Dödsdansen
Av August Strindberg
Regi Stefan Larsson
Premiär på Maximteatern den 22 oktober 2014
Föreställning som recenserar: 18 april 2015
När Mikael Persbrandt ställer sig på en svensk scen och spelar mot Lena Endre och Thomas Hanzon i Strindbergs Dödsdansen blev det en succé som både fick lovord av teaterkritik och har gått för utsålda hus på Maximteater. Spelperioden har förlängts i flera omgångar och nu med ytterligare åtta föreställningar. Förmodligen blir det inte fler spelperioder efter Persbrandt ska spela in film snart, han har fått en storroll som Dag Hammarskjöld i en amerikanska filmproduktion.
Dödsdansen är ett mörkt drama om ett par i övre medelåldern, militären Edgar och hans fru Alice, som lever i ett bottenfruset äktenskap, de plågar varandra, de sårar varandra men kan inte bryta upp. Det går förstås inte att låta bli att se paralleller till Strindberg egna liv och erfarenhet. August Strindberg skrev Dödsdansen år 1900 på endast sex veckor och förberedde därefter uruppförandet av pjäsen i sin våning på Karlaplan 82 där han bodde med skådespelerskan Harriet Bosse, för övrigt bara ett stenkast från Maximteatern.
Dödsdansen är dock mycket mer än en skildring av ett tragiskt äktenskap. Den handlar om åldrandet, om döden, om kärlek och hat och den ställer frågor om vad äktenskapet är. När det spelas så bra och så gediget och starkt som med dessa tre duktiga skådespelare är det nog ingen som ser den utan att bli starkt påverkad.
Föreställningen börjar med en tom scen där all rekvisita som finns är en tom stol. Lena Endre sätter sig på den och Mikael Persbrandt, i rollen som artillerikaptenen Edgar, kliver in. De äger scenen från första stund. Visserligen märks det att de båda spelat föreställningen många gånger och några repliker i början får en dubbelmening då publiken skrattar då replikerna kan uppfattas som att de handlar om personen Mikael Persbrandt lika mycket som rollfiguren. Det bjuder Persbrandt på. Det kan han lugnt göra, han är så rutinerad och så säker på scen, han tar snabbt tillbaka rollkaraktären och han är denne åldrande militären på alla sätt, i gester, i sättet han rör sig på scen, allt stelare ju mer han drabbas av de anfall av hjärtattack eller små strokeanfall (osäkert vilket) som han förmodas dö av förr eller senare.
De hackar på varandra och det är otäckt hur de ändå inte kan slita sig från varandra, hur de mitt i alla bittra ord ändå är fästa vid varandra – och de konstaterar att de gånger de fått besök har det varit till glädje och bundit det fastare vid varandra. Och då händer de. Den avskyvärde grannen mitt emot, läkaren, har fest och alla är bjudna dit utom Edgar och Alice. De har också ryktesvägen hört att en viktig ungdomsvän till dem båda, Kurt, ska besöka grannen. Då ringer det på hos dem och Kurt besöker Edgar och Alice. De övertalar Kurt att stanna på middag.
Kurt har skilt sig för många år sedan och bott i USA där han blivit rik. Han förfäras snart över att upptäcka hur bottendjupt Edgar och Alice verkar hata varandra. Fast jag tänker: hatar de verkligen varandra? Är inte det en illusion att kärlek ska vara en dans på rosor varenda dag? Har de inte en förståelse för varandra, mitt i det som verkar så bittert. Att leva tillsammans i tjugofem år kanske innebär att det på ytan kan se hårdare ut än vad det är. Vad är sanning och vad är dramatik och överdrift från det åldrande paret? Kvinnan, Alice, är dock en före detta skådespelerska: hon kan spela en roll både i äktenskapet och för en betraktare, besökare, som Kurt. Hatar hon verkligen Edgar så och hur är det med Edgar: hatar han verkligen sin fru?
Det finns flera sätt att se och uppfatta det som händer mellan dessa tre. Är det ett cyniskt spel Edgar och Alice driver med Kurt eller är det ett bittert krig de utkämpar mot varandra?
Föreställningen är stark och samtidigt delvis komiskt lättsam. Chansen att se den finns nog inte så länge till, det är tre skickliga skådespelare som alla har andra uppdrag som väntar på dem. Föreställningen berör publiken, ingen kan se den oberörd.