Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger
Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.
Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.
Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.
Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.
Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.
