Vi som är hundra av Jonas Hassen Khemiri
Stockholms Stadsteater, Lilla scenen
Premiär den 18 februari 2012
Rakel Wärmländer, Lena Nilsson och Anneli Martini spelar samma person i olika åldrar, men alla närvarande på samma gång. Alla tre är klädda i svarta klänningar med röda blommor, med lite olika mycket tyg. De har likadana frisyrer, fast den yngsta kvinnan har mörkt hår, den mellersta rött och den äldsta grått. Alla vill de vara lyckliga men något har gått snett.
Pjäsen börjar med en dispyt kring om livet är värt att leva vidare. Lena Nilssons del av personligheten vill ta livet av sig, men blir övertalad att börja om. Den tredelade kvinnan får chansen att leva om sitt liv, men det verkar bli precis likadant denna gång.
Rakel Wärmländer som är den unga, idealistiska kvinnan kämpar emot, men Lena Nilsson som den medelålders fogar sig och försöker se det positiva och den äldre Anneli Martini driver på skeendet. Kärnfrågan är hur man ska kunna bry sig om det lilla, oansenliga livet när det finns så mycket ondska och orättvisor i världen att bekämpa.
Ett svar på frågan kanske är att vi behöver ta hänsyn till och lyssna på alla delar av vår person för att kunna leva ett meningsfullt liv. I programmet citeras Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig:
Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mod.
Det är tunga frågeställningar som Vi som är hundra tar upp, men pjäsen är också underhållande. Publiken skrattar igenkännande åt den torre pojkvännen Arthurs utläggningar om typsnitt och pixlar och åt de tre kvinnornas fyndiga dialog – eller snarare den inre monologen. Kajsa Reingart, som gör regidebut, lyckas levandegöra Jonas Hassen Khemiris manus på ett bra sätt. Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen verkar ha en betydligt lättsammare framtoning än Göteborgs stadsteaters, som spelades hösten 2009.
Föreställningen får ett extra lyft av en finurlig scenografi med väggar som väger över, gardiner som faller på olika sätt och ett halvcirkelformat spår i golvet där en säng, ett bord och faktiskt ett tåg rullar in och ut.
Vi som är hundra är både rolig och tänkvärd. Skådespelarna är skickliga i sina roller och på att får oss att känna att de tre är en. Anneli Martini har en talang för det komiska och de tre kompletterar varandra på ett dynamiskt sätt. Föreställningen är välregisserad och jag hoppas på att se mer av Kajsa Reingart som regissör framöver.
Vi som är hundra
Av: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Kajsa Reingardt
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Peter Holm
Ljus: Per Sundin
Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström
Mask: Anna Jensen Arktoft
I rollerna:
Ung kvinna med flera roller: Rakel Wärmländer
Medelålders kvinna med flera roller: Lena Nilsson
Äldre kvinna med flera roller: Anneli Martini
Bild: Anneli Martini, Rakel Wärmländer och Lena Nilsson. Foto: Petra Hellberg
Relaterat: Teatermagasinet
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, Jonas Hassen Khemiri, teaterrecension