Samuel Beckett

I väntan på Godot
Av Samuel Beckett
Regi Pontus Stenshäll
Översättning Magnus Hedlund
Scenografi Anna Stigert
Kostym Tove Berglund
Moment:teater
Premiär 11 april 2015

De finns många stora draman – men för mig är det två som sticker ut mer än alla andra, två draman som är två mästerverk som båda gestaltar människans tillvaro, det ena är Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Det andra är Harry Martinsons ”Aniara” Båda scenkonstverken är stora existentiella verk som skildrar vår existens och talar till oss på många plan.

När moment:teater i Gubbängen i Stockholm nu sätter upp ”I väntan på Godot” i regi av Pontus Stenshäll är det en högtidsstund för mig. Detta drama är så stort, så enkelt, så mångbottnat, så komplicerat, så absurt, så sant, så exakt, så mångtydigt, så existentialistiskt.

Pontus Stenshäll är som ofta i sina föreställningar också med på scen, nu i rollen som Estragon, ”Gogo”. Han medverkar ofta själv på scenen som han uttryckte det i Dagens Nyheter tidigare i år: Vi spar in en lön om en person både regisserar och spelar.

Pontus Stenshäll har valt att sätta upp föreställningen utifrån en tolkning av vad Beckett ville förmedla med dramat, som en skildring av vår mänskliga oförmåga att leva i nuet. I programmet till föreställningen skriver Pontus Stenshäll:
Någon gång under människans evolution kom människan på att det fanns en morgondag, inga andra djur har kommit på det. Kanske vad det då vårt utanförskap och vår själs obotliga ensamhet började. (Och behovet av konst föddes?) Den där förhoppningen att i morgon kan det bli lite bättre. Morgondagen – illusionen som fjärmar oss från ”här och nu”.

”I väntan på Godot” som en slags predikan om att leva i nuet. Ja, tänker jag, det är absolut ett sätt att se på ”I väntan på Godot”. Det är inte lite, ändå är verket för mig både mycket mer och mycket mindre än detta. I all sin nakna enkelhet och samtidigt dess oändliga mångbottnade gestaltning av människans tillvaro, fångad på denna jord mellan liv och död är dramat en av de största scenkonstverken i mänsklighetens historia.

Oavsett hur vi vill se detta drama gör Pontus Stenshälls regi den full rättvisa, hans sätt att betrakta dramat låser inte in den i hans tolkning. För min del är jag övertygad om att Beckett ville säga både mer och mindre. Beckett brukade överlag motsäga tolkningar av hans draman.

Scenografin är enkel och avskalad, som sig bör, med ett knotigt, halvdött träd mitt på scenen. Ljussättningen skapar en snygg fördjupning genom att skapa skuggor av trädet och de två karaktärerna Didi och Gogo på väggarna runt scenen.

Stenshäll har valt att låta de två huvudkaraktärerna, Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) var klädda som två överåriga transpersoner, män iklädda kvinnliga attribut som Gogo i för trånga, högklackade skor och både i kvinnliga tröjor och kavajer och med smink som smetats ut under natten. Men även om de två är losers, människor i totalt utanförskap, kan vi alla känna igen oss i deras flyktmönster från tillvarons plåga.

Skådespelarna är helt underbara, Mathias Olsson som den överaktive Didi och Pontus Stenshäll som den mer flegmatiske, något förvirrade och deprimerade Gogo är som klippt och skurna i sina roller, de spelar som jag vill att de här karaktärerna ska göras, med ett starkt drag av komedi men samtidigt som trovärdiga människor. De är överdrivna och ändå inte. Peter Järn gör en grym Pozzo som jag helst inte vill möta på en gata en mörk natt, han sammanfattar allt vad jag hatar med krig och våld och översitteri och maktmissbrukare. Ali-Rexa Modjallal i rollen som den förtryckte Lucky fick nog många nya beundrare denna premiärkväll. När han plötsligt fick order om att tänka och han exploderade i demagogi och tal – det var helt fantastiskt. Jag förstod inte ett ord (för jag tror det var ett arabiskt språk han exploderade i) men gesterna, kroppstrycken, berättade allt.

Föreställningen var precis så lyckad som jag hade hoppats – och jag tror att jag kommer att satsa på att se den minst en gång till. Regissören Pontus Stenshäll ger sig ju snart iväg från moment:teater för att bli Anna Takanens efterträdare som teaterchef vid Göteborgs stadsteater, så det lär bli en och annan teaterresa till Göteborg för mig framöver också.

Medverkande:
Mathias Olsson
Pontus Stenshäll
Peter Järn
Ali-Reza Modjallal
Hannes Stenshäll
Foto: moment