• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jan Malmsjö

Teaterrecension: Krapps sista band

14 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Krapps sista band
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér
Ljus Hans Åke Sjöquist
Peruk och mask Kjell Gustavsson
Premiär: 13 oktober 2017, Målarsalen, Dramaten
Speltid: cirka 1 timme och 5 minuter, utan paus

En föreställning som bara tar lite drygt en timme – men där varje ord är vägd på guldvåg och varje scenbild är minutiöst fram-mejslad. Krapps sista band (från 1958) är ett av Samuel Beckets flera korta draman. Det är en monolog framförd av en skådespelare som samtidigt med hjälp av inspelade band samtalar med sig själv från tidigare perioder i sitt liv.

Jan Malmsjö fick stående ovationer på premiären för sin roll som den 69:årige Krapp som varje år på sin födelsedag spelar in ett band där han summerar året som gått. Han värmer upp sig genom att lyssna på ett band med en inspelning han gjorde trettio år tidigare. I det bandet, då han var 39 år, funderar han på om han då står på krönet av sitt liv. Och han har tydligen precis lyssnat på ett band han spelade in tolv år tidigare, då han som 27-åring brutit upp med en kvinna han tycks ha älskat. Han blev chockad och ställd då han kaxigt hade sagt till henne att det var bäst att de skildes åt – och hon höll med. Han hade tydligen inte väntat sig det.

Genom 69-åringen får vi perspektiv på mannens olika åldrar och det sätter förstås igång en mängd tankar och känslor hos oss betraktare. Hur skulle det vara att tala med sig själv från tidigare i livet? Intressant. Spännande. Hisnande.

Regissören Karl Dunér är också föreställningens scenograf och sam alltid är hans regi starkt visuellt. Scenbilderna talar till oss minst lika mycket som det som sägs och görs. Allt bildar en enhet som kommunicerar på flera plan. Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015.

Jan Malmsjö är en av nutida svensk scenkonsts stora legendarer. Han är en mångsidig artist och har gjort närmare 70-talet roller på Dramaten sedan sin debut där och dessutom har han en karriär som sångare och musikal-, opera- och operett-sångare och han har haft stora roller i tv och på film. Han går in i en fin tradition av stora skådespelare när han nu gör Krapp. Tidigare har Krapp gestaltats på svensk scen av bland andra Erland Josephson 2004 i regi av Katie Mitchell.

Magnus Hedlund, som gjort översättningen, berättar i programbladet att det berättas att pjäsen Krapps sista band kom till efter det att Samuel Becker som bodde i Paris inte kunde få in BBC på sin radio när de sände en av hans radiopjäser. Mottagningen var lite för dålig med oupphörliga störningar. När BBC i England fick reda på detta skickade de Becket en bandkopia. Så Becket fick köpa sig en bandspelare. Och upptäckte snart dess dramatiska möjligheter. Någon kunde till exempel föra en dialog med sitt (eller sina) tidigare jag.

Pjäsen lär varit skriven för att vara en monolog som skulle framföras av den irländske skådespelaren Patrick Magee vars röst och spel Becket var mycket förtjust i. Pjäsen gick därför länge under arbetsnamnet The Magee Monologue.

Becket är en av mina absoluta dramatiker-favoriter. Hans pjäser kan på ytan verka absurda eller nästan obegripligt innehållslösa men har samtidigt så mycket djup och så många lager och nivåer av hur jag tolkar eller upplever det som sägs eller inte sägs. Krapps sista band är mycket sparsmakad, dess styrka ligger nästan mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Karaktären heter Krapp, vilket på engelska blir crap, ett ord som kan betyda skräp, strunt, skitsnack. Ja kanske är allt Krapp säger bara skitsnack, kanske är allt vi säger skitsnack där vi lurar oss själva. En sak är säker: vartenda ord är vägd på guldvåg och noga utvalt. Den kvinnan som Krapp som 27-åring gjorde slut med heter Bianca från Kedar Street. Bianca betyder vit på italienska och kedar är ett anagram på dark eller darke som det stavades förr och betyder mörk. Alltså en kvinna av ljus och mörker, som vi alla. Hon och Krapp är båda människor med ljusa och mörka sidor. Varje detalj har så många betydelser och samtidigt kanske allt bara är struntsnack. Krapps sista band är en oemotståndlig underbar struntsak som jag gärna vill se fler gånger. Den är bara lite drygt en timme och det kändes väldigt kort. Fast det är också en styrka, att den går så fort förbi. Kanske som livet …

Dock är det en rolig detalj jag reagerade på. Jan Malmsjö är född 29 maj 1932 och är alltså 85 år. Han spelar en n 69-årig man som ska föreställa gammal och skröplig, darrig och vinglig och med dålig syn. Det är bara det att i dagens Sverige är många 69-åringar inte alls särskilt skröpliga och när Jan Malmsjö tagit av sig rollen som Krapp och står och tar emot publikens ovationer rör han sig smidigare än den 69-årige Krapp. Det är en bild av hur mycket som förändrats i samhället sedan 1958. En sextioåring är inte längre lika gammal som en sextioåring var då.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Becket, Dramaten, Jan Malmsjö, Krapps sista band, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Jan Malmsjö på scen i Samuel Becketts Krapps sista band

23 september, 2017 by Redaktionen

Foto: Sören Vilks

Med Krapps sista band gör Jan Malmsjö för första gången en teatermonolog. För regi och scenografi står Karl Dunér. Premiär på Målarsalen den 13 oktober.

Ett pressmeddelande:
– Krapps sista band är Becketts mest personliga pjäs – där allt pendlar mellan ljus och mörker, tystnader och ord, förfluten och pågående tid, mellan minne och glömska. Det är fantastiskt att under flera månader umgås med både Jan och Krapp, båda lika enastående, säger Karl Dunér.

Varje födelsedag spelar Krapp in ett band där han summerar året som gått. Han fyller idag 69 år och värmer upp med att lyssna på tidigare års inspelningar. Han återvänder särskilt till en inspelning han gjorde 30 år tidigare.

Krapps sista band från 1958 av nobelpristagaren Samuel Beckett är på en gång ett monodrama framfört av en ensam skådespelare och en dialog med röster från Krapps alla åldrar. I rollen som Krapp ser vi Jan Malmsjö, som under åren medverkat i en rad uppsättningar på Dramaten, senast i Fanny och Alexander, Farliga förbindelser och Rosmersholm.

Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015.

Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Peruk och mask Melanie Åberg
Ljus Hans Åke Sjöquist

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Jan Malmsjö, Samuel Beckett

Jan Malmsjö möter Claes Malmberg i Charleys tant

19 oktober, 2015 by Redaktionen

charleystantintiman

Den 21 januari stundar premiär på Intiman i Stockholm. Den engelska berättelsen av Brandon Thomas och W.S. Penley har över 100 år på nacken, men har nu fått helt nyskriven musik av kapellmästaren Thomas Darelid. I rollerna bland annat Jan Malmsjö, Claes Malmberg och Ewa Roos.

Ett pressmeddelande berättar:
Jan Malmsjö har varit med i en uppsättning av Charleys Tant tidigare, för drygt 60 år sedan:

– Under min elevtid på 1950-talet. Då gjorde jag en liten roll, en av de unga grabbarna.

Anders Aldgård har regisserat Jan Malmsjö åtskilliga gånger, bland annat i My fair lady, Me and my girl och Vita hästen. Victor & Victoria var deras senaste gemensamma föreställning, på Oscars 2003.

– Det var Claes Malmbergs idé att vi skulle skriva in musik och göra något av en minimusikal av Charleys Tant, säger Anders Aldgård.

Föreställningen handlar om två killar som ska dejta två flickor som de är kära i. Men eftersom komedin utspelar sig kring sekelskiftet runt 1900, måste ett ”förkläde” finnas med. En av killarna är Charley – och eftersom Charleys tant ska komma på besök, blir det hon som får vara förkläde.

Men tanten dyker inte upp. Claes Malmberg spelar den falska tanten medan Ewa Roos gör rollen som den äkta, som givetvis ändå dyker upp till slut.

Fotnot.
Charleys tant har spelats i ett flertal svenska versioner under 1900-talet. Nils Poppe gjorde succé som tanten på just Intiman, 1959. Starkt förknippad med Charleys Tant är Sven Lindberg, på Vasan i Stockholm 1977-1979. Denna scenversion har tv-sänts ett flertal gånger.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Charleys tant, Claes Malmberg, Intiman, Jan Malmsjö, Komedi

Rosmersholm på Dramaten – ett mörkt drama med skickliga skådespelare

30 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

rosmersholm

Rosmersholm
Av Henrik Ibsen
Översättning Per Olov Enquist
Regi och bearbetning Stefan Larsson
Scenografi/ljus/projektioner Jens Sethzman
Premiär i Målarsalen, Dramaten 29 augusti 2014

Rosmersholm är en svår pjäs, på flera sätt. Ibsen skildrar en stark kvinna – men inte en kvinna som Nora i Ett dockhem som ger starka kvinnor hopp. Rosmersholm är en sorglig berättelse, en Ibsens uppgivenhet inför det omöjliga för en man och en kvinna att leva tillsammans i ett jämställt förhållande.

Det är ett mångfacetterat drama med flera nivåer. Den skildrar förljugenheten hos både vänstern och högern, hur de ledande politikerna aldrig låter hela sanningen komma fram, om den inte passar deras syften för att få makt. Rosmersholm skrevs av Ibsen i München sommaren och hösten 1886 under starka intryck av ett besök i Norge 1885 – efter elva års bortovaro utomlands.

rosmersholm2Pjäsen startar med att rektor Kroll kommer på besök till Rosmersholm till prästen Johannes Rosmer. Det är första besöket av Kroll på ett och ett halvt år. Det är den tid som gått sedan rektor Krolls syster Beate tog livet av sig. Beate var gift med Johannes Rosmer. På Rosmersholm finns också Rebekka West, en kvinna i trettioårsåldern som är vän till Johannes och var vän till Beate.

Rebekka kommer från underklassen och har målmedvetet kämpat för att komma upp sig. Hon är stark och tror på den nya tidens idéer. Under de år hon bott på Rosmersholm har hon fört långa och djupa samtal med Johannes Rosmer. Kroll är en konservativ man och kommer till Rosmersholm för att övertala Johannes Rosmer att delta i kampen mot de nya radikala vänsteridéerna. Kroll får till sin förfäran reda på att Johannes Rosmer övergivit högeridealen och dessutom tappat sin barnatro.

Att gå över till vänstersidan i politiken visar sig dock inte vara så lätt som Rosmer trott. Vänsterledaren vill inte ha honom ifall han faller av från kyrkan, det är för farligt att vara fiende till kyrkan – då kan vänstern inte vinna makten. Vänsterledaren Peter Mårtensgård uppmanar dessutom Johannes Rosmer att gifta sig med Rebekka.

Rebekka står vid sitt mål: hon har fått Johannes Rosmer att överge de unkna gamla värderingarna och han vill gifta sig med henne. Hur kan det då gå snett, varför tappar hon sin styrka just då?

Det finns inget enkelt svar på det – och det är också en av de många styrkorna i Ibsens drama Rosmersholm. Är det som uppsättningens regissör, Stefan Larsson, säger om detta i en intervju, att det helt enkelt är omöjligt för den som både kommer från underklass och är kvinna att ta sig upp till de övre samhällsklasserna:
… man måste tillhöra en annan samhällsklass för att det ska hålla hela vägen ut.

Pjäsen och föreställningen har många bottnar och kan förstås och tolkas på flera sätt. Mycket av det som förmedlas sägs inte rent ut och karaktärerna säger inte vad de egentligen menar, vilket kräver en hel del av skådespelarna. Karaktärerna ljuger både för omgivningen och framför allt för sig själva och det gestaltas mycket skickligt av skådespelarna. Föreställningen bygger på att skådespelarna är duktiga – och det är också en av föreställningens stora behållningar. Jonas Malmsjö och Livia Millhagen i de två ledande rollerna som Johannes Rosmer och Rebekka West var helt säkert en av anledningarna till de stående ovationerna efter premiären. Jacob Ericksson är så trovärdig som rektor Kroll, jag ryser nästan så väl känner jag igen dessa människor. Vi har väl alla någon gång mött en sådan person? Jan Malmsjö är alltid skicklig, det är lite slöseri med hans talang förstås att sätta honom på en biroll som Ulrik Brendel, men samtidigt ger det en extra fördjupning åt uppsättningen. Emma Broomé som tjänsteflickan Helseth är väl föreställningen minst korrumperade person och hon gör rollen med glimten i ögat. Henne vill jag se mer av i fler uppsättningar. Jon Karlsson gör en strålande vänsteragitator som Peter Mårtensgård, arg och självsäker men samtidigt vingklippt och stukad inombords, en man på uppgång men samtidigt med en djup sorg inom sig.

Scenografin är stark och enkel, den talar till det undermedvetna med väggar av trä som är lätt marmorerade, med blomsterkvastar utplacerade lite på måfå – det påminner och ger samma känsla som ett columbarium, ett stort rum där urnor med avlidna vilar. Rosmersholm är en gård där de avlidna härskar. På bakre väggen är stora porträtt på Dramatens äldre och erfarna skådespelare projicerade, de gestaltar de avlidna härskarna av Rosmersholm, de som fortfarande påverkar och styr allt. Den tradition som Johannes Rosmer är fast i, som han vill bryta sig loss från men inte förmår.

Rosmersholm är ett mörkt drama som tar upp både falskhet inom politiken, ojämställdheten mellan könen och klyftorna i samhället mellan olika klasser. Den som vill kan förstås också se den som ett freudianskt drama där en ung kvinna som utsatts för incest förgörs av sin inre ångest.

Men det finns en tolkning och ett sätt att se den, som för mig är minst lika viktig – och som jag aldrig hör någon tala om. Kanske var inte ens Ibsen själv medveten om detta sätt att se föreställningen, eller så var det vad han ville berätta. Det är för mig så tydligt hur sorgen klistrat sig fast på både Johannes Rosmer, rektor Kroll och Rebekka West. Sorgbearbetning tar tid, tar år när sorgen är så tätt sammanklistrad med skuldkänslor vid självmord. Det är inte helt ovanligt att människor går under i sorgen efter självmord eller vid oväntade plötsliga dödsfall av unga människor. Familjer spricker under sorgens faser och en del kommer aldrig tillbaka något som liknar ett vanligt liv. Det är vad Rosmersholm handlar om för mig. Kanske är jag den enda som ser detta. Jag upplevde samma sak senast jag såg ett uppsättning av Rosmersholm, den gången på Stockholms stadsteater, i oktober 2010 med Helena af Sandeberg, Jan Mybrand och Ida Engvoll.

Medverkande:
Livia Millhagen som Rebekka West
Jonas Malmsjö som Johannes Rosmer
Jan Malmsjö som Ulrik Brendel
Jacob Ericksson som Rektor Kroll
Emma Broomé som Fru Helseth
Karlsson Jon som Peter Mårtensgård

rosmersholm7

rosmersholm3

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Ibsen, Jan Malmsjö, Jonas Malmsjö, Livia Millhagen, Rosmersholm

Från presskonferensen om Fanny och Alexander på Dramaten

23 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Marie Göranzon var där. Jan Malmsjö, Reine Brynolfsson, Jonas Karlsson, Livia Millhagen och Thomas Hanzon med flera. Skådespelarna och Stefan Larsson, regissören till Fanny och Alexander som har premiär på Dramaten 11 februari 2012 tog emot ett stort pressuppbåd i Green Room.

Green Room är ett elegant rum med grön matta och stora oljemålningar på legendariska teatermänniskor på väggarna. Där var framdukat kaffe och fräsch frukt, jordgubbarna lyste röda toppen. Green Room är namnet på skådespelarelogen, där många skådespelarna suttit medan de väntat på att göra entré på scen.

Fanny och Alexander är den tredje av Ingmar Bergmans filmer som regissören Stefan Larsson sätter upp på Dramaten. Han har tidigare satt upp Höstsonaten och Scener ur ett äktenskap. Han är sedan 2009 teaterchef på Aarhus Teater i Danmark, som är en av två danska teatrar där Fanny och Alexander satts upp som teaterpjäs. Men föreställningen på Dramaten kommer att bli annorlunda, berättade han.

De danska föreställningarna följer filmen ganska strikt. Dramatens uppsättning ska inte bli en överföring av filmen utan bygger direkt på manuset, som tolkas som teater.

– Det är lätt att föra över Bergmans filmer till teater. Bergman var teaterman i grunden, sade Stefan Larsson, regissören och fortsatte:
– Fanny och Alexander är en överdådig hyllning till teatern. Allt handlar om att spela en roll, att förställa sig. Ingmar Bergman älskade skådespelare och det har vi gemensamt, även om vi nog inte har så mycket gemensamt annars.

Stefan Larsson påpekade också att han inte tänkte vara för vördnadsfull gentemot Bergmans film och manus.
– Det skulle inte Ingmar Bergman ha gillat. Det ska bli ett spektakel.

Jan Malmsjö spelade biskopen i filmen. Den rollen tas över av Reine Brynolfsson medan Malmsjö spelar flera småroller som poliskommissarien, regissör och skådespelare.
Marie Göranzon har rollen som Helena Ekdahl. Jonas Karlsson spelar Gustav Ekdahl och Livia Millhagen har rollen som Emelie Ekdahl.
Tomas Hanzon spelar Oscar Ekdahl. Rollen om Carl Ekdahl, en roll känd för scenen där han pruttar så stearinljus släcks, spelas av Christopher Wagelin.

När frågedelen av presskonferensen var avklarad fick vi gå upp till marmorfoajén för att få lagbild på skådespelare och regissör.

Foto: Linnea Hedlin

—-

Fanny och Alexander som hade premiär 1982 nominerades för sex Oscar 1983 och vann fyra.
Bästa utländska film
Bästa foto (Sven Nykvist)
Bästa kostym (Marik Vos-Lundh)
Bästa scenografi (Anna Asp och Susanne Lingheim)

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Malmsjö, Ingmar Bergman, Fanny och Alexander, Dramaten, skådespelare

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Fanny och Alexander, Ingmar Bergman, Jan Malmsjö, skådespelare

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Expressen sviker journalistikens uppdrag

Journalistik har en viktig uppgift i ett … Läs mer om Expressen sviker journalistikens uppdrag

Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Kultursajten Opulens satsar och bli en … Läs mer om Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Lyssna: Van Morrison

Van Morrison har släppt första singeln … Läs mer om Lyssna: Van Morrison

Filmrecension: Erna i krig

Erna i krig Betyg 3 Svensk premiär - … Läs mer om Filmrecension: Erna i krig

Filmrecension: Raya och den sista draken

Raya och den sista draken Betyg … Läs mer om Filmrecension: Raya och den sista draken

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in