Vi som är hundra – en fantastiskt underhållande föreställning med ambitiösa och skickliga kvinnor

Vi som är hundra
Av Jonas Hassen Khemiri
Scenografi Anna Wennerhed
Kostym Ulla Oddsdotter
Maskör Elin Jonsson
Ljus och ljud Pär Ibbling, Hannah Bratt
Projektioner Kundali Löfstrand
Gästspel med Teater Bara på Boulevardteatern den 4 oktober 2015

Inledningsvis tar tre personer sats mot en höjd eller ett stup i Godots anda. Ska vi gå eller ska vi hopp, säger man, därefter bestämmer man sig för att gå, men stannar. Därmed förstår man att kvällens föreställning inte kommer att bli en dans på rosor.
De 3 kvinnliga skådespelarna är alla klädda i varsin färg dvs. gult, orange och rött. Scenen är annars mycket spartansk, men jag fascineras omgående av de svarta klossystem som hela scenen är uppbyggd av. Det verkar aldrig ta slut på möjligheter att använda dem på scen. Man ligger, man sitter man står och man skapar hyllor med dessa kreativa lådor. Därutöver är scenen väldigt mörk och fyrkantig. Det är således personerna som är huvudattraktionerna på scen.
När pjäsen börjar är tempot mycket högt och därmed är det skönt för ögonen att färgskalorna inte varierar och att kvinnorna nästan rör sig som snabba seriefigurer med häftiga ljudeffekter. Kvinnornas energi, kroppsspråk och framåtanda är unikat och underhållande på fler sätt och är mycket tighta. De diskuterar tidens gång och hur valen i livet ger vissa förutsättningar. De leker med tanken att när som helst kan säga stop, backa bandet och börja om. Till deras förvåning hamnar de ändå på liknande plats, trots vetskapen om att de verkligen inte ville komma dit igen. Efter ca 1/3 av spelets gång, inser jag att de 3 kvinnorna gestaltar samma kvinna, fast i skilda tidsepoker av sitt liv. Konversationerna, besluten och slagsmålen har varit med det egna jaget på olika nivåer. Färgmässigt går ju det också ihop, eftersom gul och rött, blir orange. En och annan biroll har dock hjälp handlingen och tiden framåt.

Vi i publiken skrattar både glatt och besvärande åt en del ironiska, medmänskliga skämt och parodier. Alla känner vi igen oss själva i strävan att vilja vara unika, eller offra oss för familjen eller karriären. Ett kvinnoperspektiv på hur vi kan bli ihop med män, dvs. göra oss mindre som människor, fick flertalet av kvinnor i publiken att titta och skratta menande med varandra. Men något beskt kom också upp från magen. Även det politiskt korrekta och den perfekta kärleken, som dagens människor söker som en självklarhet, får sig en ordentlig känga. Hur kommer det sig att vi ofta ger upp oss själv när en annan människa dyker upp? Hur är samvaron som vi har med oss själva? Väljer vi hellre dåligt sällskap en att vara själv? Vad är egentligen äkta kärlek och hur mycket sex ska man ha utan den?

Det är fantastiskt att se tre kvinnor som är så samspelta och helt ohämmat tar för sig av utrymmet på scen och av varandra. Mest av allt tyckte jag om de små dansnummer som ingick i första delen av pjäsen och gav ett mervärde som inga ord hade kunnat ge.

Det våld och övergrepp som gestaltades på scen återgavs tillräckligt nära den verkliga känslan. Man blev illa berörd och förstod poängen men inte så upprörd att man inte kunde ta in hela handlingen i sitt stora sammanhang, vilket var befriande. Tänk vad människor ljuger för sig själva för att upprätthålla en fasad mot sig själv och andra! Lyckans begrepp sattes på prov och tack och lov stod man för att du är själv ansvarig för din egen lycka och den kan du inte jämföra med andras. Trots all den ondska och elände som finns, kan vi glädja oss åt en härlig höstdag i solsken.

Mot slutet av föreställningen drogs tyvärr tempot ner allt för mycket och några former av smygmoralism och lätt pretentiösa slutsatser levererades. Avståndet mellan det parodiska och sentimentala blev allt för långt. Man kunde inte acceptera övergången. Räddningen var det underbara kroppsspråk som Sara Hagnö gestaltate och avslutade kvällens föreställning med som den ”gamla kvinnan”. Trots karaktärens förvirring, kunde man inte låta bli att le i mjugg.

Det var överlag en fantastiskt underhållande föreställning med ambitiösa och skickliga kvinnor på scen. De fyllde ut varje rörelse och varje ord var grundad i en större dimension. Kom ihåg ”vi är minst lika lagom lyckliga som alla andra”.

Medverkande Marina Almén, Fanny Larsson-Auna, Sara Hagnö