Emilia Galotti är en ung flicka av enklare börd som vill leva ett naturnära, okonstlat liv. Hon ska gifta sig med greve Appiani som hon är förälskad i och han är förälskad i henne.
Trots att greven gifter sig under sin börd vill han gifta sig med henne. De ska flytta ut till landet, bort från nöjeslivet kring hovet. Men fursten Hettore Gonzaga har fått syn på Emilia och åtrår henne. Fursten är van att få vad han vill. Nu vill han ha Emilia som älskarinna, tillsammans med sin förtrogne markis Marinelli smider han planer för att hindra giftermålet. När planerna misslyckas kidnappar de Emilia.
Det är en fascinerande pjäs, skriven av Gotthold Ephraim Lessing som brukar kallas Tysklands svar på Shakespeare. Emilia Galotti spelades för första gången 1772 och den blev en ögonblicklig succé. Horace Engdahl, som översatt pjäsen, skriver i programmet för uppsättningen på Stadsteatern:
Emilia Galotti har något av samma ställning i tysk tradition som Hamlet i engelsk.
…
Hänförda bedömare kallade författaren en tysk Shakespeare. Att han åstadkommit ett mästerverk framgick indirekt av den småskurna kritik han utsattes för av den unge utmanaren Goethe, som hävdade att pjäsen var alltför välgjord, alltför ”kalkylerad” och inte tillräckligt ”poetisk”. Men som romanförfattare erkände Goethe det starka intryck den gjorde genom att låta Emilia Galotti vara den bok som ligger uppslagen på den unge Werthers bord när han tar livet av sig.
På ett sätt kan den kännas gammal. Emilia Galotti vill leva rent och kyskt. Hon vill inte ge efter för lusten och glamouren. Finns det någon ung människa som agerar så idag? Att hon så stenhårt vägrar låta sig lockas av känslorna. När hon blir kidnappad verkar det vara inte så mycket sorgen efter den bortrövade fästmannen som gör henne förtvivlad utan mer att hon hindras från att leva kyskt och rent.
Men på ett sätt handlar pjäsen, om människors rätt att vägra förföras av den lättsinniga ytliga nöjesguden vars glädje bara är tillfällig. Nöjesguden är ombytlig och kommer att kasta dig på soptippen, rata dig, något annat lockar.
– För mig är Emilia Galotti en kärlekstragedi. Den handlar om kärlek som en destruktiv kraft. Hur kärlek, erotik och makt leder till katastrof, säger regissören Tobias Theorell om den klassiska tyska pjäsen.
Självklart har pjäsen också en politisk dimension, fursten har makten och kan behandla människor av lägre börd som han behagar.
Johannes Bah Kuhnke spelar fursten. Att han är så bra i den rollen, förföriskt charmig och han verkar själv tro på sina lögner om att han inte vill något illa. I rollen som Emilia syns en av Norges stora skådespelerskor: Kirsti Stubø – som debuterar på Stockholms stadsteater. Hon har medverkat i ett stort antal pjäser på både Nationaltheatret, Rogaland Teater och Det Norske Teatret. Kirsti Stubø har tagit emot ett flertal priser för bästa kvinnliga skådespelare i filmen Opium. Våren 2009 fick hon Heddapriset för bästa kvinnliga biroll som Hermione i Andromake på Det Norske Teatret.
I rollen som grevinnan Orsina är en annan känd norska skådespelerska, Petronella Barker. Jag såg att bloggaren Lovekultur sett en av de publika repetitionerna och att bloggaren fastnade speciellt för hennes skådespel:
Det är många starka rollprestationer men en som verkligen levde kvar i mig efter föreställningen var Petronella Barkers Grevinna Orsina. Stadsteatern ska vara otroligt lyckliga över att ha lyckats värva denna norska till ensemblelistan.
Jo, hennes roll är lite av en nyckelfigur. Hon sätter fingret på förtrycket av kvinnors rättigheter och detta är skrivet för nästan 300 år sedan.
Det var första gången jag såg en pjäs av Gotthold Epraim Lessing och det var en spännande ny teaterbekantskap som jag vill se mer av.
Emilia Galotti används flitigt i skolundervisningen i Tyskland. Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) var för den tyska dramatiken vad Shakespeare var för den engelska. Han verkade som författare, filosof, dramatiker och konstkritiker och är en av de stora representanterna för Upplysningen.
– Det var fruktansvärt roligt att översätta Emilia Galotti. Lessings teaterspråk är lysande. Han kan verkligen skriva repliker och få dem att haka i varandra. Han är före Henrik Ibsen en av de bästa dramatikerna i det avseendet, säger Horace Engdahl som översatt pjäsen, i ett pressmeddelande om pjäsen.
Redan när vi kom in i salongen byggdes förväntningarna upp. Scenografin var stram och spännande, mörk och svart med dörrar och fönster målade med vit krita. Johannes Bah Kuhnke iklädd morgonrock av siden låg i en hög av papper som han slarvigt och oengagerat bläddrade pliktskyldigast i. Det var brev och önskemål från invånare i hans furstedöme.
Skådespelet byggde också på att det var ett spel, stundtals stod skådespelarna vända mot publiken och sade sina repliker, som om de talade lika mycket till publiken som till varandra.
Det är en stark föreställning som satte sig i magen. Det kändes svårt att sätta sig och skriva först, intrycken var så många. Det är vad jag tycker är en lyckad föreställning när det finns flera tolkningar och olika dimensioner i ett föreställning.
Och en bonus: Odoardo Galotti spelas av Göran Stangertz, som alltid värd att se.
Foto: Petra Hellberg
På bilderna: Kirsti Stubø och Johannes Bah Kuhnke i Emilia Galotti.
Läs även andra bloggares åsikter om Emilia Galotti, Stockholms Stadsteater, premiär, teater, recension, scen, Göran Stangertz, Johannes Bah Kuhnke
[…] Kulturbloggen och Lovekultur har recenserat. […]