Petter Stjernstedt

Månen och de andra planeterna
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym:
Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Ljud Camilla Näsström
Manuskonstruktion Johanna Ruben
På scen Sven Ahlström, Ann Petrén, Sandra Huldt,
Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase,
Per Sandberg, Praktikant Varja Berg*
Klarascenen fredag den 22 April kl 19.00

Dramaturg Staffan Valdemar Holm leker med narrativet, improviserar och låter fantasin få flöda fritt. Resultatet är ryckigt, flyktigt, ibland tramsigt och fragmentariskt, men Månen och de andra planeterna är konstant fascinerande och underhållande. Holm gör upp med teaterns troper och framställer en trolldryck som smakar både beskt och angenämt på samma gång.

Då är den här, den pandemi-uppskjutna pjäsen där legendaren Staffan Valdemar Holm ska ta teaternarrativet i ny riktning. Månen och de andra planeterna är lekfull och smått galen i sin apokalyptiska, cyniska inramning om människor på gränsen till sammanbrott. Eller vad tjänar en djupsinnig analys till? Att ringa in detta alster, förenkla dess sanna mening, känns menlöst. Istället får karaktärer och element i pjäsen illustrera dess galenpanna-logik. Månen och de andra planeterna är en fascinerande inblick i en kreatörs tankar och ideer och ett resultat av två års isolering där en regissör på sin kammare leker fram små berättelser om det lilla och stora i människan.

Här finns den gråtande HR-mannen, tjejkannibalgänget, kulturdepartementet som tvingas ta sig an både kolonialism och sexuella övertramp. Och förstås den stränge dramapedagogen, magnifikt gestaltad av en fullfjädrad Ann Petrén, en karaktär som i sin metodik närmast framstår som en fascist med behov av att trycka till både gamdassig undervisningsform och kulturfolk med viljan att gestalta något storartat på scen.

Galenskapen kommer från en egensinnig mans huvud. Valdemar Staffan Holm är teaterregissören med gediget renomé. Mellan 1994-1999 var han chef för Malmö Dramatiska Teater. Han har arbetat med såväl klassiska verk som Shakespeare och Tjechov som samtida produktioner som Roland Schimmelpfennig med flera. År 2002 tillträdde han som Dramatenchef och under sex år skapade han hyllade pjäser som Macbeth (2006) och Det kalla barnet (2003). Han började med teater motvilligt, kanske för att det mesta han såg var skit och han ville bidra till en förändring. Holm har själv beskrivit svensk teater som fantasilös. Den Skånskfödda regissören kräver mera trolldrycker inom svensk scenkonst för att riktigt röra om i grytan.

En Shakespeare för mycket fick honom att vilja ta ut svängarna och testa nya uttryckssätt. Månen och de andra planeterna är lekfull, fragmentarisk, rörig, rolig, roande, oroande , tramsig och ibland gubbig. Men mestadels är den underhållande. Det färdiga verk vi ser tolkas på Klarascenen är spretig och ojämn, med både absurda och smått menlösa små berättelser. Holm attackerar från alla håll mot kulturarbetare, myndighetspersoner och förstås medelklassen med dess diskreta charm. Det finns inget givet tema. Istället finns en återkommande känsla av apokalyps, en explosion av episka mått som alltid väntar bakom närmsta krön. I Holms värld är vi människor alltid nära  katastrofen. Oavsett vilken miljö eller klasstillhörighet en tillhör kan allt brisera, en slags parafras på en orolig tid där världen står i brand med miljökatastrof, populism och brinnande krig.

Narrativet med ett tjugo-trettiotal små episoder ur människors liv lämnar ett minst sagt fragmentariskt intryck. Kanske är det själva poängen att inte begränsas av en tematik som till varje pris måste speglas i varje givet ögonblick. Medans vissa historier snabbt lämnar en stannar andra kvar. Vi återser ett flertal gånger dramapedagogen som skapar skräck i sina kursdeltagare när hon efterfrågar nya referenser till teaterkonsten som Mosad eller varför inte IS. Här kommenterar Holm dramapedagogikens dammiga och intetsägande uttrycksform. Fantasilösheten, hur vi slavar under mästarnas strama strypgrepp – vår Bergman eller vår Konstantin Sergejevitj Stanislavskij, en legendarisk teaterpedagog som satt standard inom modern teatermetodik.  Därför kan vi inte se bortom deras högst begränsade synfält. Holm dekonstruerar scenkonsten, hackar sönder den i små beståndsdelar. En maskerad Ann Petrén säger – vi måste kasta bort dem, begrava vår Stanislavskij, kasta hen upp på Vesuvius berg, där ingen någonsin kan ta sig. Först då kan vi ta oss vidare i konstformen.

Skådespelet med Sandra Huldt, Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase och Ann Petrén för att nämna några är av högsta rang. Förutom Petréns fascistiska lärargestalt glömmer jag knappast en tysktalande nattvandrande Lennart Jäkhel, en huligan med högt våldskapital, som svamlar osammanhängande om fotboll och dyrligt och vandrar vilsen runt i sömnlabbets trånga korridorer.

Något djup erbjuder inte direkt Holms nyskrivna verk. Men Månen och de andra planeterna lockar till många skratt. Och ibland är det allt en behöver det där gutturala, primala garvet som avrundar en annars fisljummen arbetsvecka i dur.

Petter Stjernstedt