Strångamålarevyn 2023, El-Trubb-El
Betyg: 4
Medverkande:
Skådespelare:
Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Emmie Sjöholm.
Revyorkestern:
Marcus Hasselberg, Filip Petersson, Pelle Lundblad, Regina Hasselberg, Nilla Dahlin.
Övriga föreställningar:
13 januari, 14 januari (två föreställningar), 27 januari, 28 januari (två föreställningar), 3 februari, 4 februari (två föreställningar).
I lördags eftermiddag den 7 januari var det dags att bege sig till Strångamåla medborgarlokal, cirka 8 km norr om Bräkne-Hoby i Blekinge för att se årets revy El-Trubb-El sign Strångamålarevyn. Temat för 2023 års upplaga det var liksom givet, de påtagligt höga elpriserna som under fjolåret och även inpå det nya året lär fortsätta vara en snackis. Vi kom att under eftermiddagen och ett stycke in på kvällen bjudas på 23 stycken revynummer av olika slag och varianter i två akter.
Till en början i den första akten var det ett makligt tempo, men så fort när Ellinor Andersson och Lotta Frid kör igång med sin tantfilosofi, där skämten avlöser varandra ökar tempot och skrattsalvorna haglar. Ola Ödman gör därefter en skön roll som präst, där han förklarar att kyrkan måste spara pengar. Oblaterna till högmässan är sponsrade av kinarestaurangen. Kyrkan tvingas dessutom att släckas ner i omgångar under mässan p g a, just det de höga elpriserna.
Prästen bjöd också på hyllningssånger till bortgångna Svenne Hedlund och Sven-Bertil Taube. Det var enligt mitt tycke ett uppskattat inslag i revynumret. Karaktären Ulla (Ellinor Andersson), låter meddela att hon är numera singel sedan Eilert lämnat jordelivet. Något som hon knappast beklagar i en klockren monolog som också den drar ner många skratt hos oss i den månghövdade publiken.
I pausen mellan akterna fick vi avnjuta kaffe med hembakat – och den populära lotteridragningen som jag hört talas om. Mycket av detta sköts nämligen av skådespelarna själva och det förhöjer den gemytliga känslan som Strångamålarevyn är så bra på att förmedla och som de blivit kända för. Man blev således inte besviken vare sig man, som undertecknad är här för första gången eller är återkommande revybesökare.
Andra akten fortsatte med att det nya politiska styret i Ronneby kommun, som fått ett skruvat namn i revyn, Samlag för Ronneby, kom upp på scen. De vill också spara pengar i dessa tider och därför är minsann de offentliga toaletterna avstängda – vilket vållar en del bekymmer. Tänkte inte på det, på den. Kul och tillspetsat, ett litet slag under bältet som ett revynummer ska vara.
De fem revymusikerna gör också bra ifrån sig, det märks under hela föreställningen men framför allt när de under några egna nummer i båda akterna får ta plats och det ger en bra helhet i revyn. En annan sak som verkligen ger skön karaktär åt årets revy är den stora åldersvariationen i ensemblen, värt att ha i minnet är att det inte är mer än sex skådespelare på scenen plus ljus- och ljudassistenten Henning Dahlin som gör flera bra inhopp under föreställningens gång.
Under föreställningens båda akter är det emellertid vissa mikrofon- och ljudproblem. Men hela ensemblen hanterar det utan att komma av sig någon gång. Kanske för att de utstrålar en smittande spelglädje hela tiden till den fullsatta publiken. Det gäller inte minst de talangfulla ungdomarna Klara Dahlin och Emmie Sjöholm, som bjuder på ett bra och sprudlande nummer. Slutbetyget blir således bra, att det var sydsvenskt januariväder på sin sämsta sida på vägen hem ändrar inte på omdömet. Rekommenderar således att, om du kan, gå och se Strångamålarevyn 2023.
Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.
Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.
