Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Animerat

Filmrecension: Mirai, min lillasyster – flödar av fantasi

by

Mirai, min lillasyster
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Regi Mamoru Hosoda
Originaltitel: Mirai no Mirai

En vacker, söt liten berättelse som flödar av fantasi om en fyraårig pojke som blivit storebror. Den här filmen lär alla småbarnsföräldrar känna igen sig i och älska. Ett litet minus får den dock för dess bärande tema som är något pekfingeraktigt och uppfostrande.

Fyraårige Kun väntar hemma med mormor på att föräldrarna ska komma hem med familjens nya familjemedlem, hans baby-lillasyster. Det tar inte många dagar tills Kun blir både trött på och arg på att ha fått en lillasyster. Babyn får all uppmärksamhet.

Ingen har tid för honom längre, ingen tycks tycka att han är söt längre. Då upptäcker han plötligt att det händer magiska saker i trädgården. I trädgården möter han karaktärer och personer både från det förflutna och framtiden och han möter familjen hund Yoko i människogestalt. Yoko berättar att innan Kun föddes var Yoko föräldrarnas prins som fick all deras uppmärksamhet och kärlek. Sådant är livet i familjer, men kärleken är inte begränsad, den räcker till åt alla. Fast ibland känns det inte så för en liten fyraårig pojke.

Filmen är mycket vackert tecknad och blandar magi och verklighet på ett snyggt sätt och även om den på sätt och vis är lite pekfinger-aktig är den ändå inte förutsägbar. Jo delvis förutsägbar men ändå fylld av överraskningar.

Regissören Mamoru Hosoda (som tidigare skapat Wolf Children, Odjuret och hans lärling) går i mästaren Miyazakis fotspår, helt klart, fast han når inte riktigt upp på samma nivå ännu. Miyazaki är aldrig lika moralisk utan släpper fram fantasin mer. Mirai – min lillasyster sprudlar av fantasi och magi men sensmoralen att den lille fyraåringen ska lära sig och uppfostras att agera klokt när det är föräldrarna som borde öppna sina ögon drar ned filmens betyg. Det är faktiskt rätt skrämmande att dessa ändå rätt unga föräldrar har glömt så mycket om hur det var att vara barn. Och att de är så blinda för hur världen helt förändrats för Kun när babyn får all uppmärksamhet.

Filmen visas både dubbad till svenska och på originalspråket japanska. Om ni inte behöver se den dubbad på svenska för att ni har med småbarn som inte kan läsa rekommenderar jag att se den med japanskt språk. Den svenska dubbningen är lite slätstruken. Kun har väldigt få uttryckssätt: antingen andas han snabbt av rädsla och skriker eller så är han hoppitossig.

Filmrecension: Asterix: Den magiska drycken

by

Asterix: Den magiska drycken
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 april 2019

Gillar du serieböckerna om Asterix och Obelix gillar du förmodligen den här filmen också, fast jag tycker inte riktigt om de dockliknande figurerna, jag föredrar serieböckernas animering. Men det är en smaksak.

Det här äventyret finns dock inte i någon av serieböckerna. Alexandre Astier har skrivit det här äventyret som är det första som inte är baserat på ett seriealbum. Tiden har förändrat mycket. Asterix och Obelix värld är en mansdominerad värld, till stor del. Det är bara männen som slåss och försvarar byn och det är bara män som får vara druid. Det märks att Alexandre Astier försökt förändra detta något. Det gör han snyggt utan pekpinnar och utan att det känns påklistrat.

Druiden Miraculix trillar från ett träd och då blir han rejält omskakad, hans bild av sig själv vänds upp och ner. Han inser att en dag kommer han inte att vara pigg längre och inte kunna blanda den magiska dryck som ger den galliska byns invånare mirakelkrafter, som de behöver då romarna försöker invadera och ta över byn.

Miraculix bestämmer att han måste ge sig iväg ut till alla galliska områden för att leta reda på en ung gallisk druid som kan bli upplärd av honom och få ta över. Med på resan följer, förstås Astérix och Obelix, och en liten påhittig flicka som heter Pektin.

Gallerna i byn är lite skeptiska till att Miraculix ska hämta någon utifrån. De litar inte riktigt på någon som inte är uppfödd i deras by. Det är lite lustigt att se hur en sådan inställning kan verka helt naturlig i det sammanhanget men om svenskar gav uttryck för sådant skulle det kallas rasistiskt. Kanske man inte ska analysera barnfilmer på det sättet?

Jag är en stor fan av Asterix och Obelix och jag tycker filmen är godkänd men inget mästerverk, inget som överraskade mig särskilt och inget som dröjer sig kvar efteråt. Men ok.

Versionen jag såg hade svenskt tal så filmen fungerar bra att ha med sig också barn som inte kan läsa.

Filmrecension: Stora stygga räven

by

Stora stygga räven
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2018
Av Benjamin Renner och Patrick Imbert

Den allra finaste julfilm man kan tänka sig. Tre berättelser som framförs av djuren på deras teaterscen och som alla familjefilmer med hög kvalitet talar den både till barnen och de vuxna.

Bakom denna animerade julfilm för hela filmen ligger skaparna av Oscarsnominerade Victor & Josefine. Den är så fint animerad att jag blir helt förälskad i karaktärerna, de är djur och de är väldigt mänskliga.

Filmbolaget skriver om filmen: Landsbygden är inte alltid så lugn och fridfull som man kan tro och djuren på den här gården är särskilt underliga: En räv som tar hand om en hel kycklingfamilj, en kanin som spelar stork och en anka som vill vara jultomten.

Historien om Stora stygga räven har funnits i Benjamin Renners fantasi ända sedan han var liten. På ett besök på en bondgård fanns en äggkläckningsmaskin och snart skulle äggen kläckas. Benjamin ville stanna och se när de kläcktes men hans pappa hade inte tid. För att få med sig Benjamin därifrån sade pappan att om Benjamin var den första personen kycklingarna såg skulle de tro att han var deras mamma och han skulle bli tvungen att ta hand om dem. Sexårige Benjamin kände sig inte mogen att bli en ensamstående förälder och följde med pappa hem.

Men historien stannade kvar tillsammans med den brännande frågan: Om man skulle stå inför att behöva uppfostra ett gäng kycklingar, skulle man uppfostra dem som människor eller kycklingar?

Filmen har tre berättelser som alla utspelar sig på samma bondgård och det hålls dessutom samman av att de tre berättelserna är tre teaterpjäser. Låter rörigt kanske, men det fungerar alldeles utmärkt och ger filmen flera nivåer.

Denna julfilm har stor hjärta och ger oss flera saker vi kan prata med varandra om. Vem är förälder till ett barn? Måste rävar vara stygga, det vill säga måste vi följa människors fördomar eller kan vi vara med än den bild omgivningen har av oss?

Stora stygga räven är den bästa julfilm jag sett på många, många år.

Filmrecension: Superhjältarna 2

by

Superhjältarna 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018

Superhjältarna 2 är som väntat mycket snyggt gjord, med välgjorda animeringar och med komedi, spänning och drama och en del oväntade scener. Och ett stort plus: den som är filmens bov är inte född alltigenom ond utan det går att begripa personen, utan att vi för den delen håller med eller sympatiserar med vad hen gör.

Ok, filmer om superhjältar måste ha mycket action i sig och de måste ha en lång rad av slagsmåls-scener. Det hör till genren, men jag kan bli lite trött på att konflikter mellan de goda och de onda alltid i Disneys/Pixars actionfilmer (nästan alltid i alla fall) måste lösas genom att den goda sidan slåss bättre. Är det vad som rankas som bäst underhållning för hela familjen och barn i synnerhet?

För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.

Handlingen utspelar sig tre månader efter att superhjältarna besegrade skurken Syndrome. Vi får återse superhjälte-familjen Parr i full action när de försöker ingripa mot den nya skurken Undergrävaren som lyckats råna stadens bank. Ingripandet från superhjältarna går inte helt perfekt men med hjälp av sin vän Fryzo lyckas de i alla fall rädda stadshuset från att förstöras av Undergrävarens skenande borr.

Men landets styrande politiker är trötta på alla skador efter att superhjältarna varit i farten och omplacerings-programmet för superhjältarna stängs och de är totalt förbjudna att vara superhjältar. De måste söka vanliga jobb för att försörja sig. Det är ett dråpslag för pappa Bob, känd som Mr Incredible. Det strider mot hela hans inre. Då dyker en räddare upp, Winston Deaver, en stenrik ägare av telekommunikationsföretaget DevTech och hängiven beundrare av superhjältar. Han har en idé.

Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.

Familjens roligaste del är när mamma superhjälte är sysselsatt med att bli superhjälte-idol och pappa superhjälte ska ta hand om hushåll och barn. Tonårsdottern Violet gör uppror. Att vara superhjälte visar sig kunna förstöra hennes chanser hon den kille hon blivit förälskad i. Sonen Dash läxor, i synnerhet matte-läxorna, är inte världens lättaste uppdrag visar det sig. Ovanpå detta får pappa superhjälte inte många timmar sömn då lillkillen Jack-Jack vaknar stup i kvarten och måste få en ny godnattssaga. Mitt i all denna röra upptäcker pappan att också babyn har superkrafter och inte lite heller.

Som bra Disneyfilmer kan den ses av hela familjen. En hel del av skämten tror jag går barnen förbi men de vuxna kan skratta. Filmen går upp på biograferna i två versioner: en med svenskt tal och en med engelskt tal och svenska undertexter. Så jag förmodar att det här är höstens första familjefilm.

Filmrecension: Show Dogs – för mycket uppfostrande sensmoral

by

Show Dogs
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regi: Raja Gosnell

En hund (en rottweiler) är den ena av två huvudpersoner i denna polisfilm där hundar spelar en lång rad roller, med support av skådespelares röster. Det kunde blivit jätteroligt och lagom spännande för de minsta men det är för sockersöt, alldeles för många scener som vi sett i otaliga och bättre versioner i andra filmer.

Max (rösten görs av Chris “Ludacris” Bridges) är en rottweiler som är en polishund och han blir ofrivilligt partner med FBI-agenten Frank (spelas av Will Arnett). Tillsammans ska de rädda en pandaunge som kidnappats för att sälja på en olaglig marknad med djur. Vi har sett detta uppslag i många filmer: två poliser som inte gillar varandra alls och som tvingas samarbeta. Tja, det finns en och annan scen som får mig att le men i stort sett är det oändligt förutsägbart. Tyvärr. För det är kul att så många hundar är med i filmen.

Däremot syns det lite för väl att både pandan och tigern är digitaliserade karaktärer och jag är rätt säker på att duvorna är till stor del skapade digitalt.

Det är en mängd snusförnuftig sensmoral. Tanken är väl att filmen ska vara en familjefilm, men vilka småbarn hinner läsa texterna? Jag har inte sett att filmen går upp med svenskt tal någonstans? Måste filmer som vänder sig till familjer med småbarn ha sådan uppfostrande ton som bas.

Max tvingas agera under täckmantel på världens mest exklusiva hundutställning och han är förstås fylld av förakt i början gentemot utställningshundar som han anser vara riktigt fjantiga. Att han ska lära sig uppskatta deras jobb är väl lite för förutsägbart.

Hundutställningen är framställd så löjlig. Det är förstås för att de ska vara kul och komiskt men det blir ändå så amerikanskt. Hundutställningar går inte alls till så där fjompigt. Filmen är förstås inte menad att vara en seriös beskrivning av hundutställningar eller hundliv, men det lite för innehållslöst och substanslöst

Den som älskar hundar får väl en del av sitt lystmäte tillgodosett. Det är en mängd fina hundar med. Att en rottweiler har huvudrollen är inte konstigt. Rottweilrar som får bra träning och har det bra kan lära sig oerhört mycket. Jag själv har en fantastisk hund, en shiba, och jag gillar många hundar och djur överhuvudtaget och jag hade rätt höga förväntningar på filmen, som tyvärr inte riktigt infriades. Jag kan ha gett filmen ett steg för högt betyg just för de charmiga och söta hundarna.

Den som upptäckt duktiga skådespelerskan Natasha Lyonne som har en av de större rollerna i kultserien Orange is the new black kan ju njuta av hennes charm. Hon spelar hundexperten Mattie som har en hel del glimt i ögat. Mattie och rottweilern Max är nog filmens två plus.

I rollerna: Will Arnett, Chris “Ludacris” Bridges, Natasha Lyonne, Jordin Sparks, Gabriel Iglesias, Shaquille O’Neal, Alan Cumming, och Stanley Tucci.