Teaterkritik

Borders – en färgsprakande intensiv föreställning i tre dimensioner

9 maj, 2015 by Redaktionen

Borders
Regi Tilde Björfors
Kompositör Samuel Andersson
Koreografi Olle Strandberg
Scenografi Fanny Senocq
Kostym Jonna Bergelin
Ljus Daniel Kullman
Video Per Rydnert, Johannes Ferm Winkler
Mask Åsa Trulsson
Urpremiär på Hipp, Malmö stadsteater 8 maj 2015

Borders är mer en föreställning än en teaterpjäs, det är inte en sammanhållen historia som berättas. Det är å andra sidan en naturlig följd av att Borders är en samproduktion mellan Malmö Stadsteater och Cirkus Cirkör. Cirkusartister tvingas agera och eleverera repliker och skådespelare tvingas bli cirkusartister. Samtliga medverkande måste agera utanför sina sedvanliga yrkesroller.

Som titeln antyder är tema gränser och Borders använder cirkusens fysiska och visuella möjligheter, snarare än teaterns repliker för att åskådliggöra de gränser som finns i dagens Europa och i våra egna sinnen. Det är fart, fläkt, drama och politik. Borders är en politisk föreställning utan pekpinnar, vi konfronteras med de mänskliga konsekvenser som Europas gränser medför.

Det är en färgsprakande intensiv föreställning i tre dimensioner. Det är kaskader av sprutande eld, knivar och människor flyger genom luften, de trasiga och slitna blandas med de som vill vara flärdfulla. Hipp har högt i tak, vilket utnyttjas friskt. Jag är full av beundrar för de skådespelare som vanligtvis har fötterna fast förankrade på scenen som nu vågar sig upp på svindlande höjder.

Cirkus Cirkör blandar traditionell cirkus, med inslag från klassisk varieté, vaudeville och balett. Trapetsnumret blir balett på trapets. Det är enda gången någon form av skyddsmatta används – två duxmadrasser och ett några skumgummiplattor är dock inte mycket om man betänker att de två i trapetsen var minst 6 meter upp.

Scenen är minst sagt dynamisk. Den kvadratiska ytan har ingen fast utrustning, utan det som för tillfället behövs sätts upp och tas bort i en rasande fart. Lindansarens rep tvinnas av toalettpapper inför våra ögon och fästs mellan två upphottade elmopeder. På väggarna projiceras bilder som förstärker och illustrerar de som utspelas på scenen.

Musiken spelar en stor roll i föreställningen. Mycket framförs live av två musiker samt av ett flertal av artisterna. Scenkläderna varierar, vi ser uniformer, klassiska cirkuskostymer och utstyrslar som ger mig vibbar av Mad Max Beyond Thunderdome.

Cirkus Cirkör firar med Borders sitt 20-årsjubileum. Det är symptomatiskt att en grupp som från början ville överskrida gränser och gå utanför de vanliga ramarna för en cirkus väljer att fira sitt jubileum genom att överskrida ytterligare en gräns. Det hade varit såväl bekvämt som en säker väg till succé att göra en serie nummer hämtade från de tjugo år som gått. Men det är lyckligtvis inte Cirkus Cirkörs stil.

Borders spelas i den klassiska Hippodromen i Malmö som invigdes 1899, Namnet kommer från det antika Greklands hästkapplöpningsarenor (av latin hippos=häst samt dromos=lopp), den grekiska motsvarigheten till romarnas cirkus. Vid invigningen var det en spelplats för klassisk cirkus, teater och en hästmanege. Mer än 100 år senare gör cirkusen comeback.

I rollerna
Peter Åberg, Saara Ahola, Tatiana Mosio Bongonga, Sven Boräng, Hans-Peter Edh, Estiven Quinones Gonzalez, Mari Götesdotter, Mira Leonard, Karin Lithman, Esmeralda Nikolajeff, Jesper Nikolajeff, Jennifer Amaka Pettersson, Simon Rodriguez, Jan Unestam,Alexander Weibel Weibel

Musiker
Samuel Andersson, Maja Långbacka

Selmas salong på Soppteatern visar en Selma Lagerlöf fylld av liv och passion

9 maj, 2015 by Rosemari Södergren

Selmas Salong

Selmas salong
Av Gunilla Boëthius och Marianne Goldman
Regi Ann Petrén och Gunilla Röör
Urpremiär 8 maj på Klara Soppteater

Selma Lagerlöf var den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur. Det är stort och var banbrytande då, för mer än hundra år sedan, 1909 när hon fick besked om att hon fått priset via ett brev. Att se bilder från en svunnen tid är för mig ofta att betrakta något stelt och livlöst. Gamla bilder på Selma Lagerlöf visar för mig en överviktig gammal tant. När Klara Soppteater nu visar en mångdimensionell föreställning om vår stora Selma Lagerlöf får hon liv framför mina ögon, hon blir fylld av energi, mänsklighet, passion, genialitet och egoism.

Pjäsen bygger på texter av författarparet Gunilla Boëthius och Marianne Goldman som lyfte fram en passionerad och hänsynslös Selma Lagerlöf med en vilja av järn. Dialogen är inspirerad av de brev som Selma och Sophie Elkan skrev till varandra. Breven var hemligstämplade i femtio år efter Selmas död, på hennes egen begäran.

I regi av Ann Petrén och Gunilla Röör blir det ett möte med en mycket levande författarinna och hennes älskade vännina, Sophie Elkan, också hon en författarinna som då de två möttes hade fått betydligt bättre mottagande av dåtidens bokrecensenter än Selma Lagerlöf hade fått. Tiden ändrade ju på detta, Sophie Elkan är nästan bortglömd idag.

Föreställningen blir levande av flera skäl. Dialogerna vibrerar av kvinnornas tal och de två skådespelarna Sofia Ledarp och Caroline Söderström är trovärdiga i rollerna som de två författarinnorna. Då och då får de agera med stora bilder på exponerade på bakre väggen. De gamla svartvita bilderna får plötsligt liv för min inre blick när de exponeras med dessa skådespelare agerande framför.

Selma Lagerlöf var passionerat förälskad i Sophie Elkan. Sophie Elkan däremot var själsligt och intellektuellt förälskad i Selma, men inte fysiskt. På ett sätt var det nog mycket svårare att vara lesbisk då, på den tiden när kvinnor knappt fick lov att försörja sig själva. Det var dock en spännande brytningstid då många kvinnor började kräva samma rättigheter som män.

Författarna Selma Lagerlöf och Sophie Elkan möttes år 1894 och blev nära väninnor. De såg sig som den nya tidens kvinnor, djärva och oberoende. Men när den förälskade Selma gjorde fysiska närmanden avvisade Sophie henne bestämt: hands off! Och när Selmas berömmelse växte fick Sophie svårt att skriva. ”I geniets skugga blir man så liten.”

De två regissörerna säger om sitt arbete med föreställningen:
– Vi gjorde ett Bechdeltest på Selmas salong: Finns det fler än två kvinnor på scenen? Svar: Ja. Talar de med varandra? Svar: Ja. Talar de med varandra om någonting annat än män? Svar: Ja. Detta är en kravmärkt föreställning om passion, kvinnlig vänskap och konstnärliga dilemman, säger Ann Petrén och Gunilla Röör, som regisserar pjäsen.

Det är fascinerande att föreställningen som handlar om två konstnärliga kvinnor bygger på texter av två kvinnor som är författare, har regisserats av två duktiga, erfarna kvinnliga skådespelare och de två rollerna spelas av två duktiga unga skådespelerskor.

På 45 minuter får vi en djup inblick i en del av Selma Lagerlöfs liv och det är samtidigt en berättelse om passion och om en djup kärlek till sitt författarskap, en nödvändig drivkraft för en stor författare.

Det blir en sopplunch som vibrerar av en mängd känslor och den är värd varenda krona och mer därtill.

Medverkande
Sofia Ledarp, Caroline Söderström, Gunilla Boëthius och Marianne Goldman
Foto Petra Hellberg

Rädsla urholkar själen – en stark berättelse om hur rädslor dödar kärlek

7 maj, 2015 by Rosemari Södergren

Rädsla urholkar själen
Av Rainer Werner Fassbinder
Översättning Ulf Peter Hallberg
Scenversion Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi Mikael Varhelyi
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Projektioner Emil Klang
Mask Johanna Ruben
Premiär 7 maj 2015 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Tyskland under 1970-talet. En medelålders tysk änka, Emmi, som försörjer sig som städerska träffar en tjugo år yngre man, Salem, arbetskraftsinvandrare från Marocko. De blir förälskade – men det är en kärlek som omgivningen inte kan förstå eller acceptera. Handlingen i den tyske store legendariske filmskaparen Rainer Werner Fassbinders film ”Rädsla urholkar själen” har blivit en teaterföreställning på Stockholms stadsteater.

Ämnet är skrämmande aktuellt, världen och människorna har kanske blivit något mer öppna ohc accepterande när det handlar om en relation mellan två människor med olika kulturell bakgrund men om denna relation dessutom är mellan två människor där kvinnan är mer än tjugo år äldre, då är det nog inte så mycket som förändrats. På ett sätt skulle kärlekshistorien och omgivningens reaktioner lika gärna kunna utspela sig idag – fast en del saker är ändå väldigt annorlunda nu fyrtio år senare. Salem är arbetskraftsinvandrare, han kom till Tyskland för att den tyska industrin behövde arbetare. Utan alla dessa arbetsimmigranter hade det tyska ekonomiska undret inte kunnat ske. Idag finns nästan ingen sådan arbetskraftsinvandring – majoriteten av invandrare flyr från förtryck och orättvisor istället. I dagens europeiska länder är arbetslösheten hög och extra hög är den bland människor som kommer från andra länder, vilket jag kan tänka mig ökar spänningarna i samhället. En sak som jag också funderar över är att scenversionen framför allt handlar om Emmis anhörigas, vänners och bekantas reaktioner på Salem. Berättelsen berör inte så mycket de arabiska reaktionerna på deras relation. Jag undrar: är Salem troende muslim, exempelvis? Jag undrar också om många invandrare från muslimska länder i dagens samhälle tagit mer fasta på sin egen bakgrund och är mer tydliga med sin muslimska identitet i dagens europeiska samhällen?

Nadja Weiss som regisserar säger i ett pressmeddelande:
– Rädsla, utanförskap och identitet är frågor som fascinerar mig. Fassbinders film handlar om allt det. Rädsla gör oss farliga. Och de som inte är rädda sticker i ögonen på andra. Emmis och Salems kärlek väcker omgivningens fördomar och sätter deras relation på prov men det gör dem också starka tillsammans. Efter ett tag börjar dock rädslan och motståndet bryta ner dem.

Berättelsen är skrämmande trovärdig och skådespelarna – Bashkim Neziraj som Salem och Malin Ek som Emmi – är mycket bra, som åskådare känner jag med dem båda, jag känner deras glädje och starka kärlek och jag känner deras förtvivlan. Fast ändå tycker jag mig sakna Salems och hans arabiska vänner och bekantas reaktioner på det tyska kulturmönstret och beteendet.

Scenografin är mycket smart. När vi kliver in i salongen möts vi av en scen där nio rader med stolar står uppställda, som om scenen är en spegel till publiken. Smart och starkt. Nio rader med elva stolar i varje rad – det är i stort sett all rekvisita. Till det kommer videoprojektioner på bakre väggen som förstärker stämningar och känslor – och ljudeffekter, som regnet – och musik. Musiken är en viktig del av föreställningen och musiken talar till publiken. Förutom nykomponerad musik ingick utdrag ur bland annat Vico Torrianis ”Du Schwarzer Zigeuner” och Natacha Atlas ”Habibe”.

Jag har redan nämnt att Malin Ek och Bashkim Neziraj är helt rätt i sina rollkaraktärer – men övriga ensemblen får också mycket väl godkänt: Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg, Christer Fant och Kalle Westerdahl växlar mellan flera roller, vilket fungerar mycket bra. De byter ett klädesplagg, ändrar kroppsuttryck och genast träder en ny karaktär fram. Det är bra av regissören att göra detta val, det känns att det är teater och inte film.

Det är inte helt lätt att göra en scenversion av en film men jag tycker att regissören Nadja Weiss med hjälp av Irena Kraus scenversion lyckats väl. Föreställningen är en timme och fyrtio minuter och tar upp ett av de viktigaste ämnena för oss människor: om rätten att älska den vi älskar. Den skildrar också hur rädsla river sönder och förminskar oss. Det här är en föreställning som i allra högsta grad är bra för gymnasieklasser att se och efteråt prata om.

I rollerna
Emmi Malin Ek
Salem Bashkim Neziraj
Barbara Ann-Sofie Rase
Krista Jessica Liedberg
Eugen Christer Fant
Bruno Kalle Westerdahl

Foto: Petra Hellberg

Välkommen till prekariatet – oerhört satirisk och skarp, uppfriskande och befriande

30 april, 2015 by Lotta Altner

Välkommen till prekariatet
Manus Johanna Emanuelsson
Idé och regi Helena Sandström
Scenografi och ljus Josefin Hinders
Projektioner Tanja Byrne
Musik Jaquline Ronneklew
Regiassistent Sofia Wigand
Föreställning på Kilen, Stockholms stadsteater den 29/4 2015

Att stå utan för samhället är ingen enkel match, det vet alla som någon gång varit arbetslös. Det är till och med jobbigt när man någorlunda frivilligt valt att vara ”mellan jobb” som det så fint och politiskt korrekt heter. Den här föreställningen belyser ett steg till, d.v.s. alla dessa timmanställda, visstidsanställda och underbetalada som bär vårt samhälle, utan tack eller personlig trygghet på jobbet. De blir murbruk som slängs in där de behövs för att andra ska kunna känna sig trygga i fasta och inrutade positioner.

Jag trodde nog någonstans att föreställningen skulle vara mycket mer tungrodd och proklamerande av envägspolitik av något slag. Tack och lov och pris för att det inte var så. Föreställningen hade genomgående en glimt i ögonvrån där självkritik och det egna ansvaret också var bärare av den situation som arbetsmarknaden erbjuder. Vi är ju samhället och vi har de politiker vi väljer att ha.

I en collageformigt berättande ger två skådespelare i joggingbyxor och t-shirt blandade situationer och pålysningar kring hur det är att styras av en marknadsekonomi där varje själ kan ersättas, ”Vi kallas undersköterskor, för att vi varje dag när vi kommer hem, går under”.
Föreställningen är oerhört satirisk och skarp, vilket är väldigt uppfriskande och befriande på många sätt. För en gångs skull slipper man tramsig och lättsmält ”kiss-och-bajs-humor” och man känner den knivvassa kritiken med både djup- och bred förankring. De skratt som kom över mina läppar grundade sig enbart på häftiga ”aha-upplevelser”.

De stora bärarna av kvällens vikta budskap, är de två skådespelarna. Man kan inget annat än vara enormt imponerad av den tighthet och delat ansvar för scenutrymmet som dessa två yrkesmän tar. I de danser som utfördes på scen såg man också en balansgång i givandet och tagandet, på ett rytmiskt vis som var både vackert och rättvist. Det är med förhoppning jag gärna ser dem båda i andra sammanhang framöver. Någon borde absolut ge dem mer jobb och då inte timmanställning i någon pool. Hade jag råd skulle jag anställa dem tryggt och omgående.

En sak är säkert och det är att när man är något insatt i någon bransch så har man så mycket lättare att förstå satiren inom det området. Man behöver få känna sig helt berörd för att kunna bli helt träffad av det satiriska budskapet. Att därmed skriva ett manus om utanförskapet, att man inte känner sig behövd och kan bli utnyttjad på arbetsmarknaden, är således helt rätt i tiden. De flesta kan känna av den rädslan.
Föreställningen var 90 minuter lång, vilket är i längsta laget oavsett hur bra en föreställning är. Antingen skulle man behövt ha en paus i mitten eller också skulle man ha kunnat korta ner och dra åt kritiken något och strama upp manuset. Att dessutom ha med manusförfattaren m.fl. efteråt i ett publiksamtal helt oannonserat, är att gå över sina befogenheter och förvänta sig för mycket av en betalande publik. Dock kände man sig som en bov i alla fall när man försiktigt var tvungen att smyga sig ut.

I uppsättningen var nog sångerskan och musiken den största förundran. Varför fanns hon med? Inledningsvis var musiken så hög att man var tvungen att hålla för öronen, men blev lägre och mer melodisk med tiden. Däremot var det väldigt svårt att höra vad hon sjöng och det man hörde fyllde inte direkt något syfte i handlingen. Den enda mening i texterna som kändes klockren och klok, var den i sista sången, ”I pray you find some peace”. Dessutom tror jag att när skådespelarna är fantastiska på det de gör, klarar man inte heller av att man har en talande sångerska på scen som enbart och bara är sig själv, när hon nog borde agera när hon tar en skådespelarplats på scen. Avståendet mellan skådespelarkonst och vanligt tal, blev helt enkelt för långt.

Jag gladde mig mycket åt kvällens satir. Det var mycket länge sedan jag såg en föreställning där så mycket i samhället fick sig en sådan ”fet känga”. Satiren är nödvändig för ett samhälles trovärdighet som stat och det är där man kan säga saker snyggt ”rakt på” på ett sätt som vi ibland behöver få höra och kanske inte annars kan förstå.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande Nils Granberg
Medverkande Sandra Medina
Medverkande Jaquline Ronnekle

Vildanden på Dramaten – en teater om Vildanden mer än dramat Vildanden

23 april, 2015 by Rosemari Södergren

vildanden

Vildanden
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Videoprojektioner Max Marklund
Kostym Lisa Hjertén
Ljus Ellen Ruge
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Peter Westerberg
Koreografi Hans Marklund
Premiär: 23 april 2015, Lilla scenen, Dramaten

Ibsens Vildanden är en av teaterhistoriens stora draman – det är 150 år gammalt men har mycket att säga nutidsmänniskan och kommer att ha mycket att säga människor i århundraden framåt, som alla stora draman. Det är ett naturalistiskt drama som skildrar det patriarkala samhället och hur maktlösa barn och kvinnor är, det är samtidigt ett starkt existentialistiskt drama om sanning och lögn – och vilka sanningar som kanske människor mår bäst av att inte rota i. Vissa livslögner kanske är ett sätt att överleva, utan livslögnerna kanske livet blir alltför mörkt. Dramat är trots att det på ett sätt är väldigt naturalistiskt ändå fyllt av symboler och talar till oss på flera plan. En fråga som förmodligen har många svar, beroende på vem som tolkar dramat, är vem som egentligen är vildanden.

Regissören Anna Petterssons uppsättning av Vildanden är en våldsam och visuell nytolkning, står det i ett pressmeddelande. Vad döljs bakom det välpolerade språket i Ibsens mästerverk? Genom vems blick ser vi händelseförloppet? Och vems sanning är det som styr våra liv? Anna Pettersson har tidigare hyllats för sin uppsättning av Strindbergs Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater 2012 och belönades med TCO:s kulturpris, Svenska Teaterkritikernas pris och DN:s kulturpris. Hon är förutom regissör även skådespelare och doktorand inom konstnärlig forskning på Stockholms konstnärliga högskola. Hon undersöker bland annat. hur den traditionellt psykologisk-realistiska spelstilen påverkar tolkning och gestaltning av de klassiska dramerna. Det känns som att den här föreställningen av Vildanden ingår i hennes forskning, den är ett experiment där hon testar att bland en mängd olika sätt att uttrycka sig på scen.

Först och främst vill jag ge en eloge åt skådespelarna, som alla gör mycket bra ifrån sig, från Per Svensson i rollen som den självfixerade Hjalmar Ekdal, Lina Leandersson som det oskyldiga barnet Hedvig till Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkner i alla biroller

Som jag tog upp inledningsvis är dramat i sig mångtydigt. När nu regissören väljer att låta spelet bli ett spel om spelet och blandar in flera olika sätt att berätta något på scen, då blir det för mycket, för rörigt och dessutom delvis svårt att förstå. Regissören har valt att ta bort de två äldre männen, de två fäderna. Grosshandlaren är endast med som en stor digitalt visad närbild på bakre delen av scenen, en stor digital projektion av ansiktet som sonen Gregers Werle protesterar emot. Den alkoholiserade fadern till Hjalmar Ekdal är endast med i form av en huvudlös docka. Regissören har också valt att ta bort flera av birollerna och ersätter dem med huvudlösa dockor som de tre som bär upp alla birollerna bär omkring på. Det är rätt kul och fungerar delvis mycket bra och blir suggestivt i de nummer som använder dans.
Men det blir lite för mycket sådant. Regissören låter också Hjalmar Ekdal vid flera tillfällen säga saker som: ”Jag skulle kunna ta av mig stövlarna själv, men nu står det i manus att ni ska göra det.” Det är ett slags verfremdungseffekt inspirerad av Bertolt Brecht, som menade att det är viktigt att publiken inte engagerar sig totalt utan känner ett avstånd mellan sig själva och scenen. Jag tycker det är synd att göra så med Vildanden, som är ett drama som redan består av flera olika scenspråk och som bär sig själv så bra.

Föreställningen var dock ändå sevärd och intressant men genom att hacka upp Vildanden i många olika teaterstilar försvinner grundberättelsen och den som inte kan Vildandens handling kan stå rätt förvirrad efteråt och undra vad som egentligen skedde.
Om en gymnasieklass håller på att läsa om Ibsen är det inte denna föreställning de ska gå på – men däremot om någon eller några specialstuderar just Vildanden kan de få ut mycket av föreställningen.

Den som kan Vildanden och har sett några mer traditionella uppsättningar tidigare får mest ut av den här föreställning, det är liksom en teater om Vildanden mer än dramat Vildanden.

Medverkande:
Gregers Werle Hannes Meidal
Hjalmar Ekdal Per Svensson
Gina Ekdal Thérèse Brunnander
Hedvig Lina Leandersson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Magnus Ehrner
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pontus Gustafsson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pierre Wilkner
dessutom medverkar Hans Klinga i videoprojektioner

Teaterkritik

Footer

Om oss