte konstigt att han tar sitt uppdrag på största allvar. Den stora utmaningen blir att rädda en gravid kvinna i akut behov av nytt blod. Det handlar om minuter innan hon förblöder. Ska han hinna? Den skakiga kameran och snabba fotot skapar en intensitet som närmast ger en känsla av en actionfilm. En enkelspårig handling och ett glastunnt personporträtt lämnar en del att önska. Men det rafflande tempot gör att jag ändå sitter som klistrad framför tv:n. Som en hyllning till sjukvårdaren fungerar filmen, historien som tar oss med The Blood Rider under en vanlig dag. Själv sitter jag klistrad framför en blinkande skärm mest hela dagarna, snacka om kontraster.

Filmrecension: It Must be Heaven – Träffsäker allegori över Palestina, ett tudelat land

by

Pressbild

It must be heaven
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj
Regissör: Elia Suleiman

Det är skruvat och träffsäkert ner på minsta atomnivå i Roy Andersson-doftande It Must be Heaven, Elia Suleimans politiska allegori över Palestinas blödande sår. Men övertydlig symbolik får föreställningen att sjunka något i grad.

Om själviskhet. Längtan. Förtryck och politisk kontroll. Om ringlande ormar som ödmjukt bugar sig inför människan. Bitska grannar som slänger glåpord efter varandra. Om nonchalanta poliser och pansarvagnar som domderar fram på gatorna.

Det är Palestina. Ett splittrat land och palestinierna, ett utsatt folk. Elia Suleiman beskriver med lupp landets plågade själ. Med Roy Anderssonska tablå-bilder berättar han om polisstaten, om övervakning och om konflikter och bråk som ligger och rugar under ytskiktet.

Det är kargt och kvavt i den instängda lägenheten där Elia har sitt utsiktstorn. Egoismen når toppnivåer när ungdomar kastar sig över första lediga parkbänk mitt framför näsan på pensionären. Den ensamme mannen Elia vandrar ensam runt på Palestinas torg och gator. Han inspekterar, ser poliser som leker med sina redskap och som förföljer kvinnor som vore det deras egen skugga.

Som film är It Must be Heaven ( Nominerad till både Grand Prix och Guldpalmen i Cannes) lika politisk som humoristisk, en smart och syrlig satir om ett tudelat Palestina vars sårskårpor blöder utan hejd. Det är lätt att tycka om regissörens slapstick och torra komik. Hans ärliga osminkade porträtt över ett land ochd dess folk sätter ord på det outtalade.

Trots tunga ämnen är det lätt att ta in historien. Med Suleimans lätta hand och briljanta inramning av händelsefölopp, hans situationskomik som rör det tryckta läget i landet, blir vi upplysta och väl underhållna. Rasismen finns alltid där. De hatade, ignorerade exotifierade paelestinerna är en folkgrupp som en antingen skyr eller skrattar åt. Taxichauffören som skjutsar Elia till flygplatsen ringer närmast tvångsmässigt sin fru för att berätta om palestiniern som sitter i hans bil, exotiskt värre. Men det finns viss övertydlighet, överanvända schabloner som scenen där poliser jagar en ängel, frihetens symbol. Och i bakgrunden hör vi en brummande Nick Cave ljuda- “I got no Future”.

Jag fattar noll av den inbyggda okommenterande sexismen som säkert anspelar på Palestinas kvinnosyn. Här hade förklaringsmodeller behövts i pedagogiskt syfte. Men trots fadäser här och där är detta en bedårande film om ett splittrat land och dess folk som på daglig basis förtrycks av sina grannar. Elia är en både vågad och skicklig regissör som förtjänar all credd. När Palestinas motsvarighet till Roy Andersson öppnar sin käft då bör vi alla lyssna.

Filmrecension: Vivarium – Lorcan går vilse i sin egen labyrint

by

Pressbild Imogen Poots och Jesse Eisenberg i scifi-dramat Vivarium

Vivarium
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Lorcan Finnegan
Skådespelare Jesse Eisenberg och Imogen Poots

Ett medelålders par längtar efter drömlägenheten, men istället fastnar de i en limbo, en never-ending labyrint där alla hus ser likadana ut och där grannsamverkan lyser med sin frånvaro.

Gemma (Imogen Poots) och Tom (Jesse Eisenberg) är paret som suktar efter “det riktiga livet” med barn, Volvo och vovve. Drömmen bli verklighet de får möjlighet att se på en fin lägenhet ute i förorten. Men inget blir som paret tänkt sig. I ett villaområde som ger kusliga Truman-show-vibbar placeras Tom och Gemma. Mäklaren rusar igenom visningen för att snabbt lämna paret till deras eget öde. Kvar är de två och ingen annan person så långt ögat kan nå. Och hur mycket paret än kämpar med att hitta ut ur labyrinten av likartade kvadratiska radhus så finner de ingen utväg. Istället återvänder de om och om igen som i en loop till samma hus nummer nio. De är fast. Fast i orten. Vad göra nu?

Vivarium är ett mardrömlikt drama om tristess och barnfamiljens rutinartade vardag med referenser till såväl Gary Ross St Pleasantville och Jim Carryes one-man show Truman Show. Men den purfärska sekt-doftande samhällssatiren om medelåldersnoja är inte av samma verkshöjd som ovannämnd klassikerstämplade verk. Det är ett smart drag av irländska Lorcan Finnegan att placera händelseförloppet i en avskalad miljö där människorna blir utelämnade till sitt eget öde där de tampas med sina egna plågoandar. Svåra kval och olika förhållningssätt till livet borrar djupa hål i relationsbygget.

Vivarium är originell och oförutsägbar. Skådisarna Jesse och Imogen gör båda goda insatser i att tolka sinnessjukdom och desperationen som uppstår i en krissituation. Det jag saknar är ett större djup för regissören att kunna diskutera människans natur och samhällsstrukturens förgörande mekanism. Det finns element av briljans här, smarta manöver, moraliska dilemman och relationer som sätts på prov. Men mycket har vi sett förut och då i elegantare kostym. Det är en konst att placera sina huvudrollsinnehavare i pappkulisser och samtidigt lyckas fånga publiken med stor dramatik. För att fylla karaktärerna med blod krävs ett skarpt manus och en väl genomtänkt ide från början till slut. Pretentionerna är goda, men när ihåligheter mot sluttampen kvarstår och feghet signaleras i hanterandet av dramatiska element känns bygget halvfärdigt. Och karaktärerna ekar av tomhet. Det finns inte nog med backstory för att göra karaktärerna relaterbara. Förstå mig inte fel. Det här är bra, bara inte på den nivå jag önskat se. Regissör Lorcan går själv vilse i sin egen labyrint.