Petter Stjernstedt

Föreställning: “Har du sett världen”
Medverkande: Sissela Benn, Edda Magnason, Mikael Wiehe och Folkoperans orkester.
Scen: Folkoperan

“Här är en sång till modet, till glädje, hopp och skratt. Till dom som tror på kärleken, fast hatet är så starkt.”.. För att citera en sann hjälte. Det här är en sång till frihetskämpen, poeten och artisten. Vänsterfalangens främsta musikman – Mikael Wiehe.Efter fjolårets succé med “Har du sett världen” som sålde för fullt hus på Malmö Konserthus är musikföreställningen om Wiehe tillbaka och visas bland annat på Folkoperan i Stockholm.

“Har du sett världen” är en upptäcktsfärd rakt in i Wiehes förunderliga värld. Han är pågen vars mamma under andra världskrigets slut flyttar från ett oroligt Danmark till trygghetens vagga Sverige med föräldraförsäkring, folkhem och statsminister Olof Palme. Han är skolungdomen vars klasskamrater mobbar ut honom då han
ständigt går runt på eget bevåg och nynnar på trallvänliga låtar. Han är grabben som drömmer om ett liv som jazzmusiker men vars föräldrar önskar se nästa Dag Hammarskjöld. Men Wiehe vill inte bli FN:s nya generalsekreterare. Nej, han vill bli musiker. Och han satsar helhjärtat på att försöka nå dit.

Tillsammans med ett gäng kompisar bildar Wiehe Malmöbaserade proggbandet HoolaBandoola Band. Det blir en omedelbar succé. Men trots framgången glömmer Wiehe aldrig sitt kall i livet – att alltid, i alla lägen, stå på den lilla människan/arbetarens sida. Och detta är något han än idag står för.  Han är krigaren med gitarren som vapen som vågar stå upp mot samhällets alla orättvisor.

Michael Wiehe spelas med en stor dos humor av Sissela Benn. Wiehe talar med Benn, hans yngre jag. I dialogen dem emellan kan Wiehe ge nyans till händelserna. Via hans syrlighet får vi en humoristisk knorr på Wiehes tillvaro som ung lovande artist. Världen är vidöppen och möjligheterna oändliga, men plötsligt öppnar mitt framför Wiehes fötter sig en vallgravsdjup tomhet. Det finns ett mörker i föreställningen som ger en välbehövlig tyngd till det hele.

I “Har du sett världen” följer vi Wiehe genom livet, genom svårigheter och tuffa kval; hat och hot – arga nazister och fascister som hotar med att bränna upp hans hem. Vi får uppleva livsavgörande ögonblick, som när Wiehe slår en knutte på fisförnäma Savoy-klubben och där och då inser att det går utmärkt att kombinera klasskamp med musicerande.

Det är en föreställning om frihet, klasskamp och om arbetarnas rätt. Om hatet i samhället- Nazismen och fascismen och Vänsterrörelsens kraftiga tåg i Malmö under 70-80 och 90-tal. “Har du sett världen” handlar om Malmö, en stad i förändring. Här finns mångfald, spirande kultur och en massa kreativitet. Det är platsen som geografiskt ligger väldigt nära kontinenten. Danmark, Köpenhamn och Världen och Vidare Bortåt mot Evigheten. Här finns också kriminalitet och våldsamheter. Wiehe får musikalisk uppbackning av Folkoperans orkester och av skönsjungande Edda Magnason, vars kvinnliga röst är som tagen ur en 50-talsfilm. Hennes känslosamma stämma ger ett emotionellt djup till Wiehes lika personliga som allmängiltiga låttexter. Musiken är dramatisk. Det är en cineastisk känsla när orkestern med trumpeter och blåsinstrument, fioler och bas brummar på. Och det är en fröjd att få lyssna till “Flickan och Kråkan” och
“En Sång till Frihet” som skickligt ackompanjeras av orkestern. I bakgrunden ser vi häftiga projicerade bilder från Wiehes barndom.

Det jag  saknar är paradoxalt nog politiken. Ena halvan av musikföreställningen har ytterst lite politiskt svärta i sig, som att Wiehe bara brydde sig om luxuösa hotellrum och dyra viner. Kanske är den till för de invigda, men det är synd att det subtila ska rå rakt över huvudet på de yngre generationerna. Och det blir en märkligt kontrast till andra halvan där Wiehes senare år speglas. Benn porträtterar här Wiehes dotter. Med naivitet och barnslighet berättar hon om sin pappa som åkt halva jordklotet runt för att musicera och för att träffa framstående män som Dalai Lama och Nelson Mandela. Allt resande gör att han “glömmer bort” sina barn. Det är en smärtsam insikt som Wiehe på äldre dar får till sig. Andra halvan skildrar tiden för Malexandermorden och för en nazistisk framväxt. I posten får Wiehe en dag hem en bomb, men han klarar sig. Det är också tdå som hans nära vän och trogna följeslagare Björn Afzelius sätter punkt. Hans tragiska bortgång när cancersvulsten vägrar släppa taget lägger sig som ett svart skynke över Wiehes liv. Här ser vi en mörkare sida av Wiehes tillvaro med hat och hot och med döden som knackar på hans farstudörr.

Det är mest en smaksak om man tycker att innehållet i första halvan saknar en politisk inramning eller om det personliga och fokusen på musiken och karriären får stå för grundplåten i historien. Alltså fråntar detta inte  musikföreställningens stora sprängkraft.

“Har du sett världen” speglar med bravur en sann svensk hjälte och ett land i förändring. Det är en föreställning där både skådespel, musik och framförande lever i symbios och där du genast kastas in i berättelsen. Det är en sång om frihetens kämpe som fortsätter att ta kampen för den “lilla människan”. Hjältar som Wiehe  måste vi fortsätta att lyfta så att vi i gårdagens hjältar kan spegla oss och hämta inspiration och kraft i kriget mot nazism och fascism som tågar på i högsta fart, men som har ett kraftigt motstånd. Och längst fram i demonstrationståget mot Svastikans blodiga historia står vår man – Mikael Wiehe.

Petter Stjernstedt