• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Straw Dogs – väcker frågor kring det mänskliga psyket

6 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Straw Dogs
Betyg: 4
Premiär: 7 oktober 2011

Straw Dogs gjordes första gången som film 1971 då med bland annat Dustin Hoffman i en av huvudrollerna. Från början är den baserad på romanen The Siege of Trencher’s Farm av Gordon M. Williams. Nu kommer Straw Dogs i ny tolkning. Regissören Rod Lurie har flyttat handlingen från den engelska landsbygden till en småstad i den amerikanska södern.

De unga makarna Amy och David Sumner har bestämt sig för att flytta hem till Amys hemstad Blackwater djupt ner i södra USA. David har lämnat Hollywood med hopp om att finna lugn och ro för att kunna skriva färdigt ett filmmanus och Amy för att göra i ordning familjehemmet efter faderns bortgång.

Knappt hinner det komma fram till småstadsidyllen förrän David anar att man inte riktigt spelar efter samma regler i Blackwater som i storstaden. Men den naturnära skönheten tar över och snart är det unga paret igång med att göra i ordning sitt nya liv på landet.

David anlitar Amys före detta pojkvän Charlie och hans team för att reparera taket på ladan som tillhör huset. Sedan Amy lämnat sitt liv i småstaden för en karriär som skådespelerska har naturen tagit sin gång i hennes hemstad. Cheerleader-tjejerna har bildat familj.

Fotbollsspelarna som en gång var hyllade hjältar har bytts ut. Och den gamle tränaren har ersatts då han passerat sitt bäst-före-datum. En tid av avundsjuka, fördomar och misstankar når sin kulm under en natt fylld av fasa.

När första filmatiseringen av Straw Dogs kom 1971 uppstod diskussioner kring våldet och framför allt det sexuella våldet i filmen. Detta på grund av då kontroversiella och detaljerade våldtäktscener. Straw Dogs tillsammans med Clockwork Orange och Dirty Harry markerar ett år då våld på film tog nya vägar.

Idag är våld på film vardagsmat. Vi fullkomligt överöses med våld inte bara i film utan i nyhetsrapporteringar, datorspel och serier. Då vi blir mer och mer härdade tas nästan desperata åtgärder till för att åter kunna chocka. I många fall har thrillerns kvalité blivit lidande. Med Straw Dogs (2011) blir vi påminda om att så absolut inte behöver vara fallet. Det var länge sedan jag kände ett sådant obehag och rädsla när jag såg en thriller. Det är inte våldet i filmen som gör det. Jag märker hur till exempel musiken får mitt hjärta att slå hårdare.

Filmen väcker frågor kring det mänskliga psyket och man börjar ifrågasätta vad vi egentligen är kapabla till att göra när Rod Lurie tar småstadsyndromet till sin spetts. Kanske är det inte så att vi som publik inte härdade och avtrubbade utan snarare att utvecklar ett mer komplicerat typ av seende. Vi kräver mer och Straw Dogs levererar.

Rent stilistiskt är Straw Dogs välgjord och visuell. Trotts stora förändringar från den första filmen kan man se både i färger och scenografi en tydlig påverkan av 1970-talet. Vi ser bra skådespelarinsatser från James Marsden, Kate Bosworth och Alexander Skarsgård. Men den gladaste överraskningen är Prison Break-stjärnan Dominic Purcell som den handikappade Jeremy Niles.

Aldrig förut har jag varit så glad över kallsvettningar och hjärtklappning. En välkomnad ångestattack.

Läs även andra bloggares åsikter om Straw dogs, film, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Straw dogs

Motståndets tid om en omöjlig kärlekshistoria i skuggan av Baader-Meinhof

6 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Motståndets tid
Betyg 3
Svensk premiär 7 oktober 2011

Andres Veiel är dokumentärfilmare. Det märks i hur han valt att presentera sin nya film Motståndets Tid som är en spelfilm men i första halvan förmedlar en stark dokumentär känsla. Dels är det filmens färgsättning, i murriga brunskalor, blekta färger och med inklipp av svartvita nyhetsklipp om Kennedy, Vietnamkriget, Berlinmuren och andra aktuella nyheter från tiden som filmen skildrar.

Filmen är en spelfilm men bygger på verkliga händelser och verkliga människor. Den startar i dåvarande Västtyskland och det är tidigt sextiotal. Bernward Vesper är son till en författare som stödde Hitler. Ett tungt arv för en ung man som dras till vänstern. På universitetet träffar han Gudrun Ensslin som har en tung börda: hon är ett av sex barn och det barn som hennes far valt ska få studera vidare.

Den som kan sin Baader-Meinhof-historia vet att Gudrun Ensslin så småningom blev en av ledarna där, tillsammans med Andreas Baader.

Filmen fokuserar på Bernwards och Gudruns kärlekshistoria i en brytningstid i Västtyskland. Det är bara tjugo år efter nazismen och det finns ett stort hat mot USA, där finns ett kvinnoförtryck, männen och papporna bestämmer allt i familjerna och samtidigt påverkas de unga av rockmusik och en ny inställning till friare sex.

Bernward och Gudrun har en turbulent relation. De talar om att ha ett fritt förhållande, att det är tillåtet att ha sex med andra vid sidan om. Det är lätt att säga, men svårt när det händer. De första åren är det Bernward som gärna har sex med andra och Gudrun som gör ett självmordsförsök. Men när de flyttat till Berlin och kommer in i det intellektuella vänstergänget möter de Andreas Baader. Gudrun dras till Andreas Baader, både sexuellt och politiskt.

Filmen är stark men känns lite lång, den är drygt två timmar. Regissören har valt att fokusera på Bernward och Gudrun och deras relation, vilket gör att Andreas Baader kommer i skymundan och blir svår att förstå.

Bernward är den vi kommer närmast, vi möter honom redan som liten pojke när hans pappa dödar hans katt för att katten har dödat näktergalens ungar.
– Katten är djurvärldens judar, den förstör det som är vackert, förklarar pappan med lille Bernward i sitt knä.

Jag har svårt att riktigt förstå vad som driver Gudrun till den våldsrevolutionära gruppen och till Andreas Baader. Jag tror det är en liten brist i hur regissören presenterar berättelsen.

Vad gjorde att en grupp bildades i Västtyskland då, som tog till våld för att de ville förändra samhället? Hade den tiden något gemensamt med världen idag, det funderar jag på när jag sett filmen. Jag vet inte om regissören alls hade några sådana ambitioner. För den tyska publiken är det nog tillräckligt att fördjupa sig i allt kring Baader-Meinhof-ligan.

Daniel Lindvall har också recenserat Motståndets tid, hos Arbetaren.

Regi: Andres Veiel
Manus: Andres Veiel, Gerd Koenen

Wer wenn nicht wir, Tyskland, 2011
Längd: 2 tim 4 min.
I rollerna:
August Diehl
Lena Lauzemis
Alexander Fehling
Thomas Thieme
Imogen Kogge
m.fl.
Berlinale competition:
Nominerad: Berlin Golden Bear
Vinnare: Alfred Bauer Award
Vinnare: Prize of the Guild of German Art House Cinemas

German Film Awards:
Vinnare: Film Award in Bronze Bester Spielfilm Andres Veiel & Thomas Kufus
Vinnare: Prize of the Guild of German Art

Läs även andra bloggares åsikter om Tyskland, Baader-Meinhof, Gudrun Ensslin, Västtyskland, filmrecension, RAF, samhälle

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Baader-Meinhof, Filmrecension, Gudrun Ensslin, RAF, samhälle, Tyskland, Västtyskland

Abduction – The Bourne Identity för 13-åringar

4 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Abduction
Betyg: 1
Premiär: 7 oktober 2011

Är det en cirkusbjörn – är det en hund som cyklar på en enhjuling Nej, det är Michael Nyqvist med en serbisk brytning!

Abduction är ett amerikanskt tonårsdrama med flickidolen och Twilighthunken Taylor Lautner i huvudrollen samt vår egen Michael Nyqvist som Lautners nemesis, den serbiske superskurken Kozlow.

Nathan är high school-killen med ett stökigt förflutet. Kort stubin och en känsla av tomhet driver honom till att leva vårdslöst. En dag hittar Nathan en hemsida med försvunna personer och finner en bild på en pojke som är misstänkt lik honom själv.

Då Nathan väljer att agera och svara på annonsen blir konsekvensen att tillvaron, så som han känner till den, bokstavligen försvinner i en smäll. Tillsammans med grannflickan Karen börjar en lång flykt som sträcker sig över delstatsgränser. Men vilka är det egentligen som jagar honom och vilka är Nathans riktiga föräldrar?

Abduction regissör John Singleton ligger även bakom sådana oförglömliga klassiker och högkvalitativa pärlor som Boyz n The Hood (1991) och Livets Hårda Skola(1995). För oss som tyvärr inte var tillräckligt gamla för att minnas och förstå dessa filmers enorma genomslagskraft kanske 2 Fast 2 Furios(2003) är det Singleton-mästerverk som vi är mest bekanta vid. Nu har jag självklart varit superironisk då jag egentligen anser att det ända som är bra med 2 Fast 2 Furios är namnet. Det är möjligt är att jag framstår som både arrogant och otrevlig men just nu vill jag bara hämnas för de 106 minuterna jag spenderade i biosalongen med att försöka förstå sådana små detaljer som vem det faktiskt var som la bomben i ugnen, och varför? Jag blev svettig när jag försökte hitta förklaringar till alla lite för ”lägliga” händelser. Till exempel: Hur kommer det sig att det flyter omkring en så stor tät hög med grenar mitt ute i vattnet just när Nathan och Karen simmar från sina förföljare och behöver ett gömställe som mest? Vad jag kom fram till är att det här måste utspela sig i en del av USA där det finns mycket bävrar.

Abduction börjar nästan som en pastisch på en typisk amerikansk high school-film och går sedan över till något som liknar The Bourne Identity för 13-åringar. (En intressant upptäckt jag gjorde efter jag skrivit texten är den slående likheten mellan dessa två filmers omslagsbilder)

Killar ska vilja vara Lautner och tjejer ska vilja ha honom. Men om sanningen ska fram så är Lautner långtifrån redo för en huvudroll. De bästa jag har sett av honom tidigare var de få minuterna han figurerar i första Twilight filmen. Som tanig lite obekväm tonåring med långt hår var han hur bra som helst. Men kvalitén på hans skådespeleri tycks behöva göra plats för de muskler han byggt. När ska världen tröttna på Abercrombie-modeller på motorcykel?

Den bästa svenska insatsen kommer inte från Michael Nyqvist utan från Ikea lampan Böja som vi ser bredvid Nathans tv i början av filmen. Tyvärr blir den totalförstörd i bombdådet mot Nathans hus. Det här är egentligen ingen kritik mot Michael Nyqvist utan visar mer på hur lite det går att göra med den här rollen. Han förtjänar bättre än att spela den här stereotypa skurken. Men det är klart, har Stellan och Peter gjort det så ska självklart Michael ta den här vägen också.

Abduction har ALLA elementen för att bli en All American- kliché. High school-fester med röda ölmuggar och repliker som ”Dude you´r crazy!” blandas med amerikanska familjevärderingar och baseboll. Man lyckas till och med få in en riktigt fin western referens då Lautner möter den obligatoriska östeuropeiska skurken i en duellliknande scen. Gatan töms på skräckslagna människor. Kvar står Taylor och Michael öga mot öga. Godhet mot ondska a la HollyWood.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra jag om Abduction endast går upp på bio i Sverige på grund av den svenska medverkan.

Läs även andra bloggares åsikter om Abduction, Michael Nyqvist, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Abduction, Filmrecension, Michael Nyqvist, Scen

Sharpay’s Fabulous Adventure – gulligt och sött

4 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Sharpay’s Fabulous Adventure
Betyg: 2
Premiär på DVD den 5 oktober

Sharpay Evans är en rejält bortskämt ung tjej i en amerikansk ort. Hon ser mycket bra ut fast rätt gräslig smak, allt ska vara i rosa. Hon vet hur bra hon ser ut och hon är självsäker som få och tycker i stort sett att resten av världen är till för att skämma bort henne och ställa upp för henne.

Hon uppträder med sin hund Boi på en välgörenhetsgala och där träffar hon en talangscout som bjuder in henne för audition till en stor Broadway-uppsättning i New York. Hon lyckas övertala sina föräldrar att få åka dit en månad och testa.

Själv är hon förstås övertygad om att hon ska lyckas och göra stor succé.

Livet är inte fullt så enkelt som hon väntade sig, förstås och i New York lyder inte alla hennes minsta vink. Dessutom får hon en chock när hon kommer till audition och det visar sig att det var inte henne talangscouten ville värva utan hunden.

Sharpay’s Fabulous Adventure är väl till viss del en förutsägbar historia, men den är ändå rätt underhållande. Sharpay är gräslig men man gillar henne ändå, hon är envis på ett bra sätt.

Den finns både med svensk text till originalspråket men det finns också en svenskdubbad version på dvd:n. Dubbad är sällan bra på spelfilmer, men det är ändå ett alternativ för de mindre barnen som inte hinner läsa texterna.

Det är en söt berättelse i många bemärkelsen och framför allt är det två riktigt, riktigt charmerande små hundar med. Javisst, det är lättsam underhållning med visst budskap om att inte ge upp.

Ur baksidestexten:

Efter att en talangscout sett Sharpay Evans (Tisdale) uppträda med sin hund Boi på en välgörenhetsgala, bär det av till det glittrande New York i jakten på en dröm. Evans är övertygad om att en given succé redan är nerpackad i hennes designerväska. Men musikalvärlden är tuff, vilket hon och Boi får uppleva när de möter den lömska ägaren till en bortskämd hund vid namn “Countess” som gör allt för att krossa sina konkurrenter. Lyckligtvis möter hon också Peyton (Austin Butler), en snygg, ung filmare som tycker att Sharpay är nästan lika fantastisk som hon själv tycker att hon är.

Läs även andra bloggares åsikter om film, gulligt, sött, Sharpay, hundar, charm, Disney

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: charm, Disney, gulligt, Hundar, Scen, Sharpay, sött

Så Jävla Metal – sevärd för många fler än hårdrockfansen

4 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Så Jävla Metal
Betyg: 3
Premiär: 7 oktober 2011

Hårdrock är stort i Sverige. Vi har massor av olika slags metalband och musikfestivalen Sweden Rock drar massor av publik, både kvinnor och män och i alla åldrar. SÅ JÄVLA METAL är en dokumentär som skildrar hur det började och som har intervjuer band som betytt mycket för den svenska metalscenen.

Det är en rolig dokumentär där vi både får se klipp från tidiga spelningar, klipp från fördomsfulla personer som uttalar sig om hur farlig hårdrocken är i Siewert Öholms program för mer än trettio år sedan och ett och annat avslöjande om utflippade hårdrockare som när Yngwie Malmsteen kom i slagsmål på ett flygplan.

Att se dokumentären är ett måste för alla hårdrocksfans, självklart – men också för alla som är intresserade av livet och samhället. Det är ett stycka svensk musikhistoria som presenteras.

Vad är det som gör att svensk metal är så stor? En av artisterna nämner att det inte är så dyrt att lära sig spela ett musikinstrument i Sverige. De kommunala musikskolorna har gjort att också den som inte har rika föräldrar kan hyra musikinstrument billigt, till exempel.

Ett annat skäl som togs upp var att det under hårdrockens barndom var lätt att få tag på replokaler och lätt att få spelningar. I Stockholm fanns det en ungdomsgård vid varenda tunnelbanastation, nästan. Där var banden alltid välkomna att komma och spela, även om betalning ofta kunde bestå av lite läsk och att få spela biljard gratis.

Detta har försvunnit idag, så jag undrar vad det kommer att innebära för framtiden? Det är krångligt att få tag på replokaler för ungdomar idag och svårt att få spelningar på samma sätt. I alla fall för ungdomar i Stockholmsområdet. Om de ska spela på ett ställa måste de ofta sälja en massa biljetter för att få spela.

Regissören Yasin Hillborg är själv hårdrockstrummis och det har tagit honom över fem år att genomföra detta omfattande filmprojekt. Det är oerhört imponerade, han har lagt ner massor av tid. I över 100 intervjuer har han fått många, många att medverka, från det tidiga 1970-talets November och Neon Rose via Europe och Yngwie Malmsteen till dagens metallgiganter Arch Enemy och In Flames.

Det jag dock funderar över är varför de senaste årens storsäljande band som Takida, Mustasch och Dead by April inte ens nämns. Jag förstår att det är omöjligt att ta upp allt, en dokumentär kan inte bli hur lång som helst. Men en liten misstanke har jag att det beror på att det finns olika läger inom hårdrocken och de som står för den tyngre metalrocken ser ned på de mer kommersiella arterna. Men rent strikt historiskt sett borde man inte hoppa över att det finns en mer kommersiell gren också.

Så Jävla Metal är förstås ett måste att se för alla Metalfans i hela landet, men den är klart sevärd för alla som är intresserade av samhället idag. Många gillar hårdrock och metal – och den musiken syns egentligen för lite i medier i förhållande till hus stort intresset och engagemanget för musiken är.

Lite ur pressmeddelande från filmproducenten om filmen:

Sverige är idag en av världens största producenter av hårdrock. Superstjärnor som Europe och Yngwie Malmsteen har visat vägen till de stora scenerna medan band som Candlemass och Bathory etablerat helt nya genrer. SÅ JÄVLA METAL är berättelsen om de personligheter som gjort den svenska hårdrock- och metalscenen till vad den är idag. En fascinerande, rörande och humoristisk historia om hur Sverige blev en världsnation i en av de starkaste och största populärkulturella företeelserna någonsin, full av ögonvittnesskildringar, anekdoter och, såklart, en jävla massa metal!

Medverkande: Europe, Yngwie Malmsteen, November, In Flames, Candlemass, Entombed, At the Gates, Bathory, Heavy Load, Arch Enemy, Anders Tengner, Fredrik Nordström, Lars Ulrich med flera.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, så jäval metal metal, hårdrock, Europe, Yngwie Malmsteen

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Europe, Filmrecension, Hårdrock, så jäval metal metal, Scen, Yngwie Malmsteen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Sida 455
  • Sida 456
  • Sida 457
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in