Macbeth
Av Shakespeare
Konstnärligt Team:
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljusdesign: Torben Lendorph
Kostymdesigner: Ann Bonander Looft
Maskör: Nathalie Pujol
Dramaturg: Marc Matthiesen
Premiär på Maximteatern 19 oktober 2016
Vad händer med en människa som går över gränsen och begår brott? Vad sker inne i en människas psyke när hen gör saker som strider mot hens samvete? Shakespeares Macbeth skildrar en man och hans fru som drivs av ärelystnad, maktbegär och girighet – och denna drift gör att de begår mord.
Macbeth är en av de draman som satts upp otaliga gånger världen över och den har skildrats både på scen och i film i olika versioner och tolkningar. Den japanska regissören Akira Kurosawas “Blodets tron” som kom 1957 med Toshirō Mifune i huvudrollen som Macbeth är en av de legendariska tolkningarna.
Handlingen kretsar kring den skotske adelsmannen och krigaren Macbeth och hans vän och släkting Banquo som precis lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade striden. Macbeth spås av häxorna att ta över tronen från kung Duncan; en tanke som planteras i huvudet på Macbeth, som så småningom börjar smida planer för att verkställa spådomen, tillsammans med sin hustru. De siande häxorna säger också att Banquo inte kommer att bli kung med däremot kommer hans ättlingar att bli kungar i många, många år.
Macbeth och hans fru ger efter för sin hunger efter ära och makt och mördar kung Duncan och ser till att kungens söner blir misstänkta för delaktighet. Då börjar helvetet. Macbeth plågas av samvetskval och kan inte njuta av sin makt. När han väl gått över gränsen blir han mer och mer galen och begår fler mord och överträdelser.
Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som Macbeth berättar om sina tankar om föreställningen:
– Om man vill berätta om det våld vi har omkring oss idag; det kaos som världen lever i – så kan man sätta upp Macbeth. För att den berättar om allt det här; Girighet, ärelystnad, skam och skuld, våld, ond bråd död, och sex. Och det är ju där vi befinner oss; det är en beskrivning av samhället idag också. Jag hoppas att denna gamla, fantastiskt vackra text, ska finna en resonansbotten i dagens samhälle.
Scenen är mycket effektfull. Bakre väggen ser ut att vara någon slags vitfärgad kartong som är fylld av blodröda ränder, som om blodet har flutit där. Alla skådespelare bär svart: en svart skotsk kilt och svart tröja. Mikael Persbrandt är Macbeth och Marie Richardson är lady Macbeth. Övriga skådespelare går ut och in i olika roller. Det fungerar mycket bra. Ellen Jelinek är i en scen den mördade kungens son Malcolm och i en annan scen en adelsman och i en annan ett litet barn. Johannes Bah Kunhke är perfekt i rollen som den rena och rättfärdiga Banquo. Vem kan på samma sätt som Bah Kunhke utstråla denna troskyldighet?
Att Mikael Persbrandt är helt rätt i rollen som Macbeth är väntat. Han är en mycket skicklig skådespelare. Han och Marie Richardson är mycket trovärdiga som ett ärelystet par som sliter sönder varandra – den ena manar på den andra och de blir båda ensamma med sin ångest.
Stefan Larsson, regissör, säger om föreställningen:
– Jag har tidigare regisserat både Rickard den tredje och Kung Lear. Två studier av maktmänniskor. Rikard den tredje är skoningslös och helt utan skrupler, på väg upp till en absoluta makten och Kung Lear är en gammal regent som faller. Macbeth är drabbad av något annat – han vet att han gör fel men kan ändå inte upphöra med sitt destruktiva uppdrag. Han är ambivalent och han har en svag inre kompass vilket gör honom lättpåverkad och möjlig att manipulera. En farlig person med andra ord. Det ska bli oerhört spännande att göra den här undersökningen tillsammans med Micke.
Jag fastnade väldigt för scenlösningarna. I inledningen är ett platskynke upphängt framför scenen. När Macbeth och Banquo dyker upp på scen gör de små hål med fingret genom plasten för att sticka sitt ansikte där igenom. En talande metaforisk bild.
Regissören har valt att låta skådespelarna vid några tillfällen tala mot publiken, låta dem dra in publiken i spelet och vid några tillfällen också låta skådespelarna driva med sig själva och sin roll. Det ger föreställningen en extra nivå av komik. I slutscenen kryddas tragiken med en hel del komedi genom att Persbrandt driver med sin egen roll. Det fungerar bra, det lockar till skratt. Frågan är om vi inte då också skrattar åt oss själva när vi av ärelystnad driver oss in i väggen?
Macbeth på Maximteatern är en stilfull föreställning där komedi och tragedi förenas.
Medverkande:
Mikael Persbrandt
Marie Richardson
Ellen Jelinek
Johannes Bah Kunhke
Charlotta Jonsson
Jens Hultén
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén
