Jan Malmsjö

Rosmersholm
Av Henrik Ibsen
Översättning Per Olov Enquist
Regi och bearbetning Stefan Larsson
Scenografi/ljus/projektioner Jens Sethzman
Premiär i Målarsalen, Dramaten 29 augusti 2014

Rosmersholm är en svår pjäs, på flera sätt. Ibsen skildrar en stark kvinna – men inte en kvinna som Nora i Ett dockhem som ger starka kvinnor hopp. Rosmersholm är en sorglig berättelse, en Ibsens uppgivenhet inför det omöjliga för en man och en kvinna att leva tillsammans i ett jämställt förhållande.

Det är ett mångfacetterat drama med flera nivåer. Den skildrar förljugenheten hos både vänstern och högern, hur de ledande politikerna aldrig låter hela sanningen komma fram, om den inte passar deras syften för att få makt. Rosmersholm skrevs av Ibsen i München sommaren och hösten 1886 under starka intryck av ett besök i Norge 1885 – efter elva års bortovaro utomlands.

Pjäsen startar med att rektor Kroll kommer på besök till Rosmersholm till prästen Johannes Rosmer. Det är första besöket av Kroll på ett och ett halvt år. Det är den tid som gått sedan rektor Krolls syster Beate tog livet av sig. Beate var gift med Johannes Rosmer. På Rosmersholm finns också Rebekka West, en kvinna i trettioårsåldern som är vän till Johannes och var vän till Beate.

Rebekka kommer från underklassen och har målmedvetet kämpat för att komma upp sig. Hon är stark och tror på den nya tidens idéer. Under de år hon bott på Rosmersholm har hon fört långa och djupa samtal med Johannes Rosmer. Kroll är en konservativ man och kommer till Rosmersholm för att övertala Johannes Rosmer att delta i kampen mot de nya radikala vänsteridéerna. Kroll får till sin förfäran reda på att Johannes Rosmer övergivit högeridealen och dessutom tappat sin barnatro.

Att gå över till vänstersidan i politiken visar sig dock inte vara så lätt som Rosmer trott. Vänsterledaren vill inte ha honom ifall han faller av från kyrkan, det är för farligt att vara fiende till kyrkan – då kan vänstern inte vinna makten. Vänsterledaren Peter Mårtensgård uppmanar dessutom Johannes Rosmer att gifta sig med Rebekka.

Rebekka står vid sitt mål: hon har fått Johannes Rosmer att överge de unkna gamla värderingarna och han vill gifta sig med henne. Hur kan det då gå snett, varför tappar hon sin styrka just då?

Det finns inget enkelt svar på det – och det är också en av de många styrkorna i Ibsens drama Rosmersholm. Är det som uppsättningens regissör, Stefan Larsson, säger om detta i en intervju, att det helt enkelt är omöjligt för den som både kommer från underklass och är kvinna att ta sig upp till de övre samhällsklasserna:
… man måste tillhöra en annan samhällsklass för att det ska hålla hela vägen ut.

Pjäsen och föreställningen har många bottnar och kan förstås och tolkas på flera sätt. Mycket av det som förmedlas sägs inte rent ut och karaktärerna säger inte vad de egentligen menar, vilket kräver en hel del av skådespelarna. Karaktärerna ljuger både för omgivningen och framför allt för sig själva och det gestaltas mycket skickligt av skådespelarna. Föreställningen bygger på att skådespelarna är duktiga – och det är också en av föreställningens stora behållningar. Jonas Malmsjö och Livia Millhagen i de två ledande rollerna som Johannes Rosmer och Rebekka West var helt säkert en av anledningarna till de stående ovationerna efter premiären. Jacob Ericksson är så trovärdig som rektor Kroll, jag ryser nästan så väl känner jag igen dessa människor. Vi har väl alla någon gång mött en sådan person? Jan Malmsjö är alltid skicklig, det är lite slöseri med hans talang förstås att sätta honom på en biroll som Ulrik Brendel, men samtidigt ger det en extra fördjupning åt uppsättningen. Emma Broomé som tjänsteflickan Helseth är väl föreställningen minst korrumperade person och hon gör rollen med glimten i ögat. Henne vill jag se mer av i fler uppsättningar. Jon Karlsson gör en strålande vänsteragitator som Peter Mårtensgård, arg och självsäker men samtidigt vingklippt och stukad inombords, en man på uppgång men samtidigt med en djup sorg inom sig.

Scenografin är stark och enkel, den talar till det undermedvetna med väggar av trä som är lätt marmorerade, med blomsterkvastar utplacerade lite på måfå – det påminner och ger samma känsla som ett columbarium, ett stort rum där urnor med avlidna vilar. Rosmersholm är en gård där de avlidna härskar. På bakre väggen är stora porträtt på Dramatens äldre och erfarna skådespelare projicerade, de gestaltar de avlidna härskarna av Rosmersholm, de som fortfarande påverkar och styr allt. Den tradition som Johannes Rosmer är fast i, som han vill bryta sig loss från men inte förmår.

Rosmersholm är ett mörkt drama som tar upp både falskhet inom politiken, ojämställdheten mellan könen och klyftorna i samhället mellan olika klasser. Den som vill kan förstås också se den som ett freudianskt drama där en ung kvinna som utsatts för incest förgörs av sin inre ångest.

Men det finns en tolkning och ett sätt att se den, som för mig är minst lika viktig – och som jag aldrig hör någon tala om. Kanske var inte ens Ibsen själv medveten om detta sätt att se föreställningen, eller så var det vad han ville berätta. Det är för mig så tydligt hur sorgen klistrat sig fast på både Johannes Rosmer, rektor Kroll och Rebekka West. Sorgbearbetning tar tid, tar år när sorgen är så tätt sammanklistrad med skuldkänslor vid självmord. Det är inte helt ovanligt att människor går under i sorgen efter självmord eller vid oväntade plötsliga dödsfall av unga människor. Familjer spricker under sorgens faser och en del kommer aldrig tillbaka något som liknar ett vanligt liv. Det är vad Rosmersholm handlar om för mig. Kanske är jag den enda som ser detta. Jag upplevde samma sak senast jag såg ett uppsättning av Rosmersholm, den gången på Stockholms stadsteater, i oktober 2010 med Helena af Sandeberg, Jan Mybrand och Ida Engvoll.

Medverkande:
Livia Millhagen som Rebekka West
Jonas Malmsjö som Johannes Rosmer
Jan Malmsjö som Ulrik Brendel
Jacob Ericksson som Rektor Kroll
Emma Broomé som Fru Helseth
Karlsson Jon som Peter Mårtensgård