Teaterkritik

Göteborgs stadsteater: Markurells i Wadköping – både komedi och tragedi

26 september, 2015 by Rosemari Södergren

Markurells i Wadköping
Av Hjalmar Bergman
Bearbetning Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Premiär 4 september 2015, på Stora Scenen, Göteborgs stadsteater
Föreställning som recenseras: 25 september 2015

Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping är en komedi men den har som det mesta Hjalmar Bergman skrev mycket av tragedi i sig, den skildrar människor som vi är på gott och ont. I regi av Dennis Sandin känns den väldigt trogen Hjalmar Bergman i uttrycket. Den har mycket av komedi i sig men är samtidigt ett drama med tragedi.

Markurells i Wadköping gav ut 1919 och skildrar ett dygn 1913, dagen då herr Markurells enda barn, sonen Johan, ska upp i examen för studenten. Herr Markurell är född fattig och utan några fina anor men har lyckats bli förmögen, rent av oförskämt förmögen. Han vet dock att han ändå aldrig räknas med bland de fina folket. Han är nyrik och även om allt det förnäma folket drar nytta av hans rikedom vet han att han aldrig räknas med som en av dem. Men sonen Johan ska räknas med. Det är allt han brinner för. Sonen Johan är allt han älskar och bryr sig om. Herr Markurell är beredd att göra vad som helst för sin älskade son. Han låter till exempel grevinnan i staden ta hand om sonen väldigt mycket, mer än hans mor får. Markurells planering är att sonen ska lära sig att uppföra fint för att kunna umgås i de förnäma salongen.

Detta dygn som föreställningen – och romanen – utspelar sig är det dags för studentexamen för Johan. Att ta studenten i Sverige på den tiden var en svår uppgift. De blivande studenterna satt inlåsta i skolan och utsattes för flera förhör och prov. Den som inte klarade sig fick smyga sig ut genom någon bakdörr. Herr Markurell är orolig för att Johan inte ska klara sin examen. Det är med rätta han är orolig. Sonen har inte studerat särskilt hårt och han inte direkt hängt med näsan över skolböckerna. Herr Markurell skyr inga medel för att Johan ska klara examen och få sin studentexamen. Han är beredd att ta till hot, att muta – ursäkta donera, att bjuda examinatorerna på fin lunch med årgångsvin …

Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping utspelar sig under ett dygn 1913 men går genom tid och rum. Om ett småborgerligt samhälle där social kontroll och maktstrategier spelar en viktig roll. Allt detta finns kvar i Göteborgs stadsteaters uppsättning. Personerna är något överdrivna, som i komedier och farser på privatteatrar men samtidigt finns det sorg och dramatik.

Scenografiskt och kostymmässigt är det välgjort med en vridscen och tidsenliga kläder, förutom att de två pojkarna, Johan och Louis, går i kortbyxor och därför ser yngre ut än de unga män de ju faktiskt är.

Den skildrar människor som vi är, ingen är bara ond, ingen är bara god och de flesta går att muta på något sätt.
Dan Ekborg är strålande trovärdig som Markurell och det är en av de viktigaste sakerna med hela föreställningen. Flera av karaktärerna runt omkring honom görs också mycket bra av sina skådespelare, jag tänker bland annat på Johan Gry som häradshövdingen De Lorche, Mia Höglund-Melin som grevinnan, Carina M Johansson som fru Markurell, Sven-Åke Gustavsson som barberare Ström och Christer Fjellström som lektor Barfoth. Dessa fem karaktärer är viktiga vid sidan av Herr Markurell och att de är bekväma och trovärdiga i sina roller och i sitt samspel är ett skäl till att föreställningen fungerar så bra.

Ingen av karaktärerna är bara goda eller bara onda, de är som människor är, de är som typiska småstadsbor, som folk omkring oss, vi kan känna igen livet. Även om de inte är adligt folk som kan flyta lite ovanför i dagens samhälle finns det andra grupper som har tagit över den rollen, som inte behöver följa samma regler som vi andra.

Markurell själv går igenom en vändpunkt i sitt liv och lär sig det kanske viktigaste i livet, det som alltför många missar. Han lär sig vad det är som räknas, egentligen.

För den som tycker om teater med mycket scenografi, fina kläder, med bra skådespelare och med mycket humor och samtidigt handlar om människor som vi är – då är Markurells i Wadköping på Göteborgs stadsteater absolut ett bra alternativ.

Skådespelare
Kerstin Andersson, Marie Delleskog, Dan Ekborg, Christer Fjellström, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Olof Mårtensson, Håkan Paaske och Ramtin Parvaneh

Foto: Ola Kjelbye

Tankar kring ”Direktören för det hela” på Malmö stadsteater

21 september, 2015 by Redaktionen

Direktören för det hela
av Lars von Trier, i dramatisering av Jack McNamara
Originaltitel: The boss of it all
Översättning: Ninna Tersman
Regi: Anders Lundorph
Sverigepremiär på Intiman, Malmö Stadsteater, 18 september 2015

Nils Poppe möter The office – det är min första tanke i pausen. ”Direktören för det hela” kombinerar folklustspelets kaotiska förväxlingar med cynismen från The Office, men tyvärr låter Lundorph komiken dominera allt för mycket. Missförstå mig rätt, det är roligt, men enligt min åsikt hade materialet tjänat på att låta svärtan och cynismen ta större plats.

Ravn är en företagare i IT-branschen som inte klarar av de obehagliga delarna av ledarskapet. För att slippa ta konflikter med sin personal har han skapat en fiktiv chef som bara han kommunicerar med och det är denna fiktive chef som får bära hundhuvudet för de obehagliga beslut som Ravn fattar. Allt är frid och fröjd ända tills företaget skall säljas till en danskhatande Islänning som inte vill göra affär med Ravn utan med den fiktive chefen. Ravns lösning är att hyra in en skådespelare vid namn Kristoffer, vars uppgift är att skriva under köpehandlingen och sedan överlåta förhandlingen till Ravn för att sedan diskret försvinna. Naturligtvis spricker det och Kristoffer tvingas stanna kvar som Direktör för det hela.

Pjäsens behållning är dynamiken mellan Ravn, spelad av Olle Sarri och Kristoffer, spelad av Johannes Wanselow. Sarris Ravn är en figur vars obehagliga cyniska sida rullar upp bit för bit. Han har använt sin fiktive chef för att manipulera sin personal medan han själv maskerar sig en i en hemtrevlig mjukiskofta. Kristoffer å andra sidan är en totalt verklighetsfrånvänd figur som inte har så värst stor koll på världen utanför teatern. I hans sinne är världen en scen och inget han gör har konskevenser. Sarris kroppsspråk är magnifikt och hur Wanselow lyckas behålla en konstant svettig panna under två akter är fortfarande för mig en gåta. Övriga skådespelare i ensemblen är bra, men deras karaktärer placerar dem i bakgrunden.

Pjäsen utspelas i en klassisk kontorskub som roterar med ojämna mellanrum. Jag kommer på mig själv med att undra varför det finns en vattenkylarte i ett hörn. Ingen använder den.

Direktören för det hela begränsas av folklustspelets form. Det berättas ingen egentlig historia, utan behållningen är den komiska krocken mellan en cynisk feg skitstövel i vit mjukiskofta och en totalt vilsekommen fåntratt med öppen mun, svettig panna och stirrande panikblick. Den som vill roas och få ett gott skratt har kommit till rätt ställe. Den som söker en tankeställare får hitta den någon annanstans.

I rollerna: Tom Ahlsell, Emil Brulin, Susanne Karlsson,Cecilia Lindqvist, Aksel Morisse, Olle Sarri, Johannes Wanselow
Föreställningens längd: 2 tim och 10 min (inkl paus)

Cabaret på Stockholms stadsteater – stark, gripande, vacker, sexig, underhållande och skrämmande

20 september, 2015 by Rosemari Södergren

Cabaret
Musik John Kander · Sångtexter Fred Ebb
Baserad på pjäs av John Van Druten
Text Joe Masteroff
Berättelse Christopher Isherwood
Musik John Kander
Sångtexter Fred Ebb
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Mask Mihra Lindblom
Premiär 19 september på Stora scenen

Berättelsen talar till våra känslor och det ska till ett stenhårt hjärta för att inte bli berörd, både av den omöjliga kärlekshistorien mellan den unga författaren och cabaret-artisten och av alla människors olika sätt att vägra se vad som håller på att ske, där de gömmer undan problemen genom att hänge sig åt nöjeslivet och konsumtion. Berättelsen utspelar sig i Berlin under 1930-talet, under mellankrigstiden mellan första och andra världskriget.

Berättelsen är nog känd för många av oss. Filmen Cabaret med Liza Minelli har setts av många, både på bio, video, dvd och i olika tv-sändningar. Den unge författaren Clifford Bradshaw (han har i alla fall gett ut en bok så då kan han väl kalla sig författare) tar sig till Berlin under 1930-talet för att hitta inspiration till sin nästa bok. Han hamnar i ett utflippat Berlin där nattlivet vibrerar. Redan första kvällen hittar han till Kit Cat Club – tillhåll för artister, författare och konstnärer. Och där i strålkastarljuset går Sally Bowles upp på scenen för att sjunga. Sally Bowles, flickan med de gröna naglarna som gör vad som faller henne in. Nu riktar hon sin blick mot honom. Just mot honom.

Sarah Dawn Finer och Albin Flinkas får absolut väl godkänt för sina insatser i rollerna som Clifford och Sally. Men den kärleksberättelse som vår allra allra högsta betyg och är helt mästerlig är de äldre paret hyresvärdinnan Fräulein Schneider och den judiske butiksägaren Herr Schultz. Lill Lindfors och Johan Rabaeus är storartade och jag vill krama om dem, skaka om dem och uppmana dem att fly. Men det går ju inte. Vi är alla fast i tiden. Då, tiden före andra världskriget, visste människorna inte vad som skulle ske.

När Stockholms stadsteater nu sätter upp denna storartade berättelse ligger fokus på teaterkonsten – de flesta av rollerna görs av skådespelare som kan sjunga, som Albin Flinkas. Bara få av rollerna bärs upp av sångare, som Sarah Dawn Finer och Lill Lindfors.

Premiären fick stående ovationer och det tror jag beror på såväl skådespelarna och berättelsen och föreställningen i dess helhet med oerhört skickliga dansare och helt utflippade dansscener och en fantastisk stark scenografi tillsammans med ljussättningen där vi ser höga betongmurar till vänster och en stor röd ridå framför orkestern och röda fåtöljer för nattklubben. På sidorna utnyttjas balkongerna får att ge gestaltning åt hur ledande nazister under föreställningens gång växer i sin makt.

Och så förstås: mannen som bär hela föreställningen och som alltid är helt suverän: Robert Fux som Konferencieren.
– För mig är konferencieren en länk mellan dåtid och nutid som uppträder på kanten till en avgrund. En underjordisk gestalt som med showens och satirens hjälp pekar på hur snabbt ett samhälle kan raseras om dess medborgare förlorar tron på demokrati, öppenhet och medmänsklighet. Att få göra musikaldebut i en roll som ibland kommer brännande nära mitt eget livs erfarenheter känns verkligen stort och spännande, säger Robert Fux i ett pressmeddelande.

I samma pressmeddelande säger regissören Ronny Danielsson att han sätter upp Cabaret med inspiration från dagens Sverige.
– Likheterna mellan 30-talets Berlin och dagens Europa är dessvärre slående. Då var det ingen som kunde ana hur det skulle sluta. Cabaret är en påminnelse om att inte ta något för givet. Vi får inte glömma vilka mekanismer som möjliggjorde nazismen, andra världskriget och förintelsen. Hur skulle vi själva ta ställning om vårt liv stod på spel? säger Ronny Danielsson.

Den prisbelönta musikalen Cabaret om Weimarrepublikens Berlin före nazisternas maktövertag bygger på Christopher Isherwoods klassiker ”Goodbye to Berlin” (1939). Musikalen hade premiär i New York 1966. 1972 gjordes den legendariska och flerfaldigt Oscarsbelönade filmen Cabaret med Liza Minelli som Sally Bowles. Ronny Danielsson har satt upp Cabaret flera gånger tidigare men menar att det aldrig känts mer angeläget än nu att berätta denna historia.

Cabaret i den här uppsättningen är i allra högsta grad sevärd och även om den har starka paralleller till vår tid är den samtidigt underhållande och färgstark – och det finns helt klart de som kan se den och applådera och gå därifrån utan att begripa vad som står för dörren i vårt samhälle. Precis som människor kunde då. Det är livet och om föreställningen gjordes ännu tydligare skulle den troligen förlora sitt konstnärliga värde. Den är stark, gripande, vacker, sexig, underhållande och skrämmande.

I rollerna:
Sally Bowles Sarah Dawn Finer
Konferencieren Robert Fux
Clifford Bradshaw Albin Flinkas
Fräulein Schneider Lill Lindfors
Herr Schultz Johan Rabaeus
Ernst Ludwig Philip Zandén
Fräulein Kost Maja Rung
Max Lars Bethke
Pojken Elliott Boqvist/Arvid Roos/Vilhelm Siljeholm
Artisterna på Kit-Kat-Klubben:
Dansare Tony James-Andersson
Dansare David Dalmo
Dansare Martin Redhe Nord
Dansare Hanna Carlbrand
Dansare Niklas Löjdmark Chressman
Dansare Paula Santa Eufemia
Dansare Elin J. Kortesalmi
Dansare Lisette Pagler
Dansare * Mira Andersson
Dansare * Anna-Hanna Rosengren
Kapellmästare/musiker Joakim Hallin
Musiker Jan Levander
Musiker Dan Strömkvist
Musiker Johan Granström
Musiker Mats Äleklint
Musiker Elin Andersson

* Praktikanter från Högskolan, Scen & Musik Gbrg
Foto: Petra Hellberg

Astrov på teater Giljotin – fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt

19 september, 2015 by Lotta Altner

Astrov (från Tjechov)
Regi: Kia Berglund
Kompositör: Rikard Borggård
Animation/Projektion: Lena Rammi
Ljus: Anders Shorty Larsson
Ljud: Rikard Borggård
Producent: Maria Johansson
Skådespelare: Josef Säterhagen
Föreställning som recenseras: 18 september på teater Giljotin

På en jordig scen med smuts och mull, får vi gå till botten med en av Tjechovs grundkaraktärer i Doktor Vanja. Det är läkaren Astrov som inte är vid sina sinnens fulla bruk, ”På 10 år har jag blivit en helt annan människa”. Det underlättar således att man kan den ryska dramatikerns verk för att helt och fullt förstå enaktaren och monologen på scen. Många av de typiska dragen i Astor och problematiken är direkt hämtat från Doktor Vanja. Dock är det inte en total nödvändighet att man vet den bakgrunden och det gör ju att manuset ger utrymme för att publiken ska bli mer nyfiken på att ta reda på mer om just denna doktor efter föreställningen. Varken Tjechov gick, eller föreställningen går i täten för att sondmata publik med enkelheter och det är du själv som måste komma med dina egna svar på moraliska dilemman.

Ganska omgående känner man ångesten och eländet han får utstå på fältsjukhuset. Det är blod, sår och död, som man på en gång känner av. Astrov jobbar dessutom för mycket och inser att det inte alls är konstigt om han förlorar förståndet när som helst. Han försöker rädda liv och kan inte ens säga nej till någon trots att han jobbat för många timmar i sträck och är olämplig som läkare. Vem vet, kanske har han också haft ihjäl någon på grund av det. Ändå måste han jobba vidare, för det finns ingen annan.

Fältarbeten har ett pris för de människor som vill göra en insatts. Självklart är det en gåva å ena sidan, men om man inte får hjälp och stöd, kan man också gå sönder, ”…det finns följder, av att ge sig in i kampen… Hur lever man ut det hemska man sett…”. Stackars Astrov plågas också av sitt alkoholmissbruk och den ensamhet som ett för kravfullt, gränslöshet och tufft arbete medför.

Att gestalta en människas sexuella frustration i ensamheten, kräver en kraftig finess för att inte en publik ska känna sig för obekväma. I den här föreställningen var Astrovs onani på gränsen till att bli för mycket. Kanske var de också kombinationen av porrtidningar, vulgära könsord, intima stönanden och det faktum att jag satt bredvid en äldre dam med finess, som gjorde min situation något ansträngd. Dock kändes det som att syftet var mer att chocka än att påvisa sexuell frustration hos en ensam, men sexuellt attraktiv man. Inte heller publiken kan ju … ”vara likgiltig för skönhet …” men hade gärna sett en annan scenisk lösning.

Jag undrar om Astrov någonsin kommer att kunna hitta tillbaka till sig själv. Finns det ens en möjlighet för honom att glömma och gå vidare? Man hoppas det, för Astrov förtjänar riktig kärlek och en ny tro på tillvaron. Han behöver få tro på nyfödandet och att vi ska bli bättre på att ta hand om vår jord.

Det är fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt, och fann så många olika känslouttryck för samma grundkänsla. Jag lider med honom att salen inte ens är fylld till hälften av publik. Uppsättningen förtjänar fulla hus. Min önskan är att han framöver kan få lite mer draghjälp, för annars är det ett teatralt maraton han behöver göra själv på scen den närmaste tiden.

Här kan du läsa mer om Onkel Vanja, i wikipedia.

Otroligt genomarbetad och slagfärdig feministshow – Slå pattarna i taket på Folkteatern i Göteborg

18 september, 2015 by Mats Hallberg

Slå pattarna i taket
Av: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Kompositör/musik: Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Scenografi & kostym: Daniel Åkerström Steen
Ljusdesign: Moa Viltok (från Folkteatern)
Mask: Daniela Krestelica
Urpremiär: 17 september 2015 på Folkteatern Göteborg

2013 såg jag Men det skulle ni aldrig våga och i fjol recenserades för Kulturbloggen succén Gruppen kartlägger den svenska teatern. I dessa gästspel på Folkteatern var Bianca Kronlöf en central figur. I satirserien Full patte på SVT flow sammanstrålade hon med sin två år yngre syster Tiffany. Deras sprillans nya cabaret är i vanlig ordning producerad av Riksteatern. Till sitt innehåll har den ovanligt mycket sång och musik i sig. Med på scen finns en trio under ledning av gitarristen Thom Gisslén, en trio som också medverkar i ett antal sketcher.

För den som händelsevis har missat systrarna, bör betonas att de har väldiga anspråk, vet hur man gör avtryck. Minst sagt intensivt kroppsspråk, forcerade skrikiga röster, fulländad behärskning av coola poser, sanslösa hypersnabba texter och oemotståndlig energi. Listan på vilka uttryck deras estetik tar sig kan göras lång. Man ber inte precis om ursäkt för sin existens och sina åsikter, tvärtom. Själva poängen är att ösa på i maxfart, även om det samtidigt handlar om att skapa vi-känsla. Snappade efteråt upp att en ganska ung kvinna ur publiken kände sig både överkörd och lycklig. Systrarnas explosiva humor döljer inte på något sätt deras motor, vreden över orättvisor. Man vill beröra, bejaka och bekräfta, vilket lyckas dem utomordentligt väl.

Musiken är tung och larmig, rytmisk och emellanåt lite gnisslig. Knappast någon slump att Gisslén är anlitad som kompositör då han tidigare samarbetet med Tiffany, en artist som mest ägnat sig åt rapp och reggaeliknande tongångar. Med sig har kompositören Jonas Pomo på klaviatur/ bas och trummisen med artistnamnet Neva Deelay. Jag gillar denna inramning, fast det jag tar med mig är Bianca & Tiffanys röster och rörelsemönster, sångerna och budskapet. Ska noteras att systrarna gör mycket goda insatser när de rappar och sjunger. Låttexterna görs extra tillgängliga genom att de för det mesta visas på en skärm.

Ibland förenklar de och hårdvinklar, men att här invända mot påståenden och polemik känns totalt fel. Båda besitter en enorm humanistisk urkraft, vilket gör dem super-angelägna i samtidsdebatten. Förtjusningen i upprepningar och överdrifter är påtaglig. De svingar bland begrepp som ”ta det som en man”, politisk korrekt” , ”vit kränkt man” , och ”omvänd rasism”. Bianca är precis så omåttlig och frenetisk i sitt överspel som förväntat, vare sig målbilden är att ta sig till toppen av Afrikas högsta berg eller att ragga på krogen för att begära tillfredställelse. Att de båda 80-talisterna fortfarande är så fixerade vid att vara sexuellt explicita och att se orgasm som en mänsklig rättighet, förvånar mig en smula. Monologen, sången och interagerandet med den fullsatta salongen när två fingrar i luften fungerade som erotisk bejakelseprocess, var en definitiv höjdpunkt enligt mig och andra.

Eftersom uppsättningen är rubricerad som cabaret går 1 ½ timme snabbt. Klädbytena är många, liksom skiftningarna av ämnen och känslolägen. Bestående intrycket är att här gick det undan utan att spara på effekter. Biancas You tube -karaktär Snubben med sin halvfåniga mustasch och mössa, passar perfekt som utfyllnad i väntan på nästa tablå. Med sina förnumstiga kommentarer där inte lyckas upprätthålla fasaden av att vara medveten blir han oerhört komisk. Det är antagligen förlösande för den övervägande kvinnliga publiken att få skratta åt hans klantiga formuleringar, även jag har roligt. Ska kanske inte avslöja en annat framgångsrecept. Jag tänker på finalnumrets utformning. Vill bara antyda att det var ett smart grepp att positionera oss betraktare.

Systrarna med sina pådrivande musiker ska ut på turné efter att ha levererat Slå pattarna i taket till göteborgarna. Det var här i stan som Bianca för fyra år sedan examinerades från Teaterhögskolan Deras show får inte missas av alla vidynta själar som är sugna på en happening med patos. Ni tjejer vars drivkraft är att inte bara hänga med utan rent av vilja ta täten, ni blir stärkta av att underhållas och upplysas av två scenpersonligheter som skulle kunna utgöra förebilder. Vi andra, i mitt fall ”halvintellektuel”l man 55+, är tacksamma för att få tittat på och tittat in i en värld som har vissa beröringspunkter med våra liv.

Medverkande: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf
Musiker: Thom Gisslén, Dijle Neva Yigitbas (Neva Deelay), Jonas Pomo

Teaterkritik

Footer

Om oss