• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jonas Hassen Khemiri

Teaterkritik: Eld – ett slingrande episkt allmängiltigt drama

26 augusti, 2022 by Pernilla Wiechel

Foto Sören Vilks.

Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger

Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.

Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.

Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.

Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.

Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Eld, Jonas Hassen Khemiri, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

Vi som är hundra – en fantastiskt underhållande föreställning med ambitiösa och skickliga kvinnor

5 oktober, 2015 by Lotta Altner

visomarhundra

Vi som är hundra
Av Jonas Hassen Khemiri
Scenografi Anna Wennerhed
Kostym Ulla Oddsdotter
Maskör Elin Jonsson
Ljus och ljud Pär Ibbling, Hannah Bratt
Projektioner Kundali Löfstrand
Gästspel med Teater Bara på Boulevardteatern den 4 oktober 2015

Inledningsvis tar tre personer sats mot en höjd eller ett stup i Godots anda. Ska vi gå eller ska vi hopp, säger man, därefter bestämmer man sig för att gå, men stannar. Därmed förstår man att kvällens föreställning inte kommer att bli en dans på rosor.
De 3 kvinnliga skådespelarna är alla klädda i varsin färg dvs. gult, orange och rött. Scenen är annars mycket spartansk, men jag fascineras omgående av de svarta klossystem som hela scenen är uppbyggd av. Det verkar aldrig ta slut på möjligheter att använda dem på scen. Man ligger, man sitter man står och man skapar hyllor med dessa kreativa lådor. Därutöver är scenen väldigt mörk och fyrkantig. Det är således personerna som är huvudattraktionerna på scen.
När pjäsen börjar är tempot mycket högt och därmed är det skönt för ögonen att färgskalorna inte varierar och att kvinnorna nästan rör sig som snabba seriefigurer med häftiga ljudeffekter. Kvinnornas energi, kroppsspråk och framåtanda är unikat och underhållande på fler sätt och är mycket tighta. De diskuterar tidens gång och hur valen i livet ger vissa förutsättningar. De leker med tanken att när som helst kan säga stop, backa bandet och börja om. Till deras förvåning hamnar de ändå på liknande plats, trots vetskapen om att de verkligen inte ville komma dit igen. Efter ca 1/3 av spelets gång, inser jag att de 3 kvinnorna gestaltar samma kvinna, fast i skilda tidsepoker av sitt liv. Konversationerna, besluten och slagsmålen har varit med det egna jaget på olika nivåer. Färgmässigt går ju det också ihop, eftersom gul och rött, blir orange. En och annan biroll har dock hjälp handlingen och tiden framåt.

Vi i publiken skrattar både glatt och besvärande åt en del ironiska, medmänskliga skämt och parodier. Alla känner vi igen oss själva i strävan att vilja vara unika, eller offra oss för familjen eller karriären. Ett kvinnoperspektiv på hur vi kan bli ihop med män, dvs. göra oss mindre som människor, fick flertalet av kvinnor i publiken att titta och skratta menande med varandra. Men något beskt kom också upp från magen. Även det politiskt korrekta och den perfekta kärleken, som dagens människor söker som en självklarhet, får sig en ordentlig känga. Hur kommer det sig att vi ofta ger upp oss själv när en annan människa dyker upp? Hur är samvaron som vi har med oss själva? Väljer vi hellre dåligt sällskap en att vara själv? Vad är egentligen äkta kärlek och hur mycket sex ska man ha utan den?

Det är fantastiskt att se tre kvinnor som är så samspelta och helt ohämmat tar för sig av utrymmet på scen och av varandra. Mest av allt tyckte jag om de små dansnummer som ingick i första delen av pjäsen och gav ett mervärde som inga ord hade kunnat ge.

Det våld och övergrepp som gestaltades på scen återgavs tillräckligt nära den verkliga känslan. Man blev illa berörd och förstod poängen men inte så upprörd att man inte kunde ta in hela handlingen i sitt stora sammanhang, vilket var befriande. Tänk vad människor ljuger för sig själva för att upprätthålla en fasad mot sig själv och andra! Lyckans begrepp sattes på prov och tack och lov stod man för att du är själv ansvarig för din egen lycka och den kan du inte jämföra med andras. Trots all den ondska och elände som finns, kan vi glädja oss åt en härlig höstdag i solsken.

Mot slutet av föreställningen drogs tyvärr tempot ner allt för mycket och några former av smygmoralism och lätt pretentiösa slutsatser levererades. Avståndet mellan det parodiska och sentimentala blev allt för långt. Man kunde inte acceptera övergången. Räddningen var det underbara kroppsspråk som Sara Hagnö gestaltate och avslutade kvällens föreställning med som den ”gamla kvinnan”. Trots karaktärens förvirring, kunde man inte låta bli att le i mjugg.

Det var överlag en fantastiskt underhållande föreställning med ambitiösa och skickliga kvinnor på scen. De fyllde ut varje rörelse och varje ord var grundad i en större dimension. Kom ihåg ”vi är minst lika lagom lyckliga som alla andra”.

Medverkande Marina Almén, Fanny Larsson-Auna, Sara Hagnö

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Boulevardsteatern, eater Bara, Jonas Hassen Khemiri

Vi som är hundra på Stockholms stadsteater ställer frågor om livet

19 februari, 2012 by Redaktionen

Vi som är hundra av Jonas Hassen Khemiri
Stockholms Stadsteater, Lilla scenen
Premiär den 18 februari 2012

Rakel Wärmländer, Lena Nilsson och Anneli Martini spelar samma person i olika åldrar, men alla närvarande på samma gång. Alla tre är klädda i svarta klänningar med röda blommor, med lite olika mycket tyg. De har likadana frisyrer, fast den yngsta kvinnan har mörkt hår, den mellersta rött och den äldsta grått. Alla vill de vara lyckliga men något har gått snett.

Pjäsen börjar med en dispyt kring om livet är värt att leva vidare. Lena Nilssons del av personligheten vill ta livet av sig, men blir övertalad att börja om. Den tredelade kvinnan får chansen att leva om sitt liv, men det verkar bli precis likadant denna gång.

Rakel Wärmländer som är den unga, idealistiska kvinnan kämpar emot, men Lena Nilsson som den medelålders fogar sig och försöker se det positiva och den äldre Anneli Martini driver på skeendet. Kärnfrågan är hur man ska kunna bry sig om det lilla, oansenliga livet när det finns så mycket ondska och orättvisor i världen att bekämpa.

Ett svar på frågan kanske är att vi behöver ta hänsyn till och lyssna på alla delar av vår person för att kunna leva ett meningsfullt liv. I programmet citeras Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig:

Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mod.

Det är tunga frågeställningar som Vi som är hundra tar upp, men pjäsen är också underhållande. Publiken skrattar igenkännande åt den torre pojkvännen Arthurs utläggningar om typsnitt och pixlar och åt de tre kvinnornas fyndiga dialog – eller snarare den inre monologen. Kajsa Reingart, som gör regidebut, lyckas levandegöra Jonas Hassen Khemiris manus på ett bra sätt. Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen verkar ha en betydligt lättsammare framtoning än Göteborgs stadsteaters, som spelades hösten 2009.

Föreställningen får ett extra lyft av en finurlig scenografi med väggar som väger över, gardiner som faller på olika sätt och ett halvcirkelformat spår i golvet där en säng, ett bord och faktiskt ett tåg rullar in och ut.

Vi som är hundra är både rolig och tänkvärd. Skådespelarna är skickliga i sina roller och på att får oss att känna att de tre är en. Anneli Martini har en talang för det komiska och de tre kompletterar varandra på ett dynamiskt sätt. Föreställningen är välregisserad och jag hoppas på att se mer av Kajsa Reingart som regissör framöver.

Vi som är hundra
Av: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Kajsa Reingardt
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Peter Holm
Ljus: Per Sundin
Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström
Mask: Anna Jensen Arktoft

I rollerna:
Ung kvinna med flera roller: Rakel Wärmländer
Medelålders kvinna med flera roller: Lena Nilsson
Äldre kvinna med flera roller: Anneli Martini

Bild: Anneli Martini, Rakel Wärmländer och Lena Nilsson. Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, Jonas Hassen Khemiri, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Jonas Hassen Khemiri, Stockholms stadsteater

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in