Teaterkritik

Dödsdansen med Persbrandt, Endre och Hanzon – en föreställning som ingen kan se oberörd

19 april, 2015 by Rosemari Södergren

Dödsdansen
Av August Strindberg
Regi Stefan Larsson
Premiär på Maximteatern den 22 oktober 2014
Föreställning som recenserar: 18 april 2015

När Mikael Persbrandt ställer sig på en svensk scen och spelar mot Lena Endre och Thomas Hanzon i Strindbergs Dödsdansen blev det en succé som både fick lovord av teaterkritik och har gått för utsålda hus på Maximteater. Spelperioden har förlängts i flera omgångar och nu med ytterligare åtta föreställningar. Förmodligen blir det inte fler spelperioder efter Persbrandt ska spela in film snart, han har fått en storroll som Dag Hammarskjöld i en amerikanska filmproduktion.

Dödsdansen är ett mörkt drama om ett par i övre medelåldern, militären Edgar och hans fru Alice, som lever i ett bottenfruset äktenskap, de plågar varandra, de sårar varandra men kan inte bryta upp. Det går förstås inte att låta bli att se paralleller till Strindberg egna liv och erfarenhet. August Strindberg skrev Dödsdansen år 1900 på endast sex veckor och förberedde därefter uruppförandet av pjäsen i sin våning på Karlaplan 82 där han bodde med skådespelerskan Harriet Bosse, för övrigt bara ett stenkast från Maximteatern.

Dödsdansen är dock mycket mer än en skildring av ett tragiskt äktenskap. Den handlar om åldrandet, om döden, om kärlek och hat och den ställer frågor om vad äktenskapet är. När det spelas så bra och så gediget och starkt som med dessa tre duktiga skådespelare är det nog ingen som ser den utan att bli starkt påverkad.

Föreställningen börjar med en tom scen där all rekvisita som finns är en tom stol. Lena Endre sätter sig på den och Mikael Persbrandt, i rollen som artillerikaptenen Edgar, kliver in. De äger scenen från första stund. Visserligen märks det att de båda spelat föreställningen många gånger och några repliker i början får en dubbelmening då publiken skrattar då replikerna kan uppfattas som att de handlar om personen Mikael Persbrandt lika mycket som rollfiguren. Det bjuder Persbrandt på. Det kan han lugnt göra, han är så rutinerad och så säker på scen, han tar snabbt tillbaka rollkaraktären och han är denne åldrande militären på alla sätt, i gester, i sättet han rör sig på scen, allt stelare ju mer han drabbas av de anfall av hjärtattack eller små strokeanfall (osäkert vilket) som han förmodas dö av förr eller senare.

De hackar på varandra och det är otäckt hur de ändå inte kan slita sig från varandra, hur de mitt i alla bittra ord ändå är fästa vid varandra – och de konstaterar att de gånger de fått besök har det varit till glädje och bundit det fastare vid varandra. Och då händer de. Den avskyvärde grannen mitt emot, läkaren, har fest och alla är bjudna dit utom Edgar och Alice. De har också ryktesvägen hört att en viktig ungdomsvän till dem båda, Kurt, ska besöka grannen. Då ringer det på hos dem och Kurt besöker Edgar och Alice. De övertalar Kurt att stanna på middag.

Kurt har skilt sig för många år sedan och bott i USA där han blivit rik. Han förfäras snart över att upptäcka hur bottendjupt Edgar och Alice verkar hata varandra. Fast jag tänker: hatar de verkligen varandra? Är inte det en illusion att kärlek ska vara en dans på rosor varenda dag? Har de inte en förståelse för varandra, mitt i det som verkar så bittert. Att leva tillsammans i tjugofem år kanske innebär att det på ytan kan se hårdare ut än vad det är. Vad är sanning och vad är dramatik och överdrift från det åldrande paret? Kvinnan, Alice, är dock en före detta skådespelerska: hon kan spela en roll både i äktenskapet och för en betraktare, besökare, som Kurt. Hatar hon verkligen Edgar så och hur är det med Edgar: hatar han verkligen sin fru?

Det finns flera sätt att se och uppfatta det som händer mellan dessa tre. Är det ett cyniskt spel Edgar och Alice driver med Kurt eller är det ett bittert krig de utkämpar mot varandra?

Föreställningen är stark och samtidigt delvis komiskt lättsam. Chansen att se den finns nog inte så länge till, det är tre skickliga skådespelare som alla har andra uppdrag som väntar på dem. Föreställningen berör publiken, ingen kan se den oberörd.

Rapport från premiären av Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten

19 april, 2015 by Lotta Altner

Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten
Av Simon Stephens
Efter en roman av Mark Haddon
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Kjersti Horn
Scenografi och kostym Erika Magnusson
Ljus Markus Granqvist
Ljud Michael Breschi
Ljud Håkan Åslund
Kompositör Erik Hedin
Mask Trille Hvidfeldt
– Premiär på Stockholmsstadsteater den 18e april 2015

Det är en djup och klinisk scen i vitt och svart som lyser mot oss på Stadsteaterns Klarascen. Något är ganska obehagligt och för fyrkantigt. Men trots det här intima och närgående ljuset i den kalla lådan, så väljer man inledningsvis att visa en dödad hund avdramatiserat. Man markerar ett avstånd genom att demonstrativt hälla ut s.k. blodsfärg på golvet och låta flaskan stå kvar. Allt för att visa att en hund blivit mördad av en tjuga där. Så ena stunden är luppnärhet obehagligt närgången och nästa målar man på med clownsmink! Någonstans har nog någon försökt vara lite tramsigt politiskt korrekt, känns det som. Jag tror att en publik helt självklart skulle kunnat hantera lite mer dramatik och verklighetsbaserad gestaltning av ett mord på en hund, utan att tro att det var plågsamma djurförsök på scen. Därmed börjar pjäsen mer platt än vad man skulle kunna önska.

Handlingen reser sig dock genom att man snabbt förstår att den här historien med den mördade Wellington, berör Christofers liv och vardag på ett mycket bokstavligt vis. Han vill verkligen gå till botten med dess bortgång, ”jag tycker hundar är lika viktiga som alla andra”. Det är väl också i den andan som hela pjäsen sedan fortsätter. För visst är det så att vi alla upplever att vi är lika viktiga som alla andra, åtminstone i våra egna liv. Vi letar ständigt efter den bekräftelsen.

Men vad gör en mor och en far som har ett barn med väldigt speciella behov som Christoffer? Om behoven är rimliga kan man naturligtvis le åt dem, och som förälder gör man säkert allt man kan för sitt barn så länge det är möjligt. Det spelar ju ingen roll att du bara äter vita bönor i tomatsås, så länge du får i dig allt som din kropp behöver. Men vad händer när du som förälder också har väldigt speciella behov? Du behöver få känna dig behövd. Du behöver få lov att vara i centrum också. Hur överkommer man behovet av det när ditt barn suger ur all livskraft ur dig? Kan man det? När får det lov att vara nog? Får man som förälder verkligen ge upp på sitt barn och konstatera att nu är det nog? Nu rymmer jag! Dessutom, hur ska en ny partner i en relation orka med dessa styvbarn? Är det rimligt att kräva det av den andra parten som inte är förälder till ditt barn!? För innerst inne är vi ju inte mer än människor. Eller hur känner du?

Vi lever i en värld där vi ständigt sätter diagnoser på varandra, ”du vet jag är ju lite depressiv i mina beteenden!”, ”ah lyssna inte på honom han pratar så mycket. Han har Asberger, så det får man leva med” och ”ja du vet ju hur folk med alkoholproblem är”. Självklart är det bra med dessa förklaringar och naturligtvis ska vi ha överseende och hjälpas åt, men var går gränsen för vad vi orkar med!? Är det någonsin okej att kräva något i alla fall!? ”jag är en sådan som har svårt för martyrer och gillar helst när folk snackar mindre och gör med”. I den här pjäsen får vi se hur två föräldrar tror att de gör sin son rättvisa genom att gömma sig bakom hans speciella egenheter. De vill ha närhet till honom på sina villkor, när allt han ber om och behöver är struktur, lugn och ro, enskildhet och få lov att prestera ett stort A på det där mateprovet. De ljuger för honom, för att de inte kan hantera sig själva, sina fel och brister som föräldrar, i kombination med hans speciella behov. De gömmer sig mest bakom hans egenheter, utan att kanske själv ta tag i sina egna först. Gång på gång säger de, ”de ordnar sig”, fastän det inte alls kommer att göra det. Ständigt påvisar de, ”du måste bara börja lita på mig igen” och det kanske han inte alls ska göra. Kanske skulle man vilja hjälpa Christoffer att slippa sina föräldrar. För vet du, man kan aldrig vara tillräckligt noga med valet av föräldrar.

David Fukamachi Regnfors (Christoffer) gör en väldigt trovärdig tolkning av en tonårskille med Asberger. De sk. logiska resonemangen för hans beslut har manusförfattaren gjort ett mycket bra arbete med. Jag misstänker att Simon Stehens verkligen känner någon intressant person med speciella behov.

Kvällens största besvikelse är scenografin. Scenen är alldeles för stor och skapar inte någon gång någon rumskänsla eller tillhörighet. Att skådespelarna sitter på sidan av scenen och ser på och byter från att vara sig själva och sedan olika karaktärer i pjäsen då och då, ger enbart ett rörigt och oprofessionellt intryck. Man vet inte när de är dem själva eller när de spelar en nödvändig karaktär. Ibland känns det också omotiverat varför det promenerar runt eller står med huvudet mot väggen bakom, i en konversation.

Med ett leende på läpparna kan jag dock beskåda kvällens dansinsats. Den är utan tvekan en mycket stor bärare av ett gott och viktigt budskap i pjäsen. Det är något som vi alla kan ta till oss i vår dagliga kamp med oss själva och andra, dvs skam den som ger sig, alltid retar det någon.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Christopher David Fukamachi Regnfors
Siobhan Petronella Barker
Ed Jakob Eklund
Mrs Shears Gunilla Röör
Judy Helena Af Sandeberg
Roger Gerhard Hoberstorfer
Mrs Alexander Claire Wikholm
Father Peters Sven Ahlström
Rhodri Peter Gardiner
–
Övriga roller Ensemblen

Karlsson på taket på Göteborgs stadsteater: Världens bästa Henriksson styr upp happening för alla ådrar

12 april, 2015 by Mats Hallberg

Karlsson på taket
Av Astrid Lindgren
Regi Alexander Öberg S
Scenografi Sören Brunes
Kostym Zofi Nilsson
Musik Georg Riedel
Kapellmästare Peter Tikkanen
Musiker Henrik Bengtsson, Michael Edlund, Peter Tikkanen
Mask Ingela Collin
Ljus Anders Johansson
Ljud Jonathan Assarsson,Frej Obenius
Dramaturg Sisela Lindblom

Av Astrid Lindgrens älskade figurer, varför just Karlsson på taket skrev Ingrid Norrman i GT inför premiären. Varför inte? Den funkar alldeles utmärkt, på olika sätt för alla generationer. Man kan till och med kalla den odräglige figuren sedelärande. De yngsta åskådarna skriker ut sina kommentarer, invänder och tillrättavisar. De märker att Henrikssons önskeroll uppträder på ett felaktigt oanständigt sätt. När det kommer till att vara självupptagen och ständigt hänge sig åt egoboost, liknar han skrävlande skitstövlar vi har omkring oss. Han blir en slags antites, vars förmåga att flyga och filura sig roar lillebror enormt mycket. Har ingen avgörande betydelse för stackars lillebror att domptören Karlsson – enligt essä i programhäftet – begår minst fyra dödssynder. Lillebror har tråkigt i sin ensamhet och längtar efter en hund. Därför gillar han Karlsson, trots att han i princip aldrig lyckas vara en schyst kamrat.

Det är ett imponerande scenbygge som nestorn Sören Brune och hans många medarbetare skapat på vridscenen. Interiörerna består huvudsakligen av familjen Svantessons kök/vardagsrum, lillebrors ljusa rum samt Karlssons bohemiska prylsamlande lya på taket. Scenografi och kläder signalerar att dramatiken utspelas under svensk televisions barndom. Inne i scenbygget sitter en trio musiker med Peter Tikkanen som kapellmästare och spelar fräsiga låtar i allsköns stilar, komponerade av som sig bör Georg Riedel. Som kuriosa kan noteras att jag hört trumslagaren live flera gånger med MusicMusicMusic. De spektakulära flygfärderna genomförs med hjälp av lyftkran (förankrad mitt på scen), vajrar och kroppsselar. Fem tekniker/konstruktörer, vars kunnande gjort dessa hisnande flygfärder möjliga, inkluderas när ensemblen tar emot publikens stora ovationer.

Tror som sagt att denna påkostade produktion passar perfekt till skolbarn, mamma & pappa och självklart mormor eller farmor. Vi vanliga teaterfrälsta singlar fröjdas också av vad vi ser. Andra akten tappar en del densitet, men jag tror inte de bekommer de yngsta som tittar på och lever med. Uppvägs också av ett idogt springande – även i bänkraderna – likt en förväxlingsfars. Sedan tillkommer utvikningar i form av ett antal klämmiga sånger. Och Karlsson kräver dessutom en hel del medverkan av den entusiastiska salongen. Astrid Lindgrens berättelse är fylld av upptåg med pruttkudde, avgrundsvrål och pistolskott. Men hon drar sig inte för att skildra det läskiga och ledsamma i tillvaron. Tänk på mamma som blir inlagd och kommer hem med droppflaska, tänk på lillebror som blir slagen av jämnårig och tänk på tyrannen fröken Bock. Sedan måste jag tillstå, att när Karlsson på begäran visade sig hängande i luften för lillebrors familj, gick en rysning genom mig. Premiären varade cirka en kvart längre än vad som var angivet, vilket i sig var lite märkligt.

Vill avslöja att jag förväntade mig att bli mer gripen av uppsättningen, trots att regissör Alexander Öberg med gott handlag bearbetat en annorlunda barnboksklassiker. I pjäser för riktigt unga är det uppenbarligen ett orubbligt faktum att ha hög volym och övertydliga gester. Skönt då med de intima fina scenerna mellan hedonisten Karlsson och hans beundrare. De bryter mönstret.

Stadsteaterns upphaussade allåderspjäs kan betecknas som en happening, eller som ett lustspel med rejäla doser svärta och övernaturliga inslag. Apropå att bli gripen såg jag Krister Henriksson i hans formidabla tolkning av Doktor Glas på Dramaten. Den magin finns inte här av förklarliga skäl. Ändå är det så att technobodyn Karlsson är hans högtflygande drömprojekt som han bär på sina axlar. Han sträcker ut precis så länge det går i varje situation, är pillemariskt beräknande, visar således att han fullständigt behärskar iscensättningen; trots att han är höjdrädd. Och svar på tal ges till de ohämmade barnen som följer och kommenterar honom, vilket ger uppsättningen en extra dimension. Vid ett tillfälle missade han egenskapen genomklok när Karlsson introducerade sig för fröken Bock, varvid Fredrk Evers genast hängde på. Nour El Refai, kvinnlig komiker känd från teve, gör en lysande prestation som den ömsom begeistrade ömsom besvikna lillebror. Hos familjen Svantesson råder en burdust skämtsam ton. På ett absurt vis pikar de sin minsta och mest avvikande familjemedlem. De har gjorts avsiktligt parodiska, undantaget några få stunder av kärlekbetygelser mellan mor och yngsta sonen. I piprökande Eric Ericsson och dammsugande Carina Boberg som förädrar har rollbesättaren hittat helt rätt. De spralliga närmast spastiska syskonen görs med frenesi av filmkändisen Adam Lundgren och Anna Granquist. Evers gör likt Nour El Refai en karaktär av motsatt kön. Med hög barm, stickad kofta , vedervärdig huvudbonad och vita knästrumpor tar han sig vällustigt an Lindgrens påhittade ragata. Eftersom det inte är psykologisk realism utan teater för unga sinnen uppmuntras hans extrema agerande.

Skådespelare:
Carina Boberg, Nour El Refai, Eric Ericson, Fredrik Evers, Anna Granquist, Krister Henriksson, Adam Lundgren, Minna Tägil, Wilhelm Johansson, elever från Schillerska gymnasiets teaterprogram åk 3

I väntan på Godot på moment:teater – precis så lyckad som jag hade hoppats

12 april, 2015 by Rosemari Södergren

I väntan på Godot
Av Samuel Beckett
Regi Pontus Stenshäll
Översättning Magnus Hedlund
Scenografi Anna Stigert
Kostym Tove Berglund
Moment:teater
Premiär 11 april 2015

De finns många stora draman – men för mig är det två som sticker ut mer än alla andra, två draman som är två mästerverk som båda gestaltar människans tillvaro, det ena är Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Det andra är Harry Martinsons ”Aniara” Båda scenkonstverken är stora existentiella verk som skildrar vår existens och talar till oss på många plan.

När moment:teater i Gubbängen i Stockholm nu sätter upp ”I väntan på Godot” i regi av Pontus Stenshäll är det en högtidsstund för mig. Detta drama är så stort, så enkelt, så mångbottnat, så komplicerat, så absurt, så sant, så exakt, så mångtydigt, så existentialistiskt.

Pontus Stenshäll är som ofta i sina föreställningar också med på scen, nu i rollen som Estragon, ”Gogo”. Han medverkar ofta själv på scenen som han uttryckte det i Dagens Nyheter tidigare i år: Vi spar in en lön om en person både regisserar och spelar.

Pontus Stenshäll har valt att sätta upp föreställningen utifrån en tolkning av vad Beckett ville förmedla med dramat, som en skildring av vår mänskliga oförmåga att leva i nuet. I programmet till föreställningen skriver Pontus Stenshäll:
Någon gång under människans evolution kom människan på att det fanns en morgondag, inga andra djur har kommit på det. Kanske vad det då vårt utanförskap och vår själs obotliga ensamhet började. (Och behovet av konst föddes?) Den där förhoppningen att i morgon kan det bli lite bättre. Morgondagen – illusionen som fjärmar oss från ”här och nu”.

”I väntan på Godot” som en slags predikan om att leva i nuet. Ja, tänker jag, det är absolut ett sätt att se på ”I väntan på Godot”. Det är inte lite, ändå är verket för mig både mycket mer och mycket mindre än detta. I all sin nakna enkelhet och samtidigt dess oändliga mångbottnade gestaltning av människans tillvaro, fångad på denna jord mellan liv och död är dramat en av de största scenkonstverken i mänsklighetens historia.

Oavsett hur vi vill se detta drama gör Pontus Stenshälls regi den full rättvisa, hans sätt att betrakta dramat låser inte in den i hans tolkning. För min del är jag övertygad om att Beckett ville säga både mer och mindre. Beckett brukade överlag motsäga tolkningar av hans draman.

Scenografin är enkel och avskalad, som sig bör, med ett knotigt, halvdött träd mitt på scenen. Ljussättningen skapar en snygg fördjupning genom att skapa skuggor av trädet och de två karaktärerna Didi och Gogo på väggarna runt scenen.

Stenshäll har valt att låta de två huvudkaraktärerna, Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) var klädda som två överåriga transpersoner, män iklädda kvinnliga attribut som Gogo i för trånga, högklackade skor och både i kvinnliga tröjor och kavajer och med smink som smetats ut under natten. Men även om de två är losers, människor i totalt utanförskap, kan vi alla känna igen oss i deras flyktmönster från tillvarons plåga.

Skådespelarna är helt underbara, Mathias Olsson som den överaktive Didi och Pontus Stenshäll som den mer flegmatiske, något förvirrade och deprimerade Gogo är som klippt och skurna i sina roller, de spelar som jag vill att de här karaktärerna ska göras, med ett starkt drag av komedi men samtidigt som trovärdiga människor. De är överdrivna och ändå inte. Peter Järn gör en grym Pozzo som jag helst inte vill möta på en gata en mörk natt, han sammanfattar allt vad jag hatar med krig och våld och översitteri och maktmissbrukare. Ali-Rexa Modjallal i rollen som den förtryckte Lucky fick nog många nya beundrare denna premiärkväll. När han plötsligt fick order om att tänka och han exploderade i demagogi och tal – det var helt fantastiskt. Jag förstod inte ett ord (för jag tror det var ett arabiskt språk han exploderade i) men gesterna, kroppstrycken, berättade allt.

Föreställningen var precis så lyckad som jag hade hoppats – och jag tror att jag kommer att satsa på att se den minst en gång till. Regissören Pontus Stenshäll ger sig ju snart iväg från moment:teater för att bli Anna Takanens efterträdare som teaterchef vid Göteborgs stadsteater, så det lär bli en och annan teaterresa till Göteborg för mig framöver också.

Medverkande:
Mathias Olsson
Pontus Stenshäll
Peter Järn
Ali-Reza Modjallal
Hannes Stenshäll
Foto: moment

Maktbalans – Ruskigt övertygande dueller

10 april, 2015 by Mats Hallberg

Maktbalans
Av och med:
Nemanja Stojanovic,
Jesper Söderblom,
Cicely Irvine
Ljud: Cicely Irvine
Maktbalans hade premiär 25 april 2014 i parkeringshuset på Högskolan för Scen och Musik, Göteborg.
Gästspel 9-11 april 2015 på Vita Scenen, Folkteatern i Göteborg
Föreställning som recenseras: 9 april 2015

Vi leds in personligen till anvisade pallar under ackompanjemang av högläsning med ideliga omtagningar. Texten vi hör cirkulerar kring våldsutövning, legal och icke-legal. Två skäggprydda testesteronstinna män i sina bästa år i likadana kläder och kängor, leder in publiken, ingjuter i dem en känsla av osäkerhet och förväntan. Vi sitter i ring runt den lilla scenen, vilket gör att dramatiken pågår mestadels ovanför ögonhöjd. Enda rekvisitan ett rep utlagt i en rektangel. Innanför repet agerar de omnämnda männen, går i clinch med varandra som om de befann sig i en boxningsring. De spelar upp ett halvdussin konflikfyllda scener med fruktansvärd frenesi. Man intar i varje scen totalt motsatta perspektiv, en lyckad pedagogik som får min tankeverksamhet att gå på högvarv. Utanför ringen kommenterar de skeendet och klandrar sin motpart. Detta kommenterande riktar respektive kombatant till sin publikhalva på ett forcerat sätt, med ordkaskader stundom omöjliga att uppfatta. Samtidigt inramas uppsättningen av suggestivt soundtrack av ljudkonstnären Cicely Irvine. Efter uppskattningsvis fyrtiofem minuters urladdning med inlagd konstpaus är det över.

Skådespelarna är mycket meriterade trots att de är i färd med att avsluta sin utbildning på Högskolan för Scen och Musik. Maktbalans föddes som ett resultat av 2-års studenternas ”egenprojekt”. Nemanja Stojanovic såg jag i rollen som Sigmund Freud i Annas garderob härförleden. Vad han och lika potente radarpartnern Jesper Söderblom gör är att de utför en verbal knockout. Pjäsen är som framgått påtagligt fysisk till sin natur. Men bara en gång illustrerar man på ett rasande skickligt sätt våldets karaktär i form av smärta och förnedring. Vem har då skrivit? Manus står de medverkande för. Sedan urpremiären i fjol har de uppdaterat innehållet, därför ingår så väl förra månadens krogmord på Vårväderstorget som dagsaktuell polisspotting på restaurang Folk. De två första tablåerna skildrar två brödrapar, varav den ene är polis med muskler och befogenheter som antagligen överskrids. Den andre underordnade brodern är på ett självklart övertygad, vare sig han är islamist på Landvetter flygplats eller befinner sig i Ukraina som frihetskämpe.

Flera gånger ryser jag av vad jag ser. Det är ruggigt starkt och trovärdigt. Den snärtiga enaktaren golvar mig, även om frustrationen över uteblivna lösningar lurar i vassen. På något sätt, svårt säga hur, undviker de drivna skådespelarna att gå i fällan. Trots minst sagt intensivt utspel blir inte gesterna och replikerna överdrivna. Var mycket länge sedan teater i detta format gick så rätt in hos mig. Till saken hör att jag vanligtvis är mest förtjust i dramatik, vars betoning ligger i att gestalta snarare än återberätta. Nemanjas och Jespers pjäs är kanske undantaget som bekräftar regeln. Cicely Irvines insats är naturligtvis värd att notera. Hennes ljudmässiga bidrag av obehag, vemod och till och med välmående; tillför en extra dimension till deras produktion. Summasummarum en omskakande upplevelse från imponerande scenkonstnärer. Gästspelet belönas helt berättigat med överväldigande applåder.

Foto: Lars Dyrendom

Teaterkritik

Footer

Om oss