Välkommen till prekariatet
Manus Johanna Emanuelsson
Idé och regi Helena Sandström
Scenografi och ljus Josefin Hinders
Projektioner Tanja Byrne
Musik Jaquline Ronneklew
Regiassistent Sofia Wigand
Föreställning på Kilen, Stockholms stadsteater den 29/4 2015
Att stå utan för samhället är ingen enkel match, det vet alla som någon gång varit arbetslös. Det är till och med jobbigt när man någorlunda frivilligt valt att vara ”mellan jobb” som det så fint och politiskt korrekt heter. Den här föreställningen belyser ett steg till, d.v.s. alla dessa timmanställda, visstidsanställda och underbetalada som bär vårt samhälle, utan tack eller personlig trygghet på jobbet. De blir murbruk som slängs in där de behövs för att andra ska kunna känna sig trygga i fasta och inrutade positioner.
Jag trodde nog någonstans att föreställningen skulle vara mycket mer tungrodd och proklamerande av envägspolitik av något slag. Tack och lov och pris för att det inte var så. Föreställningen hade genomgående en glimt i ögonvrån där självkritik och det egna ansvaret också var bärare av den situation som arbetsmarknaden erbjuder. Vi är ju samhället och vi har de politiker vi väljer att ha.
I en collageformigt berättande ger två skådespelare i joggingbyxor och t-shirt blandade situationer och pålysningar kring hur det är att styras av en marknadsekonomi där varje själ kan ersättas, ”Vi kallas undersköterskor, för att vi varje dag när vi kommer hem, går under”.
Föreställningen är oerhört satirisk och skarp, vilket är väldigt uppfriskande och befriande på många sätt. För en gångs skull slipper man tramsig och lättsmält ”kiss-och-bajs-humor” och man känner den knivvassa kritiken med både djup- och bred förankring. De skratt som kom över mina läppar grundade sig enbart på häftiga ”aha-upplevelser”.
De stora bärarna av kvällens vikta budskap, är de två skådespelarna. Man kan inget annat än vara enormt imponerad av den tighthet och delat ansvar för scenutrymmet som dessa två yrkesmän tar. I de danser som utfördes på scen såg man också en balansgång i givandet och tagandet, på ett rytmiskt vis som var både vackert och rättvist. Det är med förhoppning jag gärna ser dem båda i andra sammanhang framöver. Någon borde absolut ge dem mer jobb och då inte timmanställning i någon pool. Hade jag råd skulle jag anställa dem tryggt och omgående.
En sak är säkert och det är att när man är något insatt i någon bransch så har man så mycket lättare att förstå satiren inom det området. Man behöver få känna sig helt berörd för att kunna bli helt träffad av det satiriska budskapet. Att därmed skriva ett manus om utanförskapet, att man inte känner sig behövd och kan bli utnyttjad på arbetsmarknaden, är således helt rätt i tiden. De flesta kan känna av den rädslan.
Föreställningen var 90 minuter lång, vilket är i längsta laget oavsett hur bra en föreställning är. Antingen skulle man behövt ha en paus i mitten eller också skulle man ha kunnat korta ner och dra åt kritiken något och strama upp manuset. Att dessutom ha med manusförfattaren m.fl. efteråt i ett publiksamtal helt oannonserat, är att gå över sina befogenheter och förvänta sig för mycket av en betalande publik. Dock kände man sig som en bov i alla fall när man försiktigt var tvungen att smyga sig ut.
I uppsättningen var nog sångerskan och musiken den största förundran. Varför fanns hon med? Inledningsvis var musiken så hög att man var tvungen att hålla för öronen, men blev lägre och mer melodisk med tiden. Däremot var det väldigt svårt att höra vad hon sjöng och det man hörde fyllde inte direkt något syfte i handlingen. Den enda mening i texterna som kändes klockren och klok, var den i sista sången, ”I pray you find some peace”. Dessutom tror jag att när skådespelarna är fantastiska på det de gör, klarar man inte heller av att man har en talande sångerska på scen som enbart och bara är sig själv, när hon nog borde agera när hon tar en skådespelarplats på scen. Avståendet mellan skådespelarkonst och vanligt tal, blev helt enkelt för långt.
Jag gladde mig mycket åt kvällens satir. Det var mycket länge sedan jag såg en föreställning där så mycket i samhället fick sig en sådan ”fet känga”. Satiren är nödvändig för ett samhälles trovärdighet som stat och det är där man kan säga saker snyggt ”rakt på” på ett sätt som vi ibland behöver få höra och kanske inte annars kan förstå.
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande Nils Granberg
Medverkande Sandra Medina
Medverkande Jaquline Ronnekle