Karlsson på taket
Av Astrid Lindgren
Regi Alexander Öberg S
Scenografi Sören Brunes
Kostym Zofi Nilsson
Musik Georg Riedel
Kapellmästare Peter Tikkanen
Musiker Henrik Bengtsson, Michael Edlund, Peter Tikkanen
Mask Ingela Collin
Ljus Anders Johansson
Ljud Jonathan Assarsson,Frej Obenius
Dramaturg Sisela Lindblom
Av Astrid Lindgrens älskade figurer, varför just Karlsson på taket skrev Ingrid Norrman i GT inför premiären. Varför inte? Den funkar alldeles utmärkt, på olika sätt för alla generationer. Man kan till och med kalla den odräglige figuren sedelärande. De yngsta åskådarna skriker ut sina kommentarer, invänder och tillrättavisar. De märker att Henrikssons önskeroll uppträder på ett felaktigt oanständigt sätt. När det kommer till att vara självupptagen och ständigt hänge sig åt egoboost, liknar han skrävlande skitstövlar vi har omkring oss. Han blir en slags antites, vars förmåga att flyga och filura sig roar lillebror enormt mycket. Har ingen avgörande betydelse för stackars lillebror att domptören Karlsson – enligt essä i programhäftet – begår minst fyra dödssynder. Lillebror har tråkigt i sin ensamhet och längtar efter en hund. Därför gillar han Karlsson, trots att han i princip aldrig lyckas vara en schyst kamrat.
Det är ett imponerande scenbygge som nestorn Sören Brune och hans många medarbetare skapat på vridscenen. Interiörerna består huvudsakligen av familjen Svantessons kök/vardagsrum, lillebrors ljusa rum samt Karlssons bohemiska prylsamlande lya på taket. Scenografi och kläder signalerar att dramatiken utspelas under svensk televisions barndom. Inne i scenbygget sitter en trio musiker med Peter Tikkanen som kapellmästare och spelar fräsiga låtar i allsköns stilar, komponerade av som sig bör Georg Riedel. Som kuriosa kan noteras att jag hört trumslagaren live flera gånger med MusicMusicMusic. De spektakulära flygfärderna genomförs med hjälp av lyftkran (förankrad mitt på scen), vajrar och kroppsselar. Fem tekniker/konstruktörer, vars kunnande gjort dessa hisnande flygfärder möjliga, inkluderas när ensemblen tar emot publikens stora ovationer.
Tror som sagt att denna påkostade produktion passar perfekt till skolbarn, mamma & pappa och självklart mormor eller farmor. Vi vanliga teaterfrälsta singlar fröjdas också av vad vi ser. Andra akten tappar en del densitet, men jag tror inte de bekommer de yngsta som tittar på och lever med. Uppvägs också av ett idogt springande – även i bänkraderna – likt en förväxlingsfars. Sedan tillkommer utvikningar i form av ett antal klämmiga sånger. Och Karlsson kräver dessutom en hel del medverkan av den entusiastiska salongen. Astrid Lindgrens berättelse är fylld av upptåg med pruttkudde, avgrundsvrål och pistolskott. Men hon drar sig inte för att skildra det läskiga och ledsamma i tillvaron. Tänk på mamma som blir inlagd och kommer hem med droppflaska, tänk på lillebror som blir slagen av jämnårig och tänk på tyrannen fröken Bock. Sedan måste jag tillstå, att när Karlsson på begäran visade sig hängande i luften för lillebrors familj, gick en rysning genom mig. Premiären varade cirka en kvart längre än vad som var angivet, vilket i sig var lite märkligt.
Vill avslöja att jag förväntade mig att bli mer gripen av uppsättningen, trots att regissör Alexander Öberg med gott handlag bearbetat en annorlunda barnboksklassiker. I pjäser för riktigt unga är det uppenbarligen ett orubbligt faktum att ha hög volym och övertydliga gester. Skönt då med de intima fina scenerna mellan hedonisten Karlsson och hans beundrare. De bryter mönstret.
Stadsteaterns upphaussade allåderspjäs kan betecknas som en happening, eller som ett lustspel med rejäla doser svärta och övernaturliga inslag. Apropå att bli gripen såg jag Krister Henriksson i hans formidabla tolkning av Doktor Glas på Dramaten. Den magin finns inte här av förklarliga skäl. Ändå är det så att technobodyn Karlsson är hans högtflygande drömprojekt som han bär på sina axlar. Han sträcker ut precis så länge det går i varje situation, är pillemariskt beräknande, visar således att han fullständigt behärskar iscensättningen; trots att han är höjdrädd. Och svar på tal ges till de ohämmade barnen som följer och kommenterar honom, vilket ger uppsättningen en extra dimension. Vid ett tillfälle missade han egenskapen genomklok när Karlsson introducerade sig för fröken Bock, varvid Fredrk Evers genast hängde på. Nour El Refai, kvinnlig komiker känd från teve, gör en lysande prestation som den ömsom begeistrade ömsom besvikna lillebror. Hos familjen Svantesson råder en burdust skämtsam ton. På ett absurt vis pikar de sin minsta och mest avvikande familjemedlem. De har gjorts avsiktligt parodiska, undantaget några få stunder av kärlekbetygelser mellan mor och yngsta sonen. I piprökande Eric Ericsson och dammsugande Carina Boberg som förädrar har rollbesättaren hittat helt rätt. De spralliga närmast spastiska syskonen görs med frenesi av filmkändisen Adam Lundgren och Anna Granquist. Evers gör likt Nour El Refai en karaktär av motsatt kön. Med hög barm, stickad kofta , vedervärdig huvudbonad och vita knästrumpor tar han sig vällustigt an Lindgrens påhittade ragata. Eftersom det inte är psykologisk realism utan teater för unga sinnen uppmuntras hans extrema agerande.
Skådespelare:
Carina Boberg, Nour El Refai, Eric Ericson, Fredrik Evers, Anna Granquist, Krister Henriksson, Adam Lundgren, Minna Tägil, Wilhelm Johansson, elever från Schillerska gymnasiets teaterprogram åk 3