Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: The Gentlemen – underhållande men jobbigt med oreserverat förhållningssätt till droger och våld

by

The Gentlemen
Betyg 3
Global premiär på Netflix 7 mars 2024
Regi Guy Ritchie, David Caffrey, Eran Creevy och Nima Nourizadeh
Medverkande Theo James, Kaya Scodelario, Daniel Ings

En brittisk adelsman, Eddie Horniman, som arbetar som FN-soldat blir hemkallad då hans far, hertigen, ligger för döden. Eddie ärver faderns adliga titel, hela godset och de pengar som finns. Det blir ett stort ansvar att handskas med, att sköta godset, de anställda och mor och övriga syskon. Det visar sig dock vara ännu mer att ta ansvar för och beslut kring. Eddie upptäcker att det finns en enorm cannabisodling på ägorna – och en lång rad trädgårdsmästare och chefer för droghanteringen.

Eddie har ingen lust att ha ett stort gäng haschodlare och deras gängledare på sitt gods. Men drogkartellen har inga planer på att flytta. Inte alls. Tvärtom försöker de utvidga verksamheten och funderar på att rekrytera Eddie till verksamheten. Eddie börjar smida planer på att få bort drogkartellen. Men det är inte så lätt och för med sig att han måste ha kontakt och hjälp av andra grupper som inte heller har så rent mjöl i påsen och inte så goda avsikter.

Det är skruvad serie. Den är rolig, spännande, nästan galen emellanåt och mycket välgjord. Duktiga skådespelare, ljussättning, musik – allt samverkar och gör det till en mycket underhållande serie.

Tänkvärt är parallellen som dras mellan kriminella gäng och brittiska adelsmän. Som en av gängledarna påpekar är den brittiska adeln baserad på personer, oftast män, som kom till landet och lade beslag på mark och makt med vilka medel som helst. När de tagit mark och blivit välbärgade såg de till att få makt att över lagen som gav dem och deras efterlevande rätt att äga marken i evigheter evighet. Vad gjorde dem till markägare från början? Ofta genom våld. Så visst finns det en parallell mellan de kriminella och adeln.

Men. Ja det finns ett men som är anledningen till att denna serie inte får högre betyg. Hur kul den än är och spännande emellanåt är det trots allt obehagligt med underhållning som är byggt på hyllning av våld och droger som dödar tusentals människor varje år.

Som sagt. Den är rolig. Och välgjord. Guy Ritchie är utan tvekan en rutinerad och erfaren regissör som kan sy ihop spännande och underhållande film och tv-serier. Några av hans filmiska verk:
1998 – Lock, Stock and Two Smoking Barrels
2000 – Snatch
2009 – Sherlock Holmes
2011 – Sherlock Holmes: A Game of Shadows
2015 – The Man from U.N.C.L.E.
2017 – King Arthur: Legend of the Sword
2019 – Aladdin

Fart och fläkt i ”Hjältar på vift” salig blandning av nazister, danska frihetskämpar m fl på gamla försvarsön Kastellet.

by

(Här fås det riktigt dåliga nyheter om kriget i lokaltidningen, när vi befinner oss i år 1940, närmare bestämt den 9 april)

Hjältar på vift

Betyg: 4

Medverkande:

Ensemble: Agnes Distner, Alexander Isaksson, Annie Gryth, Bastian Mellberg, Cecilia “Cissi” Mattsson, Christoffer “Tage” Simebjär Tagesson, Edit Nilsson Tröst, Elin Persson, Emanuel Arnesson, Emil Johansson Rydne, Erik Ståhlberg, Gun Skogmyr, Hasse Blomkvist, Hugo Clarin, Iman Merzi, Inga-Lill Axelsson, Ivar Bejmar, Janne Johansson, Johan Jansson, Jonathan Holmström, Kai Nilsson, Karl Jansson, Karola Eriksson, Klara Dahlin, Lennart Jansson, Lina Håkansson, Linnéa Olsson, Lisbeth Johansson, Ludvig Bergman, Maja Andersson, Majken Karlsson, Mats Karlström, Moa Rolfsdotter, Molly Martinsson, Sally Jönsson, Sara Lönnvik, Siri Randsalu, Victor Johansson, William Petersson.

Regissör: Povel Andersson

Manusförfattare: Peter Bäckström

Scenograf, producent: Maja Andersson

Producent: Karl Jansson

Kapellmästare: Ludvig Bergman

Spelas: 4, 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 23, 25, 28, 29, 30 juli och 1, 3, 4, 5 augusti.

I lördags första juli var det dags att ta båten från Karlshamn ut till Kastellet, den gamla försvarsön, som ligger mitt i inloppet till Karlshamns hamn, för ett teateräventyr i Karlshamnsserien den femte i ordningen. Regissören har före föreställningen låtit oss veta att man inte behöver ha sett de föregående för att hänga med i handlingen. Med det tar historien sin början i den lilla hamnstaden Karlshamn klockan 10:00 den 9 april 1940, dit har vi i ett huj färdats. Nyvaken kliver vår protagonist Gösta Nilsson ut i ett vårvintrigt Karlshamn. Han har klätt sig i noggrant planerade kläder, ätit sina två välplanerade mackor och kammat sig i uträknad mängd hårgelé efter dagens planerade vindprognoser. Oanades om det som är i görningen i våra grannländer Norge och Danmark som är på väg att bli militärt angripna av Nazityskland. Ja, denna variant på tidsresa funkar bra. Allt från kostym till musik och dans på scen hjälper till att göra 1940-talet levande där och då framför oss i publiken allt fint inramat på den intima scenen. I berättelsen får vi följa Gösta Nilsson (Karl Jansson) vars strukturerade liv slås i spillror när Tyskland invaderar både Danmark och Norge den 9 april och ödet vill inte bättre än att både viktiga krigsplaner, Statens informationsstyrelse, svenska nazister och kryddiga danska jäntor på flykt ja allt hamnar i hans väg och strular till tillvaron för honom.

Inte blir det heller bättre av att förvirrade men välmenande ”systern” Märta (Agnes Distner) försvinner i väg med ett minst sagt udda gäng som har lyckats med att rymma från ålderdomshemmet. Intrigerna i föreställningen tar ett tag att knytas samman till en sammanhängande berättelse, det ska tilläggas men ju längre föreställningen pågår, desto bättre blir det faktiskt. Ett tips är att bläddra genom det välskrivna programbladet, det ger en bättre förståelse för handlingen. Några av flera höjdpunkter är t ex scenerna från Karlshamns gamla stadsteater, under ledning av Sarah Gordon (Moa Rolfsdotter) och icke att förglömma den spännande upplösningen på Kastellet under löjtnant Nils Erikssons (Lennart Janssons) befäl. Scenerna med artisten Harry Swansson (Hans Blomqvist) bjuder också på mycket humor, något som vi i publiken uppskattade och ja visst skrattar man ordentligt. Och självklart publikfavoriten är karaktären Åke Gustavsson (Johan Jansson). Attt mycket tid har lagts på att få dans och koreografi sitta det märks tydligt eller vad sägs om ett kombinerat dans- och slagsmålsnummer. Vill du för några timmar åka tillbaka i tiden drygt 80-talet år, ta då chansen och se Hjältar på vift i den blekingska arkipelagen denna sommar.

Stående och välförtjänta ovationer för Emil och hans hyss i kubik i Lönneberga

by

(Emils många hyss i Lönneberga, här sitter han hjälplöst fast med huvudet i soppskålen..)

Emil i Lönneberga, Bellevueparken, Karlshamn, 2023

Ca två timmars föreställning inklusive paus

Betyg: 5

Medverkande:

Mårten Bring, ”Pecka” Gustafsson, Mattias Herbst, Anna Melander, Ann-Sofie Othén, Moa Petersson, Ola Rydberg, Elin Sandelius, Joakim Sundman, Linda Thureson och som IDA: Olivia Burgos Copcutt och EMIL: Elliott Rydberg

Dramatisering: Elin & Mats Sandelius
Musik: Georg Riedel & Fredrik Åkerblom
Sångtexter: Astrid Lindgren

Föreställningar:

29 juni t o m 5 augusti

En ljummen och skön kväll i slutet av juni begav jag mig till Bellevueparken i Karlshamn för att se premiären på Sandelius Kultur och Nöjes familjemusikal ”Emil i Lönneberga”. Det är så att Emils hyss nu firar 60 år sedan Astrid Lindgren först började ge ut bokserien om livet i Katthult, Lönneberga socken. Och det har filmatiserats om Emil och hans många hyss och satts upp på scen förut, hur skulle detta falla ut? Mycket väl, skulle det visa sig tämligen omgående när väl föreställningen började. Det var många yngre i publiken, och deras fokus kom snabbt att ligga på pojken Emil, som sprang från sin far Anton efter ett hyss. Snyggt att fånga uppmärksamheten så.

Det är en bra och tydlig kombination av scenkläder och en distinkt småländsk dialekt hos skådespelarna, som jag tycker, gav en tydlig koppling till Lindgrens beskrivning av byn och dess invånare. På scenen kunde man t ex se föremål som Emils täljda trägubbar efter alla besöken i Snickerboa. För det är inte bara att sätta upp en sådan föreställning utan den kräver sitt av den 12 stycken samlade ensemblen på scen och koreografin likaså. Flera av de berättelser från klassikern finns med i teatern. Ett av de första av Emils klassiska hyss som vi fick se, är när han helt sonika fastnar i soppskålen. Den scenen minns man ju väl. Men snåla pappa Anton kom ju trots allt billigt undan akutbesöket hos doktorn i Mariannelund, eller gjorde han egentligen det?

Även pigan Linas förtjusning för drängen Alfred är något som genomsyrar hela berättelsen på scen. Och inte ens efter en 20 minuters fikapaus verkar Linas förtjusning direkt ha runnit ut. Något som kanske inte Alfred är helt entusiastisk för. Både Lina som spelas av Anna Melander och Alfred som spelas av Joakim Sundman bjöd på flera bra solosånger och applåderna från publiken låg på en hög ljudnivå, och applådera vi fick mer än gärna göra X antal gånger. Folket från byn stod ofta för både sång och dans och trots den avskalade scenen visste man i publiken precis vart man hamnat, vare sig man befann sig i Snickerboa eller hos doktorn i Mariannelund. Lina som spelas av Anna Melander tog oss genom de skiftande årstiderna och händelserna i Lönneberga. Något som syntes i ändring av kläder och rekvisita på scen, det ger ett bra sammantaget intryck.

Pappa Anton och sonen Emils relation, som vi väl känner till, den sätter ton redan från första inledande scen. Även om Anton ofta är ordentligt arg på sonen Emil, så älskar mamma Alma som spelas av Linda Thureson alltid sin son, oavsett hur många hyss det än blir på en dag. Anton spelas av Ola Rydberg och Emil spelas av Elliot Rydberg, som är far och son i verkligheten också. Det ger det hela en speciell och bra touch till själva handlingen och skådespeleriet dem emellan.

Lugna systern Ida som spelas av Olivia Burgos Copcutt är en tydlig kontrast gentemot syskonet Emil, som alltid är i farten med sina upptåg. Men även oaktat detta faktum, så kan Ida få för sig att vara med på Emils hyss, t ex att bli upphissad i flaggstången. Det är också flera välkända karaktärer från klassikern vi fick se på scen. Så som t ex Krösa-Maja och Kommendoran som styrde och ställde i fattighuset (ja, vem minns inte henne?) som spelades av Elin Sandelius. Även en och en annan fattighjon, för så såg det ut då det begav sig när fattigdom skulle vårdas bort.

När föreställningen var till ända gav publiken en stående ovation i den ljumma och ljusa junikvällen och man kunde se många känslor från skådespelarna, som förtjänar att få stående ovationer för denna föreställning för hela familjen är mycket bra. Det är således bara att ta sig till Bellevueparken i Karlshamn denna sommar och med stor sannolikhet kommer ni att få vara med alltifrån stående ovationer och applåder och underhållande dråpligheter allt inramat i en föreställning väl i linje med Lindgrens bokserie. Ända fram till den 5 augusti går det att se Emils hyss i kubik i Lönneberga.

Efterlängtad revypremiär, skrattsalvorna haglade, stor innerlig spelglädje av ensemblen i Strångamålarevyn

by

Lotta Frid och Ellinor Andersson tantfilosoferar om stort som smått…

Strångamålarevyn 2023, El-Trubb-El

Betyg: 4

Medverkande:

Skådespelare:

Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Emmie Sjöholm.

Revyorkestern:

Marcus Hasselberg, Filip Petersson, Pelle Lundblad, Regina Hasselberg, Nilla Dahlin.

Övriga föreställningar:

13 januari, 14 januari (två föreställningar), 27 januari, 28 januari (två föreställningar), 3 februari, 4 februari (två föreställningar).

I lördags eftermiddag den 7 januari var det dags att bege sig till Strångamåla medborgarlokal, cirka 8 km norr om Bräkne-Hoby i Blekinge för att se årets revy El-Trubb-El sign Strångamålarevyn. Temat för 2023 års upplaga det var liksom givet, de påtagligt höga elpriserna som under fjolåret och även inpå det nya året lär fortsätta vara en snackis. Vi kom att under eftermiddagen och ett stycke in på kvällen bjudas på 23 stycken revynummer av olika slag och varianter i två akter.

Till en början i den första akten var det ett makligt tempo, men så fort när Ellinor Andersson och Lotta Frid kör igång med sin tantfilosofi, där skämten avlöser varandra ökar tempot och skrattsalvorna haglar. Ola Ödman gör därefter en skön roll som präst, där han förklarar att kyrkan måste spara pengar. Oblaterna till högmässan är sponsrade av kinarestaurangen. Kyrkan tvingas dessutom att släckas ner i omgångar under mässan p g a, just det de höga elpriserna.

Prästen bjöd också på hyllningssånger till bortgångna Svenne Hedlund och Sven-Bertil Taube. Det var enligt mitt tycke ett uppskattat inslag i revynumret. Karaktären Ulla (Ellinor Andersson), låter meddela att hon är numera singel sedan Eilert lämnat jordelivet. Något som hon knappast beklagar i en klockren monolog som också den drar ner många skratt hos oss i den månghövdade publiken.

I pausen mellan akterna fick vi avnjuta kaffe med hembakat – och den populära lotteridragningen som jag hört talas om. Mycket av detta sköts nämligen av skådespelarna själva och det förhöjer den gemytliga känslan som Strångamålarevyn är så bra på att förmedla och som de blivit kända för. Man blev således inte besviken vare sig man, som undertecknad är här för första gången eller är återkommande revybesökare.

Andra akten fortsatte med att det nya politiska styret i Ronneby kommun, som fått ett skruvat namn i revyn, Samlag för Ronneby, kom upp på scen. De vill också spara pengar i dessa tider och därför är minsann de offentliga toaletterna avstängda – vilket vållar en del bekymmer. Tänkte inte på det, på den. Kul och tillspetsat, ett litet slag under bältet som ett revynummer ska vara.

De fem revymusikerna gör också bra ifrån sig, det märks under hela föreställningen men framför allt när de under några egna nummer i båda akterna får ta plats och det ger en bra helhet i revyn. En annan sak som verkligen ger skön karaktär åt årets revy är den stora åldersvariationen i ensemblen, värt att ha i minnet är att det inte är mer än sex skådespelare på scenen plus ljus- och ljudassistenten Henning Dahlin som gör flera bra inhopp under föreställningens gång.

Under föreställningens båda akter är det emellertid vissa mikrofon- och ljudproblem. Men hela ensemblen hanterar det utan att komma av sig någon gång. Kanske för att de utstrålar en smittande spelglädje hela tiden till den fullsatta publiken. Det gäller inte minst de talangfulla ungdomarna Klara Dahlin och Emmie Sjöholm, som bjuder på ett bra och sprudlande nummer. Slutbetyget blir således bra, att det var sydsvenskt januariväder på sin sämsta sida på vägen hem ändrar inte på omdömet. Rekommenderar således att, om du kan, gå och se Strångamålarevyn 2023.

(Strångamålarevyn 2020, lucka 24, Svinsjön)

Teaterkritik: Eld – ett slingrande episkt allmängiltigt drama

by

Foto Sören Vilks.

Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger

Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.

Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.

Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.

Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.

Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.