Katt på hett plåttak
Av Tennessee Williams
Regi: Stefan Larsson
Översättning: Sven Barthel
Scenograf: Sven Haraldsson
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Ann Bonader Looft
Mask: Susanne von Platen
Premiär på Maximteatern, Stockholm 14 februari 2020
Premiären fick stående ovationer och det var den värd. Tennessee Williams drama Katt på hett plåttak vann Pulitzerpriset för drama år 1955 och skildrar på ett starkt sätt hur lögner bryter ned människor och relationer medan sanningen, också när den är tung och hemsk, ändå är läkande, även när sanningen är en dödsdom.
Dramat har flera bottnar och som all riktigt bra kultur lämnar den en hel del åt betraktaren att själv ta ställning till. Men det som gör föreställningen enastående är skådespelarnas prestationer och hur regissören, Stefan Larsson, valt att föra fram dramat.
Dramat spelas på Maximteatern upp med en enkel scenlösning, i stort sett finns där bara en stor dubbelsäng i mitten av scenen och vid sidan en lång rad spritflaskor. Sängen är en stark symbol för dramats innehåll. På bakre väggen projiceras närbilder på skådespelarna, en mycket bra lösning som gör att också den som sitter på sista raden kan se skådespelarnas spel med ansiktsuttryck i närbild. Det fungerar oerhört bra med dessa duktiga skådespelare.
Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.
Där finns en mängd livslögner i familjen men de två lögner som framför allt styr föreställningen är Bricks lögn för sig själv om sin relation till sin goda vän Skipper, som dött – och lögnen om pappan är friskförklarad när han egentligen är dödssjuk.
Den andra scenen som stack ut extra mycket är det långa samtalet mellan fadern och Brick. Sakta men säkert får pappan sin yngste son, Brick, att berätta sanningen om händelsen som satte igång ångesten som driver Brick att fly in i alkoholens dimmor. Det kan vara svårt och det kan göra ont att se sig själv. Scenen är otroligt stark och Peter Andersson och Erik Ehn är imponerande äkta och trovärdiga.
Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.
Katt på hett plåttak på Maximteatern är ett samarbete mellan Maximteatern, Dramaten och Stockholms stadsteater och premiären var värd dess stående ovationer, utan tvekan. Två timmar och fyrtio minuter rann undan snabbt som vinden och gav en del att tänka och det är så uppenbart vilka fantastiska skådespelare som plockats ihop till den här föreställningen.
Medverkande
Storpappa: Peter Anderson
Stormamma: Marie Göranzon
Brick: Erik Ehn
Margareth: Livia Millhagen
Mae: Cilla Thorell
Gooper: Andreas Kundler
Pastor Tooken: Bashkim Neziraj
Doktor Baugh: Jan Malmsjö
Barnen
Polly: Valentina Zunino
Dixie: Bruno Strehl-Ogonowski
Sonny: Hjalmar Jakobson Ersmark
Buster: Edgar Jakobson Ersmark
Trixie: Leona Edholm Borchies
Statister
Lacey: Calle Lindén
Sookey: Catarina Olausson/Linda Huss
Musik: Katt På Hett Plåttak
Glass Candy – Digital Versicolor
Billie Eilish – Bad Guy
Thom Yorke – Unmade
The Gentleman Losers – An Empire of Coins
Thom Yorke – The Hooks
Radiohead – No Surprises
Frank Sinatra – Send in the Clowns
Aphex Twin – aisatsana [102]
Sufjan Stevens – Mystery of Love
