Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Maximteatern

Teaterkritik: Katt på hett plåttak på Maximteatern – fick stående ovationer, mycket välförtjänst

by

Foto: Sören Vilks

Katt på hett plåttak
Av Tennessee Williams
Regi: Stefan Larsson
Översättning: Sven Barthel
Scenograf: Sven Haraldsson
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Ann Bonader Looft
Mask: Susanne von Platen
Premiär på Maximteatern, Stockholm 14 februari 2020

Premiären fick stående ovationer och det var den värd. Tennessee Williams drama Katt på hett plåttak vann Pulitzerpriset för drama år 1955 och skildrar på ett starkt sätt hur lögner bryter ned människor och relationer medan sanningen, också när den är tung och hemsk, ändå är läkande, även när sanningen är en dödsdom.

Dramat har flera bottnar och som all riktigt bra kultur lämnar den en hel del åt betraktaren att själv ta ställning till. Men det som gör föreställningen enastående är skådespelarnas prestationer och hur regissören, Stefan Larsson, valt att föra fram dramat.

Dramat spelas på Maximteatern upp med en enkel scenlösning, i stort sett finns där bara en stor dubbelsäng i mitten av scenen och vid sidan en lång rad spritflaskor. Sängen är en stark symbol för dramats innehåll. På bakre väggen projiceras närbilder på skådespelarna, en mycket bra lösning som gör att också den som sitter på sista raden kan se skådespelarnas spel med ansiktsuttryck i närbild. Det fungerar oerhört bra med dessa duktiga skådespelare.

Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.

Där finns en mängd livslögner i familjen men de två lögner som framför allt styr föreställningen är Bricks lögn för sig själv om sin relation till sin goda vän Skipper, som dött – och lögnen om pappan är friskförklarad när han egentligen är dödssjuk.

Den andra scenen som stack ut extra mycket är det långa samtalet mellan fadern och Brick. Sakta men säkert får pappan sin yngste son, Brick, att berätta sanningen om händelsen som satte igång ångesten som driver Brick att fly in i alkoholens dimmor. Det kan vara svårt och det kan göra ont att se sig själv. Scenen är otroligt stark och Peter Andersson och Erik Ehn är imponerande äkta och trovärdiga.

Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.

Katt på hett plåttak på Maximteatern är ett samarbete mellan Maximteatern, Dramaten och Stockholms stadsteater och premiären var värd dess stående ovationer, utan tvekan. Två timmar och fyrtio minuter rann undan snabbt som vinden och gav en del att tänka och det är så uppenbart vilka fantastiska skådespelare som plockats ihop till den här föreställningen.

Medverkande
Storpappa: Peter Anderson
Stormamma: Marie Göranzon
Brick: Erik Ehn
Margareth: Livia Millhagen
Mae: Cilla Thorell
Gooper: Andreas Kundler
Pastor Tooken: Bashkim Neziraj
Doktor Baugh: Jan Malmsjö

Barnen
Polly: Valentina Zunino
Dixie: Bruno Strehl-Ogonowski
Sonny: Hjalmar Jakobson Ersmark
Buster: Edgar Jakobson Ersmark
Trixie: Leona Edholm Borchies

Statister
Lacey: Calle Lindén
Sookey: Catarina Olausson/Linda Huss

Musik: Katt På Hett Plåttak
Glass Candy – Digital Versicolor
Billie Eilish – Bad Guy
Thom Yorke – Unmade
The Gentleman Losers – An Empire of Coins
Thom Yorke – The Hooks
Radiohead – No Surprises
Frank Sinatra – Send in the Clowns
Aphex Twin – aisatsana [102]
Sufjan Stevens – Mystery of Love

Teaterkritik: Den inbillade sjuke på Maximteatern med Mikael Persbrandt och Petra Mede

by

Foto: Sören Vilks

Den inbillade sjuke
Av Molière
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Översättning: Sven-Åke Heed
Konstnärligt Team:
Scenografi/ljusdesign/rekvisita: Jens Sethzman
Kostymdesign: Nina Sandström
Mask och peruk: Nathalie Pujol
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Musikbakgrund och film: David Nyström

Molières Den inbillade sjuke har sattes för första gången upp 1673. Den är en komedi men med udd på saker i dåtida samhället som Molière ofta angrep i komedins format. När Maximteatern nu sätter upp den i regi av Stefan Larsson med Mikael Persbrandt i huvudrollen har en inte särskilt mycket samhällskritik i sig utan är mest ett underhållande tidsfördriv. Den är rolig men inte så rolig att jag sitter och vrider mig av skratt. Tiden flyger iväg, jag sitter aldrig och tycker det är segt heller. Men frågan är om inte den som har allra roligast är Persbrandt själv. Han sitter och ler stort av och till. En vän till mig uttryckte det så här: ”Det är som när man äter en hamburgare. Det mättar för stunden och är inget fel på det, men det ger inte någon näring av betydelse.”

Premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag vet inte om det var för att de tyckte den var så jätte-fantastisk eller om de mer applåderade att de haft en rolig kväll.

Mikael Persbrandt ska ha en stor eloge för att han bjuder på sig själv. Att just han gör denna löjliga figur som Argon är, det roligt redan i sig. Petra Mede spelar Nettan, familjens tjänstekvinna, som är en bekäftig karaktär. Hon gör den riktigt bra, hon är helt rätt i den rollen. Mikael Persbrandt är högaktuell i flera sammanhang denna höst. 7 november invigs Stockholms filmfestival med filmen X & Y där han spelar en av huvudrollerna.

Pjäsen handlar om Argon, en man som är omgift med en yngre kvinna och har en giftaslysten dotter från tidigare äktenskap. Argon är hypokondriker av värsta slag, han har inbillar både sig själv och omgivningen att han är sjuk. På så sätt får han uppmärksamhet. Han har bestämt sig för att hans äldsta dotter ska gifta sig med en läkare, då får han en svärson som kan ge honom medicinska råd gratis. Argons räkningar till läkare och apotekare är inte billiga.

Det är rätt svårt i dagens samhälle att ta till sig något av pjäsen som den sätts upp i denna version. Döttrar blir inte bortgifta i dagens Sverige och räkningar till sjukvård och läkare blir sällan så skyhöga eftersom vi har en högkostnadsskydd.

Ingen uppsättning av Den inbillade sjuke, eller någon komedi eller någon tragedi, är den andra lik. I denna versionen finns inte familjens yngsta dotter med. Hon nämns någon gång med finns inte på scen. Några anspelningar på nutiden finns med. Några av skådespelarnas kläder är en kombination av dagens mode och 1600-talets klädstil. Lite metateater finns också då Molière och komedin Den inbillade sjuke nämns. Sådant lockar väl alltid till skratt. Med en sådan uppsättning av duktiga skådespelare (utöver Persbrandt och Mede har vi duktiga Ellen Jelinek, Johan Wahlström ,Alexandra Zetterberg Ehn och Pelle Grytt) kommer den säkert att dra fullsatta hus ett bra tag.

Den inbillade sjuke (Le Malade imaginaire), blev Molières sista pjäs, eftersom under den fjärde föreställningen 17 februari 1673 kollapsade Molière, som även spelade titelrollen i pjäsen, och avled kort därefter.

I Dramatens uppsättning från 1987 spelade Sven Lindberg Argan, Mona Malm Béline och Anita Wall Toinette, pjäsen filmatiserades och sändes i SVT 1989. År 2001 sattes pjäsen upp på Fredriksdalsteatern, då under namnet Kärlek och Lavemang. I en nyöversättning 2010 för Åsa Kalmérs uppsättning som hade premiär på Göteborgs stadsteater i september 2010 har Anders Bodegård givit pjäsen titeln Den inbillningssjuke.

Mikael Persbrandt och föreställningens regissör Stefan Larsson har haft flera lyckade samarbeten tidigare. 2014 spelade Persbrandt i Stefan Larssons uppsättning av Dödsdansen och 2017 i MacBeth.

Stefan Larsson har regisserat närmare 40 föreställningar på Dramaten, bland annat Rikard III, Medea och Fanny och Alexander. 2019 tillträder han som teaterchef på Den national scenen i Bergen i Norge.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Petra Mede
Ellen Jelinek
Johan Wahlström
Alexandra Zetterberg Ehn
Pelle Grytt

Broarna i Madison County får svensk urpremiär som musikal på Maximteatern september 2018

by

Daniel Sjöberg & Viktoria Tocca

Broadway-musikalen “Broarna i Madison County” har urpremiär på svenska på Maximteatern september 2018.

Ett pressmeddelande berättar:
Svenska sångerskan Viktoria Tocca såg den tvåfaldigt Tony-belönade musikalen ”Broarna i Madison County” på Broadway för snart tre år sen. Nu sätter hon upp den på Maximteatern i Stockholm med premiär den 12 september 2018. Den kvinnliga huvudrollen görs av Viktoria själv och den manliga av Daniel Sjöberg.

För regin svarar Rikard Bergqvist som bland annat regisserat GöteborgsOperans aktuella uppsättningar av ”Trollflöjten” och ”Hair”. Rollbesättningen görs senare i år och biljetterna släpps till försäljning den 12 september i år.
– Jag är så glad att ”Broarna” kommer till Sverige och att de valt att lägga urpremiären hos oss på Maximteatern. Det är en fantastisk musikal och en underbar historia som trollbundit många, både i bokform och som film, säger Agneta Villman, VD och delägare Maxim­teatern.

Under höstens och vårens landsomfattande turné med succéföreställningen ”Från Broadway till Duvemåla” framför Viktoria Tocca och Daniel Sjöberg sångerna ”Före och efter dig” och ”En sekund och tusen mil” ur ”Broarna i Madison County”. Så här skrev Arbetarbladet:

”Det som lyste kraftigast var ändå två nummer jag aldrig hört tidigare.”

Viktoria Tocca om ”Broarna i Madison County”
– ”Broarna i Madison County” är min nya favoritmusikal av så många anledningar. Det var första gången sedan ”Phantom of the Opera” och ”Kristina från Duvemåla” som jag blev så djupt berörd av en föreställning.

– Det är också väldigt ovanligt att det skrivs nytt material för en mer klassisk sopran i musikalsammanhang och efter att ha spelat min drömroll, Christine i ”Phantom of the Opera” när jag var yngre så är det fantastiskt att hitta en ny drömroll som är som klippt och skuren för mig både röstmässigt och åldersmässigt. Det är extremt ovanligt att hitta något som är så välskrivet och mångbottnat i en musikal.

Om musikalen ”Broarna i Madison County”
”Broarna i Madison County” spelades på Broadway 2014 och togs sedan på USA-turné 2015. Musikalen vann 2014 två Tony-utmärkelser för Bästa musik och Bästa orkestrering till Jason Robert Brown, och var även nominerad i kategorierna Bästa kvinnliga huvudroll i musikal och Bästa ljusdesign i musikal. Jason Robert Brown vann också två Drama Desk-utmärkelser för musiken och orkestreringen.

Den romantiska musikalen är förstås baserad på den bästsäljande romanen med samma namn av Robert James Weller som utspelar sig i mitten av 60-talet i Iowa och handlar om en kort men passionerad kärlekshistoria mellan Francesca och Robert, en italiensk-amerikansk hemmafru och en fotograf från National Geographic. Boken filmatiserades 1995 med Meryl Streep och Clint Eastwood i huvudrollerna.

De två sångerna från ”Broarna i Madison County” som Viktoria Tocca och Daniel Sjöberg framför i föreställningen ”Från Broadway till Duvemåla” och även spelat in på svenska för albumet ”Från Broadway till Duvemåla” heter i original ”Before and After You” (”Före och efter dig”) och ”One second and a Million Miles” (”En sekund och tusen mil”).

Om Viktoria Tocca
Bakom den svenska uppsättningen av ”Broarna i Madison County” och även föreställningen ”Från Broadway till Duvemåla” ligger svenska sångerskan Viktoria Tocca som har en diger meritlista. Bland annat fick Viktoria stor uppmärksamhet när hon knep huvudrollen som Sissi vid världspremiären av musikalen ”Ludwig II” i Tyskland 2000-2001, och hon är en utav de yngsta sångerskor någonsin att bli godkänd av Andrew Lloyd Webber att göra huvudrollen Christine i ”Phantom of the Opera” – en roll hon spelade i Köpenhamn under två år i början av 2000-talet. 350 miljoner TV-tittare avnjöt hennes sång när hon sjöng live på isen under Europamästarinnan Irina Slutskajas avslutningsuppvisning vid EM i konståkning 2003.

Viktoria Tocca var nominerad i hela 18 kategorier – bland andra ”Årets album” för ”Dream It” och ”Årets kvinnliga klassiska artist”, ”Årets världsartist” och ”Årets live-uppträdande” – i den femte årliga prisgalan Indie Music Channel Awards som ägde rum i Grammy-muséet i Los Angeles den 24 april förra året. Viktoria tog hem segern i sju klasser, bland annat ”Årets album”. Första gången galan ägde rum vann hon hela nio priser inklusive ”Årets artist” som utses av en jury.

Om Daniel Sjöberg
Daniel Sjöberg är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm och har erfarenhet från såväl teater och musikal som film och tv. Han har bland annat spelat Jesus i ”Jesus Christ Superstar” och Amadeus i pjäsen med samma namn. I Stockholm har man kunnat se Daniel i ett antal produktioner på Stockholms Stadsteater som ”Du kan kalla mig mamma”, ”GG”, ”Mor kurage” och ”Henrik IV”, samt i en av huvudrollerna i Ted Gärdestad-musikalen ”Sol, vind & vatten” på China Teatern för att nämna några.

Daniel gestaltade den legendariske fotbollsspelaren Nacka Skoglund i pjäsen ”Artisten – Storyn om Nacka Skoglund” på Nya Casinoteatern i Stockholm och på Sverigeturné. I Globen har man kunnat se Daniel i rollen som Huxley i föreställningen ”Walking with Dinosaurs” 2009 och 2012. På TV har han bland annat medverkat i långköraren ”Rederiet” och de två BECK-filmerna ”Rum 302” och ”Familjen”.

Macbeth på Maximteatern: en stilfull föreställning med komedi och tragik

by

Foto: Sören Vilks
Foto: Sören Vilks

Macbeth
Av Shakespeare
Konstnärligt Team:
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljusdesign: Torben Lendorph
Kostymdesigner: Ann Bonander Looft
Maskör: Nathalie Pujol
Dramaturg: Marc Matthiesen
Premiär på Maximteatern 19 oktober 2016

Vad händer med en människa som går över gränsen och begår brott? Vad sker inne i en människas psyke när hen gör saker som strider mot hens samvete? Shakespeares Macbeth skildrar en man och hans fru som drivs av ärelystnad, maktbegär och girighet – och denna drift gör att de begår mord.

Macbeth är en av de draman som satts upp otaliga gånger världen över och den har skildrats både på scen och i film i olika versioner och tolkningar. Den japanska regissören Akira Kurosawas ”Blodets tron” som kom 1957 med Toshirō Mifune i huvudrollen som Macbeth är en av de legendariska tolkningarna.

macbethpersbrandt3Handlingen kretsar kring den skotske adelsmannen och krigaren Macbeth och hans vän och släkting Banquo som precis lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade striden. Macbeth spås av häxorna att ta över tronen från kung Duncan; en tanke som planteras i huvudet på Macbeth, som så småningom börjar smida planer för att verkställa spådomen, tillsammans med sin hustru. De siande häxorna säger också att Banquo inte kommer att bli kung med däremot kommer hans ättlingar att bli kungar i många, många år.

Macbeth och hans fru ger efter för sin hunger efter ära och makt och mördar kung Duncan och ser till att kungens söner blir misstänkta för delaktighet. Då börjar helvetet. Macbeth plågas av samvetskval och kan inte njuta av sin makt. När han väl gått över gränsen blir han mer och mer galen och begår fler mord och överträdelser.

Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som Macbeth berättar om sina tankar om föreställningen:
– Om man vill berätta om det våld vi har omkring oss idag; det kaos som världen lever i – så kan man sätta upp Macbeth. För att den berättar om allt det här; Girighet, ärelystnad, skam och skuld, våld, ond bråd död, och sex. Och det är ju där vi befinner oss; det är en beskrivning av samhället idag också. Jag hoppas att denna gamla, fantastiskt vackra text, ska finna en resonansbotten i dagens samhälle.

Scenen är mycket effektfull. Bakre väggen ser ut att vara någon slags vitfärgad kartong som är fylld av blodröda ränder, som om blodet har flutit där. Alla skådespelare bär svart: en svart skotsk kilt och svart tröja. Mikael Persbrandt är Macbeth och Marie Richardson är lady Macbeth. Övriga skådespelare går ut och in i olika roller. Det fungerar mycket bra. Ellen Jelinek är i en scen den mördade kungens son Malcolm och i en annan scen en adelsman och i en annan ett litet barn. Johannes Bah Kunhke är perfekt i rollen som den rena och rättfärdiga Banquo. Vem kan på samma sätt som Bah Kunhke utstråla denna troskyldighet?

Att Mikael Persbrandt är helt rätt i rollen som Macbeth är väntat. Han är en mycket skicklig skådespelare. Han och Marie Richardson är mycket trovärdiga som ett ärelystet par som sliter sönder varandra – den ena manar på den andra och de blir båda ensamma med sin ångest.

Stefan Larsson, regissör, säger om föreställningen:
– Jag har tidigare regisserat både Rickard den tredje och Kung Lear. Två studier av maktmänniskor. Rikard den tredje är skoningslös och helt utan skrupler, på väg upp till en absoluta makten och Kung Lear är en gammal regent som faller. Macbeth är drabbad av något annat – han vet att han gör fel men kan ändå inte upphöra med sitt destruktiva uppdrag. Han är ambivalent och han har en svag inre kompass vilket gör honom lättpåverkad och möjlig att manipulera. En farlig person med andra ord. Det ska bli oerhört spännande att göra den här undersökningen tillsammans med Micke.

Jag fastnade väldigt för scenlösningarna. I inledningen är ett platskynke upphängt framför scenen. När Macbeth och Banquo dyker upp på scen gör de små hål med fingret genom plasten för att sticka sitt ansikte där igenom. En talande metaforisk bild.

Regissören har valt att låta skådespelarna vid några tillfällen tala mot publiken, låta dem dra in publiken i spelet och vid några tillfällen också låta skådespelarna driva med sig själva och sin roll. Det ger föreställningen en extra nivå av komik. I slutscenen kryddas tragiken med en hel del komedi genom att Persbrandt driver med sin egen roll. Det fungerar bra, det lockar till skratt. Frågan är om vi inte då också skrattar åt oss själva när vi av ärelystnad driver oss in i väggen?

Macbeth på Maximteatern är en stilfull föreställning där komedi och tragedi förenas.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Marie Richardson
Ellen Jelinek
Johannes Bah Kunhke
Charlotta Jonsson
Jens Hultén

Macbeth Maximteatern 2016 Regi: Stefan Larsson Scenografi: Rufus Didwiszus Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén
Macbeth Maximteatern 2016
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén

Brel möter Piaf med Christopher Wollter och Åsa Fång – en fantastiskt lyckad kombination

by

brelmoterpiaf_rec

Brel möter Piaf – rebellen & sparven
Med Christopher Wollter och Åsa Fång
Maximteatern, Stockholm 17 april 2016

Jacques Brel och Edit Piaf är den franska chansontraditionens två största giganter. De kom från väldigt olika bakgrund, Brel växte upp i en välbärgad borgerlig miljö i Belgien och Piaf växte upp på gatorna i Paris. De har båda sjungit odödliga pärlor till sånger – och nu drar de duktiga artisterna, Christopher Wollter och Åsa Fång, fullsatta konsertlokaler med en hyllad konsert där de låter sångerna från Brel och Piaf mötas på scen.

Det är en fantastiskt lyckad kombination. Konserten som med extranummer varar drygt två timmar med en kortare paus blir oerhört varierad genom att Brels ofta mer temposånger varieras med Piafs känslofyllda sånger. De två sångarna, artisterna är imponerande skickliga både på att sjunga och uttrycka sig med kroppen. Brels och Piafs sånger innehåller så mycket, de är ofta starka berättelser om livet, om döden, om kärlek och längtar efter kärlek. Turnéstart för denna konsert var i mitten av mars och det märks att de två genomfört flera konserter tillsammans, de samspelar perfekt med varande och med tremannaorkstern.

Christopher Wollter och Åsa Fång ackompanjerades av en skickliga liten orkester med tre musiker, kapellmästaren Bernt Andersson på dragspel och piano, Michael Krönlein på kontrabas och Per Melin på trummor.

Att publiken var nöjd och berörd märktes tydligt. Vid flera av sångerna kom det inte bara kraftiga applåder utan också ”Bravo”-rop som vid en aria på operan. Allra mest tror jag publiken ropade bravo till Åsa Fångs starka framförande av Piafs kanske mest älskade sång ”Non, je ne regrette rien”. Den framförde Åsa Fång delvis på franska – och det är perfekt eftersom orden och musiken är som ett.

Scenografi och ljussättning var smakfull. På scen några enkla stolar och ett bord och en blomma, för att föreställa café och restaurang bland annat. På bakre väggen hängde ett tjockt draperi som ljussättningen ändrade färg på, första delen var det en mättad blå färg och mot slutet lila till några sånger och kärleksröd vid ett tillfälle. Christopher Wollter var kläd i diskret mörk kostym med vit skjorta och Åsa Fång i en svart klänning med stor röd tygros. Klädsel och dekor, allt gav en känsla av att förflyttas i tiden till en tid då både Jacques Brel och Edith Piaf stod på scen.

I ett pressmeddelande beskrivs föreställningen så här:
En enad kritikerkår har hyllat denna vackra, vemodiga och roande konsertföreställning som gått för utsålda hus runtom i landet. Vi får höra odödliga sånger om livet och kärleken som ges två perspektiv, mannens och kvinnans. Åsa och Christopher låter sången och musiken förena två självförbrännande och kärlekstörstande livsöden.

Turnés som går landet runt ska pågå till 30 maj.

Om du blev nyfiken på de två artisterna och vill veta mer: Christopher Wollter har jobbat på flera av landets största scenen, som GöteborgsOperan, Dramaten, Stockholms stadsteater och Oscarsteatern. Senast hyllades han för sin tolkning av Doktor Zjivago på Malmö Opera. Åsa Fång för nu succé på samma scen i musikalen Billy Elliot. Hon har gjort roller i många stora musikaler och har gett en egen musikteaterföreställning om Edith Piaf som hon också gett ut en cd från.